Ahab – The Call of the Wretched Sea 2006

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för...

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för…

 

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Napalm Records 2006
Ahab: Daniel Drotse – Sång, gitarr, keyboard / Stephan Adolph – Bas, körsång / Christian Hector – Gitarr / Cornelius Althammer – Trummor (sessionsmusiker)
Låtlista: Below the Sun / The Pasific / Old Thunder / Of the Monstrous Pictures of Whales / The Sermon / The Hunt / Ahab’s Oath

Vi fortsätter vår färd i  dödsskuggans dal, men den här gången får Charon vara vår ciceron för nu skall vi bege oss ut på sjön ett tag. Nu är de väl tveksamt om det finns några valar i floden styx men skit samma, valar finns det i alla fall så det räcker och blir över på tyska Ahabs debutalbum ”The Call of the Wretched Sea”, i alla fall om du frågar Kapten Ahab som inte bara lånat bandet sitt namn utan även är en av huvudfigurerna i romanen ”Moby Dick” som utgör underlag till albumets alla låtar och texter.
Bakom det stiligt målade omslaget vilket porträtterar just Ahabs nemesis, jättevalen Moby Dick döljer sig ett stycke Funeral Doom, eller som Ahab väljer att kalla det, Nautic Funeral Doom, då man gjort ”havet” till sin gimmick.
Vi snackar således rejält tilltaget med tyngd och betydligt sparsammare med fart.
Just den extrema restriktionen i fart gör ofta att Funeral Doom lätt blir en ganska långtråkig historia, men Ahab lyckas variera sin doom såpass mycket, inte minst på grund av innovativt trumspellet att de ror hela plattan i hamn utan att det någon gång blir långtråkigt och trist.
Att Ahab dessutom snickrat ihop genomgående bra låtar gör ju inte saken sämre, det är helt enkelt inga som helst problem att behålla koncentrationen när Ahab navigerar fram mellan blytunga riff och avgrundsdjupa dödsgurglande.

Det som gör Ahab så speciella är att de verkligen lyckas fånga en stämning på ett sätt få band är kapabla till. Att lyssna på ”The Call of the Wretched Sea” känns verkligen som att vara ute på öppet hav och sakta bäras fram på riffens långsamma rytmiska dyningar.

Eftersom det nautiska temat ligger mig varmt om hjärtat, vad blir egentligen mer spännande än ett kolsvart, hart när, bottenlöst djup och dess undangömda invånare, passar Ahab mig således som handen i handsken, eller kanske snarare som fisken i vattnet.

Att gilla Ahab är knappast något jag är ensam om, jag tror inte jag läst ett dålig ord om dom någonstans bortsett från att några tycker att de softat till sig något på senaste plattan, här är det dock fortfarande stenhårt, så har man ännu inte upptäckt Ahab är det absolut hög tid att göra det. Även om man nu i vanliga fall har problem med Funeral Doom kan det vara en bra ide för Ahab dras som sagt inte med genrens ibland förekommande monotoni.

Själv gillar jag Ahabs alla, hittills tre, album men det kan väl vara en god början att ge sig på debuten först då den absolut inte är sämst, om man uttrycker sig så!

Annonser

The Funeral Orchestra – ODO 2008

The Funeral Orchestra - ODO

 

Spännande!

 

Orange och lilaröd, det är ännu snyggare i verkligheten.

Aftermath Music 2008 (ltd. 500ex)
The Funeral Orchestra:  Priest 1 – Sång, Gitarr / Priest 2 – Gitarr / Priest 3  – Trummor / Priest 4 – Bas
Låtlista:
 A: Pentagram Shock
B: Opium De Occulta / Drug Trance

Man kan väl knappast beskylla ODO för att skylta med en speciellt magnifik utsida? En riktigt tråkig förpackning rör det sig om här, ja hela paketet känns rätt fattig utan vare sig ”inner sleve” eller info/textblad. Skivan i sig är naturligtvis anskrämlig den med, med sin unika komposition med lila mot orange… Smakfult!

I tvär kontrast till det visuella bjuds det, som tur är, på ett audiellt innehåll utöver det vanliga. Det rör sig om 3 låtar (varav två ”riktiga”) Funeral Doom av yppersta kvalitet.

A-sidans ”Pentagram Shock” inleder med drömsk kyrkklocka (vad annars!) och ett ensamt drönarriff innan trummor och sång tillåts ackompanjera den svintunga monotona doominrättningen, som väl får ses som urtypisk för just Funeral Doom!

B-sidans ”Opium the Occulta” är betydligt mer varierad (eller i.a.f. mindre minimal…) och kan väl sägas snegla lite på The Funeral Orchestras ”syskonband” Runemagick om än fortfarande i Funeral Doom-tappning. Efter ett intro med diverse spel på de ljusare strängarna brakar det lös på riktigt och när frasen ”We are gathered within this anccient Church” är det naturligtvis så tufft och tungt att man baxnar! Detta är helt klart en av The Funerals Orchestras bästa låtar.

Avslutande ”Drug Trance” är just inte mycket mer än en avslutning och knappast mycket att orda om även om den fyller sin plats på skivan.

Plattan har ett för ändamålet helt underbart ljud, lite lagom dovt sådär och bidrar till den där ockulta känslan man inte kan annat än att älska!

Singeln är limiterad till 500ex och naturligtvis bör man göra sitt bästa för att komma över ett ex.  Mycket bättre än såhär blir det nämligen inte!

Nicklas och Co. Har tillråga på allt spelat in en riktigt läcker video till Opium De Occulta, vilken borde få det att vattnas i munnen på varje mörkermagiker som, likt mig i de glada tonåren, roade sig med midnattsmotsolsvandringar runt kyrkor  i syfte att locka fram Hin Onde.

 

Höjdarband, höjdarlåt, höjdarvideo!

Ny skit!

Fick hem en hel del nya trevliga plattor förra veckan, mestadels beställda från Tyskland. Riktigt lång leveranstid denna gången (tyska och svenska postväsendet verkar stundom ha vissa sammarbetsproblem), extra skönt när paketet till slut dyker upp då!

En packe doom!

 
YOB – The Unreal Never Lived 2LP (Pingvinblå! ltd 250ex)
YOB – ATMA 2LP
Upptäckte YOB först genom The Great Cessation efter att tidigare, utan ha hört dom, avfärdat dem som vanlig tråkstoner. Något som knappast är fallet med YOB! Höjdargrupp! 
 
Black Oath – The Third Aeon LP
Black Oath – Portrait of the Dead 7″ (ltd 520ex med A3-poster)
Black Oath – Cursed Omen 7″ (ltd 200ex)
Nyupptäckt italiensk ockult Doom, en ”genre” italienarna onekligen verkar behärska.
 
Warning – The Demo Tapes (ltd 400ex)
Warning var ju fantastiska, framförallt på ”Watching from a Distance”.  Känns som att deras demos kan vara väl värda vidare utforskning!
 
Thunderstorm – Sad Symphony
Thunderstorm – Witchunter Tales
Äntligen har jag införskaffat detta italienska höjdarbands 2 första fullängdare!
 
While Heaven Wept – Fear of Infinity 2LP
Kanonband som tyvärr, mer eller mindre, frångått doomen. Helt okej episk Heavy Metal bjuds det i.a.f. på!
 
World Below – Maelstrom (ltd 500ex)
Shyst svenskt band som på senaste given körde rätt traditionell doom, på denna plattan var det bitvis hårdare tag!
 
Dessutom har det införskaffats den relativt nya upptäckten, Chilenska Processions första fullängdare Destroyers of Faith som av någon anledning inte fick vara med på bilden, något supertuffa Mordant – Black Evil Master(ltd 100ex) fick, trots att det är inte doom för fem öre… Så kan det gå!