Saint Vitus – Born To Late 1986

Rosa, ragnaröks oheliga färg!

En förmodligen inte helt ovanlig situation i Saint Vitus-lägret…
SST Records 1986
Saint Vitus:  Dave Chandler– Gitarr / Scott ”Wino” Weinrich – Sång / Mark Adams – Bas / Armando Acosta – Trummor
Låtlista: Born to Late / Clear Windowpane / Dying Inside / H.A.A.G /  The Lost Feeling  / The War Starter /  Thisty and Miserable (Black Flag cover)* /  Look Behind You* / The End of The End*
*Thisty and Miserable-EP

Saint Vitus får väl, om än de aldrig fått samma genomslag som t.ex. Candlemass eller Trouble, räknas som det kanske allra mest klasiska doom-bandet (Black Sabbath undantaget).  Iklädd en stiligt domedagsdoftande rosa skrud gömmer sig här LA-bandets tredje fullängdare tillika debuten med doom-legenden Scott ”Wino” Weinrich  (The Obsessed, Shrinebuilder, The Hidden Hand, Place of Skulls, Spirit Caravan med flera) som sångare.

Musikaliskt rör det sig om urtypen av traditionell doom. Det är simplistiskt, tungt och lite då och då väljer man att ”svänga till” anrättningen en hel del. Textmässigt skiljer det sig en hel del från doomens sedvanliga läror om religion, ockultism och ren och skär fantasy då ”Born to Late” siktar in sig på inte så lite ”doomiga” ämnen som utanförskap och missbruk.  Ämnen som gör sig alldeles förträffligt med Winos råbarkade röst, och alla som vet hur karln ser ut kan väl skriva under på att en viss trovärdighet återfinns i lyriken…

Bäst på plattan är titelspåret, vars introriff mycket väl kan tillskrivas essensen i doom-metal samt det monumentala alkoholisteposet ”Dying Inside”. Låtarna på plattan är överlag mycket bra även om skivan, enligt mig, dras av en bedrövligt gitarrproduktion. Det fuzziga gitarrjudet i sig är väl iofs. ganska passande men den låga mixen och att det verkar röra sig om endast en ynka rytmgitarr gör att helheten blir något lidande. Med lite mer malla i gitarrljudet, eller åtminstone en gitarr till för att få lite mer kraft hade det här förmodligen varit en av världens tyngsta plattor och således varit ännu bättre!

CD-utgåvan ståtar med bonusspår i form av EP’n ”Thirsty and Miserable” som förutom EP-titelspåret, vilket är en cover på Hard Core-legenderna Black Flag, innehåller två spår i exakt samma anda som ”huvudskivan”. Mycket passande med andra ord.

Då detta rör sig om en rejäl doom-klassiker är skivan naturligtvis oumbärlig hos varje doom-konnässör och skulle du, mot förmodan, inte ha koll på Saint Vitus är detta en utmärk inkörsport (räkna inte med att det låter som Candlemass dock).  En annan lysande ide är såklart att spana in dom på Sweden Rock Festival i sommar, något jag dessvärre inte kommer göra.

Annonser

Thunderstorm – Faithless Soul 2004

Thunderstorm - Faithless Soul

Mycket mer doom blir inte ett omslag, om än loggan väl knappas gör att man tappar andan av vördnad...

En baksida god som någon

Dragonheart Records 2004
Thunderstorm: Fabio ”Thunder” Bellan – Gitarr, sång / Omar Roncalli – Bas / Attilio Coldani – Trummor
Låtlista: Templars of Doom (Dark Knight Return) / Forbidden Gates / Black Light / In a Gadda da Vida (Iron Butterfly cover) / In My House of Misery / Hidden Face / Final Curtain / Narrow Is the Road

Italien känns väl knappast som ursprungskällan till metall av den hårdare skolan men faktum är att de, på doom-fronten åtminstone lyckats skrapa fram en handfull helt ok band.

Första gången jag hörde Thunderstorm var på Doom-metal.com’s medvetet ljudmässigt bedrövliga webradio. Jag tyckte att det var skitbra, ja så bra att jag kontaktade bandledaren Fabio ”Thunder” som hövligt svarade på mina spörsmål  (f.ö. den andra italienska hårdrockartisten jag kontaktat, vilket är lite underligt då jag knappast har som vana att  kontakta artister ö.h.t.). Sådant gillas!

Då tyckte jag att det lät som Candlemass, något jag väl inte direkt känner nu. Bandet hade bara släppt sin debut vilken bara fanns på någon begränsad LP-press och således inte alls var skitenkel att få tag på (jag har f.ö. fortfarande inte köppt den men skall se till att få ändan i vagnen och göra det snarast) och min första platta med Thunderstorm blev istället deras tredje släpp, Faithless Soul.

Omlsaget bjuder på ”La tentazione di Sant’Antonio” (St Antonius frestelser)  av Jan Mandyn och ser såklart ut precis som ett omslag på en doom-platta skall se ut. Enda invändningen man kan ha är väl att loggan känns något trött, men det kan man allt bjuda på.

Efter ett såsigt intro, kyrkklockor köper jag vilken dag som helst men klapprande hästhovar göra sig icke besvär, sätts ribban direkt med tunga ”Templars of Doom” som bjuder på snyggt riffande i kombination med Fabios, i mitt tycke, för genren utsökt passande röst och riktigt snygga sångmelodier.

Redan på andra låten blir det åka av på plattans enda riktiga upptemponummer, ”Forbidden Gates. Riktigt bra trots det höga (nåja) tempot! Sedan är det åter till de kända doom-markerna med mörka ”Black Light” för att efter det gå in i plattans enda svaga punkt, en cover på Iron Butterfly’s ” In a Gadda da Vida”.

Cover’s känns nästan aldrig fräscht, och att dessutom lägga dem i mitten av en platta som en ”riktig” låt går nästan aldrig hem (det skulle vara Slayers cover på Judas Priest’s Dissident Aggressor då). Här rör det sig dessutom om en ganska dålig cover som varken passar resten av plattan stilmässigt eller bandet i sig särskilt bra och t.ex. Fabios, i övrig oklanderliga, sång låter faktiskt inget vidare här.

 Vad jag förstå gillar Fabio Iron Butterfly, Hendrix och liknande gamla kufar och jag antar att det är därför låten finns med, möjligen kan det vara för att de kände att de behövde en lite snabbare låt till på plattan, men då känns placeringen redan som nummer fyra lite märklig. Själv hade jag önskat (vilket väl med all önskvärd tydlighet framgår) att de skippat låten helt. Nåja, den är uthärdbar och efteråt belönas man med skivans kanske bästa låt ”In My House of Missery”, återigen riktigt tung doom, vilket även levereras på återstoden av skivan.

Det känns som att Thunderstorm kan sin Tony Iommi, men det rör sig inte om en ren karbonkopia av Black Sabbath utan Thunderstorm är både tyngre (inga flumpartier m.a.o.) och lite mer episkt. Thunderstorm har absolut sin egen identitet och gillar man dyster traditionell doom är det här ett givet köp.

Solstice – Lamentations 1994

Omslaget är i orginal en, betydligt snyggare, gul version. Detta är ett återsläpp med ett omslag som inte, av förståliga skäl godkännts av bandet...

Baksidan är något stiligare

Candlelight records: 1994
Solstice: Simon Matravers – Sång / Richard M Walker – Gitarr / Gian Pires – Gitarr / Lee ”Chaz” Netherwood – Bass / lennaert Roomer – Drums
Låtlista: Lamentations IV / Neither Time nor Tide / Only the Strong / Absolution in Extremis / These Forever Bleak Paths / Empty Lies the Oaken Throne / Last Wish / Wintermoon Rapture / The Man Who Lost the Sun / Ragnarok

Solstice är ett hyfsat förbisett doom-band från England med två fullängdare och en ep under bältet (samt två splitsinglar och ett gäng demos/samlingar). Den sista fullängdaren släptes 1998 men bandet är tydligen fortfarande aktivt även om det som släppts sedan dess består av en splitsingel (med The Lord Weird Slough Feg) 2001, en samlingsplatta 2008 och något så fräscht som en samlingskassett 2010! 

Huvudman i Solstice är Richard M Walker som även känns igen från mer eller mindre kända Isen Torr och Pagan Altar. I örigt kan nämnas att även andra ”kändisar”, såsom Gian Pires (Pyres) som sedermera gick till Black Metal/Goth metal/Tramsmetallbandet Cradle of Filth och Hamish Glencross, härligt bittert omnämnd som Hamish Doublecross, som traskade vidare till My Dying Bride och numera även i hypade all star-bandet Vallenfyre, figurerat i bandet (Pires på debuten, Glencross på andra plattan). 

Det här är i alla fall Solstices debutsläpp Lamentations, en platta som bjuder på fin doom av den allra episka sorten! Solstice låter genuint brittiska, jag antar att det är melodislingorna som utan att ha något direkt folkmusikaktigt över sig känns väldigt engelska, på samma sätt som tidiga Paradise Lost och My Dying Bride också låter väldigt brittiska. Annars känns den mest naturliga associationen som Solitude Aeturnus, även om Solstice är betydligt mindre progressiva i sitt riffande och snarare bygger sina låtar kring gitarrmelodier (dock med en del schysta riff som grundplåt). 

Även sångmässigt påminner Simon Matravers något om Solitude Aeturnus Robert Lowe då sångmelodierna likt Roberts aldrig verkar söka den enklaste vägen, utan snarare snirklar sig fram på en alldeles egen, lite mer fantasifull stig! Röstmässig ligger dock Simon ganska långt från Roberts ”tekniskt skolade” röst och där Robert ofta väljer att gå upp i ton ligger Simon oftast betydligt mörkare. Simons röst passar dock musiken mycket bra och trots vissa brister i bäringen blir det aldrig falskt och fult utan snarare charmigt oborstat. 

Skivan börjar, eftersom det nu faktiskt är doom (vissa förståsigpåare har hävdat att Solstice inte alls spelar doom, den enda förklaringen till något sådant är att de aldrig har hört Lamentations men ändå, i sin roll som upphöjda (nåja) experttyckare, känner sig nödgade att yppa sin tveksamma åsikt), självklart med en stunds mässande körer, för att sedan braka lös i plattans kanske bästa låt, ”Neither Time nor Tide”. Stilmässigt är plattan sig lik rakt igenom, förutom inledningen av ”The Man Who Lost the Sun” som har en del pratade partier och någon form av pseudo-growl som kanske inte är så lyckad. Detta är egentligen skivans enda svaga parti. 

I övrigt är detta en höjdarplatta rent låtmässigt. När det gäller ljudet finns det dock en del att invända mot. Det största problemet är sången som är rätt burkigt mixad vilket ger effekten att den inte riktigt smälter in i den övriga musiken. Det känns lite som om bandet står och spelar på ett ställe medan sångaren står inne i ett rör någon annanstans och gapar. Även om detta sänker plattans helhetsintryck vänjer man sig efter ett tag, men visst hade skivan varit ännu bättre om man fått till detta på ett bättre sätt! 

Gillar man episk doom finns det dock ingen ursäkt för att inte köpa den här plattan, den återsläpptes för ett par år sedan med nytt omslag och kanske lite annat extra(?) så det borde inte vara omöjligt att få tag på den!