Nemesis – The Day of Retribution 1984

Inget förhöjer naturligtvis ett omslag mer än en snygg och informativ sticker lite lagom placerad i blickfånget! man slipper iofs. orginalets rosavita bakgrund med tillhörande skitfula häst och ryttare…

Som synes spelar Christian Weberyd gitarr även i det tidiga Candlemass och skall också ha lagt gitarr på legendariska Epicus… Huruvida denna gitarr sedemra togs bort helt eller ligger kvar i mixen verkar det dock råda delade meningar om…

Nemesis: Leif Edling – Bas, Sång / Anders Wallin – Gitarr (lead) / Christian Weberyd – Gitarr / Anders Waltersson – Trummor
Låtlista: Black Messiah / In God We Trust / Theme of the Guardians / The King is Dead / Goodninght / Blackstone Wielder* / Demons Gate*
*Bonusspår från Candlemass “Second 1984 demo”

I min ungdom åkte jag regelbundet till Stockholm, främst för att hälsa på min pappa, men med den trevliga sidoeffekten att man kunde ta del av huvudstadens, till skillnad mot hemortens, något mer omfattande affärsutbud. I början var det väl mest det för mig gigantiska ”Stor & Liten” som lockades för att sedermera bytas ut mot deras hobbyavdelning och Wenzells Hobby. Allt efter att musiken blev mer och mer viktig styrdes dock kosan om, och de nya favoritmålen blev istället Mega-skivakademin och inte minst House of Kick’s affär i gamla stan (samt naturligtvis varenda serieantikavariat jag hittade, seriebutiken Metropolis och SF-bokhandeln…).

De tydligaste minnena från House of Kicks är väl de blodiga fejkkroppsdelarna som agerade inredning någonstans i skarven sent 80-tal, tidigt 90-tal samt dagen då jag hittade CD-utgåvan av Nemesis – The Day of Retribution där i skivbacken… Jag var redan ett inbitet Candlemass-fan och hade väl på något vis fått nys om att Edlings tidigare band hette Nemesis (det här var ju innan Internet kom och gjorde kunskap till var mans egendom…) och där stod den alltså… Plattan! Dessutom med extraspår i form av tidiga Candlemass-demos! Det var ju kanon, om inte nu glädjebägaren grumlats av det faktum att jag var tämligen medellös… Ingen affär den gången m.a.o. och efter det dröjde det ett antal år innan jag lyckades hitta ”The day of Retribution” igen (den var såklart borta vid nästa House of Kick’s-besök). Nåja, jag lyckades i.a.f. springa på den under min studietid i Norrköping och passade då på att köpa den. Var den värd väntan då? Nja…

Historiemässigt är den naturligtvis oumbärlig och i ärlighetens namn var Leif allt en hejare på att skriva låtar redan innan Candlemass. Stilmässigt rör det sig om en blandning av doom och traditionell Heavy Metal.

Först ut är originalversionen av det som senare (mot Leifs vilja men tydligen tilltjatad av Messiah) skulle bli ”Incarnation of Evil” på Candlemass finfina Ancient Dreams, ”Black Messiah”. Här i en något råare form, både sång och riffmässigt, även om låten i sig är i stort sett densamma. Naturligtvis en riktigt bra låt.
Efter denna dommedagsöppning bjuds det lite snabbare tongångar i form av, närapå Speed Metal-dängan, ”In God We trust”. Sedan blir det återhämtning i form av midtempodoom i halvdana “Theme of the Guardians” och skönt riffiga ”The King is Dead”. I sista låten dras tempot ned ännu en smula och “Godnight” bjuder även på en del akustiska partier, för att i halvtidsmellanspelet gå upp i tempo och aggressivitet, en något mer progressiv sak som även ståtar med en hel del solopartier.

På det stora hela är det inget fel alls på låtarna vilka torde tilltala alla som gillar den lite riffigare mörka sidan av Heavy Metal. Det som drar ned intrycket är naturligtvis sången. I Nemesis skötte Leif den biten själv med, skall vi säga, snudd på katastrofalt resultat. Quorthon är knappast känd för att leverera rensång med bravur, men i jämförelse med Leif framstår hans insatser närapå skolade… Sången funkar visserligen ok så länge Leif göra sitt bästa för att låta som Cronos i Venom (vilket också såklart är jävligt tufft att han gör) men när det skall låta finstämt och rent låter det bara illa och framför allt jävligt klent. Sångrösten är dock något man till viss mån vänjer sig vid.
Något man inte vänjer sig vid utan som irriterar likt en vagel, eller snarare en näve grus, i ögat är det katastrofala engelska uttalet som stundom förekommer. Ibland är det så jävla illa att man undrar om allt bara är på skoj, men vilken ungdom skulle i början av det glada 80-talet slarva bort ett skivkontrakt på att larva sig? Satan my master, vad dålig Svenska skolan måste vara…

 Som bonusspår på CD-utgåvan medföljer även två tidiga Candlemass-demos. Dessa låter ganska likt de senare versionerna som återfinns på Epicus Doomicus Metallicus men lider även dessa av sångfenomenet Leif Edlings äventyr bakom mikrofonen…

 The Day of Retribution är en skiva med ett helt gäng bra låtar, men som på grund av sina tillkortakommanden gällande sånginsatsen snarare är en historiskt intressant platta än en skiva man lyssnar på för att den är bra. Detta hade säkert varit annorlunda om Leif hade haft chansen att locka över Johan Länquist redan till sin skivdebut!

Annonser

Thorr-Axe, köp det här!

Nu frångår jag ”konceptet” en smula, det här är ju absolut ingen platta jag har… Det var inte ens en platta när detta var aktuellt, bara en demo (men nu finns det en skiva). Det här är bara ett minne, en demo, en video, ett intro men det är hårt som få! Fan vad bra det är!

Sleep – Sleep’s Holy Mountain 1993

Småplottrigt… man kan få ont i huvudet för mindre…

Inga falska premisser här inte, här var det knark!

Earache Records 1993
Sleep: Al Cisneros – Sång, Bas / Matt Pike – Gitarr / Chris Hakius – Trummor
Låtlista: Dragonaut / The Druid /  Evil Gypsy/Solomon’s Theme /  Some Grass / Aquarian /HolyMountain/  Inside the Sun / From Beyond /  Nain’s Baptism

Sleep, detta av doom/stoner-legendarer bestående, knarkarkollektiv hade varit en omöjlighet för mig att lyssna på för ett antal år sedan. Då avskydde jag absolut allt som var i närheten av att kallas stoner-rock (eller kanske snarare allt jag ansåg var stoner, en viss del så kallad stoner-doom fanns sedan länge i samlingen, även om jag då kanske inte själv skulle klassa det som just stoner…) och därför tog det sin modiga tid innan denna klassiska platta införskaffades.

Jag tror att det vände med Wall of Sleep, som fick mig att inse att man faktiskt kan ligga i närheten av stoner-fåran utan att för den delen vara pisstrist knarkarflum… Eller så var det med Gummo? Scenen där Grabbarna Grus bajkar nedför en gata, så ”white trash” att man sprängs av välbehag, till tonererna av ”Dragonaut” är förmodligen bland det tuffaste, och ondaste, som satts på film!

Nu är jag dock inte helsåld på Sleep, utan snarare ganska tudelad. När det bjuds Sabbath-stinkande rifforgier i form av ”Dragonaut” (bäst!), ”The Druid” eller ”Holy Mountain” är det såklart bara att falla på knä och dyrka, men en hel del av skivan består även av förhatligt jammande och även en del partier med en mer ”hard core”-aktig sång, något som inte känns jättespännande. Överlag skulle jag nog säga att jag gillar Sleeps Holy Mountain, men med brasklappen att mellan de skyhöga bergen bjuds man även på en resa genom en och annan, iofs. kanske inte avgrundsdjup, dal.

Bäst är de när de avnjuts i nämnda Gummo-scen:

Eller den nästa lika tuffa videon till Dragonaut!

Ps. bandnamnet är att dö för… Sleep… Så… Jävla… Bäst!

Veni Domine – Fall baylon fall 1992

Snygg som Satan, så är det!

Som synes inspelad i Heavy Load-brödernas Thunderload Studios

Edge Records 1992 (den här utgåvan: Massacre records 1997)
Veni Domine: Fredrik Ohlsson – Sång / Torbjörn Weinesjö – Gitarr / Magnus Thorman – Bas / Tomas Weinesjö – trummor / P.A. Danielsson – Keyboard (R.I.P. 2004)
Låtlista: Face Of The Prosecutor / King Of The Jews / In The Day Of The Sentinel / Wisdom Calls / Armageddon / O Great City / The Chronicle Of The Seven Seals / Visions*
*Bonusspår på återutgåvor

Vafalls? ”White Metal” i denna sorgens, hatets och föraktets boning? Kristen musik överlag och kristen ”Metal” i synnerhet, kan mycket väl vara den lägsta form av kulturyttring som någonsin getts chans att yppa sin tveksamma mediala existens, hur kan man då förklara att några av Vite Krists lakejer lyckats nästla sig in här, dessutom stjälande utrymme i min profana skivsamling? Vad döljer sig egentligen bakom Rodney Matthews målning föreställande allt onts destruktion (här i form av nazism samt, förmodar, jag stålar förvärvade genom vit magi)?

Låt mig först klargöra tre saker:

1: Jag gillar inte kristen hårdrock. Skulle jag vara självmordsbombare, vilket jag nu inte är, skulle Bobfest mycket väl kunna vara ett tänkbart mål…

2: Jag gillar inte Queensrÿche. Vore jag brevskrivare, vilket jag verkligen inte är, skulle varenda skribent som envisas med att påpeka att ”Operation Mindcrime är världens bästa skiva” kunna vänta sig få ett kuvert innehållande vitt pulver, betydligt mer hårdslående än, skall vi säga, Scott Ian’s damorkester, som ett brev… på… posten…

3: Jag gillar inte Geoff Tate. Vore jag en hatets dignitär, vilket jag är, skulle jag mycket väl kunna sträcka mig till att säga att jag hatar Geoff Tate! Jag hatar Geoff Tate.

Och här har vi alltså ett kristet hårdrockband som låter som en korsning av Queensrÿche, Candlemass (eller snarare Solitude Aeturnus) och Tony Martin-eran av Black Sabbath, Dessutom med en sångare som stundom låter, milt sagt, jävligt lik Geoff Tate…

Kristen doom (man får fan rysningar) hade ett rejält uppsving i den lilla bruksort jag växte upp i i det gryende 90-talet, då just Veni Domine var på besök och spelade på det lokala Pingstkyrkehaket. Vips skulle varenda liten korgosse spela hårt och långsamt (eller lagom hårt och lagom långsamt) och vi mörkermän ville bara spy… Det gick så långt att mitt dåvarande band när det var demoinspelningsdags minsann fick försäkra att vi inte alls var kristna för att få tillåtelse att spela in i den anrika Unisound-studion…

Nåja, fall Babylon Fall är i.a.f. ett stycke progressiv, och inte så lite episk, doom som trots sina tydligt kristna texter (och bibelord på omslag etc.) inte alls känns vare sig predikande eller påträngande. Texterna är snarare berättelser om apokalypsen och den fallne ängeln än direkta lovsånger till Gud, eller den del av treenigheten som kallas Jesus, vilket annars brukar vara den reglementsenliga inspirationskällan när frikyrkliga gossar skall skriva lyrik…

Visst plinkas det en hel del akustisk gitarr och rejält med keyboards återfinns, men det vägs hela tiden upp med tyngd och rejält dramatiska sångmelodier och t.o.m Fredrik Ohlssons Geoff Tate-imitationer (riktigt illa blir de i de lägre registren), kompenseras av att han faktiskt är smått fantastisk när han når de högre tonerna.

Gillar du episk doom lär du nog gilla även den här debutplattan från Veni Domine. Gillar du dessutom Black Sabbath runt ”Headless Cross” lär saken inte bli sämre. Av naturliga skäl kommer du att uppnå extas om du, Gud förbjude (hrmm) skulle ha den dåliga smaken att dessutom gilla Queensrÿche med tillhörande gaphals. Skulle det falla sig så att du dessutom råkar vara kristen, kan du dra åt helvete.

Veni Domine lyckades att släppa en ännu bättre platta i uppföljaren till den här, men sedan tog tyvärr den progressiva ådran över och allt blev bara stentrist. Fall Babylon Fall samt Material Sanctuary bör dock finnas i varje fan av episk doom’s skivsamling. Oavsett religiös tillhörighet.