Stillborn – Necrospirituals 1989… Igen…

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

image

Baksidan slår ju i alla fall cd-utgåvan med hästlängder!

Radium 226,5 1989, den här utgåvan Bengans Vinylklubb 2013
Stillborn: Kari Hokkanen – Sång, Bas / Erik Sandqvist – Gitarr (rytm) / Peter Asp – Trummor / Ingemar Henning – Gitarr (lead)
Låtlista:
Sida A: Nuke’em All / Flesh fo Iesus / Albino Flogged in Black / I, The Stillborn
Sida B: Calvaria 1939 / Streetsatan / Raising Fits Cain / Angelynx

Vi gör en snabb tillbakablick, en repris i ett tuffare format, eller om ni vill en tidsresa till en enklare men samtidigt mycket krångligare tid…

Åttio och nittiotalets skivscen präglades starkt, förutom ett betydligt större utbud av riktiga skivaffärer/avdelningar, av olika klubbar och med klubbar menar jag inte fräcka sammanslutningar som t.ex Hellfire Club eller Skulls and Bones utan mer svennebanansammanslutningar i form av dåtidens motsvarighet till näthandel, bok och skivklubbar. Ofta med höga (i alla fall när man la på frakten) priser men med lockvaror för att lura in kunden i månatliga köp av varor man egentligen inte ville ha men glatt fick pynta upp för, då man månad efter månad både glömde att tacka nej till ”månadens vara” som att säga upp medlemskapet…

Bokklubbarnas traditionsenliga väskor kanske inte var så spännande men skivklubbarnas erbjudande om, främst efter cd’ns genombrott, fyra eller fem skivor till priset av en (som visserligen kostade som två…) lockade. Turligt nog gick det ju oftast att endast på nåder hitta mer än en eller två plattor som med lite god vilja kunde tänkas vara intressanta, så i något skivklubbsträsk fastnade jag aldrig, utan förlitade mig helt på gruppbeställningar från Ginza, beställningar (som ofta dröjde månader) hos den lokala skivnasaren samt enstaka besök till huvudstadens dignande utbud av, för oss lantisar, svåråtkomliga läckerbitar.

Nåväl, varför då detta tjatande om klubbar? Tja, anledningen är inte mer än att skivaffären Bengans helt enkelt valt att slå ett slag för vinylen, alternativt håva in lite stålar på den rådande vinyltrenden och helt sonika återutgett/ger ut ett gäng gamla plattor på det svarta, eller för den delen multikolorerade guldet.
Nu vet jag väl inte hur spännande resterande av utgivning egentligen är, men lika överraskande som bra är naturligtvis den kulturella välgärningen att slänga ut Stillborns Necrospirituals, en platta som inte är det lättaste att få tag på ens på cd, på vinyl!

Här får vi, förutom det sanslöst stiliga omslaget, i det format som omslag skall vara i, dessutom skivan på läckert transparent röd vinyl. Nu är ju åsikterna angående färgad vinyl minst sagt blandade men jag gillar det i alla fall, mest för att det är kul och snyggt, och eventuell ljudförlust, vars existens jag är högst tveksam till om vi snackar samma tyngd på färgad respektive svart (där kunde man ju dragit ett och annat tveksamt skämt…) vinyl, kan jag leva med.

Musikaliskt bjuds vi inte på något extra, det är fortfarande samma finfina blandning av Sabbath, Billy Idol och Rockabilly utan krusiduller och refrängen till ”I, the Stillborn” är fortfarande bland det tuffaste som spelats in. Necrospirituals på vinyl är således en pjäs man gärna äger. Att plattan dessutom reades ut för blygsamma 99 bagaloner vid tidpunkten för transaktionen gjorde knappast saken sämre! Bra musik för lite pengar, det är grejer det!

Vill ni läsa mer planlöst raljerande om Necrospirituals hittar ni originalposten här!

Jeff Hanneman, Vila i Frid.

Image

Ingen doom, bara tragik.

Jeff Hanneman, du var bäst.

Engangsgrill – Fenriz’ red planet / Nattefrost 2009

Vad är egentligen dealen med "slip case"?

Här är det i.a.f. ngon skillnad på "slip case'ns" bilder, alltid något...

Indie Recordings, 2009
Fenriz’ Red Planet: Fenriz – Trummor / Fenriz – Sång / Fenriz: Bas / Fenriz: Gitarr och solon / Dekorator/Ventilator: Tambourine holocaust
Nattefrost: Nattefrost: Instrument, Sång och Röst / H: Sång (spår 7) / Bård faust: Trummor (Spår 4 & 8 ) / Dirge ep.: Trummor (Spår 5) / Vrangsinn: Bas (Spår 5)
Låtlista: ”Side nebulah”: My ship Sailed Without Me / Jon Carter, Man on Mars / Temple of the Red Dawn Rising
”Side lustmord”: Nekronaut II Nekro Spirituals / Uskyldighet / Sin Goddammit / Lustmord / Humiliated and Pissed Upon

Detta rör sig, som synes, om en splitt-platta bestående av Fenriz gamla doom-projekt ”Fenriz’ Red Planet”, (side nebulah) och diverse outgivet/ovanligt material (rare tracks som det så fint brukar heta när man vill tjäna en slant på gammal dynga…) av Nattefrost (side lustmord). Fenriz har en och annan sträng på sin lyra, mest känd är han, som bekant, som trummis, låtskrivare och språkrör i kultförklarade Black Metal-duon Darkthrone, men nu rör det sig alltså, helt i bloggens anda, om doom.

Det som bjuds är tre låtar, inspelade 1993, vilka enklast kan beskrivas som en blandning av Darkthrones långsammaste drönarriff (läs Celtic Frost stölder…) och svängig 70-tals rock’n roll-doom, allt kryddat med en rejäl dos Sleep.

Rent ”musikmässigt” (sång är som bekant inte musik utan mest slumpmässigt ljudande…) är alla tre låtarna en bit över medel, med ”My Ship Sailed without Me” som vinnare, mest för att den i mycket låter som Darkthrone i sitt riffande. Hela kalaset dras tyvärr ned en smula av sången. Fenriz rena stämma fungerar bitvis rätt bra men tyvärr skall det ”skojas till” (Fenriz är ju, vilket med all önskvärd(?) tydlighet framkommit på senare tid, en riktig lustigkurre) lite här och där, vilket bara känns krystat och sångmelodierna är väl i ärlighetens namn inte allt för upphetsande.

Tre låtar traditionell doom bjuds det i.a.f. på, vilka åtminstone borde vara av något intresse för den som har någon form av fäbless för Darkthrone eller Sleep. Ett varningens finger bör dock höjas, då ljudet, om än det kanske inte riktigt kommer ”upp i” Darkthrone-nivå, knappast går in under benämningen HiFi… En ljudbild som passar utmärkt för Darkthrones iskalla svartmetall, men som här känns något malplacerad.

Nattefrost-delen handlar inte alls om doom utan rätt ok ”ful-Black Metal” blandat med div. ”knasigheter”. Inget att höja på ögonbrynen för. Själv pyntade jag 29pix för hela härligheten, ett belopp som känns rätt lagom, då det snarare rör sig om något som ”var kul att höra” än något man längtar tillbaka till.