My Dying Bride – The Angel and the Dark River 1995

Ett hyfsat omslag…

…fast baksidan är faktiskt ganska snygg!

Peaceville Records 1995 (Den här utgåvan Peaceville Records 2010)
My Dying Bride: Aaron Stainthorpe – Sång / Andy Craighan – Gitarr / Calvin Robertshaw – Gitarr / Adrian ”Ade” Jackson – Bas / Martin Powell – Fiol, Keyboard / Rick Miah – Trummor
Låtlista:
CD: Cry of Mankind / From Darkest Skies / Black Voyage / A Sea to Suffer In / Two Winters Only / Your Shameful Heaven / The Sexuality of Bereavement* / Your River* / Your Shameful Heaven* / The Forever People*
*Bounsspår
DVD: Promo-videor:  Symphonaire Infernus et Spera Empyrium / The Thrash of Naked Limbs / The Songless Bird / I Am the Bloody Earth / The Cry of Mankind / For You
Live in Poland – Krakow 96-03-01: A Sea to Suffer in / The Songless Bird / The Crown of Sympathy / The Thrash of Naked Limbs / The Cry of Mankind / Your River / Black Voyage / Your Shameful Heaven /  From Darkest Skies /The Forever People
Live in Willem II – 93-11-07: The Songless Bird / The Snow in My Hand / The Crown of Sympathy / The Thrash of Naked Limbs / I Am the Bloody Earth / Symphonaire Infernus et Spera Empyrium / Turn Loose the Swans / Sear Me MCMXCIII
Live in Simplon – 1992: Sear Me
Live at Dynamo Festival – 1995: Your River / A Sea to Suffer in / The Songless Bird / The Cry of Mankind

Aaaarghhh… Skrivkramp… Det är väl knappas underligt iofs, då jag spenderat de senaste veckorna med My Dying Bride som rör till det rejält i huvudet på en, då de envisas med att ena stunden var skapligt fantastiska för att i andra stunden framstå som sanslöst jävla tråkiga… Vad skall man tycka då?

Skivan som blivit min ständiga följeslagare under allt för många veckor är tredje fullängdare ”The Angel and the Dark River” och till slut blev jag så trött på skiten (att inte kunna komma på vad jag tycker om den alltså, musiken i sig är ju… hyfsad…) att jag tänkte, ”nu skiter jag i det här och börjar svarva vinyl istället” för att återfå någon form av livskvalitet.

Nåväl, efter att ha lirat fenomenala Black Oath-singlar på repeat hade jag i.a.f. återfått så mycket livskraft att jag ändå tänkte ge mig på och knäcka den här nöten, om inte annat för att få skiten ur världen. Dessutom med den briljanta iden ”om jag dessutom ägnar ett par rader åt att gnälla över hur jobbigt allt är kanske jag inte behöver skriva så mycket om själva plattan”, en taktik oblygt stulen från diverse andra mer framstående musik-bloggar!

Det här rör sig om en ”paketprodukt” där själva plattan inklusive bonusspår även delar plats med DVD’n ”For Darkest Eyes” och istället för det brakfula originalomslaget bjuds man här på en orginalomslagsifierad version av ”For Darkest Eyes”-bilden. Inte lika fult, men nästan lika tråkigt.

My Dying Bride är väl det av de tidiga ”stora” Doom/death-banden som genom sin karriär lyckats vidhålla en viss relevans, till skillnad mod gäspningar som Paradise Lost, Tiamat och Katatonia, då de aldrig släppt sin tidiga ”hårdhet” helt. På ”The Angel and the Dark River” blandar man smäktande sorgsen skönhet med åtminstone semihårt riffande och detta faktum är, enligt mig, My Dying Brides räddning.

Tyvärr så skall det ju bli skitpretentiöst då och då med trista pinkande på akustisk gitarr, ensamma basar och total meningslöshet, som det utdragna ”5-minuter av repetitivt ingenting”-slutet av den annars rätt schysta (trots onödigt och såsigt pianospel) ”The Cry of Mankind”. Bäst är det när de vemodiga fiolmelodierna, och kan My Dying Bride något så är det att skriva vemodiga melodier, läggs över åtminstone småhårt gitarr-riffande. I dessa stunder låter t.o.m. Aaron Stainthorpes ”gråtsång” riktigt bra vilket inte är illa då ”gråtsång” per definition borde innebära en enkel tummviftning mot gaskammaren…

Förutom de sex orginalbitarna finns på CD-skivan 4 bonuslåtar, där tre av dem utgör delar av en liveupptagninga från Dynamo 95 och det mest intressanta är ett (återigen) hyfsat studiospår, ” The Sexuality of Bereavement” vilkets främsta förtjänst är att det bjuder på Aarons growlnade. Nu är väl iofs. growlandet tveksamt passande till musiken, men på den här tiden var i.a.f growl en sångteknik Aaron behärskade, något t.ex. det tragiska kraxandet på näst senaste fullängdaren  ”For Lies I Sire” är ett bevis för att han inte längre gör.

DVD’n ”For Darkest Eyes” vilken förutom bandets (då) samlade promotionvideos bjuder på ett gäng filmade liveframträdanden är också ”hyfsad” (man kan tro att jag inspirerats av ett sentida inlägg av den gode Hatpastorn med allt jävla ”hyfsat”, och det kanske jag har, men uttrycket kommer verkligen till sin fulla rätt här). Promotionvideorna är en stilstudie i hur ”extrem metal”-videos utan större anslag såg ut på den här tiden, d.v.s. filmade bandmedlemmar på och utanför scenen varvat med en kakafoni av fula färger, negativa bilder och andra billiga video-effekter, en klar ”se en gång, sen aldrig, aldrig mer” m.a.o.

Liveupptagningarna är av blandad scenstorlek och kvalitet med Live in Kracow ’96 som det bästa ljud, scen och bildmässigt. Här finns inget att klaga på varken gällande framförande eller låtmässigt, men att sitta och glo igenom en spelning med ett kanske inte genomspexigt My Dying Bride framför TV’n är väl inte förenat med absolut ökande livslust…

Resterande livematerial är ungefär samma sak fast med dåligt ljud, grynig bild och liten scen, typ…

Personligen tycker jag att My Dying Bride peakade med efterföljande ”Like Gods of the Sun”, men gillar du musik som inte är skitbra men definitivt inte är skitdålig kan ”The Angel and the Dark River” vara något för dig. Denna utgåva är dessutom jävligt fullpackad och prisvärd om man nu kan sätta pris på något som ger dig känslan av ”Jaha…”

Annonser