Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

My Dying Bride – The Angel and the Dark River 1995

Ett hyfsat omslag…

…fast baksidan är faktiskt ganska snygg!

Peaceville Records 1995 (Den här utgåvan Peaceville Records 2010)
My Dying Bride: Aaron Stainthorpe – Sång / Andy Craighan – Gitarr / Calvin Robertshaw – Gitarr / Adrian ”Ade” Jackson – Bas / Martin Powell – Fiol, Keyboard / Rick Miah – Trummor
Låtlista:
CD: Cry of Mankind / From Darkest Skies / Black Voyage / A Sea to Suffer In / Two Winters Only / Your Shameful Heaven / The Sexuality of Bereavement* / Your River* / Your Shameful Heaven* / The Forever People*
*Bounsspår
DVD: Promo-videor:  Symphonaire Infernus et Spera Empyrium / The Thrash of Naked Limbs / The Songless Bird / I Am the Bloody Earth / The Cry of Mankind / For You
Live in Poland – Krakow 96-03-01: A Sea to Suffer in / The Songless Bird / The Crown of Sympathy / The Thrash of Naked Limbs / The Cry of Mankind / Your River / Black Voyage / Your Shameful Heaven /  From Darkest Skies /The Forever People
Live in Willem II – 93-11-07: The Songless Bird / The Snow in My Hand / The Crown of Sympathy / The Thrash of Naked Limbs / I Am the Bloody Earth / Symphonaire Infernus et Spera Empyrium / Turn Loose the Swans / Sear Me MCMXCIII
Live in Simplon – 1992: Sear Me
Live at Dynamo Festival – 1995: Your River / A Sea to Suffer in / The Songless Bird / The Cry of Mankind

Aaaarghhh… Skrivkramp… Det är väl knappas underligt iofs, då jag spenderat de senaste veckorna med My Dying Bride som rör till det rejält i huvudet på en, då de envisas med att ena stunden var skapligt fantastiska för att i andra stunden framstå som sanslöst jävla tråkiga… Vad skall man tycka då?

Skivan som blivit min ständiga följeslagare under allt för många veckor är tredje fullängdare ”The Angel and the Dark River” och till slut blev jag så trött på skiten (att inte kunna komma på vad jag tycker om den alltså, musiken i sig är ju… hyfsad…) att jag tänkte, ”nu skiter jag i det här och börjar svarva vinyl istället” för att återfå någon form av livskvalitet.

Nåväl, efter att ha lirat fenomenala Black Oath-singlar på repeat hade jag i.a.f. återfått så mycket livskraft att jag ändå tänkte ge mig på och knäcka den här nöten, om inte annat för att få skiten ur världen. Dessutom med den briljanta iden ”om jag dessutom ägnar ett par rader åt att gnälla över hur jobbigt allt är kanske jag inte behöver skriva så mycket om själva plattan”, en taktik oblygt stulen från diverse andra mer framstående musik-bloggar!

Det här rör sig om en ”paketprodukt” där själva plattan inklusive bonusspår även delar plats med DVD’n ”For Darkest Eyes” och istället för det brakfula originalomslaget bjuds man här på en orginalomslagsifierad version av ”For Darkest Eyes”-bilden. Inte lika fult, men nästan lika tråkigt.

My Dying Bride är väl det av de tidiga ”stora” Doom/death-banden som genom sin karriär lyckats vidhålla en viss relevans, till skillnad mod gäspningar som Paradise Lost, Tiamat och Katatonia, då de aldrig släppt sin tidiga ”hårdhet” helt. På ”The Angel and the Dark River” blandar man smäktande sorgsen skönhet med åtminstone semihårt riffande och detta faktum är, enligt mig, My Dying Brides räddning.

Tyvärr så skall det ju bli skitpretentiöst då och då med trista pinkande på akustisk gitarr, ensamma basar och total meningslöshet, som det utdragna ”5-minuter av repetitivt ingenting”-slutet av den annars rätt schysta (trots onödigt och såsigt pianospel) ”The Cry of Mankind”. Bäst är det när de vemodiga fiolmelodierna, och kan My Dying Bride något så är det att skriva vemodiga melodier, läggs över åtminstone småhårt gitarr-riffande. I dessa stunder låter t.o.m. Aaron Stainthorpes ”gråtsång” riktigt bra vilket inte är illa då ”gråtsång” per definition borde innebära en enkel tummviftning mot gaskammaren…

Förutom de sex orginalbitarna finns på CD-skivan 4 bonuslåtar, där tre av dem utgör delar av en liveupptagninga från Dynamo 95 och det mest intressanta är ett (återigen) hyfsat studiospår, ” The Sexuality of Bereavement” vilkets främsta förtjänst är att det bjuder på Aarons growlnade. Nu är väl iofs. growlandet tveksamt passande till musiken, men på den här tiden var i.a.f growl en sångteknik Aaron behärskade, något t.ex. det tragiska kraxandet på näst senaste fullängdaren  ”For Lies I Sire” är ett bevis för att han inte längre gör.

DVD’n ”For Darkest Eyes” vilken förutom bandets (då) samlade promotionvideos bjuder på ett gäng filmade liveframträdanden är också ”hyfsad” (man kan tro att jag inspirerats av ett sentida inlägg av den gode Hatpastorn med allt jävla ”hyfsat”, och det kanske jag har, men uttrycket kommer verkligen till sin fulla rätt här). Promotionvideorna är en stilstudie i hur ”extrem metal”-videos utan större anslag såg ut på den här tiden, d.v.s. filmade bandmedlemmar på och utanför scenen varvat med en kakafoni av fula färger, negativa bilder och andra billiga video-effekter, en klar ”se en gång, sen aldrig, aldrig mer” m.a.o.

Liveupptagningarna är av blandad scenstorlek och kvalitet med Live in Kracow ’96 som det bästa ljud, scen och bildmässigt. Här finns inget att klaga på varken gällande framförande eller låtmässigt, men att sitta och glo igenom en spelning med ett kanske inte genomspexigt My Dying Bride framför TV’n är väl inte förenat med absolut ökande livslust…

Resterande livematerial är ungefär samma sak fast med dåligt ljud, grynig bild och liten scen, typ…

Personligen tycker jag att My Dying Bride peakade med efterföljande ”Like Gods of the Sun”, men gillar du musik som inte är skitbra men definitivt inte är skitdålig kan ”The Angel and the Dark River” vara något för dig. Denna utgåva är dessutom jävligt fullpackad och prisvärd om man nu kan sätta pris på något som ger dig känslan av ”Jaha…”

Pentagram, Procession, Saturnalia temple – Live 2012

Stockholm Slakthuset 2012-11-09

Jag har förbannat mig själv då jag inte mindre än två gånger låtit chansen att se Pentagram på svensk mark rinna ut i sanden (SRF samt Muskelrock) så när nu Püssy A GoGo hade vänligheten att erbjuda både Pentagram och Procession var valet att köpa biljett inte svårt. Det gäller nog att passa på, för Bobby Liebling ser ju rätt tärd ut, milt uttryckt, och risken att en gammal råknarkare åter trillar ned i träsket är väl knappast obefintlig, även om vi alla såklart hoppas på att han skall klara biffen.

I fredags satte jag mig således, mol allena då jag tydligen inte känner någon med samma ypperliga musiksmak som mig själv, i min sportigt gröna Volvo 945 med siktet inställt på Hufvudstaden för att tillgodogöra mig lite klassisk doom!

En kass grej med att åka själv är att man, när man väl äntrar spelstället lätt blir handfallen… ”Vad fan skall jag göra nu då…” Man är nykter och en utflykt till baren är således rätt meningslöst och att starta konversationer med folk jag inte känner passar inte direkt min asociala person som handen i handsken. Jag räddades i.a.f. tillfälligt av merch-borden där ett stycke Pentagram-tröja, ett stycke Procession-tröja samt ett stycke Procession 10”-vinyl vid namn ”Death and Judgement”, vilken bortsett från den nya titellåten även innehåller en cover på ryska kvlt-bandet Scald’s ”Nightsky”, inköptes.

Tröjor och platta…

Som tur var hade jag planerat min resa rigoröst, vilket betyder att jag på grund av husrelaterade problem hemma inte lyckades komma iväg när jag hade tänkt mig, och således behövde jag inte fylla ut allt för mycket dötid innan första bandet, Saturnalia Temple äntrade scenen. En piss och lite coolt CocaCola-häng i skuggorna räckte…

Saturnalia Temple:

Saturnalia Temple

Det här bandet var en ny bekantskap för mig, jag hade enbart kollat lite youtube-klipp innan och var väl inte så värst imponerad. Tyvärr så blev jag väl inte omvänd av att se dem live heller. Saturnalia Temple är helt enkelt inte min kopp te, som man säger, eller kanske sa. Jag gillar fräckt riffande och Saturnalia Temple handlar mycket om mystiska ljud med massor av reverb på gitarren ovanpå någon form av evighetsloop från rytmsektionen. Ibland blir det dock rätt tungt och bra, särskilt när sångaren/gitarristen väljer att sjunga lite ”tuffare”, men i stort så håller jag mig till ”Tack, men nej tack”. Saturnalia Temple verkar dock ha en trogen fan-skara så det blev inte tomt framför scenen vilket ofta kan vara fallet när de ”lite mindre” förbanden gör sitt jobb och det är ju kul!

Procession:

Procession

Chillensksvenska Procession är ett relativt ”ungt” band och helt klart det bästa som hänt subgenren ”Epic Doom” på väldigt länge. Deras hitintills enda fullängdare ”Destroyers of the Faith” är med sin betydligt tyngre och ”doomigare” doomswordepik en riktig höjdare och Procession visar ikväll att materialet fungerar ypperligt även live. Procession är nyligen förstärkta med trumslagarpojken Uno Bruneisson (In Solitude) och han ser skitglad ut spelningen igenom fast det gör inget då han spelar som en dommedagsgud och verkligen tillför låtarna en hel del! Från Felipe Plaza Kutzbach inledande stenhårda Motörhead-parafrasering ”We are Procession, we play Doom Metal” till att sista ton ringer ut bjuder Procession på en kanonspelning, tungt och episkt som få. Bäst är föga förvånande den överjävligt bra doom-dängan ”Chants of the Nameless” (Nya låten ”Death and Judgement” är också jävligt solid…), sämst är den überpackade dansande hipsterjäveln som gör sitt bästa för att öka på mitt människoförakt. Att det bitvis låter lite ostämt (det skruvas på stämskruvar både en och två gånger under låtarnas gång) är såklart också lite trist, men det är inte värre än att man noterar det. Jag tänker inte sträcka mig till att Procession är kvällens höjdpunkt, men jävligt bra var det!

Pentagram:

Bobby Liebling, Pentagram

Inför huvudakten börja slakthuset fyllas rejält. Jag valde att stå kvar och vänta efter Procession för att få en hyfsat plats långt fram och det var nog klokt. Det blev snabbt svintrångt och redan innan spelningen börjar de där idiotiska böljandet fram och tillbaka som tydligen någon tycker är skitkul att sätta igång. Nåja, efter en inte allt för lång väntetid äntrar i.a.f. Bobby Liebling, Victor Griffin och deras yngre trumm- respektive bas-kompanjoner scenen och Pentagram drar igång, vilket knappast minskar på trycket framme vid scen… Bobby är på riktigt uselt humör, eller han är i.a.f. måttligt imponerad av ljudteknikerns arbete och visar med all tydlighet vad han anser om honom. Förståligt när han visar att han i praktiken inte ens kan böja sig åt något håll utan att få rundgång i scenmonitorerna. Efter ett par låtar slutar han dock att argt vifta åt teknikern och börjar istället med sitt sedvanliga galna scenutspel. Kul att se på och Pentagram levererar verkligen! Jag har hört att det gnällts både på ljud och på Bobbys röst gällande denna spelning men jag skall i ärlighetens namn säga att jag tycker både ljudet och hans sång fungerade riktigt bra. Efter ett par låtar låter(!) jag mig välvilligt förflyttas bakåt i publikhavet då jag i min förbannade nykterhet inte orkar stå och trängas i de första raderna längre, vilket förmodligen är ett klokt beslut då det senare uppstår ett visst tumult där framme när en snorförbannad Victor Griffin kräver att få något allt för påstridigt(?) fan(?) bortforslat. Spelningen fortsätter i.a.f. efter ett kort stopp medelst vaktingripande, även om Griffin fortsätter det ilskna gestikulerandet ett tag till.
Största delen av spelningen består av naturliga skäl av utlovade ”hela Relentless” (oj vad mycket bra låtar det finns där!) med ett par enstaka låtar från nyaste (riktigt bra)  plattan ”Last Rites” instuckna. Jag är jävligt nöjd med spelningen, även om det var lite synd att de inte lirade min favoritlåt från nya plattan, ”Call the Man”, och jag känner mig jävligt nöjd med att jag fick och tog chansen att se Pentagram live!

Sedan återstår bara, att efter att förvirrat ha krånglat sig ut ur Slakthusområdet som stängts med bommar vid varenda jävla utfart (vad var grejen med det?) att köra de ca: 20 milen hem igen, något kvällens spelningar med Procession och Pentagram lätt var värda!

Ps. att alla kort ser ut som skit beror på att min mobilkamera förmodligen är marknadens absoluta lågvattenmärke…