Pilgrim / Ice Dragon – Visage of Astaroth 2011

 

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

Stilig baksida och stiliga gossar.

Stilig baksida och stiliga gossar.

 

Yersinia Pestis 2011 ltd. 300ex
Pilgrim: The Wizard – Gitarr, sång, bas / Krolg Splinterfist, Slayer of Men – Trummor
Ice Dragon: Joe – Bas / Carter – Gitarr / Sång, trummor, synth
Låtlista:
Sida A: Pilgrim – Astaroth
Sida B: Ice Dragon – Astaroth

Vi upphäver stiltjen på Doom over the World-bloggen med att flika in en tiotummare av varierande kvalitet, nämligen ”Visage of  Astaroth”. En splittplatta där, då debuterande, amerikanska Pilgrim delar plats och plast med mer ”erfarna” Ice Dragon.

Till att börja med kan man konstatera att plattan är ganska trevligt förpackad! Ett snyggt omslag, skivfolder (som inte är vit!) och ett separat inläggsblad låter kanske inte skitspännande men känns ändå betydligt bättre en vad de flesta snålsinglar brukar erbjuda (snålsinglar, det torde väl egentligen innebära de där som INTE fixar att få med sig kvart i tre-ragget från krogen men å andra sidan kan unna sig själva en extra stor stark…)

Själva plattan är som sagt en tiotummare och vardera sidan vigs åt ett av ovannämnda band, två band som tydligen blivit ”polare” på turné men bortsett från att de båda lirar doom och har gjort en låt som heter Astaroth inte har sådär jättemycket gemensamt. För där Pilgrim bjuder på bluesig Sabbath-inspirerad doom kontrar Ice Dragon med psykadelisk oljudsstoner.

Pilgrims bidrag är väl egentligen, såhär i efterhand, inte skitspännande. Samma låt återfinns, utan det coola introt och i något mindre skitig men annars tämligen lik version, på Pilgrims debut men är ändå plattans behållning.

Långsam, svängig och bluesig doom, som trots en viss monotoni funkar skitbra då receptet till bra monotoni stavas BRA RIFF, något Pilgrim inte verkar ha några större svårigheter att skrapa ihop. Ice Dragon däremot bjuder på den andra sortens monotoni, där ett trist riff harvas till en ointressant sörja, något all världens oljud och trist visksång naturligtvis inte heller hjälper till att lyfta. Ice Dragon låter ungefär som YOB skulle kunna göra om YOB vore ett dussinband och inte det bitvis briljanta band YOB faktiskt är. Ice Dragon lyckas faktiskt i ”Astaroth” ganska precis pricka in det som gör en del doom till en riktig jävla plåga…

Summa sumarum, ett kul och snyggt släpp, med en bra sida och en kass sida vars egentliga värde kanske mest ligger i att den är kul att ha (också gillar jag introt Pilgrim sedan skippade på fullängdaren….).

 

Annonser

YOB – The Illusion of Motion 2004

TheIllusionofMotion

En framsida som… lämnar en del att önska…

...baksidan är dock ganska trevlig!

…baksidan är dock ganska trevlig!

Metal Blade Records 2004
YOB: Mike Scheidt – Sång, gitarr / Isamu Sato – Bas / Travis Foster – Trummor
Låtlista: Ball of  Molten Lead / Exorcism of the Host / Doom #2 / The Illusion of Motion

YOB är ett band som kom in ganska sent i mitt liv och ett av de band som jag för ett antal år sedan aldrig hade kunnat tänka mig att ens provlyssna på. Jag har länge närt en, milt sagt, stark aversion till allt som har med ”stoner” att göra men i och med någon form av uppluckring av mentaliteten, såhär när man påbörjat resan mot livets höst, har gjort att jag, om än med väldigt små steg, tillåter mig själv att även utforska stigar där jag rent instinktivt tidigare hade vänt.

I YOB’s fall kom brytpunkten i form av en recension av näst senaste given, ”The Great Cessation”, vilkens målande bildspråk gjorde att jag, på vinst och förlust, helt enkelt inte kunde låta bli att köpa plattan. Att skivan visade sig vara smått fantastiskt gjorde naturligtvis att jag ville lyssna mer på YOB och valet (eller val och val, så mycket annat var ju vid tidpunkten faktiskt jävligt svårt att genomföra) föll på att leta sig bakåt i katalogen.

”The Illusion of Motion” är YOB’s tredje fullängdare och är trots sitt, i doomsammanhang, hårt fyndiga namn en skiva jag garanterat aldrig skulle ha gett mig i kast med, inte minst på grund av den flummiga (även flum är något jag inbillar mig att jag avskyr) och anskrämliga ursäkten till omslag, om det inte vore för ”The Great Cessation”.

Nu kanske man bör flika in, för att lätta upp stämningen lite, att det finns vissa förmildrande omständigheter gällande omslaget, den ”nya” loggan som debuterade på just ”The Illusion of Motion” är ju faktiskt skitsnygg och skivtiteln skrivs trots allt i ”Old English” så allt är inte jämmer och elände…

Även musikaliskt tycker jag att man kan lägga in en viss brasklapp, kanske mest för att rädda mitt eget skinn och låta mig slippa svälja viss stolthet. YOB beskrivs t.ex. på Metal Archives som ”Stoner/Doom Metal” men enligt mig har YOB, i alla fall från, och kanske främst på, ”The Illusion of Motion” (vilket råkar vara den tidigaste platta jag hittills fått tag i) och framåt, betydligt fler beröringspunkter med ”hard core” än med ”stoner”. Det där har säkert folk en och annan synpunkt på och det kan man väl ha, men i min bok känns det i alla fall så. Långsam stenhård HC, det är vad som bjuds!

Nu är jag egentligen inget superfan av ”hard  core” heller, eller man kanske kan säga att jag inte har någon större koll på det (vilket såklart kan förklara att jag, kanske helt felaktigt, tycker att YOB spelar HC-influerad Doom) men kombinationen av medryckand, ofta stenhårda hårda riff och den skrikande, men ändå på något sätt melodiska sången, gör YOB och ”The Illusion of Motion” till en riktig musikdröm om än kanske i en mardrömsklik ljudskrud och trots dess ibland mantraliknande repetitivitet och, i tid, väl tilltagna låtar, med det avslutande titelspårets 26 minuter och 10 sekunder som krona på verket blir det (ibland tänker jag ”konstigt nog”) aldrig långtråkigt eller särskilt tjatigt. Inledande ”Ball of Molten Led”s 11 minuter svischar helt enkelt förbi som värsta treminuterslåten och innan man vet ordet av (kan vara en lätt överdrift) så har hela skivan spelat klart…

Trots att jag vet att jag gillar YOB har jag dock, jag antar att det är något gammalt stoner-spöke som fortfarande viner runt och sprider illviljans unkna odör, ganska stora problem med att få ändan ur vagnen och lyssna på gruppen. Jag har faktiskt aldrig lust att lägga på en YOB-platta men varje gång jag tvingar mig själv att göra det tycker jag att det är så jäääävla bra (ja, kanske inte senaste som väl måste växa lite)! Det är ju jävligt märkligt eftersom YOB, vilket det tjatats en del om nu, bland annat på ”The Illusion of Motion” levererar ypperlig Doom oavsett om man nu kallar det ”stoner” eller ”hard core”!

Pentagram, Procession, Saturnalia temple – Live 2012

Stockholm Slakthuset 2012-11-09

Jag har förbannat mig själv då jag inte mindre än två gånger låtit chansen att se Pentagram på svensk mark rinna ut i sanden (SRF samt Muskelrock) så när nu Püssy A GoGo hade vänligheten att erbjuda både Pentagram och Procession var valet att köpa biljett inte svårt. Det gäller nog att passa på, för Bobby Liebling ser ju rätt tärd ut, milt uttryckt, och risken att en gammal råknarkare åter trillar ned i träsket är väl knappast obefintlig, även om vi alla såklart hoppas på att han skall klara biffen.

I fredags satte jag mig således, mol allena då jag tydligen inte känner någon med samma ypperliga musiksmak som mig själv, i min sportigt gröna Volvo 945 med siktet inställt på Hufvudstaden för att tillgodogöra mig lite klassisk doom!

En kass grej med att åka själv är att man, när man väl äntrar spelstället lätt blir handfallen… ”Vad fan skall jag göra nu då…” Man är nykter och en utflykt till baren är således rätt meningslöst och att starta konversationer med folk jag inte känner passar inte direkt min asociala person som handen i handsken. Jag räddades i.a.f. tillfälligt av merch-borden där ett stycke Pentagram-tröja, ett stycke Procession-tröja samt ett stycke Procession 10”-vinyl vid namn ”Death and Judgement”, vilken bortsett från den nya titellåten även innehåller en cover på ryska kvlt-bandet Scald’s ”Nightsky”, inköptes.

Tröjor och platta…

Som tur var hade jag planerat min resa rigoröst, vilket betyder att jag på grund av husrelaterade problem hemma inte lyckades komma iväg när jag hade tänkt mig, och således behövde jag inte fylla ut allt för mycket dötid innan första bandet, Saturnalia Temple äntrade scenen. En piss och lite coolt CocaCola-häng i skuggorna räckte…

Saturnalia Temple:

Saturnalia Temple

Det här bandet var en ny bekantskap för mig, jag hade enbart kollat lite youtube-klipp innan och var väl inte så värst imponerad. Tyvärr så blev jag väl inte omvänd av att se dem live heller. Saturnalia Temple är helt enkelt inte min kopp te, som man säger, eller kanske sa. Jag gillar fräckt riffande och Saturnalia Temple handlar mycket om mystiska ljud med massor av reverb på gitarren ovanpå någon form av evighetsloop från rytmsektionen. Ibland blir det dock rätt tungt och bra, särskilt när sångaren/gitarristen väljer att sjunga lite ”tuffare”, men i stort så håller jag mig till ”Tack, men nej tack”. Saturnalia Temple verkar dock ha en trogen fan-skara så det blev inte tomt framför scenen vilket ofta kan vara fallet när de ”lite mindre” förbanden gör sitt jobb och det är ju kul!

Procession:

Procession

Chillensksvenska Procession är ett relativt ”ungt” band och helt klart det bästa som hänt subgenren ”Epic Doom” på väldigt länge. Deras hitintills enda fullängdare ”Destroyers of the Faith” är med sin betydligt tyngre och ”doomigare” doomswordepik en riktig höjdare och Procession visar ikväll att materialet fungerar ypperligt även live. Procession är nyligen förstärkta med trumslagarpojken Uno Bruneisson (In Solitude) och han ser skitglad ut spelningen igenom fast det gör inget då han spelar som en dommedagsgud och verkligen tillför låtarna en hel del! Från Felipe Plaza Kutzbach inledande stenhårda Motörhead-parafrasering ”We are Procession, we play Doom Metal” till att sista ton ringer ut bjuder Procession på en kanonspelning, tungt och episkt som få. Bäst är föga förvånande den överjävligt bra doom-dängan ”Chants of the Nameless” (Nya låten ”Death and Judgement” är också jävligt solid…), sämst är den überpackade dansande hipsterjäveln som gör sitt bästa för att öka på mitt människoförakt. Att det bitvis låter lite ostämt (det skruvas på stämskruvar både en och två gånger under låtarnas gång) är såklart också lite trist, men det är inte värre än att man noterar det. Jag tänker inte sträcka mig till att Procession är kvällens höjdpunkt, men jävligt bra var det!

Pentagram:

Bobby Liebling, Pentagram

Inför huvudakten börja slakthuset fyllas rejält. Jag valde att stå kvar och vänta efter Procession för att få en hyfsat plats långt fram och det var nog klokt. Det blev snabbt svintrångt och redan innan spelningen börjar de där idiotiska böljandet fram och tillbaka som tydligen någon tycker är skitkul att sätta igång. Nåja, efter en inte allt för lång väntetid äntrar i.a.f. Bobby Liebling, Victor Griffin och deras yngre trumm- respektive bas-kompanjoner scenen och Pentagram drar igång, vilket knappast minskar på trycket framme vid scen… Bobby är på riktigt uselt humör, eller han är i.a.f. måttligt imponerad av ljudteknikerns arbete och visar med all tydlighet vad han anser om honom. Förståligt när han visar att han i praktiken inte ens kan böja sig åt något håll utan att få rundgång i scenmonitorerna. Efter ett par låtar slutar han dock att argt vifta åt teknikern och börjar istället med sitt sedvanliga galna scenutspel. Kul att se på och Pentagram levererar verkligen! Jag har hört att det gnällts både på ljud och på Bobbys röst gällande denna spelning men jag skall i ärlighetens namn säga att jag tycker både ljudet och hans sång fungerade riktigt bra. Efter ett par låtar låter(!) jag mig välvilligt förflyttas bakåt i publikhavet då jag i min förbannade nykterhet inte orkar stå och trängas i de första raderna längre, vilket förmodligen är ett klokt beslut då det senare uppstår ett visst tumult där framme när en snorförbannad Victor Griffin kräver att få något allt för påstridigt(?) fan(?) bortforslat. Spelningen fortsätter i.a.f. efter ett kort stopp medelst vaktingripande, även om Griffin fortsätter det ilskna gestikulerandet ett tag till.
Största delen av spelningen består av naturliga skäl av utlovade ”hela Relentless” (oj vad mycket bra låtar det finns där!) med ett par enstaka låtar från nyaste (riktigt bra)  plattan ”Last Rites” instuckna. Jag är jävligt nöjd med spelningen, även om det var lite synd att de inte lirade min favoritlåt från nya plattan, ”Call the Man”, och jag känner mig jävligt nöjd med att jag fick och tog chansen att se Pentagram live!

Sedan återstår bara, att efter att förvirrat ha krånglat sig ut ur Slakthusområdet som stängts med bommar vid varenda jävla utfart (vad var grejen med det?) att köra de ca: 20 milen hem igen, något kvällens spelningar med Procession och Pentagram lätt var värda!

Ps. att alla kort ser ut som skit beror på att min mobilkamera förmodligen är marknadens absoluta lågvattenmärke…

Ocean Chief – Tor 2006

Ett omslag som väl knappast gör någon glad…

…uppfält blir det dock såhär tufft och stiligt!

Att röka en hövding, antar jag…

12th Records 2006
Ocean Chief: Tobias Larsson – Trummor, sång / Björn Andersson – Gitarr / Jocke Pettersson – bas
Låtlista: Gallions from the Sun / Sorcerer on Dope / Praice Your Ocean Chief / Tor

Man kan nästan ana hur det här kommer att låta när man vecklar ut den tjusiga omslagsbilden i sin fulla prakt. En bild på en vikingagud bådar iofs. sällan gott utan borgar snarare ofta för töntigt trallvänligt tjo och tjim med malplacerade syntar och halvtaskigt black metal-kväkande. Här skvallrar dock färgsättningen om att det inte handlar om den sedvanliga folk/vikingmetallen utan något betydligt ”flummigare” och framförallt, tyngre!

Och tungt är det. Med en minst sagt krossande ljudbild maler Ocean Chief på i ultrarapid i låtar som, när de är korta, landar runt 15 minutersträcket och annars seglar iväg en bra bit över 20 minuter. Just låtlängden kan innebära en fara då det lätt blir händelselöst och långtråkigt, alternativ splittrat och spretigt, men Ocean Chief lyckas lösa det hyfsat ok och trots att det ofta handlar om ”variationer av ett riff” under långa perioder blir det sällan tjatigt.

Bitvis bryts den monumentala tyngden av mer lågmälda partier, något jag inte är jätteförtjust i, men då dessa inte tenderar att vara allt för långa funkar det i.a.f. som fin kontrastskapare. Någon enstaka gång svävar man även iväg i något bluesigt tunggungsriffande men oftast är det den långsamma tyngden som får härska.
Föga förvånande är det mestadels instrumentalt åskmuller som bjuds men en lagom dos sång letar sig in då och då och hjälper även den till att skapa lite variation.

Räds man vikingakonceptet kan man glädjas åt att texterna inte behandlar modiga hjältar och mustiga bataljer utan snarare rör sig på ett mer abstrakt plan och även lite knarkpropaganda har plikttroget letat sig in.

Jag är inte någon större stonerfantast, i min sinnesvärld tråkigt rockig midtempomusik med pajastexter om hur coolt de är med braja, men när stoner sätts synonymt med Ocean Chief’s och likaledes t.ex. YOB’s tyngd köper jag det absolut!

 

Thorr-Axe, köp det här!

Nu frångår jag ”konceptet” en smula, det här är ju absolut ingen platta jag har… Det var inte ens en platta när detta var aktuellt, bara en demo (men nu finns det en skiva). Det här är bara ett minne, en demo, en video, ett intro men det är hårt som få! Fan vad bra det är!

Sleep – Sleep’s Holy Mountain 1993

Småplottrigt… man kan få ont i huvudet för mindre…

Inga falska premisser här inte, här var det knark!

Earache Records 1993
Sleep: Al Cisneros – Sång, Bas / Matt Pike – Gitarr / Chris Hakius – Trummor
Låtlista: Dragonaut / The Druid /  Evil Gypsy/Solomon’s Theme /  Some Grass / Aquarian /HolyMountain/  Inside the Sun / From Beyond /  Nain’s Baptism

Sleep, detta av doom/stoner-legendarer bestående, knarkarkollektiv hade varit en omöjlighet för mig att lyssna på för ett antal år sedan. Då avskydde jag absolut allt som var i närheten av att kallas stoner-rock (eller kanske snarare allt jag ansåg var stoner, en viss del så kallad stoner-doom fanns sedan länge i samlingen, även om jag då kanske inte själv skulle klassa det som just stoner…) och därför tog det sin modiga tid innan denna klassiska platta införskaffades.

Jag tror att det vände med Wall of Sleep, som fick mig att inse att man faktiskt kan ligga i närheten av stoner-fåran utan att för den delen vara pisstrist knarkarflum… Eller så var det med Gummo? Scenen där Grabbarna Grus bajkar nedför en gata, så ”white trash” att man sprängs av välbehag, till tonererna av ”Dragonaut” är förmodligen bland det tuffaste, och ondaste, som satts på film!

Nu är jag dock inte helsåld på Sleep, utan snarare ganska tudelad. När det bjuds Sabbath-stinkande rifforgier i form av ”Dragonaut” (bäst!), ”The Druid” eller ”Holy Mountain” är det såklart bara att falla på knä och dyrka, men en hel del av skivan består även av förhatligt jammande och även en del partier med en mer ”hard core”-aktig sång, något som inte känns jättespännande. Överlag skulle jag nog säga att jag gillar Sleeps Holy Mountain, men med brasklappen att mellan de skyhöga bergen bjuds man även på en resa genom en och annan, iofs. kanske inte avgrundsdjup, dal.

Bäst är de när de avnjuts i nämnda Gummo-scen:

Eller den nästa lika tuffa videon till Dragonaut!

Ps. bandnamnet är att dö för… Sleep… Så… Jävla… Bäst!

Wall of Sleep – Overlook The All 2003

Wall of Sleep - Overlook the All

PsycheDOOMelic Records 2003
Wall of Sleep:  Szabolcs Szolcsányi – Trummor  / Ferenc Marek – Bas / Sándor Füleki – Gitarr / András Greff – Gitarr / Gábor Holdampf – Sång
Låtlista: Overlook the All / Life lies Low / Hands of Dust / The Wizard

Man kan väl lugnt säga att bandnamnet ”Wall of Sleep” tidigare avskräckt mig från att kolla upp dessa ungerska gossars tonkonst. Att döpa band efter en låt är väl ungefär bland det lamaste man kan göra, men ”Wall of Sleep” vinner åtminstone med hästlängder över t.ex. ”Mob Rules” och… ”Heaven and Hell”…

Nåja, jag chansade i.a.f. för ett par år sedan och tjackade Wall of Sleep’s tre första släpp för en spottstyver av någon ”begagnadeplattortjomme” och trots det såsiga namnet är inte det något jag ångrar en sekund.

Skall man kategorisera Wall of Sleep får det väl bli någon form av hybrid av stoner och traditionell doom, med en väldigt egen, ganska ”rockig” identitet. Wall of Sleep’s främsta kännetecken är att det riffas frenetiskt, och för det mesta fantastiskt, samt Gábor Holdampf säregna sångstil.

Just sången verkar vara något att älska eller hata och mer än en verkar tycka att Gábor inte är någon höjdare, själv tycker jag att han tillför mycket och är en betydande del av Wall of Sleeps identitet. Jag tycker det är rejält synd att han inför senaste släppet, ”When the Mountains Roar” fick gå till förmån för tråkiga standardrocksångaren Csaba Cselényi (Vilken naturligtvis hyllats mer än brukligt…suck…).

Debut-ep’n består av fyra låtar varav tre är egna. Dessa varierar från ”helt ok” till ”bra” men skvallrar kanske mer om kommande storhetsdåd än att helt övertyga på egen hand. En hel del snygga riff bjuds det i alla fall på och även om Gabórs sångmelodier på debuten inte träffar klockrent hela tiden finns potentialen även där.

Avslutar gör en cover på Black Sabbath’s ”The Wizard”, vilket är kul, inte bara för att det är en av Black sabbath’s bästa låtar utan också för att Wall of Sleep gör den riktigt bra, lite extra munspelssolo bjuds man också på (i en värld där varenda band skall köra en cover på Electric Funeral känns det även skönt med lite variation…)!

På det hela en helt ok debut med  en knippe schysta låtar och en ovanligt stabil cover bjuder på en försmak av kommande briljans!

Ny skit!

Fick hem en hel del nya trevliga plattor förra veckan, mestadels beställda från Tyskland. Riktigt lång leveranstid denna gången (tyska och svenska postväsendet verkar stundom ha vissa sammarbetsproblem), extra skönt när paketet till slut dyker upp då!

En packe doom!

 
YOB – The Unreal Never Lived 2LP (Pingvinblå! ltd 250ex)
YOB – ATMA 2LP
Upptäckte YOB först genom The Great Cessation efter att tidigare, utan ha hört dom, avfärdat dem som vanlig tråkstoner. Något som knappast är fallet med YOB! Höjdargrupp! 
 
Black Oath – The Third Aeon LP
Black Oath – Portrait of the Dead 7″ (ltd 520ex med A3-poster)
Black Oath – Cursed Omen 7″ (ltd 200ex)
Nyupptäckt italiensk ockult Doom, en ”genre” italienarna onekligen verkar behärska.
 
Warning – The Demo Tapes (ltd 400ex)
Warning var ju fantastiska, framförallt på ”Watching from a Distance”.  Känns som att deras demos kan vara väl värda vidare utforskning!
 
Thunderstorm – Sad Symphony
Thunderstorm – Witchunter Tales
Äntligen har jag införskaffat detta italienska höjdarbands 2 första fullängdare!
 
While Heaven Wept – Fear of Infinity 2LP
Kanonband som tyvärr, mer eller mindre, frångått doomen. Helt okej episk Heavy Metal bjuds det i.a.f. på!
 
World Below – Maelstrom (ltd 500ex)
Shyst svenskt band som på senaste given körde rätt traditionell doom, på denna plattan var det bitvis hårdare tag!
 
Dessutom har det införskaffats den relativt nya upptäckten, Chilenska Processions första fullängdare Destroyers of Faith som av någon anledning inte fick vara med på bilden, något supertuffa Mordant – Black Evil Master(ltd 100ex) fick, trots att det är inte doom för fem öre… Så kan det gå!
 
 

Engangsgrill – Fenriz’ red planet / Nattefrost 2009

Vad är egentligen dealen med "slip case"?

Här är det i.a.f. ngon skillnad på "slip case'ns" bilder, alltid något...

Indie Recordings, 2009
Fenriz’ Red Planet: Fenriz – Trummor / Fenriz – Sång / Fenriz: Bas / Fenriz: Gitarr och solon / Dekorator/Ventilator: Tambourine holocaust
Nattefrost: Nattefrost: Instrument, Sång och Röst / H: Sång (spår 7) / Bård faust: Trummor (Spår 4 & 8 ) / Dirge ep.: Trummor (Spår 5) / Vrangsinn: Bas (Spår 5)
Låtlista: ”Side nebulah”: My ship Sailed Without Me / Jon Carter, Man on Mars / Temple of the Red Dawn Rising
”Side lustmord”: Nekronaut II Nekro Spirituals / Uskyldighet / Sin Goddammit / Lustmord / Humiliated and Pissed Upon

Detta rör sig, som synes, om en splitt-platta bestående av Fenriz gamla doom-projekt ”Fenriz’ Red Planet”, (side nebulah) och diverse outgivet/ovanligt material (rare tracks som det så fint brukar heta när man vill tjäna en slant på gammal dynga…) av Nattefrost (side lustmord). Fenriz har en och annan sträng på sin lyra, mest känd är han, som bekant, som trummis, låtskrivare och språkrör i kultförklarade Black Metal-duon Darkthrone, men nu rör det sig alltså, helt i bloggens anda, om doom.

Det som bjuds är tre låtar, inspelade 1993, vilka enklast kan beskrivas som en blandning av Darkthrones långsammaste drönarriff (läs Celtic Frost stölder…) och svängig 70-tals rock’n roll-doom, allt kryddat med en rejäl dos Sleep.

Rent ”musikmässigt” (sång är som bekant inte musik utan mest slumpmässigt ljudande…) är alla tre låtarna en bit över medel, med ”My Ship Sailed without Me” som vinnare, mest för att den i mycket låter som Darkthrone i sitt riffande. Hela kalaset dras tyvärr ned en smula av sången. Fenriz rena stämma fungerar bitvis rätt bra men tyvärr skall det ”skojas till” (Fenriz är ju, vilket med all önskvärd(?) tydlighet framkommit på senare tid, en riktig lustigkurre) lite här och där, vilket bara känns krystat och sångmelodierna är väl i ärlighetens namn inte allt för upphetsande.

Tre låtar traditionell doom bjuds det i.a.f. på, vilka åtminstone borde vara av något intresse för den som har någon form av fäbless för Darkthrone eller Sleep. Ett varningens finger bör dock höjas, då ljudet, om än det kanske inte riktigt kommer ”upp i” Darkthrone-nivå, knappast går in under benämningen HiFi… En ljudbild som passar utmärkt för Darkthrones iskalla svartmetall, men som här känns något malplacerad.

Nattefrost-delen handlar inte alls om doom utan rätt ok ”ful-Black Metal” blandat med div. ”knasigheter”. Inget att höja på ögonbrynen för. Själv pyntade jag 29pix för hela härligheten, ett belopp som känns rätt lagom, då det snarare rör sig om något som ”var kul att höra” än något man längtar tillbaka till.