Lord Vicar – Fear No Pain 2008

Varmt, snyggt och jävligt Wotan...

Varmt, snyggt och jävligt Wotan…

 

Stiligt som Satan. även när man vänder på paketet!

Stiligt som Satan. även när man vänder på paketet!

 

Inga fräcka flickor, väl svettiga gossar, Lektyr för det metrosexuella 2000-talet?

Inga fräcka flickor, väl svettiga gossar, Lektyr för det metrosexuella 2000-talet?

The Church Within Records 2008
Lord Vicar: Chritus – Sång / Gareth ”Millington Steele” Millsted – Trummor / Jussi ”Iron Hammer” Myllykoski – Bas / Peter Inverted – Gitarr
Låtlista:Sida A:  Down the Nails / Pillars Under Water
Sida B: Born of a Jackal / The Last of the Templars
Sida C:  The Temptation / A Man Called Horse
Sida D: The Funeral Pyre

En och annan dommedagsdyrkare fick säkert darr på läppen och ett av tårar fuktat skägg (alla som gillar doom har skägg, så är det. Detta har naturligtvis sina skäl då det bortsett från att vara ett ypperligt matförråd även särskiljer oss från Heavy Metal-fansens tjejiga små mustascher och således ger oss förstatjing på alla stiliga damer med klass!) då de möttes av finska framgångssagan, Reverend Bizarres, beslut att lägga ned för ett antal år sedan. Såhär i efterhand kan väl nedläggningen ses som ett klokt beslut. Reverend Bizarre lyckades väl aldrig, trots att de utan tvekan levererade kvalitetsalbum karriären igenom, riktigt leva upp till den fenomenala debuten och det är såklart hedervärt att lägga av innan man blir Iron Maiden.

Två av tre medlemmar fortsatte leverera kvalitativ doom även efter uppbrottet, Albert Witchfinder gav ett rejält lyft åt finska kult-orkestern Spiritus Mortis (Finlands första doom-band är vad man brukar kalla dem) och Peter Vicar gav oss Lord Vicar, tillsammans med ”nån trummis och nån bassist” samt svenske doomlegenden Christian ”Chritus” Lindersson (Ex-Count Raven, Ex-Saint Vitus, Ex-Terra Firma). Peter gör, utöver Lord Vicar, rock i Orne tillsammans med RB-trummisen Earl of Void också, och det finns säkert någon som tycker att de är bra, de med…

”Fear no Pain” är Lord Vicars fullängdsdebut och efter halvljumma debut-EP’n ”The Demon of Freedom” valde man att slå på stort rejält! Vi börjar med förpackningen!

CD-utgåvan är väl inte mycket att orda om även om den bjuder på fint häfte i tjockt papper, Vinylversionen är dock en helt annan historia. Det snygga stämningsfulla omslaget gör sig minst sagt skitbra på ”hard cover”-gatefoldomslaget som förutom att bereda plats för de två 180-grammarna även tjänstgör som ”coffey table”-bok eller i.a.f. utöver texter och annat tjosan bjuder på riktigt stiliga bilder i storformat! Det är precis såhär en vinylutgåva skall se ut!

Musikaliskt påminner det här, utan att någon behöver höja ögonbrynen, om Reverend Bizarre om än det är snäppet mer lättlyssnat, eller kanske t.o.m. mycket mer lättlyssnat. Lord Vicar fastnar aldrig i de mer monotona drag som ibland präglade Reverend Bizarre.

”Chritus” suveräna doomstämma berikar naturligtvis även den musiken och här vill jag påstå att han gör sin bästa insats så här långt i karriären. Han sjunger knappast ”snyggast” i branschen men rösten passar musiken som en smäck! Ozzy-Vibbarna som tidigare bitvis har smygit sig in i hans sång känns här ganska frånvarande och det är ju bra, det också.

Låtarna varierar mellan blytunga tongångar och rejält svängiga doomrockrökare och på ”Fear no Pain” funkar även de snabbare partierna bättre än biblar under fossingarna, när djävulen skall åkallas, eller i.a.f. när djävulstecknet pockas på. Att det levereras när man drar i handbromsen och krypkör fram är självklart!

Bäst blir det när man i relativt kvicka ”The Last of the Templars” avslutar med ett avgrundsdjupt riff och Christian mässande sjunger ”King of the Dead”… Exakt så är det meningen att musik skall låta och det fåniga leendet infinner sig varje gång!

Musik är oftast roligare på vinyl men här råder det definitivt ingen tvekan, skall du bara köpa en vinylplatta i livet skall du köpa den här, eller möjligen ”gula geten” dårå.

Annonser