Scald – Will of the Gods is Great Power 1996

 

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Framsida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

MetalAgen 1996 (Den här utgåvan Wroth Emitter Productions 2003, Ltd 1300ex)
Scald: Maxim ”Agyl” Andrianov – Sång / Ivan ”Harald” Sergev – Gitarr / Karry – Gitarr, Keyboard / Velingor – Bas / Ottar – Trummor
Låtlista: Night Sky / Sepulchral Bonfire / A Tumulus / In the Open Sea / Eternal Stone / Ragnaradi Eve / Bilrost / Sepulchral Bonfire (Version 95)*
*Extraspår

En bra grej med internet är att man utan att stånga sig blodig kan få nys om lite mindre kända akter, ja man kan till och med lyssna på musik från världens mest avlägsna hörn, vilken för en sisådär femton år sedan bara de mest inbitna samlarna, med en god portion tur, skulle kunnat lägga vantarna på. En rätt dålig grej med internet är å andra sidan att varenda jävel har allt på ett musklicks avstånd och det som en gång var speciellt och obskyrt numera viftas bort som ”jaha, den där gamla plattan… det är väl inget” av kvastskaft som när ett större intresse i att knäppa folk på näsan än att grotta ned sig i spännande musik.

Nåja, skit i det. En annan pissig sak med nätet är ju att varenda jävla gnällgubbe kan starta upp en blogg där de kan sitta och sura över svårgreppbara nutidsfenomen och det var ju inte direkt där jag ville hamna…

Vi kör således på, med en obskyr jävla doomplatta som förstås varenda jävel har hört för länge sedan. Ryska Scald släppte 1996 en minst sagt episk kassett som i all sin avlägsenhet kanske inte rönte någon direkt framgång (alla som tjackade kassetten när den först gavs ut kan ju räcka upp en hand… Näe, tänkte väl det.) men på senare år vunnit något av en legendstatus. Kanske beror det på att det bakom det vikingainspirerade omslaget (på min utgåva dårå, i sann småbolagsanda är det naturligtvis olika omslag på alla utgåvor av den här plattan) på Will of Gods is a Great Power, vilket skivan heter i original, återfinns ett stycke mycket kvalitativ doom-metal. Visst lämnar ljudet ganska mycket att önska, men jag gissar att det var så här det lät i Ryssland i mitten av nittiotalet om man var ett litet skitband utan ekonomi till någon större studio, men musikaliskt rör sig Scald i de högre divisionerna!

Oftast är det en markant skillnad mellan toppen och ”resterande” band inom episk doom men även om Scald kanske inte når Candlemass eller för den delen kronprinsarna Solitude Aeturnus klass så är de i alla fall och sniffar de sistnämnda i bakhasorna med sin ultraepiska doom.

Legendstatusen kan ju också komma sig av, så som den ofta gör, ond bråd död. Will of Gods is a Great Power blev nämligen Scalds debut tillika svanesång, då Scalds kanske främsta tillgång, den fenomenala sångaren Максим Андрианов, eller som han omnämns på skiva, Agyl, tragiskt omkom i en tågolycka och därmed deklarerade Scalds omedelbara slut.

Mycket sorgligt naturligtvis och visst är det synd även på ett musikalisk plan, för med låtar som t.ex. Night Sky är man minst sagt funderande över vad som skulle ha kunnat komma om Scald tillåtits etablera sig.

Will of the Gods is Great Power är en obskyr pärla som alla med något som hels intresse för episk doom skall kolla upp ögona bums. Fast det behövs ju inte, ni har ju hört den för länge sedan!

För övrigt är det naturligtvis hysteriskt(?) roligt, att som svensk, se ”outrot” betitlat Bilrost… Vågar vi gissa på att Bifrost var vad som eftersöktes?

Nedan den fräsiga officiella videon till Sepulchral Bonfire!

 

 

 

Annonser

Ahab – The Call of the Wretched Sea 2006

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för...

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för…

 

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Napalm Records 2006
Ahab: Daniel Drotse – Sång, gitarr, keyboard / Stephan Adolph – Bas, körsång / Christian Hector – Gitarr / Cornelius Althammer – Trummor (sessionsmusiker)
Låtlista: Below the Sun / The Pasific / Old Thunder / Of the Monstrous Pictures of Whales / The Sermon / The Hunt / Ahab’s Oath

Vi fortsätter vår färd i  dödsskuggans dal, men den här gången får Charon vara vår ciceron för nu skall vi bege oss ut på sjön ett tag. Nu är de väl tveksamt om det finns några valar i floden styx men skit samma, valar finns det i alla fall så det räcker och blir över på tyska Ahabs debutalbum ”The Call of the Wretched Sea”, i alla fall om du frågar Kapten Ahab som inte bara lånat bandet sitt namn utan även är en av huvudfigurerna i romanen ”Moby Dick” som utgör underlag till albumets alla låtar och texter.
Bakom det stiligt målade omslaget vilket porträtterar just Ahabs nemesis, jättevalen Moby Dick döljer sig ett stycke Funeral Doom, eller som Ahab väljer att kalla det, Nautic Funeral Doom, då man gjort ”havet” till sin gimmick.
Vi snackar således rejält tilltaget med tyngd och betydligt sparsammare med fart.
Just den extrema restriktionen i fart gör ofta att Funeral Doom lätt blir en ganska långtråkig historia, men Ahab lyckas variera sin doom såpass mycket, inte minst på grund av innovativt trumspellet att de ror hela plattan i hamn utan att det någon gång blir långtråkigt och trist.
Att Ahab dessutom snickrat ihop genomgående bra låtar gör ju inte saken sämre, det är helt enkelt inga som helst problem att behålla koncentrationen när Ahab navigerar fram mellan blytunga riff och avgrundsdjupa dödsgurglande.

Det som gör Ahab så speciella är att de verkligen lyckas fånga en stämning på ett sätt få band är kapabla till. Att lyssna på ”The Call of the Wretched Sea” känns verkligen som att vara ute på öppet hav och sakta bäras fram på riffens långsamma rytmiska dyningar.

Eftersom det nautiska temat ligger mig varmt om hjärtat, vad blir egentligen mer spännande än ett kolsvart, hart när, bottenlöst djup och dess undangömda invånare, passar Ahab mig således som handen i handsken, eller kanske snarare som fisken i vattnet.

Att gilla Ahab är knappast något jag är ensam om, jag tror inte jag läst ett dålig ord om dom någonstans bortsett från att några tycker att de softat till sig något på senaste plattan, här är det dock fortfarande stenhårt, så har man ännu inte upptäckt Ahab är det absolut hög tid att göra det. Även om man nu i vanliga fall har problem med Funeral Doom kan det vara en bra ide för Ahab dras som sagt inte med genrens ibland förekommande monotoni.

Själv gillar jag Ahabs alla, hittills tre, album men det kan väl vara en god början att ge sig på debuten först då den absolut inte är sämst, om man uttrycker sig så!

The 11th Hour – Burden of Grief 2009

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Allergiframkallande baksida... Låtsashandskrift är en styggelse.

Allergiframkallande baksida… Låtsashandskrift är en styggelse.

Napalm records 2009
The 11the Hour: Ed Warby – Sång, Trummor, Gitarr, Bas / Rogga Johansson – Sång
Låtlista: One last Somke / In the Silent Grave / Orgins of Mourning / Weep for Me / Atonement / Longing for Oblivion

Folk med många strängar på sin lyra får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig. Eller snarare, folk med många strängar på sin lyra där projekten ter sig ganska olika eller där kanske bara ett av projekten hux flux går i en skev riktning, får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig.
Spelar man livsbejakande ”power metal” i 52 olika konstellationer ter det sig helt enkelt inte trovärdigt att man plötsligt kletar på sig skitig corpse paint och skaldar om att begrava världen i aska i något Svartmetalprojekt, sisådär 15 år efter den värsta hypen…

När Ed Warby (Ex-Gorefest, Hail of Bullets, Ayreon samt ett ton andra aktiva eller mindre aktiva band) fick för sig(?) att börja mangla doom under namnet ”The 11th Hour” sent 2000-tal kändes det således inte helt klockrent. Att det dessutom skedde, mer eller mindre, som ett soloprojekt där multitalangen Ed sköter allt förutom growl, vilket lämnats till Rogga Johansson (Paganazier, Ribspreader, ex-Deranged samt ungefär femtusen dödsband till, alla med stadig skivutgivning) ökade väl knappast på förväntningarna. Keep it real, liksom.

Nu är jag medveten om att den här synen på projekt kanske mer är ett problem hos mig än hos själva artisten för vem är jag att säga ”Vadå, du kan ju inte börja lira doom nu, du är ju för fan en progg-kille…” (eller döds-, power-, symphonic- eller space-kille eller vad fan man nu skall klassa Ed som)? Trots min, i alla fall begynnande, förmåga till självkritik har jag dock svårt för de här projektbanden, men av en eller annan anledning hindrade det mig i alla fall inte från att köpa ”bandets” debut, ”The Burden of Grief”, när den kom ut i affärerna 2009. Kanske suktade jag bara efter lite doom som bröt rådande norm, det vill säga, inte stank braja och svettiga flanellskjortor, vad vet jag, men köpt blev den i alla fall och det var ju bra det!

Så vad döljs då innanför omslaget till denna skiva? Ett omslag som för övrig, med sin närstudie av fågel, väl får ses som ganska ok. Kanske inte det roligaste jag har sett men till och med jag fattar att målade fantasilandskap med magiker, avgrundsmonster och trånande damer i gjutjärnsbikini kanske hade tett sig något malplacerat här, då plattan är en koncepthistoria om en, av lungcancer drabbad man (här kan det ligga någon verklig historia och släktskap till Ed bakom, men jag är lite osäker på det. Kanske blandar jag bara ihop allt med Vallenfyres första platta?), sista tid.

Muntert värre med andra ord!

Till det bjuds ett stycket dödsdoom av inte alls oäven kvallitet. Så fasligt ”dödsigt” är det väl i och för sig inte men det riffas i alla fall hårdare än andra band som ofta tillskrivs plats i denna subgenres subgenre t.ex. My Dying Bride.

Först tyckte jag plattan var något enahanda men det är en åsikt jag vill revidera. Bra riff och Warbys intressanta sångslingor, Warby har för övrigt en riktigt bra röst men jag misstänker att det finns en viss risk att man retar sig på den lite nasala tonen, bygger riktigt bra och hyffsat varierade låtar där det finns en del att upptäcka, vilket gör att plattan växer lite för varje varv den spelas.

Att Rogga då och då dyker upp och totalt krossar med sin enastående growl gör inte saken sämre, den karln har verkligen en lysande dödsstämma!

Vill man vara lite gnällig kan man väl för all del slå ned på att det vid enstaka tillfällen dyker upp lite pianoklink, mest för att skapa kontrast skulle jag tro och inget som stör speciellt mycket men visst, jag hade hellre sett att pianot uteblev.

En viss musikalkänsla infinner sig också när man lyssnar på ”The Burden of Grief”. Det vet jag iofs. inte om det nödvändigtvis behöver vara något negativt. Låtarna är ju som sagt bra och musikalkänslan kommer väl mest av att det sorgsna konceptet ackompanjeras av musik av synnerligen episk natur.

Skräms man inte av den bitvis förekommande growlen, eller för den delen, av att serveras en, trots hårda riff, dödsdoom som egentligen, musikaliskt men inte tematiskt, ligger ganska långt från själva döden är ”The Burden of Grief” helt klart ett vettigt val och visst är det riktigt kul med en platta som växer, från att vara ok till att faktiskt visa sig vara ett guldkorn, även om omslagsetiketens referenser till Candlemass väl kanske inte sitter sådär riktigt mitt i prick…

I begynnelsen, Black Sabbath – Paranoid 1970

Själv tänker jag "Neon Knights" fast kanske lite sämre...

Själv tänker jag ”Neon Knights” fast kanske lite sämre…

Samma lysande(!) ide igen!

Samma lysande(!) ide igen!

 

Vertigo Records 1970 (den här utgåvan Castle Comunications 1996)
Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr  / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: War pigs / Paranoid / Planent Caravan / Iron Man / Electric Funeral / Hand of Doom / Rat Salad / Fairies Wear Boots

Sommar, semester och värmekoma… Vad passar då bättre än välkyld pilsner och inväntande av den, av hettan förmodat, närstående apokalypsen, medelst blyinskodda riff, vokala requiem, ragnaröksdånande trummor och en och annan Golgatavandring längs bashalsen?

Ganska mycket, tydligen. En och annan öl har det ju blivit och visst har skivtallriken snurrat en del, den också, fast kanske inte exklusivt med doomplattpor laddade. Näe, det har väl blivit ett sammelsurium av klassisk hårdrock , tidig Black Metal och en del dödsmetaldyrkande (läs Obituary…). Det blev visst en del King Diamond också, efter kanonspelningen på Grönan där min ungdomsidol väckte lusten att rota fram plattor som legat i träda några år eller så. Naturligtvis har det lirats lite doom också, främst de nyaste plattorna som införskaffats, såsom nya Pilgrim och YOBs debut.

Skit i det nu, nu skulle det ju inte handla om sommarångest utan om ursprunglig tyngd från fyra Birminghamgrabbar och deras andra album, tillika andra höjdaralbum på ett år. Det var, kan man lugnt säga, mer krut i gubbarna förr…

Naturligtvis snackar vi Black Sabbath och deras ikoniska uppföljare Paranoid, ett album packat med hårdrocksklassiker och kanske det mest inflytelserika albumet någonsin, vad vet jag?

En sak är i alla fall säker, i och med Paranoid, tog Black Sabbath steget från bluesbaserad hårdrock till, om än bluesbaserad, Heavy Metal, och om än Iommi, Butler och Osbourne kanske inte gjorde några radikala förändringar så vill jag se det här som Bill Wards absoluta höjdpunkt och fenomenala peak. Många hyllar Ward, och om någon undrar varför så är det bara att slänga på Paranoid så får man svaret direkt… Aldrig tidigare har hårdrock smyckats med så hårt trumspel som på Paranoid, vilket naturligtvis bidrar till att Paranoid, i mina ögon markerar födseln av Heavy Metal. Att Ward, trots tyngd och hårdhet, svänger fenomenalt får väl ses som en bonus, eller kanske något självklart som tyvärr ofta glöms bort i dagens mer sterila Heavy Metal-klimat.

Låtmässigt kan man inte direkt klaga på Paranoid heller för Här finns det klassiker så det räcker… Först ut är War pigs, det ultraikoniska antikrigsepos som först var tänkt att namnge skivan, men vars namn av en eller annan anledning ogillades av bolaget. War pigs inledande absoluta tyngd visade med tydlighet att domedagskänslan från debuten var kvar för att stanna och Geezers text, i orginal betitlad Walpurgis, visar med sanning på den riktiga ondskan i världen.

War pigs enda egentliga nackdel är väl att den, då den fortfarande var tänkt som titellåt fick inspirera omslagskonsten… Paranoids omslag känns minst sagt förvirrat, det skapades till ”War pigs” men passar så mycket bättre till den kommande titeln ”Paranoid”, vilket till största del beror på att en pastellfärgad, svärdsvingande mustaschgubbe i moppehjälm känns mer ascosierat till galenskap, än till krig, om än det också må var galenskap… Fult som stryk är det i alla fall!

Titellåten Paranonids historia känner alla till, en utfyllnadslåt som skrevs i studion för att få till lite mer fart/innehåll som sedermera blev Black Sabbaths genom tiderna största hit och som, utan att för den delen kännas särskillt representativ för Sabbaths sound, fått representera hårdrockens gudfäder på i hart set varenda rocksamling som någonsin sett dagens ljus. Nåja, jag hoppar hypen men tyckte ändå att Paranoid, i all sin enkelhet är en riktigt bra låt!

Planet Caravan är ju också bra, ingen tvivel om det även om än det känns frestande att hoppa över den när plattan lirats ett par rundor. Planet Caravan är flummigt skön men själv föredrar jag om intensiteten uppehålls skivor igenom och ser således inget större berättigande till att låten inkluderas. Fast vem vet, utan Planet Caravan hade kanske inte Paranoid varit vad den är?

Skönt då med mer självklara låtar och ännu en riktig doomklassiker i och med Iron Man! Huvudriffet här skulle jag vilja säga är det riff som i störst mån färgat efterföljande doom-Metal med sin typiska tyngd/melodi-uppbyggnad. Lite kul är även att man tycker att Ozzy gör ett kanonjobb när han i (vanlig ordning) bara följer gitarrerna med sina sångslingor, ännu roligare blir det ju när man läser biografier där ”han skriver” att Iommi skrev riffet medan Geezer fixade texten och Jag (Ozzy) filade på sångmelodin….

Nåja, Iron Man är även detta en ikonisk Heavy Meal-milstolpe och det med rätta!

Sedan följer, skall man vara rättvis får man väl säga det näst, bästa och (näst) mest, eller kanske tredje mest om jag nu skall vara konsekvent, doom-definierande riffet och låten i Doom och Heavy-Metals historia! Electric Funeral är, som man börjar vänja sig när det gäller Sabbath, byggd av essensen av doom. Fräcka riff, domedagsstämning och tyngd. Svårare är det inte och när Geezer levererar ännu en guldtext är såklart succén ett faktum!

Hand of Doom är självklart inte mycket sämre och bortsett från att föra fram ett stiligt antidrogbudskap, vilket naturligtvis är smått underlandet med tanke på Black Sabbaths kanske inte helt återhållsamma leverne, vill jag vidhålla ett påstående som om än i orginal utfördes i inte helt nyktert tillstånd, vid 3:38 in i låten SKAPADES Heavy Metal!

Det är inte Black Sabbaths bästa riff genom tiderna men så här hårt hade ingen spelat tidigare. Att Ward, som tidigar nämnts, slår hårdast av alla främjar naturligtvis saken…

Apropå Ward får nästa spår se som Wards egen högtidsstund. Rat Salad är inte mycket annat än ett till låt utklätt trumsolo. Som sådant tycker jag att det är ganska överflödigt, Ward visar med tydlighet att han på Paranoid var den tidens främste rocktrummis men visst, man kan väl unna honom att glänsa, även om jag kanske tycker att han gör ett bättre jobb i de ”riktiga” låtarna än när han skall stila… Då det faktiskt är något mer än bara trumfills i Rat Salad funkar den väl trots allt, även om det förmodligen är den låt jag skulle sakna minst på Paranoid. Förlåt, Planet Caravan, med andra ord.

Sedan återstår bara att skönt gunga med till svängiga Fairies Wear Boots och sämre har ju skivor avslutats! Säga vad man vill om Ozzy men här gör han en höjdarinsats och vem vet, kanske stämmer det också att han skrev texten om hans och Geezers tumultartade möte med Skinheads som skall vara textens uppsåt. En bra avslutningslåt är det i alla fall, fattas annat på denna klassikerspäckade platta!

 

Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

Mourning Beloveth – Dust 2001

 

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger...

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger…

Mourning Beloveth – Dust 2001
Brón 2001 (den här utgåvan Sentinel Records 2002)
Mourning Beloveth: Darren Moore – Sång / Frank Brennan – Gitarr, Sång / Brian Delaney – Gitarr / Adrian Butler – Bas / Tim Johnson – Trummor
Låtlista: The Mountains are Mine / In Mourning my Days / Dust / Autumnal Fires / All Hope is Pleading / It Almost Looked Human* / Sinistra / Forever Lost Emeralds*
*Bonusspår

Jaha ja, vad händer här då? Efter lite ordning på torpet verkar det sannerligen inte bättre än att vi gör ett lappkast och med rak kurs återvänder rätt ned i omslagshelvetet! Irländsaka Mourning Beloveth valde tydligen att pryda sin debut med en surrealistisk ångestmålning som mest berättar att någonstans därute finns en sjuåring med målarambitioner som mår mycket, mycket dåligt…
Nu är väl kanske inte det här det värsta jag sett i omslagsväg men ändå. Varför skall folk envisas med att sabotera sina släpp med så himla tråkiga presentationer? Jag fattar ju att man vill ”sätta en stämning” men det kan man väl göra på ett lite roligare(?) sätt. Folk är alldeles för alvarliga och ”konstnärliga” för att man riktigt skall orka med…
Lyckligtvis levererar Mourning Beloveth i alla fall på andra plan, för musikmässigt sparar man inte på krutet! Inledande ”The Mountains are Mine” sätter direkt tonen, inget löjligt intro, inget uppbyggande av stämning utan bara pang på med krossande tyngd och fantastisk sång och sedan fortsätter ”Dust” med lika magnifika uppvisningar i dödsdoom skivan igenom!

Många verkar vilja dra paralleller mellan Morning Beloveth och My Dying Bride och jag kan se varför, då båda spelar, eller i My Dying Brides fall spelade om än man ibland får ett återfall, dödsdoom men det är ändå en ganska stor skillnad mellan banden.
Morning Beloveth, om än melankoliska, söker aldrig den bitterljuva stämningen My Dying Bride så ofta väver in med fiol, piano och Aaron Stainthorpes gråtröst eller ”diktläsande” (nu är det förvisso en del pratande i ”The Mountains are Mine, men inte på samma vis även om man kanske snuddar lite på just poemframförande där). Framförallt är Mourning Beloveth betydligt hårdare och i.o.m. Darren Moores fenomenala dödsgrowl ligger Mourning Beloveth betydligt närmare just dödsgenren än My Dying Bride gjort på mycket länge.

Jag skulle hellre vilja dra ”likhetstecken” med tyska Ahab om än säkert någon upprört skriker ”Stopp och belägg!” här… För säkerhetsskull får jag väl korrigera till Ahab på ”The Giant”. Mourning Beloveth kommer sällan ned i hastigheter som skulle kunna klassa in som Funeral Doom om än det går bra långsamt då och då, men stämningsmässigt och musikmässigt tycker jag att de två banden har en del gemensamt då de mycket lyckat blandar sin growl med rensång utan att någon gång ge avkall på musikens tyngt eller hårdhet (vilket såklart inte stämmer in på ”The Giant” som absolut har några softare partier, men skit i det nu, det är ju helt jävla omöjligt att jämföra band).

Bra som fan är det i alla fall och min tidigare känsla att Dust ibland blir lite långtråkig beror mest på att man klämt in två bonuslåtar på mitt ex.
Ligger man runt tiominutersstrecket i låtlängd är det absolut för mycket med åtta låtar och originalets sex (varav en ett ganska meningslöst outro) ger nog en betydligt mer lättsmält lysningssession. Nu blir det lite för mycket av det goda och särskilt sista låten som är ett demospår hoppas oftast över. Jag är i princip emot bonusspår på skivor då de allt som oftast drar ned grundtanken med plattan och ser dem helst liggande på separata skivor om det skall ge något. Bortsett från denna nyutgivningsrelaterade lilla svacka är dock Dust en fenomenal platta och jag undrar mest varför det här är den enda skiva med Mourning Beloveth jag äger…

 

Sorcerer – Sorcerer 1995

Döden, vad jan gå fel?

Döden, vad kan gå fel?

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Brainticket Records 1995 (den här utgåvan 2011)
Sorcerer: Anders Engberg – Sång / Johnny Hagel – Bas / Peter Furuhild – Gitarr / Mats Liedholm – Gitarr / Rickard Evensand – Trummor / Tommy Karlsson – Trummor
Låtlista: Premonition / The Sorcerer / Northern Seas / Queen in Black / Inquisition / Wisdom / Stargazer / At Dawn / Anno 1503 / Born With Fear / Dark Ages / Far Beyond / The Battle / Visions

Janne Stark hävdar i sin, förvisso inte helt felfria, men för all del väldigt trevliga och minst sagt omfattande Encyclopedi över svensk Heavy Metal att Sorcerer är ett band som sålt fler demos än de någonsin sålt skivor. Huruvida just det påståendet är sant eller inte vet jag inte men det kan säkert ligga en del i det då Sorcerer trots allt besitter en liten, men med betoning på liten, kultstatus men att det trots detta mer snackas, eller hur mycket det nu snackas, och skrivs mer om ”Sorcerer” än om själva musiken, T.ex. Vid återutgivandet av deras enda platta.
Att nämnda skiva sedan till största del består av just av Sorcerers demos bidrar också till det hela, lite beroende hur man räknar kanske…

Om man nu släpper tämligen ointressant idisslande och gissningar kring försäljningsstatistik kan man iställe konstatera att Sorcerer bildades 1988 av diverse löst folk som sedemera skulle vandra vidare till betydligt mer framgångsrika orkestrar (Tiamat, Lions Share, Therion m.m.), och kanske beror Sorcerers, om än blygsamma, legendstatus på detta?
Solitude Aeturnus gitarrist John Perez plockade hur som helst upp gruppen 1995 och släpte stora delar av de två demokasseterna samt lite andra låtar på en självbetitlad platta (ja inte efter Perez då utan Sorcerer…), en skiva som 2011 återutgavs, nu med alla demospår inkluderade.

Både det initiala skivsläppet såsom återsläppet kan man väl säga var en välgärning, och än en inte helt förvånande sådan, då Sorcerer spelar en Heavy Metal-inriktad doom med starka progressiva drag, inte helt väsensskild från Perez egna bedrifter i Solitude Aeturnus även om Sorcerer låter ungefär så mycket svensk hårdrock i skiftet 80/90-tal som man nu kan göra, ovanpå det.

Plattan hade nog kunnat vara en riktig liten pärla om det nu inte vore för att det handlar om en demosamling i stort. Inget fel i detta i och för sig om det nu inte vore för ljudet, som är en historia i sig. Att demos låter ”sådär” är inget att höja ögonbrynen för men i just Sorcerers fall lyckas man kanske ta värsta tänkbara väg… Allt, utom basen, i tidsmässig …and Justice for all… anda, är tydligt och väl utskiljt och inte i närheten av det murriga och kompakta ljud man kanske vanligen förväntar sig av demos inspelade vid den här tiden, tyvärr har man dock lyckats ta bort varje uns av rymd och värme, vilket presenterar en doom som är befriad av allt vad tyngd befarar.

Låtmaterialet är det inget större fel på, i synnerhet inte på plattans första del, vilket torde vara bandets senare del, D.v.s demo 2 och inspelningar kring denna. Plattans andra del som består av den första demon är lite väl smörig, och känns ibland som en ursäkt för att visa hur jävla bra Anders Engberg (numera i 220 Volt) sjunger, vilket i och för sig är sant, Engberg sjunger som en Gud, själv vill jag ha honom som en korsning av Tony Martin och Joey Tempest, men låtmässigt blir det lite haltande. Resterande band är knappast några klåpare heller och allt låter, om det nu inte vore så tunt, väldigt bra, eller snarare väl framfört.

Första delen av skivan, som då till stora delar består av den andra demon har ännu vekare ljud, men här känns låtarna betydligt hetare och med lite mer tyngd i ljudet hade det här helt klart varit en jämbördig kombattant till mer etablerade band i samma genremässiga gränsland, såsom Memory Garden eller kanske till och med självaste Solitude Aeturnus. Stundom, som i Queen in Black, är det faktist snudd på fantastiskt bra!

Nu stannar dock allt på en, om än väldigt proffsig och efter förutsättningarna föga förvånande, demonivå och ibland kanske det är bra? Att pinsamheter som de avslutande textraderna i ”Far Beyond” -”Together we are strong, as the music in this song” får en begränsad publik kan väl bara vara bra, men egentligen önskar jag nog mest att jag fick höra Sorcerers bitvis jävligt bra doom och oklanderliga framförande på en ”riktig” skiva med en betydligt tyngre produktion. Det kan jag nästan lova hade blivit ståtligare än en kungabegravning i störtregn!

Pluspoäng utdelas för övrigt till nyutgåvans omslag, som trots modern teknik(?) faktiskt är ganska tufft!

Nedan ett om möjligt än mer stjärnspäckat Sorcerer, kanske inte helt i originaltsppning…

YOB – The Illusion of Motion 2004

TheIllusionofMotion

En framsida som… lämnar en del att önska…

...baksidan är dock ganska trevlig!

…baksidan är dock ganska trevlig!

Metal Blade Records 2004
YOB: Mike Scheidt – Sång, gitarr / Isamu Sato – Bas / Travis Foster – Trummor
Låtlista: Ball of  Molten Lead / Exorcism of the Host / Doom #2 / The Illusion of Motion

YOB är ett band som kom in ganska sent i mitt liv och ett av de band som jag för ett antal år sedan aldrig hade kunnat tänka mig att ens provlyssna på. Jag har länge närt en, milt sagt, stark aversion till allt som har med ”stoner” att göra men i och med någon form av uppluckring av mentaliteten, såhär när man påbörjat resan mot livets höst, har gjort att jag, om än med väldigt små steg, tillåter mig själv att även utforska stigar där jag rent instinktivt tidigare hade vänt.

I YOB’s fall kom brytpunkten i form av en recension av näst senaste given, ”The Great Cessation”, vilkens målande bildspråk gjorde att jag, på vinst och förlust, helt enkelt inte kunde låta bli att köpa plattan. Att skivan visade sig vara smått fantastiskt gjorde naturligtvis att jag ville lyssna mer på YOB och valet (eller val och val, så mycket annat var ju vid tidpunkten faktiskt jävligt svårt att genomföra) föll på att leta sig bakåt i katalogen.

”The Illusion of Motion” är YOB’s tredje fullängdare och är trots sitt, i doomsammanhang, hårt fyndiga namn en skiva jag garanterat aldrig skulle ha gett mig i kast med, inte minst på grund av den flummiga (även flum är något jag inbillar mig att jag avskyr) och anskrämliga ursäkten till omslag, om det inte vore för ”The Great Cessation”.

Nu kanske man bör flika in, för att lätta upp stämningen lite, att det finns vissa förmildrande omständigheter gällande omslaget, den ”nya” loggan som debuterade på just ”The Illusion of Motion” är ju faktiskt skitsnygg och skivtiteln skrivs trots allt i ”Old English” så allt är inte jämmer och elände…

Även musikaliskt tycker jag att man kan lägga in en viss brasklapp, kanske mest för att rädda mitt eget skinn och låta mig slippa svälja viss stolthet. YOB beskrivs t.ex. på Metal Archives som ”Stoner/Doom Metal” men enligt mig har YOB, i alla fall från, och kanske främst på, ”The Illusion of Motion” (vilket råkar vara den tidigaste platta jag hittills fått tag i) och framåt, betydligt fler beröringspunkter med ”hard core” än med ”stoner”. Det där har säkert folk en och annan synpunkt på och det kan man väl ha, men i min bok känns det i alla fall så. Långsam stenhård HC, det är vad som bjuds!

Nu är jag egentligen inget superfan av ”hard  core” heller, eller man kanske kan säga att jag inte har någon större koll på det (vilket såklart kan förklara att jag, kanske helt felaktigt, tycker att YOB spelar HC-influerad Doom) men kombinationen av medryckand, ofta stenhårda hårda riff och den skrikande, men ändå på något sätt melodiska sången, gör YOB och ”The Illusion of Motion” till en riktig musikdröm om än kanske i en mardrömsklik ljudskrud och trots dess ibland mantraliknande repetitivitet och, i tid, väl tilltagna låtar, med det avslutande titelspårets 26 minuter och 10 sekunder som krona på verket blir det (ibland tänker jag ”konstigt nog”) aldrig långtråkigt eller särskilt tjatigt. Inledande ”Ball of Molten Led”s 11 minuter svischar helt enkelt förbi som värsta treminuterslåten och innan man vet ordet av (kan vara en lätt överdrift) så har hela skivan spelat klart…

Trots att jag vet att jag gillar YOB har jag dock, jag antar att det är något gammalt stoner-spöke som fortfarande viner runt och sprider illviljans unkna odör, ganska stora problem med att få ändan ur vagnen och lyssna på gruppen. Jag har faktiskt aldrig lust att lägga på en YOB-platta men varje gång jag tvingar mig själv att göra det tycker jag att det är så jäääävla bra (ja, kanske inte senaste som väl måste växa lite)! Det är ju jävligt märkligt eftersom YOB, vilket det tjatats en del om nu, bland annat på ”The Illusion of Motion” levererar ypperlig Doom oavsett om man nu kallar det ”stoner” eller ”hard core”!

Mirador – The Azrael Tales 2005

 

En ängel i linne, skall det vara något det?

En ängel i linne, skall det vara något det?

En baksida... igen.

En baksida… igen.

Rivel records 2005
Mirador: Erik Mjörnell – Gitarr, bas / Jakob Forsberg – Sång, keyboard / Olof Gardestrand – Trummor
Låtlista: Redeemer / Phoenix Syndrome / No Lose Cut / Post Believers / Perfect Plan / Soul Distortion / The Trial / Thief / New Day / Metropolis Metamorphosis

Man kan ju fråga sig vad fan jag håller på med men nu blir det visst kristet här igen… Med raska kliv beger vi oss till Finspång och tidigt 90-tal och en missionskyrka som har fått doom-feber efter besök av proggiga doomorkestern Veni Domine. Resultatet av detta blir en konstellation bestående enbart av fromma korgossar, eller jag är lite osäker på hur from trumslagarepöjken egentligen var, och en Jesusdyrkande domedagsorkester vid namn Mirador (i sanning fanns väl bandet innan men bytte helt inriktning efter att ha influerats av Veni Domine).

Eftersom undertecknad vid tiden spelade i byns enda(?) andra domedagsorkester, märkas bör med helt annan trosinriktning, blev jag pådyvlad deras demo, ”King of all Kings”, som om jag mins det rätt (ett av mina barn gjorde processen kort med kassettbandet för många år sedan) bestod av en himla massa låtar inspelade på fyrkanalsporta, där hälften bestod av ”doomiga låtar” och resterande var erbarmligt smöriga kärleksförklarningar till Vite Krist och Co.

Demon, eller kanske främst kusinerna Jakob och Eriks otvivelaktiga talang, renderade i alla fall i skivkontrakt och i en omgruppering i leden rekryterades, inte heller särskilt gudfruktige(?), trumfantomen Lars ”Lärta” Palmquist (numera bl.a. hyffsat framgångsrik som skönsjungare i Scar Symetry) till trumpallen.

Skivkontraktet rann dock ut i sanden då bolaget konkade och sedan var väl sagan mer eller mindre all…

Något förvånande dök dock Mirador åter upp sisådär 12-13 år senare, nu återigen med ny trummis och endast Erik och Jakob kvar av de gamla medlemmarna, med plattan ”The Azrael Tales”. Av nyfikenhet införskaffades plattan, även om jag förmodligen (vem vet det, är nästan tio år sedan nu) trodde att de mer smöriga inslagen skulle tagit över helt och att det enbart skulle låta kristet (som i kasst) men döm av min förvåning när plattan visade sig vara en riktig liten pärla!

Nu snackar vi knappast doom i sin renaste form utan här bjuds en kakafoni av en mestadels väldigt episk progresiv heavy metal, men med mer eller mindre framträdande doom-element, och… här och var anas inte helt subtila vinkningar åt en viss Marilyn Manson med halvindustriella inslag. Det senast nämnda kan ju, på goda grunder, skrämma bort vem som helst men faktum är att dessa inslag, bortsett från att vara ganska lätträknade, faktiskt inte är så pjåkiga och passar in utmärkt de få gånger de förekommer. Naturligtvis kan vissa paralleller dras till de gamla förebilderna i Veni Domine men jag vill mena att Mirador har ett fullt utvecklat eget ”sound” och inte på långa vägar kan ses som ”copy cats”.

Av naturliga skäl genomsyras texterna och skivan i stort av ett kristet tema, men det är bara ibland som det blir allt för påträngande och såsigt även om några sådana tillfällen även förekommer. Då och då lyckas man tajma den lamaste formen av gudsdyrkan, typ ”rädda mig o Herre, det är du och ingen annan som gör mitt liv värt att leva” med de fåtal riktigt smöriga partierna men som tur är det inte irriterande ofta.

Överlag är detta riktigt bra, även om det sällan eller aldrig blir särskilt hårt och jag gissar på att det lagts ned enormt mycket tid på arrangemang av låtarna, för precis allt låter genomtänkt och riktigt jävla bra!

Några ord om själva förpackningen kan väl också vara på sin plats. Omslaget pryds av en ängel med svärd och det känns väl passande med tanke på titeln. Omslaget känns rent generellt, om man bortser från att ängel bär linne, som helt ok. Sobert och ganska stiligt men ändå ”doomigt”. Den enda invändningen jag har är att det lagts på någon effekt i bilden som gör att den är fylld av massor av streck vilket tyvärr mest ger en illusion av att omslaget är utskriven på någon risig bläckstråleskrivare med taskigt skrivarhuvud. Kanske inte den mest lyckade idén genom tiderna…

Jag tvivlar på att den här skivan är superenkel att hitta i affärerna nuförtiden, men hittar man den är den väl värd ett köp. I brist på bättre ligger plattan, något förvånande, upplagd på Spotify, dock under det svängiga dansbandsnamnet Miradors! Slarv-spotify förnekar sig inte…

Mirador lyser med sin frånvaro på Youtube, men för den nyfikna finns plattan som sagt på Spotify!

Trouble – Psalm 9 1984

Where's Wald... Jesus?

Where’s Wald… Jesus?

Troble_front
Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T't är tufft i alla fall!

Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T’t är tufft i alla fall!

Metal Blade Records 1984 (den här utgåvan Escapi Music 2006)
Trouble: Eric Wagner – Sång / Rick Wartell – Gitarr / Bruce Franklin – Gitarr / Sean McAllister – Bas / Jeff Olson – Trummor
Låtlista: The Tempter / Assassin / Victim of the Insane / Revelation (Life or Death) / Bastards Will Pay / The Fall of Lucifer / Endtime / Psalm 9 / Tales of Brave of Ulysses*
Bonus DVD: Exclusive Interview Pt. 1* / Assasin (live)* / Exclusive Interview Pt. 2* / Psalm 9 (live)* / Exclusive Interview Pt. 3*/ Victim of the Insane (live)*

Vi tar klivet över pölen och dyker ned i riktigt klassisk doom!

Jämt Saint Vitus, Pentagram och till viss del Candlemass (som kanske varit mest betydelsefulla men trots allt lite ”senare”) räknas amerikanska Trouble som en av doom metals klassiska hörnstenar.

1984 släppte dessa legendare sin kanske mest klassiska platta, tillika debut. Initialt självbetitlad men i senare skede omdöpt till Psalm 9 då Trouble 1990 skapade fullständig förvirring genom det tveksamma genidraget att släppa ytterligare en självbetitlad platta, då de efter viss musikalisk kursändring blivit signade till Rick Rubins bolagsjätte Def American!

En ganska fräck målad framsida, med en inte helt subtil dödskalle gömd i berget och en kanske lite mindre synlig Jesus i trädet skvalrar på sätt och vis lite om vad som bjuds på skivan. Bortsett från det faktum att Trouble i en tid då de flesta spetsade öronen mot betydligt snabbare, då unga och fräsha, genrer som Thrash, Speed och Black Metal, valde att lägga tyngden på… tyngd, är Trouble kanske mest kända för att vara ”det där kristna bandet” (som alla hårdingar gillar, trots det).

Mer om detta senare. Vi börjar med musiken!

Till skilnad mot dagens, bland dommedagsdyrkare, ofta förekommande åsikt att all doom måste gå i snigeltempo precis hela tiden, blåste de klassiska doombanden (med visst undantag för Candlemass) allt som oftast iväg i ganska hyffsat tempo.
Likadant på Troubles debut där det faktiskt liras riktigt raskt stora delar av skivans speltid. Naturligtvis blir det rejält långsamt och riktigt tungt då och då men oftast är det snarare de raska Heavy Metal-riffen (och vilka riff sen, Trouble är hårda på riktigt!) som dominerar med enstaka tyngre partier invävda i låtarna.

Bortsett från blandningen av tunga och tuffa riff bjuds vi på tvillingstämmor al’a Judas Priest, fenomenalt trummande från Jeff Olson (han borde fått mer uppmärksamhet i hårdrockhistorien…), fräna basgångar och inte minst Eric Wagners säregna och superba sång!
Erics röst kan väl snarast beskrivas som någon som verkligen kan sjunga men har fått stämbanden strimlade av rakblad… En i doomsammanhang tämligen orginell röst men oj oj oj så bra!

Hur var det nu med den där kristenheten då? Det är svårt att missa att Erics plågade röst, bortsett från diverse samhälskritik och dylikt, allt som oftast besjunger Vite Krist och hans fader och snarare förespråkar kärlek framför hat, men epitetet ”White Metal”, som bolaget Metal Blade kom upp med som kontrast till dåtidens rusande Black Metal-trend med förgrundsband som Venom, Slayer, Mercyful Fate och Hellhammer är, enligt Eric Wagner, inget Trouble ställde sig bakom.

Eric valde viserligen att lägga fokus på texter basserade eller refererande till ”kristna ideal” (värdelös benämning, men vafan…) och bibliska referenser som en motreaktion mot det rådande ”sataniska idealet” inom hårdrocken, men var enligt bl.a. en gammal intervju i Close Up Magazine (tyvärr bara publicerad på deras websida och sedan länge försvunnen) inte mer kristna än något annat band.

Nu är ju Trouble från U.S.A. Så förmodligen menar han väl att det inte var mer kristna än något annat amerikanskt band men ändå…

Säga vad man vill om detta, men det kan ju vara kul för genren ”White metal” att, bland all dynga som Stryper och DivineFire, ha ett och annat bra band också!

Plattan är fullkomligt suverän rakt igenom, möjligen med undantag för den lite trista Cream-covern ”Tales of brave Ulysses”, men den är inte med på orginalsläppet så den räknas egentligen inte. Att utse plattans bästa låt är dock inte så enkelt bland dommedagsmonster som ”Victims of the Insane”, riff-fester som titelspåret och ”The Tempter” eller upptemporöjet i ”Assasin” men kanske, bara kanske, är det Dubbelkaggerökaren ”Bastards will Pay” som tar hem priset. Så in i hel… Himmelskt bra är den i alla fall!

(Den här nyåtgåvan från Escapi Music bjuder även på en bonus-DVD med intervju samt tre låtar från någon gammal TV-sändning från 82, d.v.s. två år innan albumdebuten, vilken är trevlig men kanske inte oumbärlig)