Jex Thoth – Jex Thoth 2008

Svärd, svamp och stenar...

Svärd, svamp och stenar…

image

image

I hate 2008
Jex Thoth: Jex Thoth – Sång / Zodiac – Synth, Piano, Orgel / Johnny Dee – Trummor / Grimm Jimm – Bas, Gitarr / Silas Paine – Gitarr, Boizoiki, Flöjt
Låtlista: Nothing Left to Die / The Banishment / Obsidian Night / Separated at Birth / Son of Yule / Warrior Woman / Equinox Suite: The Poison Pit / Equinox Suite: Thawing Magus / Equinox Suite: Invocation Pt. 1 / Equinox Suite: The Damned and Divine / When the Raven Calls (Bobb Trimble cover) / Stone Evil

Att retrorock fick någon form av superuppsving i den senare delen av 2000-talet kan väl inte undgått någon, band som Graveyard och Witchcraft gjorde livet surt för oss som anser att tuffa namn också förpliktar till mer än utsvängda manchesterbrallor, mustascher och bruna jordnära färgtoner… Retrorocken hade dock det, kanske inte odelade positiva i sig att folk helt plötsligt började tycka att det där med långsamma tunga riff kanske inte var så tokigt i alla fall och samtidigt, vad passar bättre till en murrig långsam 70-talsgitarr än lite rumpkyssande av Hin Håle? Hux flux trillade alltså två av de mer intressanta bitarna inom hårdrocken på plats och skapade förutsättningar för att något lite mer intressant än vad flinka fingrar, blommiga skjortkagar och gröna manchesterkostymer kunde uppbringa. I retrorockens kölvatten följde således den ockulta retrorocken, en lite elakare och tyngre kussin, gärna kryddad med kvinnosång, av den mer själfulla, snarare än fagra sorten och inte minst en rejäl dos Doom!

Allt det där blev ju, med tiden, ganska uttjatat det med, likt allt som blir fräckt och häftigt över en natt och dessutom mer eller mindre kidnappat och föremål för beundran för den sämsta subkulturen genom tiderna, Hipsters, men innan allt gick åt helvete så han ju ett och annat trevligt ske, t.ex. genom ett av ”pionjärbanden”, Jex Thoth.

Jex Thoth som reste sig ur askan ur Totem är väl snarare naturromantiska/ursprungsreligiösa än ockulta men med sin sällsamt flummiga psykedeliska rock, kryddat med en precis lagom dos Doom, för att inte undertecknad, som känner att det här borde man, som antiflumist, avsky, skall brista ut i vansinniga rejektionsvrål, utan istället följsamt låta sig  gungas in i den soniska knarkdimman.

Hela kallaset toppas naturligtvis av Jex fantastiska röst, som fullkomligt skriker ut 70-talsmagi, brun mahognypanel och hårig frustande sexualitet… Ja, jävlar…

Man skall dock inte glömma att bakom den fantastiska rösten backas allt upp av ett knippe rätt fantastiska låtar också, och om än disten är sparsam blir det till och med riktigt elakt någon gång emellanåt…

För alla som tycker att Jex Thoth antingen är för lite Doom, vilka de naturligtvis inte är, eller för lite Metal, vilket de kanske är, för att ta upp plats på en blogg dedikerad till Doom-Metal kan man väl, om det är till någon glädje, snacka lite omslag. Varför då undrar ni, omslaget är ju rött och vitt, halvfult, helflummigt och skriket ju inte dirrekt nitar och läder…

Näe, kanske inte det men det är gjort av en av Doom metals ”stora” nämligen saligt insomnade Reverend Bizarres Albert Witchfinder.

Bara en sån grej!

Pilgrim / Ice Dragon – Visage of Astaroth 2011

 

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

Stilig baksida och stiliga gossar.

Stilig baksida och stiliga gossar.

 

Yersinia Pestis 2011 ltd. 300ex
Pilgrim: The Wizard – Gitarr, sång, bas / Krolg Splinterfist, Slayer of Men – Trummor
Ice Dragon: Joe – Bas / Carter – Gitarr / Sång, trummor, synth
Låtlista:
Sida A: Pilgrim – Astaroth
Sida B: Ice Dragon – Astaroth

Vi upphäver stiltjen på Doom over the World-bloggen med att flika in en tiotummare av varierande kvalitet, nämligen ”Visage of  Astaroth”. En splittplatta där, då debuterande, amerikanska Pilgrim delar plats och plast med mer ”erfarna” Ice Dragon.

Till att börja med kan man konstatera att plattan är ganska trevligt förpackad! Ett snyggt omslag, skivfolder (som inte är vit!) och ett separat inläggsblad låter kanske inte skitspännande men känns ändå betydligt bättre en vad de flesta snålsinglar brukar erbjuda (snålsinglar, det torde väl egentligen innebära de där som INTE fixar att få med sig kvart i tre-ragget från krogen men å andra sidan kan unna sig själva en extra stor stark…)

Själva plattan är som sagt en tiotummare och vardera sidan vigs åt ett av ovannämnda band, två band som tydligen blivit ”polare” på turné men bortsett från att de båda lirar doom och har gjort en låt som heter Astaroth inte har sådär jättemycket gemensamt. För där Pilgrim bjuder på bluesig Sabbath-inspirerad doom kontrar Ice Dragon med psykadelisk oljudsstoner.

Pilgrims bidrag är väl egentligen, såhär i efterhand, inte skitspännande. Samma låt återfinns, utan det coola introt och i något mindre skitig men annars tämligen lik version, på Pilgrims debut men är ändå plattans behållning.

Långsam, svängig och bluesig doom, som trots en viss monotoni funkar skitbra då receptet till bra monotoni stavas BRA RIFF, något Pilgrim inte verkar ha några större svårigheter att skrapa ihop. Ice Dragon däremot bjuder på den andra sortens monotoni, där ett trist riff harvas till en ointressant sörja, något all världens oljud och trist visksång naturligtvis inte heller hjälper till att lyfta. Ice Dragon låter ungefär som YOB skulle kunna göra om YOB vore ett dussinband och inte det bitvis briljanta band YOB faktiskt är. Ice Dragon lyckas faktiskt i ”Astaroth” ganska precis pricka in det som gör en del doom till en riktig jävla plåga…

Summa sumarum, ett kul och snyggt släpp, med en bra sida och en kass sida vars egentliga värde kanske mest ligger i att den är kul att ha (också gillar jag introt Pilgrim sedan skippade på fullängdaren….).

 

Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

Candlemass – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee 2012

Old English-font - check, Dödskalle - check, Kors - check. Allt i sin ordning med andra ord.

Old English-font – check, Dödskalle – check, Kors – check. Allt i sin ordning med andra ord.

Hmm... Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Hmm… Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Napalm Records 2012 (Ltd. 150ex Gold, 450ex Black)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Lasse Johansson – Gitarr / Jan Lindh – Trummor / Robert Lowe – Sång
Låtlista:
Sida A: Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee
Sida B: The Killing of the Sun

Det finns mer eller mindre nödvändiga skivor. En del går inte att leva utan och en del går det alldeles utmärkt att klara sig att, ja det kan till och med vara önskvärt, aldrig mera höra igen och en del går från att vara viktiga till att efter hand passeras till högen som aldrig, aldrig… aldrig… aldr… kommer att spelas igen.

Candlemass 12” – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee är ett fint exempel på sistnämnda.

Inte för att det är något större fel på den. Ett riktigt snyggt omslag med precis den enkla monokroma dödsdyrkarestetik som jag, och jag gissar en hel del andra, gillar så mycket, omsluter en lockande limiterad guldfärgad 180g vinyl, det är alltid kul med stort format även om det är en singel, och musikaliskt finns inget att klaga på heller.

Singelns A-sida består av det första som presenterades för omvärlden gällande den då annalkande nya, och sista, plattan med Candlemass, ”Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee”. En med Candlemass-mått mätt rätt kvick dänga. ”Snabba” Candlemass-låtar ställer jag mig något tveksam till, visst har de lyckats få till en och annan (eller kanske mertalet av produktionen) men lågvattenmärken som ”Black Dwarf” gör att man oroligt drar öronen åt sig när Leif levererar fartmonster (yeah right…).

Nu visade sig DitTotMQB vara en ypperlig låt, jag gillade den (jag blev själv förvånad) första gången jag hörde den och den har dessutom växt en hel del med antalet lyssningar. Bidrottningen fångar en helt enkelt i sin virvlande galenskap!

B-sidan var, när det begav sig, mest spännande då det rörde sig om ännu en ny låt, men till skillnad mot A-sidan en låt som inte luftats innan, ”The Killing of the Sun”.

Här dras tempot ned en aning även om jag väl fortfarande skulle vilja kalla det för mid-tempo doom men riffen är både svängiga och tunga. En bra låt, om än inte fantastiskt, och tillsammans med det fina titelspåret gav den här promo-singeln ett riktigt sug efter den kommande fullängdaren ,”Psalms for the Dead”, något som verkligen gladde mig då jag, till skilnad mot vad majoriteten verkar anse, tyckte att föregående ”Death Magic Doom” var en ganska slätstruken historia.

Så, två bra låtar förpackade i ett snyggt fodral, varför lyssnar man inte på den här särskilt ofta då? Naturligtvis beror det på det faktum att det inte erbjuds något mer än samma låtar, i samma versioner som senare skulle dyka upp på ”Psalms for the Dead” och skivan förlorar således en del värde när man lika gärna kan dra på fullängdaren med alla kanonspår som samsas med de här två låtarna om utrymmet där. Omslaget är ju dessutom bara en variant av fullängdsomslaget, hur snyggt det än må vara.

Lite tråkigt alltså, varför inte göra en EP när det ändå bjuds på en 12:a? I ”värsta” fall kan man ju slänga dit något halvobskyrt live-spår, men ändå hellre bjussa på en eller två exklusiva bonuslåtar som inte återfinns på fullängdaren. Det faktum att skivan såldes till närapå fullängdspris gör dessutom att det känns småsnålt.

Nåja, nog med gnäll. Bra låtar som gav ett fint formbesked när skivan kom, i ett riktigt läckert format är det i alla fall, om än det knappast finns någon anledning att i dagsläget leta efter den annat än som samlarobjekt.

Dawn of Winter – Celebrate the Agony 1993

En doomig framsida och en "ankh", vad mer kan man egentligen begära?

En doomig framsida och en ”ankh”, vad mer kan man egentligen begära?

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

Tales of Madness 1993 (den här utgåvan, Jorney’s End 2012 ltd. 100 vita, 400 svarta)
Dawn of Winter: Gerrit P. Mutz – Sång / Jörg M. Knittel – Gitarr, Keyboard / Joachim ”Bolle” Schmalzried – Bas / Oliver C. Schramm – Trummor
Låtlista:
Sida A: Forsaken and Forlorn / The Black Angel / Dance in Despair
Sida B: Path of the Worm / Long Forgotten Realms

Ibland blir man lite trött av att skriva att allt är så där jävla bra hela tiden, det blir ju lätt så om man nu väljer att dela med sig av sina åsikter i ett något nischat ämne, i alla fall om man får välja ämne själv (och det kan man väl gissa att man fick då man så ivrigt ville säga vad man tyckte). Fast ibland skrivs det ju mest om hur dåligt allt är, det brukar väl i ärlighetens namn bjuda på roligare läsning då det är lättare att skoja bort skit än att skoja fram guld…

Nåja, lyssnar man på Doom är det i sanningens namn inte det lättaste att sitta och ta sig igenom en massa dynga, till och med det som är i världsklass kan ju erbjuda en utmaning ibland, då tyngd och ultrarapid inte alltid går hand i hand med actionfylld spänning, så de värsta kalkonerna ges väl aldrig chansen om man skall se det krasst.

Här trodde jag i alla fall att jag hade fått chansen att åtminstone raljera lite över ett tveksamt släpp efter all lismande inställsamhet i tidigare inlägg.

Dawn of Winter fick mig mer eller mindre på fall med sin andra fullängdare, ”The Peaceful Dead” och om än den kanske inte är sådär fantastisk som jag än gång tyckte så var det i alla fall självklart att inhandla debut-EP’n när ”Jorney’s End” valde att återsläppa den på vinyl i 500 handnumrerade ex. (400 svarta och 100 vita).

Själva förpackningen är det väl inte mycket att orda om. Jag har den vita vinylen, av någon anledning gillar jag ”färgad” vinyl så det brukar det bli om tillfälle ges och vit är väl också en variant.  Kanske inte skitkul men… vit… är den ju. Annars bjuds det på ”nytt” omslag, inspirerat kan man väl säga av det gamla, samma fula logga som på orginalet fast med annan ”färgsättning” och ett extra inlay med texter och annan info för den som orkar och vill.

Helt ok. Med andra ord, inget extra direkt men samtidigt inte sådär vrålsnålt som det är ibland vilket får en att undra varför man inte bara sitter och laddar ned dagarna i ända.

När nålen trillar ned på plasten möts man först av lite sedvanlig introondska, det är lite ”Hell Awaits” över det här och sen börjar det, som vore rätt fantastisk om det fick fortgå plattan igenom, men som ”tyvärr” bara håller sig till första låten…

Det är tungt, det är kyrkklockor och det är… kanske den sämsta och fånigaste jävla sången som lagts på en doom-platta någonsin, Johan Längquists soloskrik i ”Under The Oak” inräknade, vilket säger en del.

Jag skriver gärna under på att Johan är den i särklass bästa sångaren Candlemass någonsin anlitat och att ”Epicus Doomicus Metalicus” inte bara är världens bästa doom-vax utan även en av de bästa skivorna alla kategorier, men det där sekunderna när det fulskriks ”I Cried for the ones that I’ve lost” vill man bara upplösas, bli ett med ingenting och sjunka under jorden. Jag är helt ärlig när jag säger att jag länge skämdes när andra var i samma rum som jag och detta spelades…

Jag är ganska säker på att jag skulle skämmas även om jag, av någon outgrundlig anledning, la på ”Forsaken and Forlorn” och någon befann sig i min närhet också…

Jag tror inte ens att det är meningen att det skall vara roligt, även om just något sådant här säkert skulle kunna kvala in som tysk humor. Det är bara pinsamt, vekt och helt jävla värdelöst.

De första varven på plattan ligger detta som en tung blöt filt över en och lägger drastiskt sordin över den glädjeyra som det annars brukar innebära att avnjuta dommedagsmusik, döden och allmän misär i kombination med pilsner eller annat bakverk.

Tyvärr, eller vad man nu skall tycka, skärper sig Gerrit P. Mutz sig betydligt och om än han knappast är klassens förnämsta näktergal så låter han på resterande del av plattan helt ok, om än tysk (såklart).

Musiken ligger också och skvalpar på en nivå där man tycker att ”Det här var ju inte så illa” även om ingen låt någonsin kommer att fastna i huvudet. Jag är för dagen inne på femte raka genomspelningen av skivan och även om jag såklart känner igen partier så är det inte direkt så att man förväntansfullt inväntar vad som kommer näst.

Nu blev det ju rätt gnälligt här i alla fall, fast bara halvljumt gnäll, helt i samma anda som denna högst halvljumma platta. Varken bu eller bä, bara ”mäh…” och man sitter såklart och önskar att allt vore som den där första låten, samtidigt som det ju faktiskt är ”bättre” med musik som är ok än musik som är skitdålig.

Mer än ett köp för samlarna kan knappast Dawn of Winters debut-EP sammanfattas som, eller ett köp för dig som tycker att det finns alldeles för lite hyfsad traditionell (ja, det här är fortfarande bättre än mycket) okonstlad doom. Själv lägger jag nog på något annat nu, med känslan av att den här kan få vila ett bra tag.

Den här EP-n var inte direkt överrepresenterad på YOUtube så ni får nöja er med Dawn of Winters såsiga men suveräna hyllning till Doom Metal, vilken såklart är mycket bättre än allt som erbjuds på ”Celebrate the Agony”-ep’n, ”The Music of Despair” i en livlig live-upptagning från Malta. Lägg särskilt märke till bassistens energiska scennärvaro! Släng dig i väggen, Adrian Smith….

Count Raven/Griftegård – Split 7” 2010

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få...

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få…

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Ván Records 2010
Count Raven: Dan Fondelius – Sång, Gitarr, Keyboard / Fredrik Jansson – Bas, djembe, Slagverk / Jens Beck – Trummor
Griftegård: Ola Blomkvist – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddeson – Gitarr / Thomas Jansson – Bas
Låtlista:
Sida A: Wolfmoon
Sida B: Wedded to Grief

Vi förflyttar oss raskt(!) från Italien till Sverige och betar av lite vinyl i småformat i form av en Count Raven/Griftegård-splitt 7”.

Båda banden släppte storartade plattor 2009, Count Raven med återkomstplattan ”Mammons War” och Griftegård med sin fullängdsdebut ”Solemn – Sacred – Severe” och följde sedan upp det med denna splittsingel 2010. Tyvärr har det inte kommit mycket mer efter det från något av banden bortsett från en splitt med Griftegård/Lord Vicar och det känns ju lite trist, men man får väl köra det befintliga ett par varv till i väntan på nytt.

Här delar som sagt banden plats och plast och bidrar med varsin låt och varsin framsida på den här stiligt komponerade splitten. En inner sleve med texter och dylikt medföljer också och det är jävligt trevligt även med singlar som har lite kött på benen, som flickan sa…

Count Raven går ut med fullfjädrad doom-estetik på sin omslagssida och bjussar på en staty föreställande posseidon(?). Det funkar rent visuellt men känns kanske inte helt klockrent till låten, Wolfmoon som naturligtvis behandlar pälsklädda formskiftare, men ett varulvsomslag kanske hade känts något såsigt(?)…

Låten är inspelad vid samma session som senaste fullängdaren och det borgar såklart för kvalitet, något som även levereras när trummor och ett habilt basriff dundrar igång i väl tilltaget tempo! Verserna är väl kanske inte så där speciella men när sedan brygga/refräng gör intrång faller allt på plats och det i kombination med den stiliga lyriken gör att man själv finner sig stående där, i de mer östra delarna av Centraleuropa med hungriga ögon stirrand på en under silvermånen…

Låten är såklart en bagatell men en jävligt bra sådan!

Betydligt mer allvarligt blir det när vi vänder på plattan. Griftegård är knappast kända för att leverera stoj och glam, och Wedded to Grief är, om nu någon tycker att titeln antyder motsatsen, inget undantag. Omslagsmässigt handlar det mest om en variant av vinyldebuten men det funkar fint, kanske inte mycket att titta på men det är rätt snyggt i alla fall.

På plattan brakar naturligtvis helvetet lös när nålen dimper ned på plasten och är man ett fan av våldsam tyng och snygga melodier som ALDRIG blir löjliga är detta ett fynd! Jag är faktiskt förvånad att man lyckas göra något som är så tungt och motsträvigt men fortfarande så förförande medryckande.

Att man dessutom lyckas peta in ett lika befriande som fenomenalt gitarrsolo i den dystra kakafonin utan att det tar udden av den allvarsamma tyngden är snudd på overkligt.

Griftegård är lite för doomen vad Watain, eller kanske Marduk/Funeral Mist-Mortuus är för dagens Black Metal, något som är ”på riktigt” och inte bara tomma fraser med andra ord.

Lysande såklart!

I övrigt är det kul med en split med två så skilda nummer vilka båda visar band i högform. Man blir såklart sugen på mer. När det gäller Count Raven känns väl detta smått avlägset då bandets motor Dan Fondelius åter satt kurs som ensamseglare och lämnat det manskap som så framgångsfullt hjälpte till att ro iland finfina ”Mammons War” bakom sig.

Griftegård känns mer hoppfullt (eller näe…) även om det ånyo är oroväckande tyst på skivfronten även där, spelningar görs i alla fall då och då (nu får jag åter ångest över att jag aldrig åkte och kollade när de lirade med Lord Vicar i Stockholm senast, jag som hade biljett och allt…) så den där andra plattan borde ju ploppa ut så småningom, tycker jag!

Här är i alla fall Wedded to Grief, i all sin prakt om än kanske inte i den mest ultimata liveupptagningen!

40 Watt Sun – The Inside Room 2011

Japp, så här kul kan en skiva se ut! Man bara MÅSTE lyssna, eller?

Japp, så här kul kan en skiva se ut! Man bara MÅSTE lyssna, eller?

The Inside Room, baksidan...

The Inside Room, baksidan…

 

Dammiga plattor med den apsnyggt etsade till vänster!

Dammiga plattor med den apsnyggt etsade till vänster!

 

CD-jävel med spännande "inlay"...

CD-jävel med spännande ”inlay”…

Cyclone Empire 2011
40 Watt Sun: Patrick Walker – Sång, Gitarr / William Spong – Bas, Percussion / Chrtistian Leitch – Trummor, Percussin
Låtlista:
Sida A: Restless, Open My Eyes
Sida B: Take me In*, Between Times
Sida C: Carry Me Home, This Alone
Sida D: Inga låtar, etsad
*Extraspår, bara på vinyl.

[Här började vi ett redan försenat inlägg med att ursäkta oss på alla tänkbara sätt, för att sedan fördröja det lite till… Jag skyller det på utforskandet av naturromantik eller något, inte fan vet jag… Så här lät det först.]

Jaha, vi börjar väl lite kristet med att konstatera att vintern nu har släppt sitt hårda grepp om oss och våren till sist gjort sitt intåg, i.a.f. där jag bor. Och varför svamlar jag om det tro, har jag gått och blivit frikyrklig? Näe, inte direkt men vår har ju någon mystisk jävla effekt på oss mer eller mindre mänskliga varelser, och då snackar jag inte om någon jävla spirande kärlek eller andra tjejiga vårkänslor utan om suget efter att lyssna på dödsmetal såklart. Att det här inlägget blivit så försenat som det blivit (ständigt dessa ursäkter) kan alltså skyllas på våren… Jag brukar oftast ”förbereda” mina inlägg med en eller ett par veckors ”inlysning” av den aktuella plattan, likaså den här gången. Sen kom våren… och Close Up med sin ”dödsmetalspecial”. Då var det såklart kört. De senaste veckorna har jag harvat Deathchain, ett rätt habilt band om jag får säga det själv även om de knappast skämmes för sina Morbid Angel-influenser. Nåja, för att återgå till dommedagen och dess språkrör så var det i.a.f. 40 Watt Sun som gällde den här gången.

[så, då var det slut, nu kanske vi är på banan igen?]

40 Watt Sun är, som de flesta vet, Patrick Walkers, ”main man” i insomnade Warning, f.ö. det kanske det mest hypade doom bandet de senaste åren, ”nya” band.

Förväntningarna på 40 Watt Sun var såklart skyhöga när det uppdagades att Walker skulle släppa en ny platta, inte så konstigt med tanke på hur bra Warning’s ”Watching from a distance” var och vad bjöds man på?

Allt var sig likt vid första anblick, Warning har på sina skivor bjudit på riktigt tråkig och deprimerande omslagskonst och den gråbruna sörjan som presenterar ”The Inside Room” inte bara följer denna trend utan höjer/sänker ribban ett par snäpp. En av anledningarna till att man köper vinyl är ju omslaget men här känns det som att just den delen kanske inte gav några optiska orgasmer direkt. Till råga på allt är det en Gatefold med en ”detalj”, eller det är det väl egentligen inte, utan det är en fristående fågeljävel, på omslagets uppvik.
Detaljer av omslaget i uppviket är väl ungefär det minst roliga man kan drabbas av men här valde layoutnissen/an en variant som bör finna uppskattning i paritet med digerdöden och försäkringskrängare. Inga roliga bilder, ingen läsvärd text. Bara tristess. Totalt bortkastat m.a.o.

Nu kan man, om man skall var stygg, vilket man brukar vara, vare sig man skall eller inte, säga att omslaget passar musiken rätt bra, dessutom bjuder 40 Watt Sun på D-sidan på en gudomligt snygg etsning istället för låtar. Om aldrig annars lär man här kunna få napp med den, kanske inte beprövade, men av alla kända, klassiska  frasen…

Det här är varken äventyrligt eller episkt, inte någon Sabbath-dyrkan, inte ens knarkigt. Det är dock ungefär så mycket Patrick Walker det kan bli, d.v.s. det låter precis så mycket Warning det kan göra och med 2/3 av Warning i bandet undrar man såklart varför namnbytet skedde?

Vad vet jag, basisten kanske var en jobbig jävel, det brukar de ju vara och då kan man alltid köra en ”Nihilist goes Entomed”.

Patrick kanske fick kalla fötter och kände att han aldrig skulle klara av att matcha ”Watching from a Distance”?

Det låter troligare och själv gissar jag på det sistnämnda, det stämmer i alla fall vid en jämförelse.

”The Inside Room” är en tveksam kompanjon, någon man gillar men ändå stör sig jävligt mycket på. Först låter det, som sagt som Warning, och allt är ok. Sen lyssnar man lite till och börjar tänka att, ”den där Patrik, han skrev ju svärtade utlämnande texter om sig själv vilket gav Warning en ny nivå, men vafan… det här börjar ju likna klagan hos den där polaren som aldrig fick knulla… Släpp sargen, kom in i matchen och sluta tyck synd om dig själv för fan”.

Så… Allt bra. Nu vet jag att jag tröttnat på Patricks gnäll, men visst, vi kör ett varv till!

Men se på Fan.

Lika säkert som Götes ögon på gödselhögen kan man räkna med att låtarna då fastnar. Det är knappast trummorna eller den ohörbara (nja, inte ”…And Justice for All…) basen, inte heller de doom-black metal-buzziga balladgitarrerna som gör det, utan som vanligt Patriks fantastiska sång.

Bräkande, kanske inte så vacker, bitvis falsk men melodisäker som få.

Visst, det här är inte som Warnings finast stund. Till de nivåerna når man aldrig, men det är bra. För det mesta. Allt sitter inte riktigt som det skall, men om man ska leta fel blir det plötsligt svårt. Det är långsamt, tradigt och jävligt soft, men det var Warning också. Det här är bra, inte lika bra som ”Watching from a Distance” men fortfarande riktigt fint. Det lär inte få dig att spela luftgitarr eller headbanga, inte heller få dig att skära upp dina armar i dyrkan men kanske leda in dig i en, nog så deprimerande insikt om att ibland, men bara ibland är lagom bäst.

Sådär, kolla på videon nedan, sedan är det bara att rota fram Slayer-plattorna och ånyo sörja legendens död.

Lord Vicar – Fear No Pain 2008

Varmt, snyggt och jävligt Wotan...

Varmt, snyggt och jävligt Wotan…

 

Stiligt som Satan. även när man vänder på paketet!

Stiligt som Satan. även när man vänder på paketet!

 

Inga fräcka flickor, väl svettiga gossar, Lektyr för det metrosexuella 2000-talet?

Inga fräcka flickor, väl svettiga gossar, Lektyr för det metrosexuella 2000-talet?

The Church Within Records 2008
Lord Vicar: Chritus – Sång / Gareth ”Millington Steele” Millsted – Trummor / Jussi ”Iron Hammer” Myllykoski – Bas / Peter Inverted – Gitarr
Låtlista:Sida A:  Down the Nails / Pillars Under Water
Sida B: Born of a Jackal / The Last of the Templars
Sida C:  The Temptation / A Man Called Horse
Sida D: The Funeral Pyre

En och annan dommedagsdyrkare fick säkert darr på läppen och ett av tårar fuktat skägg (alla som gillar doom har skägg, så är det. Detta har naturligtvis sina skäl då det bortsett från att vara ett ypperligt matförråd även särskiljer oss från Heavy Metal-fansens tjejiga små mustascher och således ger oss förstatjing på alla stiliga damer med klass!) då de möttes av finska framgångssagan, Reverend Bizarres, beslut att lägga ned för ett antal år sedan. Såhär i efterhand kan väl nedläggningen ses som ett klokt beslut. Reverend Bizarre lyckades väl aldrig, trots att de utan tvekan levererade kvalitetsalbum karriären igenom, riktigt leva upp till den fenomenala debuten och det är såklart hedervärt att lägga av innan man blir Iron Maiden.

Två av tre medlemmar fortsatte leverera kvalitativ doom även efter uppbrottet, Albert Witchfinder gav ett rejält lyft åt finska kult-orkestern Spiritus Mortis (Finlands första doom-band är vad man brukar kalla dem) och Peter Vicar gav oss Lord Vicar, tillsammans med ”nån trummis och nån bassist” samt svenske doomlegenden Christian ”Chritus” Lindersson (Ex-Count Raven, Ex-Saint Vitus, Ex-Terra Firma). Peter gör, utöver Lord Vicar, rock i Orne tillsammans med RB-trummisen Earl of Void också, och det finns säkert någon som tycker att de är bra, de med…

”Fear no Pain” är Lord Vicars fullängdsdebut och efter halvljumma debut-EP’n ”The Demon of Freedom” valde man att slå på stort rejält! Vi börjar med förpackningen!

CD-utgåvan är väl inte mycket att orda om även om den bjuder på fint häfte i tjockt papper, Vinylversionen är dock en helt annan historia. Det snygga stämningsfulla omslaget gör sig minst sagt skitbra på ”hard cover”-gatefoldomslaget som förutom att bereda plats för de två 180-grammarna även tjänstgör som ”coffey table”-bok eller i.a.f. utöver texter och annat tjosan bjuder på riktigt stiliga bilder i storformat! Det är precis såhär en vinylutgåva skall se ut!

Musikaliskt påminner det här, utan att någon behöver höja ögonbrynen, om Reverend Bizarre om än det är snäppet mer lättlyssnat, eller kanske t.o.m. mycket mer lättlyssnat. Lord Vicar fastnar aldrig i de mer monotona drag som ibland präglade Reverend Bizarre.

”Chritus” suveräna doomstämma berikar naturligtvis även den musiken och här vill jag påstå att han gör sin bästa insats så här långt i karriären. Han sjunger knappast ”snyggast” i branschen men rösten passar musiken som en smäck! Ozzy-Vibbarna som tidigare bitvis har smygit sig in i hans sång känns här ganska frånvarande och det är ju bra, det också.

Låtarna varierar mellan blytunga tongångar och rejält svängiga doomrockrökare och på ”Fear no Pain” funkar även de snabbare partierna bättre än biblar under fossingarna, när djävulen skall åkallas, eller i.a.f. när djävulstecknet pockas på. Att det levereras när man drar i handbromsen och krypkör fram är självklart!

Bäst blir det när man i relativt kvicka ”The Last of the Templars” avslutar med ett avgrundsdjupt riff och Christian mässande sjunger ”King of the Dead”… Exakt så är det meningen att musik skall låta och det fåniga leendet infinner sig varje gång!

Musik är oftast roligare på vinyl men här råder det definitivt ingen tvekan, skall du bara köpa en vinylplatta i livet skall du köpa den här, eller möjligen ”gula geten” dårå.

Black Oath – Portrait of the Dead 2010

 

Omslaget är faktiskt snyggare på bild än i verkligheten!

Omslaget är faktiskt snyggare på bild än i verkligheten!

Tuff gravering i vinylen, Sida A: "You Have Signed The Black Oath". Sida B: "Hail Alice".

Tuff gravering i vinylen, Sida A: ”You Have Signed The Black Oath”. Sida B: ”Hail Alice”.

Horror Records 2010

Black oath: A.Th – Gitarr, Sång / P. V. – Bas / M. – Trummor

Låtlista:
Sida A: Portrait of the Dead
Sida B: Second Coming (Alice Cooper-cover)

Jag har tidigare nämnt, närmare bestämt här, att Italien som metalland känns något tveksamt. Man tänker ju per automatik lätt på riktigt usel, så kallad, ”Power Metal” när man låter tankarna vandra till tomatsåsens och stiletternas förlovade land.
Tänker man lite mer kanske man råkar glida in på stolpskott som Alberto ”La Bomba” Tomba och annat som får mungiporna att hänga, och det är ju en helt annan sorgsenhet än de moll -kickar åtminstone undertecknad suktar efter.

Man glömmer lätt att Italien faktiskt har sparkat fram en del bra grejer också och då tänker jag främst på deras skräckfilm- respektive Doom metal-scen, båda bitvis härligt starkt ockult färgade! Som föregångare inom den ockulta italienska doomen får väl ”Black Hole” och den mer eller mindre fenomenala ”Land of Mystery” räknas, och i dess kölvatten har Italien radat upp en del intressanta band och artister.
Ett av de färskare är ”Black Oath” (debuterade med en självbetitlad EP 2006) vilka med gott resultat förmedlar en sund dos traditionell doom, starkt färgad av den där speciella känslan riktigt sunkig italiensk skräckfilm brukar bjuda på.

Singeln ”Portrait of the Dead”, mmm… smaka på det namnet, är bandets tredje officiella släpp och har begåvats med ett omslag som (åter) leder betraktare med någon form av intresse av paketering av musik på en enkel tripp över suckarnas bro.
Jag antar att skiten skall se ut som någon form av rött sammetsdraperi(?) men det hela ser naturligtvis bara ut som skit… Inte blir det bättre av att någon, kanske inte extremt begåvad designernisse kletat dit ett knäböjande religiöst skelett, ivrigt gnällande på Gud, i samma briljanta guldimitation vilken gör bandlogga och framförallt singelns titel till en kontrasternas mardröm…
Baksidan är väl inte mycket att hurra för den heller, även om jag naturligtvis måste hylla medlemmarnas presentation av sig själva enbart som skelettbilder (här skallar) och initialer. Det skapar en härlig mystik och en rutten förnimmelse av ond bråd död.

Ond bråd död bjuds också musikaliskt. Det börjar med infernalisk klassisk Sabbath-doom för att övergå i ett simpelt versriff som väl mest stavas hårdrockens ABC men som ändå funkar finfint på grund av A.Th’s fenomenala sång. Sången gissar jag f.ö. är något man antingen älskar eller hatar. Den är knappast skolad eller särskilt ”vacker” och gillar man inte engelska med accent eller brytning lär man knappast sälla sig till den förstnämnda kategorin. Själv tycker jag dock att den passar den ganska smutsiga och sunkiga musiken(diverse överstyrning och att det kanske blev lite falskt här och där var det nog ingen som brydde sig så mycket om ) förträffligt!
Efter ett par var med vers och en textlös refräng, där kör, och förmodar jag, synt-kören från helvetet, tillåts spraka loss totalt går låten in i ett enkelt men tungt och effektivt doomriff för att sedermera övergå i en samplad häxbränning innan låten avslutas med att ånyo låta introts sabbath-dyrkan serveras med extra mycket kyrkorgel.

Som alla förstår är extasen total och det här är såklart bland det bästa som pressats på vinyl!

B-sidan består av en cover av Alice Coopers (bandet) ”Second comming och den är ruskigt bra den med. Den ganska tillbakadragna låten passar fint efter den intensiva A-sidan och även här gör A.Th en strålande sånginsats.

Summa summarum är det här, en av mina, just nu, absoluta favoriter och den brukar i.a.f. snurra ett par varv när det är dags att varva ned efter veckans slit och släp. Tilläggas bör kanske att det katastrofala omslaget räddas upp lite av att det följer med en hyfsat trevlig liten poster till skivan, och extragrejer är alltid kul även om det reella användningsområdet kanske är något begränsat.

Saint Vitus – Blessed Night 7″ 2012

Måne, kyrkogård, höst och grav... Doom! Det sitter en fågeljävel under klistremärket också...

Seasons of Mist 2012
Saint Vitus: Dave Chandler – Gitarr / Scott “Wino” Weinrich – Sång / Mark Adams – Bas / Henry Vasquez – Trummor
Låtlista:
Sida A: Blessed Night
Sida B: Look Behind You (Live)

Jaha, då var det dags då. På fredag släpper Saint Vitus sin första studioplatta på 17år, den första med ”klassiska” sångaren Scott ”Wino” Weinrich på hela 22år! Hur kan det här tänkas låta då… Fräscht är väl knappast ordet som man genast associerar till när man tänker på liknande come back-försök, men å andra sidan har Saint Vitus aldrig låtit speciellt fräscht, ens när det begav sig. Det är inte deras grej helt enkelt.

För oss som inte kunde vänta till den 27:e april gavs en försmak av nya Vitus, i form av singeln ”Blessed Night” ut tidigare i år (23:e mars, närmare bestämt). Vi börjar med att konstatera att omslaget i alla fall är riktigt snyggt, med en dyster kyrkogård med en Saint Vitus-V-formad gravsten i förgrunden. Andas inte detta doom så vet jag inte vad som gör det! I övrigt är förpackningen inte mycket att orda om, men det är såklart kul med handnumrerade lim. Edition om även en upplaga om 1500ex. inte känns särskilt exklusivt…

Vad döljer sig på själva vaxet då? Jo, det är då, förutom nya låten från kommande Lillie F-65, en liveinspelning av klassikern ”Look Behind You” tagen från en spelning i Schweiz 2010. Riktigt bra ljud på denna och visst är ”Look Behind You” en bra låt, men jag kan ju inte annat än tänka på hur jävla mycket roligare det varit om man kunde slängt med något mindre alldagligt som B-sida. En överbliven studiolåt hade ju ökat den här singelns existensberättigande med ungefär hur mycket som helst…

Alla som gått och oroat sig för att Saint Vitus på något sätt gått och moderniserat sig och börjat spela Metalcore eller liknande på gamla dar torde bli hyfsat lugnade av titelspåret som återfinns på A-sidan. Efter ett feed back-intro som formligen skriker Saint Vitus drar en rejält murrig gitarr igång en dänga, visserligen upptempo, som låter så mycket klassisk Vitus det bara går. Det svänger rejält och Wino sjunger precis lika bra som alltid! Den största skillnaden mot t.ex. låtarna på ”Born To Late” är att takthållningen numera hanteras av nye trummisen Henry Vasquez istället för kickade, och sedan 2010 avlidne, originaltrummisen Armando Acosta. Frid över hans minne, men rent musikaliskt är det en rejäl uppryckning.

”Blessed Night” är en bra låt, som faktiskt växer med varje lyssning, men visst hade det varit kul om Saint Vitus bjudit på något riktigt långsamt också, kanske då som singelbaksida? Nåja, det bådar i.a.f gott inför plattan och Vitus visar med andra förhandslyssningslåten ”Let Them Fall” (finns på Season of Mist’s facebook-sida och numera även i videoformat) att de inte tänker hålla högt tempo plattan igenom.

Singeln i sig är såklart totalt onödig om man ändå tänkt tjacka plattan, såvida man inte är samlare, är en sucker för live B-sidor eller helt enkelt känner att det är kul att ha den, och finns f.ö. tillgänglig på Spotify.

Saint Vitus – Blessed Night