Count Raven/Griftegård – Split 7” 2010

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få...

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få…

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Ván Records 2010
Count Raven: Dan Fondelius – Sång, Gitarr, Keyboard / Fredrik Jansson – Bas, djembe, Slagverk / Jens Beck – Trummor
Griftegård: Ola Blomkvist – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddeson – Gitarr / Thomas Jansson – Bas
Låtlista:
Sida A: Wolfmoon
Sida B: Wedded to Grief

Vi förflyttar oss raskt(!) från Italien till Sverige och betar av lite vinyl i småformat i form av en Count Raven/Griftegård-splitt 7”.

Båda banden släppte storartade plattor 2009, Count Raven med återkomstplattan ”Mammons War” och Griftegård med sin fullängdsdebut ”Solemn – Sacred – Severe” och följde sedan upp det med denna splittsingel 2010. Tyvärr har det inte kommit mycket mer efter det från något av banden bortsett från en splitt med Griftegård/Lord Vicar och det känns ju lite trist, men man får väl köra det befintliga ett par varv till i väntan på nytt.

Här delar som sagt banden plats och plast och bidrar med varsin låt och varsin framsida på den här stiligt komponerade splitten. En inner sleve med texter och dylikt medföljer också och det är jävligt trevligt även med singlar som har lite kött på benen, som flickan sa…

Count Raven går ut med fullfjädrad doom-estetik på sin omslagssida och bjussar på en staty föreställande posseidon(?). Det funkar rent visuellt men känns kanske inte helt klockrent till låten, Wolfmoon som naturligtvis behandlar pälsklädda formskiftare, men ett varulvsomslag kanske hade känts något såsigt(?)…

Låten är inspelad vid samma session som senaste fullängdaren och det borgar såklart för kvalitet, något som även levereras när trummor och ett habilt basriff dundrar igång i väl tilltaget tempo! Verserna är väl kanske inte så där speciella men när sedan brygga/refräng gör intrång faller allt på plats och det i kombination med den stiliga lyriken gör att man själv finner sig stående där, i de mer östra delarna av Centraleuropa med hungriga ögon stirrand på en under silvermånen…

Låten är såklart en bagatell men en jävligt bra sådan!

Betydligt mer allvarligt blir det när vi vänder på plattan. Griftegård är knappast kända för att leverera stoj och glam, och Wedded to Grief är, om nu någon tycker att titeln antyder motsatsen, inget undantag. Omslagsmässigt handlar det mest om en variant av vinyldebuten men det funkar fint, kanske inte mycket att titta på men det är rätt snyggt i alla fall.

På plattan brakar naturligtvis helvetet lös när nålen dimper ned på plasten och är man ett fan av våldsam tyng och snygga melodier som ALDRIG blir löjliga är detta ett fynd! Jag är faktiskt förvånad att man lyckas göra något som är så tungt och motsträvigt men fortfarande så förförande medryckande.

Att man dessutom lyckas peta in ett lika befriande som fenomenalt gitarrsolo i den dystra kakafonin utan att det tar udden av den allvarsamma tyngden är snudd på overkligt.

Griftegård är lite för doomen vad Watain, eller kanske Marduk/Funeral Mist-Mortuus är för dagens Black Metal, något som är ”på riktigt” och inte bara tomma fraser med andra ord.

Lysande såklart!

I övrigt är det kul med en split med två så skilda nummer vilka båda visar band i högform. Man blir såklart sugen på mer. När det gäller Count Raven känns väl detta smått avlägset då bandets motor Dan Fondelius åter satt kurs som ensamseglare och lämnat det manskap som så framgångsfullt hjälpte till att ro iland finfina ”Mammons War” bakom sig.

Griftegård känns mer hoppfullt (eller näe…) även om det ånyo är oroväckande tyst på skivfronten även där, spelningar görs i alla fall då och då (nu får jag åter ångest över att jag aldrig åkte och kollade när de lirade med Lord Vicar i Stockholm senast, jag som hade biljett och allt…) så den där andra plattan borde ju ploppa ut så småningom, tycker jag!

Här är i alla fall Wedded to Grief, i all sin prakt om än kanske inte i den mest ultimata liveupptagningen!

Annonser

Doomsword – Resound the Horn 2002

Hmm, undrar om den här plattan möjligen lär sikta på högtravande epik...

Hmm, undrar om den här plattan möjligen lär sikta på högtravande epik…

Krig och fasa, som sig bör.

Krig och fasa, som sig bör.

Platta och Doomswords "maskot"...

Platta och Doomswords ”maskot”…

Dragonheart Records 2002
Doomsword: Deathmaster – Sång / The Forger – Gitarr (rytm) / Guardien Angel II – Gitarr (lead) / Grom – Trummor / Dark Omen – Bas
Låtlista: Shores of Vinland / Onward into Batle / Doomsword / MCXIX / For Those Who Died with Swords in Hand / The Youth of Finn MacCool / Resound the Horn: Odin’s Hail

Vi siktar in oss på Italien igen, men den här gången är vi ute på betydligt halare is än när det gäller t.ex. Black Oath eller Thunderstorm. Nu skall vi ta oss an ett band som, inte nog med att de på sentida skivor vad jag förstått (jag äger iofs. Senaste men har ännu faktiskt inte lyssnat på den) ”helt” övergivit doomen, utan faktiskt aldrig varit sådär jääävla doomiga över huvud taget.

Jag skulle rentav kunna tänka mig att en och annan doom-pueritan rynkar på näsan och inte alls tycker att de här grabbarna har något i en doomblogg att göra.

Det lär väl inte bli bättre när man sedan, här på Doomswords andra platta, möts av vikingar på omslaget och inser att nu bjuds man inte bara på semi-doom, det skall tydligen handla om vikingar och sådant fruktansvärt okredigt också… Själv tycker jag att omslaget är riktigt snyggt, jag gillar de här ”klassiskt” målade omslagen och varenda gång jag slipper se något datorgenererat åbäke känns det som en vinst!
Vikingahövding på framsidan, vikingaslagsmål på baksidan, helt ok i min bok och om än just vikingar känns som ett något överrepresenterat ämne inom rockenrollen så ser jag dem hellre här än hos ett pajasband som Amon Amarth… Fast när det gäller Amon är de kanske mest fansen som är clowner där, det är väl trots allt de som sätter sig och ror (suck) på spelningarna, eller det kanske mest är de tyska fansen som bör bära hundhuvudet där.

Nog om Amon Amarth, det finns tydligen folk som gillar schlager-döds också, och nog om deras fans (fast dem finns det väl i alla fall ingen som gillar) nu skulle vi ju lyssna på italienska vikingasagor!

Doomsword går ut starkt och fyrar av sina långsammaste och ”tyngsta” låtar direkt för att gå in i en snabbare fas mot slutet av plattan. Musikaliskt handlar det om episk (läs EPISK) semi-doom med mycket starka drag av ”true”/US metal och man behöver inte vara någon expert på den genren (vilket jag absolut inte är) för att kunna dra paralleller till band som Manilla Road och Manowar. Lite vikingaera-Bathory har naturligtvis smugit sig in också.

En anledning till att det aldrig blir särskilt tungt är dels att ljudet knappast är av det slag man brukar förknippa doom med, här är det varken murrigt, dånande eller nedstämt, utan lätt och krispigt rakt igenom, från gitarrer till trummor. Att den förvisso skickliga trumslagargossen, Grom, knappast kan räknas bland de återhållsammas skara, det händer saker mest hela tiden, bidrar även det till att det aldrig blir särskilt tungt.

Om man bortser från avsaknaden av tyngd och att den där riktiga doom-känslan aldrig infinner sig är dock ”Resound the Horn” en riktigt bra platta och vill man ha sin metal med extra epik lär man gå igång på det här.
Att Deathmaster (japp, det är stenhårda artistnamn som gäller här vilket naturligtvis bör premieras) sköter sången med bravur skall också nämnas och han besitter en pipa som trots att det väl, får sägas handla om ”skönsång” aldrig låter tillrättalagd eller mesig, utan kraftfullt hård. En drömsångare för varje episkt metal-band som inte siktar på enbart ”power metal”-klientelet, med andra ord.

Tyvärr tappar plattan lite under sin andra hälft. Man går i större utsträckning mot snabbare material och tappar den lilla tyngd som ändå fanns i de långsammare numren. Det blir knappast dåligt, det blir bara för lite doom av det hela och jag tror att plattan hade vunnit av en omfördelning av materialet, kanske med att spara fenomenala ”Doomsword” som sista låt t.e.x.

Att man blir lite mätt på den där ständigt på max uppskruvade epiken kan väl också spela in, det är väl i ärlighetens namn ingen skiva som snurrar varv på varv utan efter en lyssning känner man väl oftast för att runda av med något kanske lite mindre storslaget.

Gillar du episk doom, har ett någorlunda öppet sinne och inte räds grupper som t.ex. Manilla Road är ”Resound the Horn” absolut en platta att kolla upp, tycker du att band som är glättigare än YOB drar skam över doom som genre kan du nog låta bli!