Wall of Sleep – Overlook The All 2003

Wall of Sleep - Overlook the All

PsycheDOOMelic Records 2003
Wall of Sleep:  Szabolcs Szolcsányi – Trummor  / Ferenc Marek – Bas / Sándor Füleki – Gitarr / András Greff – Gitarr / Gábor Holdampf – Sång
Låtlista: Overlook the All / Life lies Low / Hands of Dust / The Wizard

Man kan väl lugnt säga att bandnamnet ”Wall of Sleep” tidigare avskräckt mig från att kolla upp dessa ungerska gossars tonkonst. Att döpa band efter en låt är väl ungefär bland det lamaste man kan göra, men ”Wall of Sleep” vinner åtminstone med hästlängder över t.ex. ”Mob Rules” och… ”Heaven and Hell”…

Nåja, jag chansade i.a.f. för ett par år sedan och tjackade Wall of Sleep’s tre första släpp för en spottstyver av någon ”begagnadeplattortjomme” och trots det såsiga namnet är inte det något jag ångrar en sekund.

Skall man kategorisera Wall of Sleep får det väl bli någon form av hybrid av stoner och traditionell doom, med en väldigt egen, ganska ”rockig” identitet. Wall of Sleep’s främsta kännetecken är att det riffas frenetiskt, och för det mesta fantastiskt, samt Gábor Holdampf säregna sångstil.

Just sången verkar vara något att älska eller hata och mer än en verkar tycka att Gábor inte är någon höjdare, själv tycker jag att han tillför mycket och är en betydande del av Wall of Sleeps identitet. Jag tycker det är rejält synd att han inför senaste släppet, ”When the Mountains Roar” fick gå till förmån för tråkiga standardrocksångaren Csaba Cselényi (Vilken naturligtvis hyllats mer än brukligt…suck…).

Debut-ep’n består av fyra låtar varav tre är egna. Dessa varierar från ”helt ok” till ”bra” men skvallrar kanske mer om kommande storhetsdåd än att helt övertyga på egen hand. En hel del snygga riff bjuds det i alla fall på och även om Gabórs sångmelodier på debuten inte träffar klockrent hela tiden finns potentialen även där.

Avslutar gör en cover på Black Sabbath’s ”The Wizard”, vilket är kul, inte bara för att det är en av Black sabbath’s bästa låtar utan också för att Wall of Sleep gör den riktigt bra, lite extra munspelssolo bjuds man också på (i en värld där varenda band skall köra en cover på Electric Funeral känns det även skönt med lite variation…)!

På det hela en helt ok debut med  en knippe schysta låtar och en ovanligt stabil cover bjuder på en försmak av kommande briljans!

Solitude Aeturnus – Into the Depths of Sorrow 1991

Oh, Happy Days!

Solitude Aeturnus:  Robert Lowe – Sång / Edgar Rivera – Gitarr / John Perez – Gitarr / Lyle Steadham – Bas / John Covington – Trummor
Låtlista: Dawn of Antiquity (A Return to Despair) / Opaque Divinity / Transcending Sentinels / Dream of Immortality / Destiny Falls to Ruin / White Ship / Mirror of Sorrow / Where Angels Dare to Tread

På den gamla goda tiden, innan internet, ja t.o.m. innan ”gratisskivor” (läs reklam) var en nödvändighet i varenda jävla musiktidning var hela grejen med ”ny” musik mycket krångligare. För oss vanliga dödliga som inte var med i någon nämnvärd tape trading-circus handlade det väl mest om tips från kompisar, engelskspråkiga musiktidningar, Close-Up och andra mer eller mindre långlivade publikationer med fokus på ”hårdare” musik.

Själv blev jag tipsad om Candlemass från en polare och jag antar att det andra doom-bandet (Black Sabbath och vårt egna band borträknade) jag ”upptäckte” även detta skedde genom en av ovanstående källor, nämligen ”Thrash (Metal Hammer Extra)” no. 1/92 som namnet till trots bjöd på något så coolt som en Doom Metal-special där Count Raven, Revelations och Solitude Aeturnus avhandlades.

Det dras ofta paralleller mellan Candlemass och Solitude Aeturnus, något jag inte alls håller med om. Visserligen spelar båda metallskodd episk doom men där Candlemass snarare lutar åt det klassiskt raka, svävar Solitude Aeturnus ofta ut i överdådigt episka arrangemang (utan stråkar, kvinnosång och annat trams bör nämnas) som inte sällan har en hel del ”progressive metal” i sig.

Först ut på denna platta, vars omslag, om än något missvisande, skriker ångest är introt ”Dawn of Antiquity” med lite obligatoriska munkkörer. Dessa sätter visserligen stämningen, men ett intro är alltid ett intro och efter ett par lyssningar känns det väl oftast som att man, i vanlig intro-ordning, gärna skippar det och går in på de riktiga låtarna istället.

”Opaque Divinity” kickar igång rätt friskt med ett för genren rätt raskt riff som övergår i partier rikligt fyllda med dubbelkaggar. Versriffet innehåller f.ö. en rätt fånig ”felhörning” från min sida då jag tyckte (och tycker) att Rob sjunger ”The Opossum Awoke” istället för det något mer logiska ”Apostle” (men vad vet jag, Rob kanske gillar pungråttor)… Ytterligare ett riktigt bra höghastighetsriff, med en av skivans mest ”catchy” sångslingor hinns med för att sedan övergå i solo och så småningom ett riktigt tufft och långsamt riff, som till skillnad mot resten av låten verkligen andas doom. Helt ok, men kanske inte plattans starkaste kort.

”Trancending Sentinels” fortsätter, efter ett akustiskt intro med stämningsfull ”lead”, i liknande progressiv stil med verspartier som blandar korta snabba partier med korta långsamma delar. Refrängen är väl ungefär så mycket episk doom det kan bli och såklart jävligt bra och följs dessutom upp av lite ett lite hårdare riff vilket uppskattas. En väldigt riffig låt på det stora och således en höjdare!

”Dream of Immortality” bjuder på en riktigt doomig inledning för att sedan gå in i doomens ABC, långsamt hackande på E-strängen, bra så det förslår såklart! Ovanpå lägger Rob sina karakteristiskt ”krångliga” sångslingor, här med en smått orientalisk touch. Även refrängen är långsam doom för att gå in i ett snabbare ”galloppriff” innan ett solo bryter in över ytterligare ett långsamt doomriff. Sedan bjuds halv-thrashigt hackande och stiliga melodislingor innan kalaset börjar om med vers igen. Ännu en höjdarlåt, särskilt om man som jag även gillar lite enklare ”hack-riff” mitt i all variation!

I ”Destiny Falls to Ruin” bjuds plattans i särklass mest hit-betonade refräng, om man nu kan tala i de termerna när det gäller doom. I övrigt en riktigt tung vers, ett ordentligt medryckande snabbt mellanspel med ett mycket snyggt och varierande soloparti!

Den progressiva doom–seglatsen fortsätter med ”White Ship”, min favorit när det begav sig om jag inte minns fel. Ett råtungt intro och en riktigt doom-vers bjuds det här innan man övergår i ett inte helt övertygande snabbt parti med smattrande dubbelkaggar. Något som drar ned helhetsintrycket en del. Ett snyggt solo räddar i.a.f. upp skutan innan låten kommer på rätt kurs med ännu en långsam vers och tonas ut till vågbrus vilket även agerar intro till plattans i särklass tyngsta spår!

Över vågskvalpet läggs ett riktigt sorgsen akustiskt plock med en likaledes deprimerande sångslinga. När ”Mirror of Sorrow” övergår i ett tungt distat riff är dommedagskänslan total och ackompanjerad av plattans helt klart mest depressiva, men snygga, sångmelodier får det här utnämnas till plattans absoluta doom-pärla, endast avbrutet av ett kort snabbt parti i mitten, något som förmodligen behövs för att inte låta monotonin förhärska helt.

Sist ut på plattan bjuds monumentala ”Where Angels dare to Tread” som likt merparten av plattans spår bjuder på en snygg mix av långsam tyngd och snabbare partier, en snygg refräng och genomtänkt och blixtrande solospel. Det som sticker ut mest är det parti som starkt påminner om Candlemass ”Black Candles” eller då egentligen Metallicas ”The Cal of Ktulu”. Själv kan jag bli lite irriterad över saker som påminner så pass starkt om andra låtar, om än det passar lysande in även i den här låten.

Jag har, förmodligen på grund av att det händer en hel del i musiken, en viss inkörssträcka när det gäller Solitude Aeturnus. Om jag inte lyssnat på gruppen på ett bra tag brukar jag vara småskeptisk det första varvet på en platta men sedan brukar det släppa och jag inser åter att Solitude Aeturnus är ett riktigt toppband inom genren. Debuten är knappas något undantag utan tävlar med uppföljaren ”Beyond the Crimson Horizon” om att vara Solitude Aeturnus bästa platta.

Förutom att vara en hejdundrande doom-platta gissar jag att ”Into the depths of Sorrow” även kan tilltala ”icke die hard-fans” av genren på grund av sin variationsrikedom och det faktum att även om den ofta är snortung även bjuder på en hel del snabbare partier.