Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Horror Records 2002 (Den här utgåvan 2008 ltd. 500 ex.)

Abysmal Grief: Labes C. Necrothytus – Sång, keyboard / Regen Graves – Gitarr, trummor / Lord Alastair – Bas

Låtlista:

Sida A: Hearse

Sida B: Borgo Pass

Long time no see… Jaja, skit i det nu, nu är det nytt år och nya friska tag. Domedagen inföll som bekant inte under 2012 som utlovat och även under 2013 lös den med sin frånvaro. Vi får väl se om det blir någon ordning på torpet i Djävulens år tjugohundrafjorton men jag är skeptisk. Man får nog nöja sig med att tillskansa sig undergångsstämning genom att spisa domedagsorkestrar i vanlig ordning.

Idag far vi till B-skräckens förlovade land Italien och genom förstklassig doom förflyttas vi raskt till mörka rumänska skogar och mystiska begravningsprocessioner…

Abysmal Grief kan väl ses som det största av de numera relevanta italienska hårdrockbanden med stark ”skräckanknytning” och bitvis stark doom-anknytning (och där räknar jag t.ex. inte kultförklarade Death SS som, för doom genren, i dagsläget särskilt relevanta även om de varit där och sniffat runt en gång i tiden).

Sjutummare Hearse är Abysmal Griefs andra ”officiella” släpp och mötte dagens obarmhärtiga ljus 2002, då som ”vanlig” och starkt limiterad singel men här återutgiven på bildsingel om 500 ex. Bandet har efter det släppt ett antal högklassiga fullängdare och ickefullängdare vilka givit bandet en viss renommé men kanske aldrig något supergenombrott, i alla fall inte i det stela och rigida Skandinavien, där lek med mer ”klassiska” skräckteman lätt ses som pajaskonster…

Abysmal Grief kan dock sin sak och bjuder på hearse-singeln på två, för bandet, ganska typiska dängor. Småsvängig och inte allt för sävlig doom/hårdrock där det kanske mest utmärkande är Sångaren/Keyboardisten Labes C. Necrothytus barytonröst och drivande keyboardslingor. Allt detta tillsammans med höga hattar, kråsskjortor och ett genomgående skräcktema borgar naturligtvis för praktfiasko men på något vis lyckas Abysmal Grief vända på steken så att allt bara blir kalasbra och till och med cirkusslingorna på keyboarden låter kanon och får en raskt att befinna sig där på den smala bergsstigen som leder bort mot det fruktade Borgopasset…

Den enda invändningen man kan ha är väl att singelns B-sida med låten Borgo Pass bjuder på ett inte allt för roligt ljud där särskilt gitarrerna låter väldigt tunna och mjäkiga, väsensskilt från a-sidans betydligt fläskigare ljudbild. Petitesser dock, båda låtarna är ruggigt bra, precis som det mest i Abysmal Griefs katalog. Bara att vässa hörntänderna med andra ord och hugga in i lite riktig vampyr-lore, långt från snygga tonårsvampyrer suktande efter kärlek, töntiga klankrig och annan nymodig skit som tyvärr också tillåts associeras med Mörkrets Furste.