I begynnelsen, Black Sabbath – Paranoid 1970

Själv tänker jag "Neon Knights" fast kanske lite sämre...

Själv tänker jag ”Neon Knights” fast kanske lite sämre…

Samma lysande(!) ide igen!

Samma lysande(!) ide igen!

 

Vertigo Records 1970 (den här utgåvan Castle Comunications 1996)
Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr  / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: War pigs / Paranoid / Planent Caravan / Iron Man / Electric Funeral / Hand of Doom / Rat Salad / Fairies Wear Boots

Sommar, semester och värmekoma… Vad passar då bättre än välkyld pilsner och inväntande av den, av hettan förmodat, närstående apokalypsen, medelst blyinskodda riff, vokala requiem, ragnaröksdånande trummor och en och annan Golgatavandring längs bashalsen?

Ganska mycket, tydligen. En och annan öl har det ju blivit och visst har skivtallriken snurrat en del, den också, fast kanske inte exklusivt med doomplattpor laddade. Näe, det har väl blivit ett sammelsurium av klassisk hårdrock , tidig Black Metal och en del dödsmetaldyrkande (läs Obituary…). Det blev visst en del King Diamond också, efter kanonspelningen på Grönan där min ungdomsidol väckte lusten att rota fram plattor som legat i träda några år eller så. Naturligtvis har det lirats lite doom också, främst de nyaste plattorna som införskaffats, såsom nya Pilgrim och YOBs debut.

Skit i det nu, nu skulle det ju inte handla om sommarångest utan om ursprunglig tyngd från fyra Birminghamgrabbar och deras andra album, tillika andra höjdaralbum på ett år. Det var, kan man lugnt säga, mer krut i gubbarna förr…

Naturligtvis snackar vi Black Sabbath och deras ikoniska uppföljare Paranoid, ett album packat med hårdrocksklassiker och kanske det mest inflytelserika albumet någonsin, vad vet jag?

En sak är i alla fall säker, i och med Paranoid, tog Black Sabbath steget från bluesbaserad hårdrock till, om än bluesbaserad, Heavy Metal, och om än Iommi, Butler och Osbourne kanske inte gjorde några radikala förändringar så vill jag se det här som Bill Wards absoluta höjdpunkt och fenomenala peak. Många hyllar Ward, och om någon undrar varför så är det bara att slänga på Paranoid så får man svaret direkt… Aldrig tidigare har hårdrock smyckats med så hårt trumspel som på Paranoid, vilket naturligtvis bidrar till att Paranoid, i mina ögon markerar födseln av Heavy Metal. Att Ward, trots tyngd och hårdhet, svänger fenomenalt får väl ses som en bonus, eller kanske något självklart som tyvärr ofta glöms bort i dagens mer sterila Heavy Metal-klimat.

Låtmässigt kan man inte direkt klaga på Paranoid heller för Här finns det klassiker så det räcker… Först ut är War pigs, det ultraikoniska antikrigsepos som först var tänkt att namnge skivan, men vars namn av en eller annan anledning ogillades av bolaget. War pigs inledande absoluta tyngd visade med tydlighet att domedagskänslan från debuten var kvar för att stanna och Geezers text, i orginal betitlad Walpurgis, visar med sanning på den riktiga ondskan i världen.

War pigs enda egentliga nackdel är väl att den, då den fortfarande var tänkt som titellåt fick inspirera omslagskonsten… Paranoids omslag känns minst sagt förvirrat, det skapades till ”War pigs” men passar så mycket bättre till den kommande titeln ”Paranoid”, vilket till största del beror på att en pastellfärgad, svärdsvingande mustaschgubbe i moppehjälm känns mer ascosierat till galenskap, än till krig, om än det också må var galenskap… Fult som stryk är det i alla fall!

Titellåten Paranonids historia känner alla till, en utfyllnadslåt som skrevs i studion för att få till lite mer fart/innehåll som sedermera blev Black Sabbaths genom tiderna största hit och som, utan att för den delen kännas särskillt representativ för Sabbaths sound, fått representera hårdrockens gudfäder på i hart set varenda rocksamling som någonsin sett dagens ljus. Nåja, jag hoppar hypen men tyckte ändå att Paranoid, i all sin enkelhet är en riktigt bra låt!

Planet Caravan är ju också bra, ingen tvivel om det även om än det känns frestande att hoppa över den när plattan lirats ett par rundor. Planet Caravan är flummigt skön men själv föredrar jag om intensiteten uppehålls skivor igenom och ser således inget större berättigande till att låten inkluderas. Fast vem vet, utan Planet Caravan hade kanske inte Paranoid varit vad den är?

Skönt då med mer självklara låtar och ännu en riktig doomklassiker i och med Iron Man! Huvudriffet här skulle jag vilja säga är det riff som i störst mån färgat efterföljande doom-Metal med sin typiska tyngd/melodi-uppbyggnad. Lite kul är även att man tycker att Ozzy gör ett kanonjobb när han i (vanlig ordning) bara följer gitarrerna med sina sångslingor, ännu roligare blir det ju när man läser biografier där ”han skriver” att Iommi skrev riffet medan Geezer fixade texten och Jag (Ozzy) filade på sångmelodin….

Nåja, Iron Man är även detta en ikonisk Heavy Meal-milstolpe och det med rätta!

Sedan följer, skall man vara rättvis får man väl säga det näst, bästa och (näst) mest, eller kanske tredje mest om jag nu skall vara konsekvent, doom-definierande riffet och låten i Doom och Heavy-Metals historia! Electric Funeral är, som man börjar vänja sig när det gäller Sabbath, byggd av essensen av doom. Fräcka riff, domedagsstämning och tyngd. Svårare är det inte och när Geezer levererar ännu en guldtext är såklart succén ett faktum!

Hand of Doom är självklart inte mycket sämre och bortsett från att föra fram ett stiligt antidrogbudskap, vilket naturligtvis är smått underlandet med tanke på Black Sabbaths kanske inte helt återhållsamma leverne, vill jag vidhålla ett påstående som om än i orginal utfördes i inte helt nyktert tillstånd, vid 3:38 in i låten SKAPADES Heavy Metal!

Det är inte Black Sabbaths bästa riff genom tiderna men så här hårt hade ingen spelat tidigare. Att Ward, som tidigar nämnts, slår hårdast av alla främjar naturligtvis saken…

Apropå Ward får nästa spår se som Wards egen högtidsstund. Rat Salad är inte mycket annat än ett till låt utklätt trumsolo. Som sådant tycker jag att det är ganska överflödigt, Ward visar med tydlighet att han på Paranoid var den tidens främste rocktrummis men visst, man kan väl unna honom att glänsa, även om jag kanske tycker att han gör ett bättre jobb i de ”riktiga” låtarna än när han skall stila… Då det faktiskt är något mer än bara trumfills i Rat Salad funkar den väl trots allt, även om det förmodligen är den låt jag skulle sakna minst på Paranoid. Förlåt, Planet Caravan, med andra ord.

Sedan återstår bara att skönt gunga med till svängiga Fairies Wear Boots och sämre har ju skivor avslutats! Säga vad man vill om Ozzy men här gör han en höjdarinsats och vem vet, kanske stämmer det också att han skrev texten om hans och Geezers tumultartade möte med Skinheads som skall vara textens uppsåt. En bra avslutningslåt är det i alla fall, fattas annat på denna klassikerspäckade platta!

 

Annonser

I begynnelsen, Black Sabbath – Black Sabbath 1970

Ett av historiens snyggaste skivomslag. det passar naturligtvis plattan perfekt!

Ett av historiens snyggaste skivomslag. det passar naturligtvis plattan perfekt!

En baksida. Informativ: Ja. Snygg: Nej.

En baksida. Informativ: Ja. Snygg: Nej.

Vertigo records 1970 (den här utgåvan, Castle Communications  1986)
 Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: Black Sabbath / The Wizard / Behind The Wall Of Sleep / N.I.B. / Evil Woman  / Sleeping Village / Warning

Jag har en längre tid ältat huruvida jag skall, eller inte skall ta med Black Sabbath här på bloggen. Ingen kan väl förneka Black Sabbaths betydelse för doom-metal, eller för Heavy Metal i stort för den delen och i början av karriären lirade de ju faktiskt musik som inte bra kan sägas ha lagt grund till och inspirerat framtida stenkrossband, utan faktiskt utan att man skäms kan kallas just, doom.

Problemet är väl snarare att Sabbath även under tidiga år bitvis blandade upp sitt material med nummer av betydligare glättigare karaktär än vad just jag kanske vill kalla doom och framför allt att de likt de flesta band med ett gäng år på nacken i viss mån pysslat med den styggelse som benämns ”utveckling”, i Sabbaths fall till ett mer ”standardiserat” hårdrock-sound, där i början av 80-talet.
Skall man sluta att skriva om plattorna efter (med lite god vilja), Technical Ecstasy? Black Sabbath efter det känns väl ganska långt ifrån doom, fast å andra sidan vill man ju ändå gärna ta varje tillfälle i akt att dyrka låtar som ”Sign of the Southern Cross” och ”Letters from Earth”… 

Enklast kanske är att inte bekymra sig så jävla mycket och bara köra på, ”det är ju ändå ingen jävel som läser skiten” är ju en ganska bra inställning ibland! 

Nu blir det i.a.f. såhär, Black Sabbath förpassas till en ”serie”, betitlad  ”I begynnelsen”, som de doom-föregångare de defacto är, sen får vi väl se hur lång den ”serien” blir och varför det nu skall vara en serie alls, det kan jag inte svara på, men det verkar ju vara populärt med fasta avdelningar när det kommer till meningslöst bloggande, så varför inte? 

F.ö. var bloggens grundtanke att jag skulle få frossa i stilig vinyl, något som gått ”sådär” och även denna gång blir det tråkig CD som spisas men nästa inlägg ”lovar” jag skall behandla lite mjukare plast, om än i kortformat, nu blir det i.a.f. Black Sabbath, och inte vilken Black Sabbath som helst, utan Black Sabbath! 

Som alla vet skapade fyra Birmingham-grabbar historia fredagen den 13:e februari 1970. Redan det inledande regnet förebådar vad som komma skall och när åska och… kyrkklockor, I fucking love them, bryter in är saken redan, som man säger, biff! Första spåret tillika ”titellåten” ”Black Sabbath” skall inte bara ses som all doom´s urmoder utan även som den ultimata doomlåten. När riffet, Riffet, Riffet! bryter in rämnar allt! Doom metal föds ur tritonus och inget kommer någonsin bli tyngre än det här! 

”The Wizard” fortsätter med att visa upp debutanterna i samma strålande form och om än inte lika monumentalt tung som föregående låt bjuder även the wizard på riktiga brottarriff och dessutom världens absolut tuffaste trumslag i form av koklockan 2.11 in i låten. Begagnandet av munspelet får ses som en bonus!

Plattan fortsätter med brottarhits som ”Beyond the Wall of Sleep” och hejdlöst stoner(?)gung i fenomenala ”N.I.B.”. Soloriffandet på bas i början av ”N.I.B.” kan väl f.ö. bara kämpa med Cliff Burtons ”(Anesthesia) – Pulling Teeth” när det gäller igenkännelsefaktor. Covern på Crow’s ”Evil Woman” poppar till det ordentligt men en bra låt är en bra låt så visst funkar det. Ta er f.ö. gärna tid att lyssna på originalversionen, Black Sabbath håller sig relativt nära med undantaget att man i originalet bjuds på hejdlöst storbandsbrass! 

Det finns egentligen inget att invända mot förrän ”Sleeping Village” gör entré, efter ett i.o.f.s. rätt stiligt intro glättar det ur lite väl mycket vilket gör att stämningen drastiskt höjs, något som naturligtvis är fatalt i doom-sammanhang. Efter ”Sleeping Village” följer 10 minuter berg och dal-bana i form av ännu en cover, Aynsley Dunbar Retaliation’s ”Warning” här utökad med ett rejält jam-parti i mitten (om än det på min platta har blivit lite fel i ”press” och tidsangivelse så att själva ”jammandet” och låtens början tillskrivs ”Sleeping Village”…). Här återfinns visserligen både fenomenalt basgung och cool lyrik (och fräcka felsång som: ”I was born without you baby” istället för det betydligt mer logiska ” I was warned about you baby”), men är man som jag, måttligt förtjust i flummiga soloeskapader blir man rätt mätt på Warning efter ett tag. Jag skall inte påstå att det är dåligt, för det är det inte, t.o.m. i ”jammandet” återfinns tuffa saker men i min bok hade ”Warning” gärna fått var 3-4 minuter, vilket är vad den är i sitt grundutförande, istället för 10. 

Trots sin något svagare avslutning är Black Sabbath’s debut naturligtvis inget annat än en riktig megaklassiker och naturligtvis ofattbart viktig musikhistoriskt, ett faktum som gör att jag tvivlar på att någon läsare av dessa rader saknar denna i sin samling men om så är fallet är det självklart bums till skivaffären som gäller. Här skapades doom-historia!