Memory Garden – Verdict of Posterity 1998

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

Kanske inte tvålfager?

Kanske inte tvålfager?

Metal Blade records 1998
Memory Garden: Anders Looström – Gitarr / Ken Johansson – Bas / Stefan Berglund – Gång / Simon Johansson – Gitarr (lead) / Tom Björn – Trummor
Låtlista: Carved in stone / Awkward tale / Shadow season / Tragic kingdom / The sum of all
fear / Split image / Outward passage / Wasteland foretold / Amen

Hallå, hallå… Någon som är kvar?

Ja, ja vi fortsätter väl som om inget hade hänt och låtsas inte om det (återigen…) tämligen långdragna uppehållet. Men vi kan ju köra en mjukstart i alla fall. Det är ju onödigt att dra på sig skador genom att gå ut för hårt otränad…
Det blir således varken snigelfart eller vråltyngd utan mer semidoomorienterat med Kumlas egna gullegrisar Memory Garden och deras andra platta Verdict of Posterity från 1998.

Memory Garden är inget som direkt spisas dagligen i det Sorgfaagliska hemmet, även om jag äger ett par plattor med bandet och min senaste kontakt med grabbarna (nu lät man ju jävligt hej och tjenis…) innan inlyssningen av denna platta var nog en smått fiaskoartad spelning med bandet för en fem, sex år sedan eller så. Inte fiaskoartad ifrån bandets sida, men publiken i den inte helt fritidsolika lokalen (det var läsk och bullar som gällde i ”baren”) hade, när det något försenat, var dags för huvudbandet (vilket då, kanske inte helt förvånande, råkade vara Memory Garden) hunnit reducerats till bandets närmaste anhörig samt undertecknad med sällskap… Kanske inte ett optimalt upplägg, men Memory Garden levererade i alla fall så ingen skugga över dem.
Eller föresten, min senaste kontakt var när jag i förbifarten, inte spiknykter, häcklade en oförstående Stefan Berglund för ovanstående spelning, på 25årsfirandet av Epicus Doomicus Metallicus men det kanske vi skall lämna därhän…

Memory Garden refereras ju allt som ofta till som ett Candlemass-light och om än kumlagossarna definitivt satsar mindre på tyngd än sin genredefinerande landsmän tycker jag att jämförelsen haltar en hel del. ”Verdict of Posterity” bjuder knappast på på någon glättigare version av traditionell Doom utan snarare ett någorlunda eget uttryck med sin doomkryddade, någorlunda progressiva anrättning. Inte minst bjuder trummisen Tom Björn på ett varierat och innovativt trumspel, något jag vanligtvis inte ser som fruktansvärt positivt inom genren men här funkar det fint och det är något som snarast för tankarna till Memento Mori (där han ju också gjort en kort session).
Vill man utöka referensramarna ytterligare är det väl Solitude Aeturnus som bör nämnas även om likheterna knappast är slående.

Det låter av naturliga skäl väldigt ”svenskt” om ”Verdict of Posterity” och gillar man svensk, lite småmeckig men absolut inte tillkrånglad metal precis som den lät på 90-talet, lär man gilla Memory Garden. Mitt minne sa mig att Memory Garden var betydligt mindre ”doomiga” än vad de är men trots att de väl rent ”tyngmässigt” ligger på gränsen till vad som kanske ingår i genren (doompuritaner lär utan tvekan snörpa på läppen och utesluta…) så bjuds det på tyngre partier både här och där. Min stora stötesten är egentligen sången, Stefan är utan tvekan en skicklig sångare men personligen är jag inte riktigt i fas med hans lite ”gnällig” småhesa röst, men det är väl mest en smaksak.
Sen är det ju naturligtvis synd att man slarvar bort sin tyngsta låt ”Amen” genom att göra en jättelång pianoballad av den.

Verdict of Posterity är i alla fall en bra skiva, kanske inte något man drar på för att segla bort på ett hav av vibrationer, men som ett stycke ”svensk” metal funkar den finfint!

Iommi – Iommi 2000

Kanske inte världens snyggaste framsida... Informativ dock!

Kanske inte världens snyggaste framsida… Informativ dock!

Hin Håle själv...

Hin Håle själv…

Divine Recordings 2000
Iommi: Tony Iommi – Gitarr
Gästartister: Ace – Gitarr / Bob Marlette – Keybortd etc. / Serj Tankia – Sång / Skin – Sång / Billy Idol – Sång / Henry Rollins –  Sång / Phil Anselmo – Sång / Matt Cameron – Trummor / Dave Grohl – Sång, trummor / Ozzy Osbourne – Sång / Peter Steele (R.I.P. 2010) – Sång, bas / Bill Ward – Trummor / Brian May – Gitarr / Ben Shepherd – Bas / Laurence Cottle – Bas / Jimmy Copley – Trummor / John Tempesta – Trummor / Kenny Aronoff – Trummor / Ian Astbury – sång / Billy Corgan – Sång, bas gitarr
Låtlista: Laughing Man (in the Devil Mask) / Meat 04:54 Show / Goodbye Lament / Time Is Mine / Patterns / Black Oblivion / Flame On / Just Say No to
Love / Who’s Fooling Who? / Into the Night

Soloutflykter, detta skakiga, ”självförverkligande” och inte sällan katastrofala kapitel i musikers och musikens historia är alltid något som erbjuder ett visst, skall vi säga, spänningsmoment när verket avtäcks och den nakna sanningen oblygt tvingar alla som vill, och kanske några andra,att titta… Eller lyssna… Soloverk är ju i mångt och mycket en gåta i sig men brukar oftast komma sig av en av tre anledningar.

1. Ett framgångsrikt band lägger ned och någon eller några känner att ”nähe, hur fan skall vi få mer stålar nu då”, slänger ihop ett kompband under eget namn och tragglar vidare. Ofta med acceptabelt resultat, d.v.s. man blir lite sämre än ursprungsgruppen men man kan ändå harva vidare i ”divisionen under”, med en stadig skivutgivning tills ”de andra” i bandet blivit sams och den där jävla återföreningen alla(?) väntat äntligen på kan äga rum.

2. Någon framträdande i bandet, det vill säga sångaren, slutar, alternativt får kicken (det förstnämnda om du frågar sångaren det sistnämnda om du frågar vem som helst annan på jorden). Det kan resultera i liknande utveckling som i ovanstående fall och ibland kan det mynna ut en minst lika stor begivenhet som originalbandet (gärna med en blodig rivalitet däremellan och ett band som i takt med utbrytarens framgångar sakta glider allt närmare graven…)
Oftast blir det dock såklart bara piss av solokarriärer med resultatet att en ensam och bitter spillra till liv glider runt på sämre nattklubbar och river av patetiska covers av sig själv och sitt forna band…

3. Någon tongivande person i ett band vill visa att man minsann har fler strängar på sin lyra än att bara skriva de där gamla dängorna man en gång uppnått legendstatus genom att skriva. Man vill ju inte verka begränsad…
Det resulterar i att a) Man knåpar ihop ett eller ett par album som låter precis som huvudbandet, recensenterna ger dem halvhyffsade betyg, alla utom puritanerna frågar sig om nödvändigheten i det hela, och allt kan återgå till det normala efter något år.
b) Artisten visar sig faktiskt sitta på en lusta att hitta nya uttryckssätt. Tyvärr handlar det alltid bara om just lusten, då talangen att göra något annorlunda naturligtvis inte finns, det var ju därför artisten blev världens bästa goregrindkompositör i första ledet. Praktfiasko är naturligtvis enda utgången och artisten i fråga lägger i bästa fall ned planerna och allt prat om soloutflykten i framtida intervjuer kommer ofrånkomligt resultera i ett abrupt slut och att journalisten vänligt men bestämt leds ut ur rummet. Intervjun är, så att säga, slut.

Iommi får väl sägas tillhöra grupp nummer tre och visst var väl en viss oro befogad. Om än världens odiskutabelt mest betydesfulla hårdrockgitarrist och i viss mån urfader till genren i stort har ju Tony varit ute på hal is tidigare, inte minst i tidigare ”försök” till soloutflykter.
Nu får man väl säga att Iommi i och med sitt första soloalbum i eget namn faktiskt ror projektet i hamn. Lite underligt kan man tycka då Iommi väljer att varken vara nyskapande eller gå kvar i gamla hjulspår, utan istället satsar på någon hybrid, där blyinskodda riff tillåts dela utrymme med betydligt mer nedtonade och modernare tongångar. ”Modernare” betyder väl inte direkt nyskapande här utan består mest i att vara lite sen på bollen till de industriljud och alternativrocksound som slog igenom i början på nittiotalet.

Alla låtar bjuder på gästartister, vilka inte bara sjunger, spelar gitarr, bas och trummor utan också tillåtits vara med och arrangera låtarna. Just gästartisterna är kanske inte skivans starkaste kort då de, om än rakt igenom prominenta gästerna, kanske varken då eller nu käns överdrivet tilltalande för gemene man, i alla fall om man med ”gemene man” menar de som titulerar sig ”hårdrockare”.
Billy Idol, Dave Grohl och Ian Astbury i all ära men speciellt intressanta som samarbetspartners till Tony Iommy tycker i alla fall inte jag att de är. Att få med en till gitarrlegend i form av Brian May på några av spåren är även det i sak vråltufft men i sammanhanget, med det man förväntar sig av en platta av en dommedagsgud, känns det måttligt intressant, och i sanningens namn tillför det väl inte så mycket heller.
Personligen tycker jag, utan tvekan, att samarbetet med Skunk Anansies Skin och ex-Panteragaparen Phil Anselmo är de mest intressanta på skivan. Nämnda artister leverera också de i särklass bästa låtarna, möjligen i viss konkurrens med Ozzy-sjungna Who’s fooling who och salige Peter Steeles Just say no to Love.

Alla låtar, förutom Billy Corgan (hatobjekt…)-sjungna Black Oblivion är dock bra och ”över medel” om man så vill. Lite konstigt egentligen då skivans stora svaghet ligger i att låtarna är på tok för lika varandra. Ett intro med någon ”modern” trumlop, lugna alternativrockande verser och lite industrieffekter bryts av med monumental tyngd och avgrundsriff i refrängen, och den enda låt som egentligen står ut är just den småpoppiga Black Oblivion, men som sagt, hos en Smashing Pumkins-hatare som mig går den I N T E hem.

Resterande låtar är dock, om än något berg och dalbane-aktiga, klart lyssningsbara, främst och i allmänhet på grund av att Iommi väljer att krydda tillsättningen med bland de tyngsta riff karln har presterat och i några fall har han även lyckats få till ett lysande samarbete med strålande sångare (Skin och Anselmo).

Naturligtvis känns produktionen något daterad, det blir ju så när någon försöker att (dessutom lite sent) hänga på rådande trender och sedan tiden tillåtits flyga iväg, men det är egentligen inget jag bryr mig så mycket om. En bra skiva är en bra skiva, och IOMMI är just det, en bra skiva!

Jex Thoth – Jex Thoth 2008

Svärd, svamp och stenar...

Svärd, svamp och stenar…

image

image

I hate 2008
Jex Thoth: Jex Thoth – Sång / Zodiac – Synth, Piano, Orgel / Johnny Dee – Trummor / Grimm Jimm – Bas, Gitarr / Silas Paine – Gitarr, Boizoiki, Flöjt
Låtlista: Nothing Left to Die / The Banishment / Obsidian Night / Separated at Birth / Son of Yule / Warrior Woman / Equinox Suite: The Poison Pit / Equinox Suite: Thawing Magus / Equinox Suite: Invocation Pt. 1 / Equinox Suite: The Damned and Divine / When the Raven Calls (Bobb Trimble cover) / Stone Evil

Att retrorock fick någon form av superuppsving i den senare delen av 2000-talet kan väl inte undgått någon, band som Graveyard och Witchcraft gjorde livet surt för oss som anser att tuffa namn också förpliktar till mer än utsvängda manchesterbrallor, mustascher och bruna jordnära färgtoner… Retrorocken hade dock det, kanske inte odelade positiva i sig att folk helt plötsligt började tycka att det där med långsamma tunga riff kanske inte var så tokigt i alla fall och samtidigt, vad passar bättre till en murrig långsam 70-talsgitarr än lite rumpkyssande av Hin Håle? Hux flux trillade alltså två av de mer intressanta bitarna inom hårdrocken på plats och skapade förutsättningar för att något lite mer intressant än vad flinka fingrar, blommiga skjortkagar och gröna manchesterkostymer kunde uppbringa. I retrorockens kölvatten följde således den ockulta retrorocken, en lite elakare och tyngre kussin, gärna kryddad med kvinnosång, av den mer själfulla, snarare än fagra sorten och inte minst en rejäl dos Doom!

Allt det där blev ju, med tiden, ganska uttjatat det med, likt allt som blir fräckt och häftigt över en natt och dessutom mer eller mindre kidnappat och föremål för beundran för den sämsta subkulturen genom tiderna, Hipsters, men innan allt gick åt helvete så han ju ett och annat trevligt ske, t.ex. genom ett av ”pionjärbanden”, Jex Thoth.

Jex Thoth som reste sig ur askan ur Totem är väl snarare naturromantiska/ursprungsreligiösa än ockulta men med sin sällsamt flummiga psykedeliska rock, kryddat med en precis lagom dos Doom, för att inte undertecknad, som känner att det här borde man, som antiflumist, avsky, skall brista ut i vansinniga rejektionsvrål, utan istället följsamt låta sig  gungas in i den soniska knarkdimman.

Hela kallaset toppas naturligtvis av Jex fantastiska röst, som fullkomligt skriker ut 70-talsmagi, brun mahognypanel och hårig frustande sexualitet… Ja, jävlar…

Man skall dock inte glömma att bakom den fantastiska rösten backas allt upp av ett knippe rätt fantastiska låtar också, och om än disten är sparsam blir det till och med riktigt elakt någon gång emellanåt…

För alla som tycker att Jex Thoth antingen är för lite Doom, vilka de naturligtvis inte är, eller för lite Metal, vilket de kanske är, för att ta upp plats på en blogg dedikerad till Doom-Metal kan man väl, om det är till någon glädje, snacka lite omslag. Varför då undrar ni, omslaget är ju rött och vitt, halvfult, helflummigt och skriket ju inte dirrekt nitar och läder…

Näe, kanske inte det men det är gjort av en av Doom metals ”stora” nämligen saligt insomnade Reverend Bizarres Albert Witchfinder.

Bara en sån grej!

Scald – Will of the Gods is Great Power 1996

 

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Framsida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

MetalAgen 1996 (Den här utgåvan Wroth Emitter Productions 2003, Ltd 1300ex)
Scald: Maxim ”Agyl” Andrianov – Sång / Ivan ”Harald” Sergev – Gitarr / Karry – Gitarr, Keyboard / Velingor – Bas / Ottar – Trummor
Låtlista: Night Sky / Sepulchral Bonfire / A Tumulus / In the Open Sea / Eternal Stone / Ragnaradi Eve / Bilrost / Sepulchral Bonfire (Version 95)*
*Extraspår

En bra grej med internet är att man utan att stånga sig blodig kan få nys om lite mindre kända akter, ja man kan till och med lyssna på musik från världens mest avlägsna hörn, vilken för en sisådär femton år sedan bara de mest inbitna samlarna, med en god portion tur, skulle kunnat lägga vantarna på. En rätt dålig grej med internet är å andra sidan att varenda jävel har allt på ett musklicks avstånd och det som en gång var speciellt och obskyrt numera viftas bort som ”jaha, den där gamla plattan… det är väl inget” av kvastskaft som när ett större intresse i att knäppa folk på näsan än att grotta ned sig i spännande musik.

Nåja, skit i det. En annan pissig sak med nätet är ju att varenda jävla gnällgubbe kan starta upp en blogg där de kan sitta och sura över svårgreppbara nutidsfenomen och det var ju inte direkt där jag ville hamna…

Vi kör således på, med en obskyr jävla doomplatta som förstås varenda jävel har hört för länge sedan. Ryska Scald släppte 1996 en minst sagt episk kassett som i all sin avlägsenhet kanske inte rönte någon direkt framgång (alla som tjackade kassetten när den först gavs ut kan ju räcka upp en hand… Näe, tänkte väl det.) men på senare år vunnit något av en legendstatus. Kanske beror det på att det bakom det vikingainspirerade omslaget (på min utgåva dårå, i sann småbolagsanda är det naturligtvis olika omslag på alla utgåvor av den här plattan) på Will of Gods is a Great Power, vilket skivan heter i original, återfinns ett stycke mycket kvalitativ doom-metal. Visst lämnar ljudet ganska mycket att önska, men jag gissar att det var så här det lät i Ryssland i mitten av nittiotalet om man var ett litet skitband utan ekonomi till någon större studio, men musikaliskt rör sig Scald i de högre divisionerna!

Oftast är det en markant skillnad mellan toppen och ”resterande” band inom episk doom men även om Scald kanske inte når Candlemass eller för den delen kronprinsarna Solitude Aeturnus klass så är de i alla fall och sniffar de sistnämnda i bakhasorna med sin ultraepiska doom.

Legendstatusen kan ju också komma sig av, så som den ofta gör, ond bråd död. Will of Gods is a Great Power blev nämligen Scalds debut tillika svanesång, då Scalds kanske främsta tillgång, den fenomenala sångaren Максим Андрианов, eller som han omnämns på skiva, Agyl, tragiskt omkom i en tågolycka och därmed deklarerade Scalds omedelbara slut.

Mycket sorgligt naturligtvis och visst är det synd även på ett musikalisk plan, för med låtar som t.ex. Night Sky är man minst sagt funderande över vad som skulle ha kunnat komma om Scald tillåtits etablera sig.

Will of the Gods is Great Power är en obskyr pärla som alla med något som hels intresse för episk doom skall kolla upp ögona bums. Fast det behövs ju inte, ni har ju hört den för länge sedan!

För övrigt är det naturligtvis hysteriskt(?) roligt, att som svensk, se ”outrot” betitlat Bilrost… Vågar vi gissa på att Bifrost var vad som eftersöktes?

Nedan den fräsiga officiella videon till Sepulchral Bonfire!

 

 

 

Stillborn – Necrospirituals 1989… Igen…

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

image

Baksidan slår ju i alla fall cd-utgåvan med hästlängder!

Radium 226,5 1989, den här utgåvan Bengans Vinylklubb 2013
Stillborn: Kari Hokkanen – Sång, Bas / Erik Sandqvist – Gitarr (rytm) / Peter Asp – Trummor / Ingemar Henning – Gitarr (lead)
Låtlista:
Sida A: Nuke’em All / Flesh fo Iesus / Albino Flogged in Black / I, The Stillborn
Sida B: Calvaria 1939 / Streetsatan / Raising Fits Cain / Angelynx

Vi gör en snabb tillbakablick, en repris i ett tuffare format, eller om ni vill en tidsresa till en enklare men samtidigt mycket krångligare tid…

Åttio och nittiotalets skivscen präglades starkt, förutom ett betydligt större utbud av riktiga skivaffärer/avdelningar, av olika klubbar och med klubbar menar jag inte fräcka sammanslutningar som t.ex Hellfire Club eller Skulls and Bones utan mer svennebanansammanslutningar i form av dåtidens motsvarighet till näthandel, bok och skivklubbar. Ofta med höga (i alla fall när man la på frakten) priser men med lockvaror för att lura in kunden i månatliga köp av varor man egentligen inte ville ha men glatt fick pynta upp för, då man månad efter månad både glömde att tacka nej till ”månadens vara” som att säga upp medlemskapet…

Bokklubbarnas traditionsenliga väskor kanske inte var så spännande men skivklubbarnas erbjudande om, främst efter cd’ns genombrott, fyra eller fem skivor till priset av en (som visserligen kostade som två…) lockade. Turligt nog gick det ju oftast att endast på nåder hitta mer än en eller två plattor som med lite god vilja kunde tänkas vara intressanta, så i något skivklubbsträsk fastnade jag aldrig, utan förlitade mig helt på gruppbeställningar från Ginza, beställningar (som ofta dröjde månader) hos den lokala skivnasaren samt enstaka besök till huvudstadens dignande utbud av, för oss lantisar, svåråtkomliga läckerbitar.

Nåväl, varför då detta tjatande om klubbar? Tja, anledningen är inte mer än att skivaffären Bengans helt enkelt valt att slå ett slag för vinylen, alternativt håva in lite stålar på den rådande vinyltrenden och helt sonika återutgett/ger ut ett gäng gamla plattor på det svarta, eller för den delen multikolorerade guldet.
Nu vet jag väl inte hur spännande resterande av utgivning egentligen är, men lika överraskande som bra är naturligtvis den kulturella välgärningen att slänga ut Stillborns Necrospirituals, en platta som inte är det lättaste att få tag på ens på cd, på vinyl!

Här får vi, förutom det sanslöst stiliga omslaget, i det format som omslag skall vara i, dessutom skivan på läckert transparent röd vinyl. Nu är ju åsikterna angående färgad vinyl minst sagt blandade men jag gillar det i alla fall, mest för att det är kul och snyggt, och eventuell ljudförlust, vars existens jag är högst tveksam till om vi snackar samma tyngd på färgad respektive svart (där kunde man ju dragit ett och annat tveksamt skämt…) vinyl, kan jag leva med.

Musikaliskt bjuds vi inte på något extra, det är fortfarande samma finfina blandning av Sabbath, Billy Idol och Rockabilly utan krusiduller och refrängen till ”I, the Stillborn” är fortfarande bland det tuffaste som spelats in. Necrospirituals på vinyl är således en pjäs man gärna äger. Att plattan dessutom reades ut för blygsamma 99 bagaloner vid tidpunkten för transaktionen gjorde knappast saken sämre! Bra musik för lite pengar, det är grejer det!

Vill ni läsa mer planlöst raljerande om Necrospirituals hittar ni originalposten här!

Ahab – The Call of the Wretched Sea 2006

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för...

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för…

 

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Napalm Records 2006
Ahab: Daniel Drotse – Sång, gitarr, keyboard / Stephan Adolph – Bas, körsång / Christian Hector – Gitarr / Cornelius Althammer – Trummor (sessionsmusiker)
Låtlista: Below the Sun / The Pasific / Old Thunder / Of the Monstrous Pictures of Whales / The Sermon / The Hunt / Ahab’s Oath

Vi fortsätter vår färd i  dödsskuggans dal, men den här gången får Charon vara vår ciceron för nu skall vi bege oss ut på sjön ett tag. Nu är de väl tveksamt om det finns några valar i floden styx men skit samma, valar finns det i alla fall så det räcker och blir över på tyska Ahabs debutalbum ”The Call of the Wretched Sea”, i alla fall om du frågar Kapten Ahab som inte bara lånat bandet sitt namn utan även är en av huvudfigurerna i romanen ”Moby Dick” som utgör underlag till albumets alla låtar och texter.
Bakom det stiligt målade omslaget vilket porträtterar just Ahabs nemesis, jättevalen Moby Dick döljer sig ett stycke Funeral Doom, eller som Ahab väljer att kalla det, Nautic Funeral Doom, då man gjort ”havet” till sin gimmick.
Vi snackar således rejält tilltaget med tyngd och betydligt sparsammare med fart.
Just den extrema restriktionen i fart gör ofta att Funeral Doom lätt blir en ganska långtråkig historia, men Ahab lyckas variera sin doom såpass mycket, inte minst på grund av innovativt trumspellet att de ror hela plattan i hamn utan att det någon gång blir långtråkigt och trist.
Att Ahab dessutom snickrat ihop genomgående bra låtar gör ju inte saken sämre, det är helt enkelt inga som helst problem att behålla koncentrationen när Ahab navigerar fram mellan blytunga riff och avgrundsdjupa dödsgurglande.

Det som gör Ahab så speciella är att de verkligen lyckas fånga en stämning på ett sätt få band är kapabla till. Att lyssna på ”The Call of the Wretched Sea” känns verkligen som att vara ute på öppet hav och sakta bäras fram på riffens långsamma rytmiska dyningar.

Eftersom det nautiska temat ligger mig varmt om hjärtat, vad blir egentligen mer spännande än ett kolsvart, hart när, bottenlöst djup och dess undangömda invånare, passar Ahab mig således som handen i handsken, eller kanske snarare som fisken i vattnet.

Att gilla Ahab är knappast något jag är ensam om, jag tror inte jag läst ett dålig ord om dom någonstans bortsett från att några tycker att de softat till sig något på senaste plattan, här är det dock fortfarande stenhårt, så har man ännu inte upptäckt Ahab är det absolut hög tid att göra det. Även om man nu i vanliga fall har problem med Funeral Doom kan det vara en bra ide för Ahab dras som sagt inte med genrens ibland förekommande monotoni.

Själv gillar jag Ahabs alla, hittills tre, album men det kan väl vara en god början att ge sig på debuten först då den absolut inte är sämst, om man uttrycker sig så!

The 11th Hour – Burden of Grief 2009

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Allergiframkallande baksida... Låtsashandskrift är en styggelse.

Allergiframkallande baksida… Låtsashandskrift är en styggelse.

Napalm records 2009
The 11the Hour: Ed Warby – Sång, Trummor, Gitarr, Bas / Rogga Johansson – Sång
Låtlista: One last Somke / In the Silent Grave / Orgins of Mourning / Weep for Me / Atonement / Longing for Oblivion

Folk med många strängar på sin lyra får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig. Eller snarare, folk med många strängar på sin lyra där projekten ter sig ganska olika eller där kanske bara ett av projekten hux flux går i en skev riktning, får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig.
Spelar man livsbejakande ”power metal” i 52 olika konstellationer ter det sig helt enkelt inte trovärdigt att man plötsligt kletar på sig skitig corpse paint och skaldar om att begrava världen i aska i något Svartmetalprojekt, sisådär 15 år efter den värsta hypen…

När Ed Warby (Ex-Gorefest, Hail of Bullets, Ayreon samt ett ton andra aktiva eller mindre aktiva band) fick för sig(?) att börja mangla doom under namnet ”The 11th Hour” sent 2000-tal kändes det således inte helt klockrent. Att det dessutom skedde, mer eller mindre, som ett soloprojekt där multitalangen Ed sköter allt förutom growl, vilket lämnats till Rogga Johansson (Paganazier, Ribspreader, ex-Deranged samt ungefär femtusen dödsband till, alla med stadig skivutgivning) ökade väl knappast på förväntningarna. Keep it real, liksom.

Nu är jag medveten om att den här synen på projekt kanske mer är ett problem hos mig än hos själva artisten för vem är jag att säga ”Vadå, du kan ju inte börja lira doom nu, du är ju för fan en progg-kille…” (eller döds-, power-, symphonic- eller space-kille eller vad fan man nu skall klassa Ed som)? Trots min, i alla fall begynnande, förmåga till självkritik har jag dock svårt för de här projektbanden, men av en eller annan anledning hindrade det mig i alla fall inte från att köpa ”bandets” debut, ”The Burden of Grief”, när den kom ut i affärerna 2009. Kanske suktade jag bara efter lite doom som bröt rådande norm, det vill säga, inte stank braja och svettiga flanellskjortor, vad vet jag, men köpt blev den i alla fall och det var ju bra det!

Så vad döljs då innanför omslaget till denna skiva? Ett omslag som för övrig, med sin närstudie av fågel, väl får ses som ganska ok. Kanske inte det roligaste jag har sett men till och med jag fattar att målade fantasilandskap med magiker, avgrundsmonster och trånande damer i gjutjärnsbikini kanske hade tett sig något malplacerat här, då plattan är en koncepthistoria om en, av lungcancer drabbad man (här kan det ligga någon verklig historia och släktskap till Ed bakom, men jag är lite osäker på det. Kanske blandar jag bara ihop allt med Vallenfyres första platta?), sista tid.

Muntert värre med andra ord!

Till det bjuds ett stycket dödsdoom av inte alls oäven kvallitet. Så fasligt ”dödsigt” är det väl i och för sig inte men det riffas i alla fall hårdare än andra band som ofta tillskrivs plats i denna subgenres subgenre t.ex. My Dying Bride.

Först tyckte jag plattan var något enahanda men det är en åsikt jag vill revidera. Bra riff och Warbys intressanta sångslingor, Warby har för övrigt en riktigt bra röst men jag misstänker att det finns en viss risk att man retar sig på den lite nasala tonen, bygger riktigt bra och hyffsat varierade låtar där det finns en del att upptäcka, vilket gör att plattan växer lite för varje varv den spelas.

Att Rogga då och då dyker upp och totalt krossar med sin enastående growl gör inte saken sämre, den karln har verkligen en lysande dödsstämma!

Vill man vara lite gnällig kan man väl för all del slå ned på att det vid enstaka tillfällen dyker upp lite pianoklink, mest för att skapa kontrast skulle jag tro och inget som stör speciellt mycket men visst, jag hade hellre sett att pianot uteblev.

En viss musikalkänsla infinner sig också när man lyssnar på ”The Burden of Grief”. Det vet jag iofs. inte om det nödvändigtvis behöver vara något negativt. Låtarna är ju som sagt bra och musikalkänslan kommer väl mest av att det sorgsna konceptet ackompanjeras av musik av synnerligen episk natur.

Skräms man inte av den bitvis förekommande growlen, eller för den delen, av att serveras en, trots hårda riff, dödsdoom som egentligen, musikaliskt men inte tematiskt, ligger ganska långt från själva döden är ”The Burden of Grief” helt klart ett vettigt val och visst är det riktigt kul med en platta som växer, från att vara ok till att faktiskt visa sig vara ett guldkorn, även om omslagsetiketens referenser till Candlemass väl kanske inte sitter sådär riktigt mitt i prick…

I begynnelsen, Black Sabbath – Paranoid 1970

Själv tänker jag "Neon Knights" fast kanske lite sämre...

Själv tänker jag ”Neon Knights” fast kanske lite sämre…

Samma lysande(!) ide igen!

Samma lysande(!) ide igen!

 

Vertigo Records 1970 (den här utgåvan Castle Comunications 1996)
Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr  / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: War pigs / Paranoid / Planent Caravan / Iron Man / Electric Funeral / Hand of Doom / Rat Salad / Fairies Wear Boots

Sommar, semester och värmekoma… Vad passar då bättre än välkyld pilsner och inväntande av den, av hettan förmodat, närstående apokalypsen, medelst blyinskodda riff, vokala requiem, ragnaröksdånande trummor och en och annan Golgatavandring längs bashalsen?

Ganska mycket, tydligen. En och annan öl har det ju blivit och visst har skivtallriken snurrat en del, den också, fast kanske inte exklusivt med doomplattpor laddade. Näe, det har väl blivit ett sammelsurium av klassisk hårdrock , tidig Black Metal och en del dödsmetaldyrkande (läs Obituary…). Det blev visst en del King Diamond också, efter kanonspelningen på Grönan där min ungdomsidol väckte lusten att rota fram plattor som legat i träda några år eller så. Naturligtvis har det lirats lite doom också, främst de nyaste plattorna som införskaffats, såsom nya Pilgrim och YOBs debut.

Skit i det nu, nu skulle det ju inte handla om sommarångest utan om ursprunglig tyngd från fyra Birminghamgrabbar och deras andra album, tillika andra höjdaralbum på ett år. Det var, kan man lugnt säga, mer krut i gubbarna förr…

Naturligtvis snackar vi Black Sabbath och deras ikoniska uppföljare Paranoid, ett album packat med hårdrocksklassiker och kanske det mest inflytelserika albumet någonsin, vad vet jag?

En sak är i alla fall säker, i och med Paranoid, tog Black Sabbath steget från bluesbaserad hårdrock till, om än bluesbaserad, Heavy Metal, och om än Iommi, Butler och Osbourne kanske inte gjorde några radikala förändringar så vill jag se det här som Bill Wards absoluta höjdpunkt och fenomenala peak. Många hyllar Ward, och om någon undrar varför så är det bara att slänga på Paranoid så får man svaret direkt… Aldrig tidigare har hårdrock smyckats med så hårt trumspel som på Paranoid, vilket naturligtvis bidrar till att Paranoid, i mina ögon markerar födseln av Heavy Metal. Att Ward, trots tyngd och hårdhet, svänger fenomenalt får väl ses som en bonus, eller kanske något självklart som tyvärr ofta glöms bort i dagens mer sterila Heavy Metal-klimat.

Låtmässigt kan man inte direkt klaga på Paranoid heller för Här finns det klassiker så det räcker… Först ut är War pigs, det ultraikoniska antikrigsepos som först var tänkt att namnge skivan, men vars namn av en eller annan anledning ogillades av bolaget. War pigs inledande absoluta tyngd visade med tydlighet att domedagskänslan från debuten var kvar för att stanna och Geezers text, i orginal betitlad Walpurgis, visar med sanning på den riktiga ondskan i världen.

War pigs enda egentliga nackdel är väl att den, då den fortfarande var tänkt som titellåt fick inspirera omslagskonsten… Paranoids omslag känns minst sagt förvirrat, det skapades till ”War pigs” men passar så mycket bättre till den kommande titeln ”Paranoid”, vilket till största del beror på att en pastellfärgad, svärdsvingande mustaschgubbe i moppehjälm känns mer ascosierat till galenskap, än till krig, om än det också må var galenskap… Fult som stryk är det i alla fall!

Titellåten Paranonids historia känner alla till, en utfyllnadslåt som skrevs i studion för att få till lite mer fart/innehåll som sedermera blev Black Sabbaths genom tiderna största hit och som, utan att för den delen kännas särskillt representativ för Sabbaths sound, fått representera hårdrockens gudfäder på i hart set varenda rocksamling som någonsin sett dagens ljus. Nåja, jag hoppar hypen men tyckte ändå att Paranoid, i all sin enkelhet är en riktigt bra låt!

Planet Caravan är ju också bra, ingen tvivel om det även om än det känns frestande att hoppa över den när plattan lirats ett par rundor. Planet Caravan är flummigt skön men själv föredrar jag om intensiteten uppehålls skivor igenom och ser således inget större berättigande till att låten inkluderas. Fast vem vet, utan Planet Caravan hade kanske inte Paranoid varit vad den är?

Skönt då med mer självklara låtar och ännu en riktig doomklassiker i och med Iron Man! Huvudriffet här skulle jag vilja säga är det riff som i störst mån färgat efterföljande doom-Metal med sin typiska tyngd/melodi-uppbyggnad. Lite kul är även att man tycker att Ozzy gör ett kanonjobb när han i (vanlig ordning) bara följer gitarrerna med sina sångslingor, ännu roligare blir det ju när man läser biografier där ”han skriver” att Iommi skrev riffet medan Geezer fixade texten och Jag (Ozzy) filade på sångmelodin….

Nåja, Iron Man är även detta en ikonisk Heavy Meal-milstolpe och det med rätta!

Sedan följer, skall man vara rättvis får man väl säga det näst, bästa och (näst) mest, eller kanske tredje mest om jag nu skall vara konsekvent, doom-definierande riffet och låten i Doom och Heavy-Metals historia! Electric Funeral är, som man börjar vänja sig när det gäller Sabbath, byggd av essensen av doom. Fräcka riff, domedagsstämning och tyngd. Svårare är det inte och när Geezer levererar ännu en guldtext är såklart succén ett faktum!

Hand of Doom är självklart inte mycket sämre och bortsett från att föra fram ett stiligt antidrogbudskap, vilket naturligtvis är smått underlandet med tanke på Black Sabbaths kanske inte helt återhållsamma leverne, vill jag vidhålla ett påstående som om än i orginal utfördes i inte helt nyktert tillstånd, vid 3:38 in i låten SKAPADES Heavy Metal!

Det är inte Black Sabbaths bästa riff genom tiderna men så här hårt hade ingen spelat tidigare. Att Ward, som tidigar nämnts, slår hårdast av alla främjar naturligtvis saken…

Apropå Ward får nästa spår se som Wards egen högtidsstund. Rat Salad är inte mycket annat än ett till låt utklätt trumsolo. Som sådant tycker jag att det är ganska överflödigt, Ward visar med tydlighet att han på Paranoid var den tidens främste rocktrummis men visst, man kan väl unna honom att glänsa, även om jag kanske tycker att han gör ett bättre jobb i de ”riktiga” låtarna än när han skall stila… Då det faktiskt är något mer än bara trumfills i Rat Salad funkar den väl trots allt, även om det förmodligen är den låt jag skulle sakna minst på Paranoid. Förlåt, Planet Caravan, med andra ord.

Sedan återstår bara att skönt gunga med till svängiga Fairies Wear Boots och sämre har ju skivor avslutats! Säga vad man vill om Ozzy men här gör han en höjdarinsats och vem vet, kanske stämmer det också att han skrev texten om hans och Geezers tumultartade möte med Skinheads som skall vara textens uppsåt. En bra avslutningslåt är det i alla fall, fattas annat på denna klassikerspäckade platta!

 

Pilgrim / Ice Dragon – Visage of Astaroth 2011

 

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

Stilig baksida och stiliga gossar.

Stilig baksida och stiliga gossar.

 

Yersinia Pestis 2011 ltd. 300ex
Pilgrim: The Wizard – Gitarr, sång, bas / Krolg Splinterfist, Slayer of Men – Trummor
Ice Dragon: Joe – Bas / Carter – Gitarr / Sång, trummor, synth
Låtlista:
Sida A: Pilgrim – Astaroth
Sida B: Ice Dragon – Astaroth

Vi upphäver stiltjen på Doom over the World-bloggen med att flika in en tiotummare av varierande kvalitet, nämligen ”Visage of  Astaroth”. En splittplatta där, då debuterande, amerikanska Pilgrim delar plats och plast med mer ”erfarna” Ice Dragon.

Till att börja med kan man konstatera att plattan är ganska trevligt förpackad! Ett snyggt omslag, skivfolder (som inte är vit!) och ett separat inläggsblad låter kanske inte skitspännande men känns ändå betydligt bättre en vad de flesta snålsinglar brukar erbjuda (snålsinglar, det torde väl egentligen innebära de där som INTE fixar att få med sig kvart i tre-ragget från krogen men å andra sidan kan unna sig själva en extra stor stark…)

Själva plattan är som sagt en tiotummare och vardera sidan vigs åt ett av ovannämnda band, två band som tydligen blivit ”polare” på turné men bortsett från att de båda lirar doom och har gjort en låt som heter Astaroth inte har sådär jättemycket gemensamt. För där Pilgrim bjuder på bluesig Sabbath-inspirerad doom kontrar Ice Dragon med psykadelisk oljudsstoner.

Pilgrims bidrag är väl egentligen, såhär i efterhand, inte skitspännande. Samma låt återfinns, utan det coola introt och i något mindre skitig men annars tämligen lik version, på Pilgrims debut men är ändå plattans behållning.

Långsam, svängig och bluesig doom, som trots en viss monotoni funkar skitbra då receptet till bra monotoni stavas BRA RIFF, något Pilgrim inte verkar ha några större svårigheter att skrapa ihop. Ice Dragon däremot bjuder på den andra sortens monotoni, där ett trist riff harvas till en ointressant sörja, något all världens oljud och trist visksång naturligtvis inte heller hjälper till att lyfta. Ice Dragon låter ungefär som YOB skulle kunna göra om YOB vore ett dussinband och inte det bitvis briljanta band YOB faktiskt är. Ice Dragon lyckas faktiskt i ”Astaroth” ganska precis pricka in det som gör en del doom till en riktig jävla plåga…

Summa sumarum, ett kul och snyggt släpp, med en bra sida och en kass sida vars egentliga värde kanske mest ligger i att den är kul att ha (också gillar jag introt Pilgrim sedan skippade på fullängdaren….).

 

Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!