Winter – Into Darkness 1990

Misär… Så här borde väl alla doom-omslag se ut egentligen? Minus loggan dårå.

No:1377 av 2000… Yipeey eller nått.

 

Future Shock 1990 (Den här utgåvan: Metal Mind 2008 ltd. 2000ex.)
Winter: John Alman – Bas, Sång / Joe Goncalves – Trummor / Stephen Flam – Gitarr / Tony Pinsi – Keyboards
Låtlista: Oppression Freedom / Oppression (Reprise) / Servants of the Warsmen / Goden / Power and Might / Destiny / Eternal Frost / Into Darkness

Nu blir det tuffa tag, Patronbälte på m.a.o.

Som gammal Hellhammer/Celtic Frost/doom-dyrkare har jag vid åtskilliga tillfällen blivit tipsad om/tjatad på om det murkna gamla bandet med det kanske inte helt igenom übertuffa namnet Winter. När så Metalmind 2008 valde att släppa debuten och enda fullängdaren ”Into darkness” med EP’n ”Eternal Frost” som bonus, kändes det som en god idé att ta tjuren vid hornen och kolla upp dessa, mer eller mindre, kultstämplade amerikaner.

Jag måste erkänna att jag till en början var något skeptisk till hyllandet av denna orkester. Innanför det hyfsat ångestladdade omslaget, f.ö. försett med en av hårdrockvärldens fulaste loggor(!) döljde sig musik som vid de första genomlyssningarna inte tedde sig särskilt upphetsande, vare sig man såg det som en Hellhammer-hyllning eller som doom i sig och plattan har således legat tämligen orörd (några fåtal varv har den väl kanske fått snurra) de senaste åren.

Inför denna ”recension”(?) har jag dock låtit plattan gå för högtryck och glädjande nog har denna bit av depraverad musikhistoria växt åtskilligt med tiden. Skivan börjar dock svagt med ett långt och tämligen tråkigt intro (inklusive repris…), framförallt förstört av Joe Goncalves sövande tråkiga trumspel. Som tur är rycker han upp sig och påminner på resten av skivan passande nog en aning om, en förvisso sämre, kopia av Obituarys fenomenala trumslagarpojke Donald Tardy.
Lyckligtvis blir musiken likaledes rejält mycket bättre när det vankas riktiga låtar. Till största del handlar det om Hellhammerdyrkan i ultrarapid, även om ett fåtal halvpunkiga utflykter i dödsmetallriket inkluderas. Snabbt går det dock aldrig utan allt rör sig om tung och framförallt simplistisk dommedagsdöds.

Bortsett från det tradiga introt innehåller ”fullängdaren” ytterligare sex makalöst tunga spår framförda med den kanske murrigaste gitarrtonen genom världshistorien. Tänk ”Satanic Rites” i kvadrat… Tyvärr är gitarren skamligt lågt mixad vilket förtar tyngden något men annars finns inte mycket att klaga på.

Bonusspåren består som sagt av EP’n Eternal Frost vilken i sig består av deras enda demo ”Winter” samt ett ambientoutro som t.om. lyckas med konststycket att, med råge, slå Fullängdarens intro i värdelöshet… Bortsett från ett något mindre murrigt gitarrljud och en kanske något mindre långsam inriktning rör det sig om samma sak som på fullängdaren (Låtarna ”Servants of the Warsmen” samt ”Eternal Frost” återfinns dessutom på både EP som fullängdare) och även de för demon/EP’n unika låtarna är riktigt bra.

Winter är knappast något för dig som vill ha din doom välpolerad, men gillar du både skitig och enkel dödsmetall i allmänhet och Hellhammer i synnerhet kan detta mycket väl vara en guldklimp även om jag själv nog väljer tyska Warhammer i första hand, när Hellhammer-abstinensen gör sig påmind.

Annonser

Griftegård – Psalmbok 2007

Svart, stiligt och enkelt. Klass!

Enkelt och stiligt här med!

Nactgnossis 2007 (Denna version: Ván 2009)
Griftegård: Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddesson – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Ola Blomkvist – Gitarr / Dennis Ohlson – Bass
Låtlista: Charles Taze Russel / Paul Gustave Doré

Jehovas Vittnen är ett religiöst samfund som har grunderna i det religiösa sällskapet ”Bibelforskarna” som grundades i U.S.A. på 1870-talet av en pastor Charles Taze Russel. 1931 bytte man namn till Jehovas Vittnen, ett numera välkänt världsomspännande religiöst samfund med över sju miljoner anhängare vilket har eskatologisk inriktning, d.v.s. (förenklat)man anser att vi lever nära den yttersta dagen. Enligt Jehovas Vittnen kommer alla som inte renlärigt följer Guds (Jehova) påbudvid vid den nära förestående dommedagen att förintas medan de rättsinnade (läs Jehovas Vittnen dårå, Doh…) skall uppleva Gud’s nya rike, med all härlighet(?) som följer med detta…

Norrköpingsplutonen, tillika Sveriges i dagsläget kanske hårdasde doom-band, Griftegård’s ”main man” Ola Blomquist levde, vad jag förstått, många år inom samfundet, av de flesta utomstående, betraktat som en sekt och de upplevelser detta innebar bearbetas nu och ges uttryck i Griftegårds förstklassiska doom.

Psalmbok är Griftegårds första släpp, En EP ursprungligen självutgiven 2007 men sedermera samma år utgivet på 12” av Nachtgnossis samt 2009 i en stilig CD-utgåva av Ván-records.

Innanför det mattsvarta ”gate fold”-omslaget i grov papp (ok, ok det är väl en vanlig jävla digipack då, fast med ”gate fold”-känsla…) i vilken den sistnämnda utgivningen levereras återfinns ca 18 minuter enastående doom i form av de två låtarna ”Charles Taze Russel” samt  ”Paul Gustave Doré” (namngivna efter Jehovas Vittnen’s ovan omnämnda ” urfader” samt den milt sagt inflytelserika 1800-talskonstnären Gustave Doré, vilken bl.a. annat illustrerat Dantes ”Den Gudomliga Komedin” och sedermera postumt och förvisso ofrivilligt(…) en uppsjö skivomslag inom den mörkare metallen).

Musikmässigt handlar Griftegård om riktigt rejält långsam doom. En långsamhet som rentav närmar sig tempot som brukar återfinnas hos de band som vilar under de mer extrema grenarna av doom metal-trädet såsom t.ex. Funeral doom.
Griftegård begagnar sig dock av ”ren”, och någorlunda ”episk”, eller ”sakral” är nog mer passande i sammanhanget, sång men till skillnad mot band såsom Candlemass, Lord Vicar eller Reverend Bizarre spelar Griftegård långsamt rakt igenom och tillåter sig aldrig avvika i vare sig mellan, eller för den delen ännu högre tempo.

Detta kan man tänka sig skulle bädda för en skapligt långtråkig sörja, men då låtarna är uppbyggda av både mästerliga riff och riktigt schysta melodier känns allt i sin långsamhet bara perfekt och de 18-minuterna försvinner i ett nafs! Lägg därtill att den minst sagt mörka lyriken, behandlande en till synes religiös avgrund av ångest, uppå detta, framförs med fin trovärdighet av Thomas Eriksson så inser ni snart att det här handlar om en riktig pärla!

Jag inser att jag nästan låter överdrivet entusiastisk över Griftegård och ”Psalmbok” men i ärlighetens namn är detta helt klart ett av doom-metalens i dagsläget mest intressanta band! Om jag inte minns helt fel hörde jag f.ö. något om att en uppföljare till bandets likaledes lysande fullängdare ”Solemn: Sacred: Severe” var på gång, då jag kort språkade med Thomas under Marduks spelning i Norrköping i våras! Det är verkligen något att se fram mot!

Pentagram – Relentless (Pentagram) 1985

Baphomet bestående av en ganska ful get och ett ”pentagram” som är en stjärna, inte ett pentagram… Hmm… Trots det rätt coolt!

Svart… Låtlista… Lite info… En baksida helt enkelt.

Pentagram 1985 (återutgivning Peaceville 1993, 2005)
Pentagram: Bobby Liebling – Sång / Victor Griffin – Gitarr / Martin Swaney – Bas / Joe Hasselvander – Trummor
Låtlista: Death Row / All Your Sins / Sign of the Wolf (Pentagram) / The Ghoul / Relentless / Run My Course / Sinister / The Deist / You’re Lost, I’m Free / Dying World / 20 Buck Spin

Så var det dags för en riktig klassiker igen då! Pentagram, tillsammans med band som Trouble och Saint Vitus, pionjärer inom doom-metal och ofta sedda som U.S.A.´s svar på Black Sabbath. Fast då ett svar som, till skillnad från sina engelska kollegor, vilka tvivelsutan även finns i medvetandet t.o.m. hos folk som inte lyssnar på annat än, skall vi säga ”Svensktopen”, knappt är kända utanför den begränsade krets av extremt belevade människor vilka ser doom-metal som sitt kall!
Trots detta, eller kanske därför har bandledaren Bobby Liebling och hans, milt utryckt skiftande, manskap nått en ganska respektabel kultstatus och har väl, i rättvisans namn, under de senaste årens retrotrend, nått viss framgång även hos hårdrockens mainstreamfåra (läs:  Patchvästarna som med en dåres  envishet hävdar att  Iron Maiden fortfarande är relevanta…)

Trots att de bildades redan i början av 70-talet verkar Pentagrams första 10-15år, trots mängder av demos och en och annan sjutummare (samt tydligen, audition för Kiss Gene Simons och Paul Stanley), varit tämligen händelselösa. Efter diverse vedermödor (arresteringar, medlemsbyten och annan skit) splittrades Pentagram vilket ledde till att Bobby samt trummisen Joe Hasselvander (sedermera även i semilegendariska engelska Speed Metal/NWoBHM-trion Raven) slog sina påsar ihop med Death Row’s Lee Abney (raskt utbytt mot Martin Swaney) och Victor Griffin, för att sedan anamma det, förmodat mer inarbetade, namnet ”Pentagram”.

Någon direkt magi verkar dock inte detta resulterat i, i.a.f. inte hos några bolagsrepresentanter, eftersom man 1985 valde att, på egen hand, släppa sin debut, frankt namngiven ”Pentagram”.

Denna återutgavs sedermera av Peaceville 1993, i.o.m. att de rekryterade Pentagram till sitt stall inför deras tredje fullängdare ”Be Forwarned”, dock med omstuvad låtordning samt det numera ”klassiska” getomslaget och under namnet… Ja, ni gissade det… ”Relentless”!

Man kan väl gissa att omslaget låtit sig inspireras av framgångarna runt band som Bathory och Venom (Welcome to Hell, någon…) i ett Black Metal-suktande tidigt 90-talsklimat, men musikaliskt handlar det om bland de tidigare exemplen på ”renodlad” doom –metal (ja inte 1993 dårå… men ni fattar?), klart inspirerat, men inte i närheten av efterapande av, proto-doomgiganterna i Black Sabbath.

Bortsett från nyinspelningen av gamla pärlan ”20 Buck Spin” som väl av naturliga skäl låter mer svängigt sjuttiotal(…) handlar det i stort om riktigt tung och ofta, med Pentagrammått mätt, långsam doom, men likt de flesta av doompionjärerna är tempot överlag varierande och även upptemponummer (nåja)som ”Sign of the Wolf (Pentagram)”, vilken tillsammans med blytunga ”The Ghoul” kanske är bäst på plattan, ges gott om utrymme.

Bäst är såklart att skivan är en orgie i riktigt schysta riff, mestadels, i.o.m. bandets 70-talsrötter, förvånande ”metalliska” vilka tillsammans med Bobbys karakteristiska och småbluesiga (jag får lite Danzigvibbar, fast det är väl egentligen tvärtom…) stämma gör detta till en riktig höjdarplatta!
Extra plusspoäng utdelas för att det aldrig ”flummas iväg” i långa tröttsamma knarkdoftande instrumentalpartier vilka t.ex. tenderade att sabba var och varannan låt av förebilderna i Black Sabbath.

Själv gillar jag egentligen när jag bjuds doom som överlag är långsammare, men när blandningen blir så pass delikat som på ”Relentless” köper jag mer än gärna även de snabbare partierna!

Ps. Det är väl knappast någon hemlighet att Candlemass Leif Edling gillar Pentagram men om man nu skulle vara tveksam till detta kan man ju alltid roa sig med att jämföra versriffet i just låten ”Relentless” och ”huvudriffet” i Candlemass ”Dark are the Veils of Death”. Där snackar vi inspiration!

Ps. 2. Tuff video av Sign of the Wolf 1983 när Pentagram ”fortfarande” var Death Row…