I begynnelsen, Black Sabbath – Black Sabbath 1970

Ett av historiens snyggaste skivomslag. det passar naturligtvis plattan perfekt!

Ett av historiens snyggaste skivomslag. det passar naturligtvis plattan perfekt!

En baksida. Informativ: Ja. Snygg: Nej.

En baksida. Informativ: Ja. Snygg: Nej.

Vertigo records 1970 (den här utgåvan, Castle Communications  1986)
 Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: Black Sabbath / The Wizard / Behind The Wall Of Sleep / N.I.B. / Evil Woman  / Sleeping Village / Warning

Jag har en längre tid ältat huruvida jag skall, eller inte skall ta med Black Sabbath här på bloggen. Ingen kan väl förneka Black Sabbaths betydelse för doom-metal, eller för Heavy Metal i stort för den delen och i början av karriären lirade de ju faktiskt musik som inte bra kan sägas ha lagt grund till och inspirerat framtida stenkrossband, utan faktiskt utan att man skäms kan kallas just, doom.

Problemet är väl snarare att Sabbath även under tidiga år bitvis blandade upp sitt material med nummer av betydligare glättigare karaktär än vad just jag kanske vill kalla doom och framför allt att de likt de flesta band med ett gäng år på nacken i viss mån pysslat med den styggelse som benämns ”utveckling”, i Sabbaths fall till ett mer ”standardiserat” hårdrock-sound, där i början av 80-talet.
Skall man sluta att skriva om plattorna efter (med lite god vilja), Technical Ecstasy? Black Sabbath efter det känns väl ganska långt ifrån doom, fast å andra sidan vill man ju ändå gärna ta varje tillfälle i akt att dyrka låtar som ”Sign of the Southern Cross” och ”Letters from Earth”… 

Enklast kanske är att inte bekymra sig så jävla mycket och bara köra på, ”det är ju ändå ingen jävel som läser skiten” är ju en ganska bra inställning ibland! 

Nu blir det i.a.f. såhär, Black Sabbath förpassas till en ”serie”, betitlad  ”I begynnelsen”, som de doom-föregångare de defacto är, sen får vi väl se hur lång den ”serien” blir och varför det nu skall vara en serie alls, det kan jag inte svara på, men det verkar ju vara populärt med fasta avdelningar när det kommer till meningslöst bloggande, så varför inte? 

F.ö. var bloggens grundtanke att jag skulle få frossa i stilig vinyl, något som gått ”sådär” och även denna gång blir det tråkig CD som spisas men nästa inlägg ”lovar” jag skall behandla lite mjukare plast, om än i kortformat, nu blir det i.a.f. Black Sabbath, och inte vilken Black Sabbath som helst, utan Black Sabbath! 

Som alla vet skapade fyra Birmingham-grabbar historia fredagen den 13:e februari 1970. Redan det inledande regnet förebådar vad som komma skall och när åska och… kyrkklockor, I fucking love them, bryter in är saken redan, som man säger, biff! Första spåret tillika ”titellåten” ”Black Sabbath” skall inte bara ses som all doom´s urmoder utan även som den ultimata doomlåten. När riffet, Riffet, Riffet! bryter in rämnar allt! Doom metal föds ur tritonus och inget kommer någonsin bli tyngre än det här! 

”The Wizard” fortsätter med att visa upp debutanterna i samma strålande form och om än inte lika monumentalt tung som föregående låt bjuder även the wizard på riktiga brottarriff och dessutom världens absolut tuffaste trumslag i form av koklockan 2.11 in i låten. Begagnandet av munspelet får ses som en bonus!

Plattan fortsätter med brottarhits som ”Beyond the Wall of Sleep” och hejdlöst stoner(?)gung i fenomenala ”N.I.B.”. Soloriffandet på bas i början av ”N.I.B.” kan väl f.ö. bara kämpa med Cliff Burtons ”(Anesthesia) – Pulling Teeth” när det gäller igenkännelsefaktor. Covern på Crow’s ”Evil Woman” poppar till det ordentligt men en bra låt är en bra låt så visst funkar det. Ta er f.ö. gärna tid att lyssna på originalversionen, Black Sabbath håller sig relativt nära med undantaget att man i originalet bjuds på hejdlöst storbandsbrass! 

Det finns egentligen inget att invända mot förrän ”Sleeping Village” gör entré, efter ett i.o.f.s. rätt stiligt intro glättar det ur lite väl mycket vilket gör att stämningen drastiskt höjs, något som naturligtvis är fatalt i doom-sammanhang. Efter ”Sleeping Village” följer 10 minuter berg och dal-bana i form av ännu en cover, Aynsley Dunbar Retaliation’s ”Warning” här utökad med ett rejält jam-parti i mitten (om än det på min platta har blivit lite fel i ”press” och tidsangivelse så att själva ”jammandet” och låtens början tillskrivs ”Sleeping Village”…). Här återfinns visserligen både fenomenalt basgung och cool lyrik (och fräcka felsång som: ”I was born without you baby” istället för det betydligt mer logiska ” I was warned about you baby”), men är man som jag, måttligt förtjust i flummiga soloeskapader blir man rätt mätt på Warning efter ett tag. Jag skall inte påstå att det är dåligt, för det är det inte, t.o.m. i ”jammandet” återfinns tuffa saker men i min bok hade ”Warning” gärna fått var 3-4 minuter, vilket är vad den är i sitt grundutförande, istället för 10. 

Trots sin något svagare avslutning är Black Sabbath’s debut naturligtvis inget annat än en riktig megaklassiker och naturligtvis ofattbart viktig musikhistoriskt, ett faktum som gör att jag tvivlar på att någon läsare av dessa rader saknar denna i sin samling men om så är fallet är det självklart bums till skivaffären som gäller. Här skapades doom-historia!

Annonser