40 Watt Sun – The Inside Room 2011

Japp, så här kul kan en skiva se ut! Man bara MÅSTE lyssna, eller?

Japp, så här kul kan en skiva se ut! Man bara MÅSTE lyssna, eller?

The Inside Room, baksidan...

The Inside Room, baksidan…

 

Dammiga plattor med den apsnyggt etsade till vänster!

Dammiga plattor med den apsnyggt etsade till vänster!

 

CD-jävel med spännande "inlay"...

CD-jävel med spännande ”inlay”…

Cyclone Empire 2011
40 Watt Sun: Patrick Walker – Sång, Gitarr / William Spong – Bas, Percussion / Chrtistian Leitch – Trummor, Percussin
Låtlista:
Sida A: Restless, Open My Eyes
Sida B: Take me In*, Between Times
Sida C: Carry Me Home, This Alone
Sida D: Inga låtar, etsad
*Extraspår, bara på vinyl.

[Här började vi ett redan försenat inlägg med att ursäkta oss på alla tänkbara sätt, för att sedan fördröja det lite till… Jag skyller det på utforskandet av naturromantik eller något, inte fan vet jag… Så här lät det först.]

Jaha, vi börjar väl lite kristet med att konstatera att vintern nu har släppt sitt hårda grepp om oss och våren till sist gjort sitt intåg, i.a.f. där jag bor. Och varför svamlar jag om det tro, har jag gått och blivit frikyrklig? Näe, inte direkt men vår har ju någon mystisk jävla effekt på oss mer eller mindre mänskliga varelser, och då snackar jag inte om någon jävla spirande kärlek eller andra tjejiga vårkänslor utan om suget efter att lyssna på dödsmetal såklart. Att det här inlägget blivit så försenat som det blivit (ständigt dessa ursäkter) kan alltså skyllas på våren… Jag brukar oftast ”förbereda” mina inlägg med en eller ett par veckors ”inlysning” av den aktuella plattan, likaså den här gången. Sen kom våren… och Close Up med sin ”dödsmetalspecial”. Då var det såklart kört. De senaste veckorna har jag harvat Deathchain, ett rätt habilt band om jag får säga det själv även om de knappast skämmes för sina Morbid Angel-influenser. Nåja, för att återgå till dommedagen och dess språkrör så var det i.a.f. 40 Watt Sun som gällde den här gången.

[så, då var det slut, nu kanske vi är på banan igen?]

40 Watt Sun är, som de flesta vet, Patrick Walkers, ”main man” i insomnade Warning, f.ö. det kanske det mest hypade doom bandet de senaste åren, ”nya” band.

Förväntningarna på 40 Watt Sun var såklart skyhöga när det uppdagades att Walker skulle släppa en ny platta, inte så konstigt med tanke på hur bra Warning’s ”Watching from a distance” var och vad bjöds man på?

Allt var sig likt vid första anblick, Warning har på sina skivor bjudit på riktigt tråkig och deprimerande omslagskonst och den gråbruna sörjan som presenterar ”The Inside Room” inte bara följer denna trend utan höjer/sänker ribban ett par snäpp. En av anledningarna till att man köper vinyl är ju omslaget men här känns det som att just den delen kanske inte gav några optiska orgasmer direkt. Till råga på allt är det en Gatefold med en ”detalj”, eller det är det väl egentligen inte, utan det är en fristående fågeljävel, på omslagets uppvik.
Detaljer av omslaget i uppviket är väl ungefär det minst roliga man kan drabbas av men här valde layoutnissen/an en variant som bör finna uppskattning i paritet med digerdöden och försäkringskrängare. Inga roliga bilder, ingen läsvärd text. Bara tristess. Totalt bortkastat m.a.o.

Nu kan man, om man skall var stygg, vilket man brukar vara, vare sig man skall eller inte, säga att omslaget passar musiken rätt bra, dessutom bjuder 40 Watt Sun på D-sidan på en gudomligt snygg etsning istället för låtar. Om aldrig annars lär man här kunna få napp med den, kanske inte beprövade, men av alla kända, klassiska  frasen…

Det här är varken äventyrligt eller episkt, inte någon Sabbath-dyrkan, inte ens knarkigt. Det är dock ungefär så mycket Patrick Walker det kan bli, d.v.s. det låter precis så mycket Warning det kan göra och med 2/3 av Warning i bandet undrar man såklart varför namnbytet skedde?

Vad vet jag, basisten kanske var en jobbig jävel, det brukar de ju vara och då kan man alltid köra en ”Nihilist goes Entomed”.

Patrick kanske fick kalla fötter och kände att han aldrig skulle klara av att matcha ”Watching from a Distance”?

Det låter troligare och själv gissar jag på det sistnämnda, det stämmer i alla fall vid en jämförelse.

”The Inside Room” är en tveksam kompanjon, någon man gillar men ändå stör sig jävligt mycket på. Först låter det, som sagt som Warning, och allt är ok. Sen lyssnar man lite till och börjar tänka att, ”den där Patrik, han skrev ju svärtade utlämnande texter om sig själv vilket gav Warning en ny nivå, men vafan… det här börjar ju likna klagan hos den där polaren som aldrig fick knulla… Släpp sargen, kom in i matchen och sluta tyck synd om dig själv för fan”.

Så… Allt bra. Nu vet jag att jag tröttnat på Patricks gnäll, men visst, vi kör ett varv till!

Men se på Fan.

Lika säkert som Götes ögon på gödselhögen kan man räkna med att låtarna då fastnar. Det är knappast trummorna eller den ohörbara (nja, inte ”…And Justice for All…) basen, inte heller de doom-black metal-buzziga balladgitarrerna som gör det, utan som vanligt Patriks fantastiska sång.

Bräkande, kanske inte så vacker, bitvis falsk men melodisäker som få.

Visst, det här är inte som Warnings finast stund. Till de nivåerna når man aldrig, men det är bra. För det mesta. Allt sitter inte riktigt som det skall, men om man ska leta fel blir det plötsligt svårt. Det är långsamt, tradigt och jävligt soft, men det var Warning också. Det här är bra, inte lika bra som ”Watching from a Distance” men fortfarande riktigt fint. Det lär inte få dig att spela luftgitarr eller headbanga, inte heller få dig att skära upp dina armar i dyrkan men kanske leda in dig i en, nog så deprimerande insikt om att ibland, men bara ibland är lagom bäst.

Sådär, kolla på videon nedan, sedan är det bara att rota fram Slayer-plattorna och ånyo sörja legendens död.

Jeff Hanneman, Vila i Frid.

Image

Ingen doom, bara tragik.

Jeff Hanneman, du var bäst.