Runemagick – Darkness Death Doom 2003

Visst är jag svag för religiösa träsnitt, men omslagsdesignen är, milt uttryckt, under all kritik...

Baksidan är väl inte heller mycket att hänga i gran...

Aftermath Music, 2003
Runemagick: Nicklas ”Terror” Rudolfsson – Sång, Gitarr / Emma Rudolfsson – Bas / Daniel Moilanen – Trummor
Låtlista: Intro-CDXLIV / Ancient Incantations /Eyes of Kali / The Venom / Darken Thy Flesh / Doomed / Eternal Dark / DDD / Winter / Outro-444

Runedarknessdeathmagickdoom!

Gillar du Death Metal kommer du att älska den här plattan, för på ”Darkness Death Doom” bjuds riktig döds av finaste sort, att inte Runemagick är ett större namn inom den extrema metallen är ett stort frågetecken. Gillar du dessutom doom kommer du, eller borde du i.a.f. dyrka marken Nicklas Rudolfsson går på.

”Darkness Death Doom” får ses som den platta där doom-elementet i Runemagick verkligen blev inkorporerat i musiken, även om det fortfarande till stor del rör sig om dödsmetall. I min bok blev i.a.f. Runemagick ett ”doomband” i och med ”Darkness Death Doom”.

Vad kan sägas då om musiken då? Tja skivan bjuder allt igenom på ett sanslöst kvalitetsriffande utan en enda egentlig formdipp. Det blandas friskt och ofta av både dödsmetall i den tyngre skolan och riktiga doom-partier. Då och då bjuds det även på lite upptempo, men det är inte särskilt ofta. Gillar man sin musik varierad har man något att kolla upp här, för känslan man får är att det byts riff nästan hela tiden, något som inte skapar en negativ splittrad bild utan mer en känsla av att det hela tiden är något på gång.

Min enda invändning är att den lite specifika ”riff-rytmik” Nicklas använder ibland kan kännas lite repetitiv. Vill man göra det till något positivt kan man istället säga att det är lite av Runemagicks kännetecken och bidrar till dess säregna stil!

Runemagick är ett av mina absoluta favoritband, och är man intresserad av doom och death metal, eller för den delen bara death metal bör man genast kolla in dessa herrar och dam. ”Darkness Death Doom” kan vara en fin inkörsport främst för att den verkar vara lättast att komma över. Runemagicks plattor är inte helt enkla att köpa, i.a.f. inte om man förlitar sig på de större skivjättarna, då en beställning oftast verkar leda till en restnotering som sedan stryks i beställningen. Här är det de små källarskivnasarna som gäller, och att sikta utanför Sveriges gränser kan vara en god idé om man vill komma åt plattorna!

Vill man ha ännu mer doom så kollar man självkart även upp Rudolfssons Funeral Doom-projekt ”The Funeral Orchestra”. Precis lika bra det men lite långsammare!

Skall du bara ha en treordskombinationsdöpt doom-platta, där åtminstone både ”death” och ”doom” ingår, skall du utan tvekan satsa på den här istället för Candlemass tragiskt trista magplask ”Death Magic Doom” (Gissa hur många gånger jag förväxlade de skivtitlarna…)!

Engangsgrill – Fenriz’ red planet / Nattefrost 2009

Vad är egentligen dealen med "slip case"?

Här är det i.a.f. ngon skillnad på "slip case'ns" bilder, alltid något...

Indie Recordings, 2009
Fenriz’ Red Planet: Fenriz – Trummor / Fenriz – Sång / Fenriz: Bas / Fenriz: Gitarr och solon / Dekorator/Ventilator: Tambourine holocaust
Nattefrost: Nattefrost: Instrument, Sång och Röst / H: Sång (spår 7) / Bård faust: Trummor (Spår 4 & 8 ) / Dirge ep.: Trummor (Spår 5) / Vrangsinn: Bas (Spår 5)
Låtlista: ”Side nebulah”: My ship Sailed Without Me / Jon Carter, Man on Mars / Temple of the Red Dawn Rising
”Side lustmord”: Nekronaut II Nekro Spirituals / Uskyldighet / Sin Goddammit / Lustmord / Humiliated and Pissed Upon

Detta rör sig, som synes, om en splitt-platta bestående av Fenriz gamla doom-projekt ”Fenriz’ Red Planet”, (side nebulah) och diverse outgivet/ovanligt material (rare tracks som det så fint brukar heta när man vill tjäna en slant på gammal dynga…) av Nattefrost (side lustmord). Fenriz har en och annan sträng på sin lyra, mest känd är han, som bekant, som trummis, låtskrivare och språkrör i kultförklarade Black Metal-duon Darkthrone, men nu rör det sig alltså, helt i bloggens anda, om doom.

Det som bjuds är tre låtar, inspelade 1993, vilka enklast kan beskrivas som en blandning av Darkthrones långsammaste drönarriff (läs Celtic Frost stölder…) och svängig 70-tals rock’n roll-doom, allt kryddat med en rejäl dos Sleep.

Rent ”musikmässigt” (sång är som bekant inte musik utan mest slumpmässigt ljudande…) är alla tre låtarna en bit över medel, med ”My Ship Sailed without Me” som vinnare, mest för att den i mycket låter som Darkthrone i sitt riffande. Hela kalaset dras tyvärr ned en smula av sången. Fenriz rena stämma fungerar bitvis rätt bra men tyvärr skall det ”skojas till” (Fenriz är ju, vilket med all önskvärd(?) tydlighet framkommit på senare tid, en riktig lustigkurre) lite här och där, vilket bara känns krystat och sångmelodierna är väl i ärlighetens namn inte allt för upphetsande.

Tre låtar traditionell doom bjuds det i.a.f. på, vilka åtminstone borde vara av något intresse för den som har någon form av fäbless för Darkthrone eller Sleep. Ett varningens finger bör dock höjas, då ljudet, om än det kanske inte riktigt kommer ”upp i” Darkthrone-nivå, knappast går in under benämningen HiFi… En ljudbild som passar utmärkt för Darkthrones iskalla svartmetall, men som här känns något malplacerad.

Nattefrost-delen handlar inte alls om doom utan rätt ok ”ful-Black Metal” blandat med div. ”knasigheter”. Inget att höja på ögonbrynen för. Själv pyntade jag 29pix för hela härligheten, ett belopp som känns rätt lagom, då det snarare rör sig om något som ”var kul att höra” än något man längtar tillbaka till.

Reverend Bizarre – Chrush the Insects 2005

Jag kör på jättekorset då!
Spikefarm, 2005
Reverend Bizarre: Sir Albert Witchfinder: Bas, Sång / Father Peter Vicar: Gitarr / Monsieur Earl of Void: Trummor/gitarr.
Låtlista: Doom Over the World, The Devil Rides Out, Cromwell, Slave of Satan, Council of Ten, By this Axe I Rule, Eternal Forest, Fucking Wizard

Riktigt ful är den, Reverend Bizarres andra fullängdare ”Crush the Insects”. Skall man vara fördomsfull, och det skall man ju, så känns den passande nog, rätt rejält finsk. Deprimerande trist m.a.o. Till dess fördel får man dock medge att det är en rätt dommedagsstinkande målning som pryder omslaget.

Om vi går över till det musikaliska har jag länge sett detta som Reverend Bizarres ”sämsta” platta och det kanske den är, men inte av den enkla anledningen jag gått och trott i alla fall. Jag har nämligen intalat/inbillat mig att detta rör sig om en upptempoplatta, vilket kan kännas lite underligt efterssom det inte ligger speciellt mycket sanning i det…

Hela ”upptempogrejen” får jag väl skylla på de tre första spåren, vilka alla svänger rätt rejält, med Reverend Bizarre-mått räknat. Inlednings-, tillika titelspåret är charmant fräckt med sin medryckande refräng och klanderfria riffande men andraspåret har jag aldrig gillat. I.a.f. inte tills jag häromdagen, i bilen på väg till jobbet, fattade att allt var en Pentagram-ripp off. Låten blev väl knappast skitbra för det, men rätt mycket roligare att lyssna på!

 Efterföljande midtempodänga ”Cromwell” är helt ok och sedan brakar helvetet lös på riktigt och den tidigare ljumma skymningen övergår i becksvart doomedagsnatt i ordets sanna mening. Ingen mer ”speed metal” med andra ord…

”Slave of Satan”, ”Councill of Ten” och ”By this Axe I Rule”, inleder, trotts tuffa namn och snigeltempo halvskakigt, men sedan levereras det i den helt underbart traditionella doomdängan ”Eternal Forest” och alla eventuella rister innan känns förlåtna! Avslutande ”Fucking Wizard”, gör sitt bästa för att parafrasera Black Sabbaht’s ”Black Sabbath” och är jävligt bäst på det!

I övrigt har jag lite svårt för Reverend Bizarres ljudbild och skulle gärna se den lite ruffigare, något jag tror skulle passa deras låtmaterial perfekt, men i vanlig ordning är detta, likt alla Reverend Bizzare släpp en höjdare! Kanske inte deras bästa, men ändå en skiva jag givit på tok för lite speltid. Äger man den inte skall man absolut springa och köpa, eller åtminstone snållyssna på den på Spotify, där den, än så länge, finns komplett.

Candlemass – Don’t Fear the Reaper EP

Inte så Candlemass men väldigt ”doom” och fruktansvärt snyggt!

En suddig bild på en, faktiskt, stiligt blodröd vinyl och sparsmakad baksida...

Doom 666/High Roller, 2010 12” Vinyl
A: Don’t Fear the Reaper.
B: All Along the watchtower.

Jag börjar denna blogg med en riktigt klassisk grupp men med en kanske inte fullt så klassisk skiva! Candlemass trevliga EP, Don’t Fear the Reaper. Utgiven i förstapress om 600ex (100 svarta (HR), 250 gröna(HR) och 250 röda(D666), vilka de sistnämnda släpptes och såldes på Candlemass 25 Years of Doom-konsert på Debaser Medis i Stockholm), samt en andrapress om 350 på blå vinyl (100 D666, 250 HR).

Själv köpte jag mitt ex. på just 25 years of Doom, en mycket trevliga spelning, där bl.a. Hela Epicus Doomicus Metallicus, med originalsångaren Johan Längquist på sång(!) framfördes. Störst bedrift stod dock jag själv för som, mot alla odds, lyckades hålla denna platta hel och ren, trots ett halt och snömoddigt Stockholm och en någorlunda imponerade promillehalt!

Nog om det, plattan bjuder på, förutom ett makalöst stiligt omslag (som väl knappast andas ”traditionell Candlemass”) två stycken ”doomifierade” covers. Blue Öyster Cult’s fenomenala Don’t fear the Reaper, här i en härligt släpig version som, trotts att den är riktigt bra, inte på långa vägar når upp till originalets klass, samt Bob Dylans All Along the Watchtower, även den helt ok (har inte hört originalet här, bara Hendrix cover). Robert Lowe gör i vanlig ordning en stabil insatts bakom micken, men plattans behållning är snarare på ”mysnivå” än det rent musikaliska. Candlemass lirande 70-talsgroove är inte så vanligt förekommande men fungerar ändå förvånande väl, i.a.f. om man väljer att vila ögonen på det, förvisso skamligt trendiga, ”70-talsockultism”-doftande omslaget samtidigt som man lyssnar!