Ahab – The Call of the Wretched Sea 2006

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för...

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för…

 

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Napalm Records 2006
Ahab: Daniel Drotse – Sång, gitarr, keyboard / Stephan Adolph – Bas, körsång / Christian Hector – Gitarr / Cornelius Althammer – Trummor (sessionsmusiker)
Låtlista: Below the Sun / The Pasific / Old Thunder / Of the Monstrous Pictures of Whales / The Sermon / The Hunt / Ahab’s Oath

Vi fortsätter vår färd i  dödsskuggans dal, men den här gången får Charon vara vår ciceron för nu skall vi bege oss ut på sjön ett tag. Nu är de väl tveksamt om det finns några valar i floden styx men skit samma, valar finns det i alla fall så det räcker och blir över på tyska Ahabs debutalbum ”The Call of the Wretched Sea”, i alla fall om du frågar Kapten Ahab som inte bara lånat bandet sitt namn utan även är en av huvudfigurerna i romanen ”Moby Dick” som utgör underlag till albumets alla låtar och texter.
Bakom det stiligt målade omslaget vilket porträtterar just Ahabs nemesis, jättevalen Moby Dick döljer sig ett stycke Funeral Doom, eller som Ahab väljer att kalla det, Nautic Funeral Doom, då man gjort ”havet” till sin gimmick.
Vi snackar således rejält tilltaget med tyngd och betydligt sparsammare med fart.
Just den extrema restriktionen i fart gör ofta att Funeral Doom lätt blir en ganska långtråkig historia, men Ahab lyckas variera sin doom såpass mycket, inte minst på grund av innovativt trumspellet att de ror hela plattan i hamn utan att det någon gång blir långtråkigt och trist.
Att Ahab dessutom snickrat ihop genomgående bra låtar gör ju inte saken sämre, det är helt enkelt inga som helst problem att behålla koncentrationen när Ahab navigerar fram mellan blytunga riff och avgrundsdjupa dödsgurglande.

Det som gör Ahab så speciella är att de verkligen lyckas fånga en stämning på ett sätt få band är kapabla till. Att lyssna på ”The Call of the Wretched Sea” känns verkligen som att vara ute på öppet hav och sakta bäras fram på riffens långsamma rytmiska dyningar.

Eftersom det nautiska temat ligger mig varmt om hjärtat, vad blir egentligen mer spännande än ett kolsvart, hart när, bottenlöst djup och dess undangömda invånare, passar Ahab mig således som handen i handsken, eller kanske snarare som fisken i vattnet.

Att gilla Ahab är knappast något jag är ensam om, jag tror inte jag läst ett dålig ord om dom någonstans bortsett från att några tycker att de softat till sig något på senaste plattan, här är det dock fortfarande stenhårt, så har man ännu inte upptäckt Ahab är det absolut hög tid att göra det. Även om man nu i vanliga fall har problem med Funeral Doom kan det vara en bra ide för Ahab dras som sagt inte med genrens ibland förekommande monotoni.

Själv gillar jag Ahabs alla, hittills tre, album men det kan väl vara en god början att ge sig på debuten först då den absolut inte är sämst, om man uttrycker sig så!

The 11th Hour – Burden of Grief 2009

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Allergiframkallande baksida... Låtsashandskrift är en styggelse.

Allergiframkallande baksida… Låtsashandskrift är en styggelse.

Napalm records 2009
The 11the Hour: Ed Warby – Sång, Trummor, Gitarr, Bas / Rogga Johansson – Sång
Låtlista: One last Somke / In the Silent Grave / Orgins of Mourning / Weep for Me / Atonement / Longing for Oblivion

Folk med många strängar på sin lyra får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig. Eller snarare, folk med många strängar på sin lyra där projekten ter sig ganska olika eller där kanske bara ett av projekten hux flux går i en skev riktning, får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig.
Spelar man livsbejakande ”power metal” i 52 olika konstellationer ter det sig helt enkelt inte trovärdigt att man plötsligt kletar på sig skitig corpse paint och skaldar om att begrava världen i aska i något Svartmetalprojekt, sisådär 15 år efter den värsta hypen…

När Ed Warby (Ex-Gorefest, Hail of Bullets, Ayreon samt ett ton andra aktiva eller mindre aktiva band) fick för sig(?) att börja mangla doom under namnet ”The 11th Hour” sent 2000-tal kändes det således inte helt klockrent. Att det dessutom skedde, mer eller mindre, som ett soloprojekt där multitalangen Ed sköter allt förutom growl, vilket lämnats till Rogga Johansson (Paganazier, Ribspreader, ex-Deranged samt ungefär femtusen dödsband till, alla med stadig skivutgivning) ökade väl knappast på förväntningarna. Keep it real, liksom.

Nu är jag medveten om att den här synen på projekt kanske mer är ett problem hos mig än hos själva artisten för vem är jag att säga ”Vadå, du kan ju inte börja lira doom nu, du är ju för fan en progg-kille…” (eller döds-, power-, symphonic- eller space-kille eller vad fan man nu skall klassa Ed som)? Trots min, i alla fall begynnande, förmåga till självkritik har jag dock svårt för de här projektbanden, men av en eller annan anledning hindrade det mig i alla fall inte från att köpa ”bandets” debut, ”The Burden of Grief”, när den kom ut i affärerna 2009. Kanske suktade jag bara efter lite doom som bröt rådande norm, det vill säga, inte stank braja och svettiga flanellskjortor, vad vet jag, men köpt blev den i alla fall och det var ju bra det!

Så vad döljs då innanför omslaget till denna skiva? Ett omslag som för övrig, med sin närstudie av fågel, väl får ses som ganska ok. Kanske inte det roligaste jag har sett men till och med jag fattar att målade fantasilandskap med magiker, avgrundsmonster och trånande damer i gjutjärnsbikini kanske hade tett sig något malplacerat här, då plattan är en koncepthistoria om en, av lungcancer drabbad man (här kan det ligga någon verklig historia och släktskap till Ed bakom, men jag är lite osäker på det. Kanske blandar jag bara ihop allt med Vallenfyres första platta?), sista tid.

Muntert värre med andra ord!

Till det bjuds ett stycket dödsdoom av inte alls oäven kvallitet. Så fasligt ”dödsigt” är det väl i och för sig inte men det riffas i alla fall hårdare än andra band som ofta tillskrivs plats i denna subgenres subgenre t.ex. My Dying Bride.

Först tyckte jag plattan var något enahanda men det är en åsikt jag vill revidera. Bra riff och Warbys intressanta sångslingor, Warby har för övrigt en riktigt bra röst men jag misstänker att det finns en viss risk att man retar sig på den lite nasala tonen, bygger riktigt bra och hyffsat varierade låtar där det finns en del att upptäcka, vilket gör att plattan växer lite för varje varv den spelas.

Att Rogga då och då dyker upp och totalt krossar med sin enastående growl gör inte saken sämre, den karln har verkligen en lysande dödsstämma!

Vill man vara lite gnällig kan man väl för all del slå ned på att det vid enstaka tillfällen dyker upp lite pianoklink, mest för att skapa kontrast skulle jag tro och inget som stör speciellt mycket men visst, jag hade hellre sett att pianot uteblev.

En viss musikalkänsla infinner sig också när man lyssnar på ”The Burden of Grief”. Det vet jag iofs. inte om det nödvändigtvis behöver vara något negativt. Låtarna är ju som sagt bra och musikalkänslan kommer väl mest av att det sorgsna konceptet ackompanjeras av musik av synnerligen episk natur.

Skräms man inte av den bitvis förekommande growlen, eller för den delen, av att serveras en, trots hårda riff, dödsdoom som egentligen, musikaliskt men inte tematiskt, ligger ganska långt från själva döden är ”The Burden of Grief” helt klart ett vettigt val och visst är det riktigt kul med en platta som växer, från att vara ok till att faktiskt visa sig vara ett guldkorn, även om omslagsetiketens referenser till Candlemass väl kanske inte sitter sådär riktigt mitt i prick…

Mourning Beloveth – Dust 2001

 

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger...

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger…

Mourning Beloveth – Dust 2001
Brón 2001 (den här utgåvan Sentinel Records 2002)
Mourning Beloveth: Darren Moore – Sång / Frank Brennan – Gitarr, Sång / Brian Delaney – Gitarr / Adrian Butler – Bas / Tim Johnson – Trummor
Låtlista: The Mountains are Mine / In Mourning my Days / Dust / Autumnal Fires / All Hope is Pleading / It Almost Looked Human* / Sinistra / Forever Lost Emeralds*
*Bonusspår

Jaha ja, vad händer här då? Efter lite ordning på torpet verkar det sannerligen inte bättre än att vi gör ett lappkast och med rak kurs återvänder rätt ned i omslagshelvetet! Irländsaka Mourning Beloveth valde tydligen att pryda sin debut med en surrealistisk ångestmålning som mest berättar att någonstans därute finns en sjuåring med målarambitioner som mår mycket, mycket dåligt…
Nu är väl kanske inte det här det värsta jag sett i omslagsväg men ändå. Varför skall folk envisas med att sabotera sina släpp med så himla tråkiga presentationer? Jag fattar ju att man vill ”sätta en stämning” men det kan man väl göra på ett lite roligare(?) sätt. Folk är alldeles för alvarliga och ”konstnärliga” för att man riktigt skall orka med…
Lyckligtvis levererar Mourning Beloveth i alla fall på andra plan, för musikmässigt sparar man inte på krutet! Inledande ”The Mountains are Mine” sätter direkt tonen, inget löjligt intro, inget uppbyggande av stämning utan bara pang på med krossande tyngd och fantastisk sång och sedan fortsätter ”Dust” med lika magnifika uppvisningar i dödsdoom skivan igenom!

Många verkar vilja dra paralleller mellan Morning Beloveth och My Dying Bride och jag kan se varför, då båda spelar, eller i My Dying Brides fall spelade om än man ibland får ett återfall, dödsdoom men det är ändå en ganska stor skillnad mellan banden.
Morning Beloveth, om än melankoliska, söker aldrig den bitterljuva stämningen My Dying Bride så ofta väver in med fiol, piano och Aaron Stainthorpes gråtröst eller ”diktläsande” (nu är det förvisso en del pratande i ”The Mountains are Mine, men inte på samma vis även om man kanske snuddar lite på just poemframförande där). Framförallt är Mourning Beloveth betydligt hårdare och i.o.m. Darren Moores fenomenala dödsgrowl ligger Mourning Beloveth betydligt närmare just dödsgenren än My Dying Bride gjort på mycket länge.

Jag skulle hellre vilja dra ”likhetstecken” med tyska Ahab om än säkert någon upprört skriker ”Stopp och belägg!” här… För säkerhetsskull får jag väl korrigera till Ahab på ”The Giant”. Mourning Beloveth kommer sällan ned i hastigheter som skulle kunna klassa in som Funeral Doom om än det går bra långsamt då och då, men stämningsmässigt och musikmässigt tycker jag att de två banden har en del gemensamt då de mycket lyckat blandar sin growl med rensång utan att någon gång ge avkall på musikens tyngt eller hårdhet (vilket såklart inte stämmer in på ”The Giant” som absolut har några softare partier, men skit i det nu, det är ju helt jävla omöjligt att jämföra band).

Bra som fan är det i alla fall och min tidigare känsla att Dust ibland blir lite långtråkig beror mest på att man klämt in två bonuslåtar på mitt ex.
Ligger man runt tiominutersstrecket i låtlängd är det absolut för mycket med åtta låtar och originalets sex (varav en ett ganska meningslöst outro) ger nog en betydligt mer lättsmält lysningssession. Nu blir det lite för mycket av det goda och särskilt sista låten som är ett demospår hoppas oftast över. Jag är i princip emot bonusspår på skivor då de allt som oftast drar ned grundtanken med plattan och ser dem helst liggande på separata skivor om det skall ge något. Bortsett från denna nyutgivningsrelaterade lilla svacka är dock Dust en fenomenal platta och jag undrar mest varför det här är den enda skiva med Mourning Beloveth jag äger…

 

Paradise Lost – Gothic 1991

Halvdan framsida och skiva med Jesus...

Halvdan framsida och skiva med Jesus… på världens största bild. WTF?

Här fick Jesus vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Här fick Jesus också vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Peaceville 1991
Paradise Lost: Nick Holmes – Sång / Gregory Mackintosh Gitarr / Aeron Aedy – Gitrarr / Stephen Edmondson – Bas / Matthew Archer – Trummor
Låtlista: Gothic / Dead Emotion / Shattered / Rapture / Eternal / Falling Forever / Angel Tears / Silent / The Painless / Desolate

Halifax, England under nittiotalets första skälvande år… Här skapas metal och genrehistoria då ett sedvanligt death metal-band väljer att gå ifrån de gängse riff- och fartmallarna och istället satsa helhjärtat på tyngd och atmosfär.

Paradise Lost lär aldrig ha slagit några fartrekord varken tidigare eller senare men då de bitvis börjar dra ned på både fart och komplexitet, så smått redan på debuten ”Lost Paradise” för att kulminera i uppföljaren ”Gothic”, slår de på stort och blir inte bara grundare/medgrundare till en ny subgenre utan två! Tyvärr kan väl den ena genren, Gothic Metal, mer ses som en styggelse i den form den sedmera utvecklas till, både av Paradise Lost själva så som av andra samtida som sentida band. Den andra subgenren, nämligen den långsamt släpiga dödsmetal, eller kanske mer förenklat doom-metal med dödsråsslande, populärt benämnt Doomdeath, som så smått luftats på ”Lost Paradise” för att fullt blomma ut i och med ”Gothic” får väl ses som en större välgärning.

Jag läste häromdagen en gammal intervju i Slayer Mag daterad straxt efter släppet av Paradise Lost debutalbum och där förklarar Greg Mackintosh (tror jag det var) att på de nya låtarna, vilket man väl får gissa var grunden till det som sedan skulle bli ”Gothic”, spelar man inte längre Death Metal-riff utan Heavy Metal-riff. Det ligger onekligen en hel del sanning i detta då riff och låtstrukturer nästan helt saknar den komplexitet som allt som oftast återfinns i reguljärt dödsdyrkande metall. På ”Gothic” är det mer raka rör som gäller även om det visst fortfarande kan härledas en hel del Death Metal i låtarna.

Tempot är oftast betydligt långsammare än hos gängse genrekollegor även om det knappast går i snigelfart hela tiden men framförallt byggs en vemodig, och om man så vill, gotisk stämning upp av de enkla men ack så passande gitarrslingorna som ständig gör sig påminda över de tunga malande riffen.

Sångmässigt får väl den här plattan räknas som en fullträff då Nick Holmes en gång i tiden besatt en av dödsmetalvärldens fetaste stämmor och på ”Gothic” hade han tydligen inte börjat skämmas för det ännu, eller som karln uttryckte det i en intervju efter ”Shades of God”-släppet: -Vad är meningen med att Gregor skapar något magiskt på gitarren om jag sedan bara skall stå och skrika sönder det?

Suck… Inte konstigt att det här bandet barkade åt helvete…

Nåja, bortsett från Nicks höjdargrowlande var Paradise Lost ett av de ”första” banden att använda sig av det numera överexponerade trixet med tjejsång. Det fina med ”Gothic” är naturligtvis att tjejsången bara återfinns på två av plattans låtar, titelspåret och ”The Painless” och dessutom bara i relativt korta partier och således fungerar utmärkt som effekthöjare snarare än det sockersöta slisk dylika tilltag oftast renderar då damstämmor överutnyttjas inom den hårda rocken.

Finns det inte något att gnälla över då? Annars brukar det ju vara allmänt dålig stämning här på bloggen och raljeras om både bandnamn och kassa omslag innan allt lite fegt slätas över med att musiken i alla fall inte va helt åt skogen.

Tja, loggan funkar väl i all sin enkelhet och även om omslaget egentligen både är rätt trist och fult stör jag mig inte så där fasligt mycket.  Kanske påminner det mig om en tid när ett omslag faktiskt inte behövde bestå av en photoshoppad styggelse och det är ju gott som något även om tecknade monster och dödskallar naturligtvis alltid är att eftersträva.

Ljudet är väl, rent audiofilt, inte heller mycket att hurra för egentligen men på ”Gothic” blir det ju sådär konstig som det ibland kan bli när inga pusselbitar egentligen passar, att det halvkassa ljudet ger en extra dimension till musiken och faktiskt skänker skivan en del av dess själ… (Hey, get of the drugs man…)

Sen har vi naturligtvis också trumslagarpojken Matthew ”Detta är skiva nummer två, vad passar då bättre än att variera sig med inte mindre än TVÅ varianter av samma fill skivan igenom” Archer fast han har väl fått utstå så mycket spott och spe genom åren att hälften vore nog.

Sådär, det blev ju lite gnäll i alla fall men annars är verkligen det här en riktigt välförtjänt klassiker om än Paradise Lost åtnjöt sina verkliga framgångar med betydligt mer mediokert material än det här. Men det är ju inte Gothics fel utan mest fansen som är blåsta.

Till och med den enda kanske liiite småtrista låten, vilken är den som mest minner om vad som senare skulle  komma i bandets karriär, ”Shattered”, blir en höjdare på grund av det där fruktansvärt tuffa övertonspartiet som dyker upp i låten runt 0:50!

Vi avslutar med en ”kul anekdot”! Min kära fru som utan att klaga genom åren fått utstå bra mycket bråkigare akter än Paradise Lost uttalade en gång, när ”Gothic” spisades, de bevingade orden: ”Det här är det absolut sämsta jag någonsin hört”… Bara en sådan sak!