Dawn of Winter – Celebrate the Agony 1993

En doomig framsida och en "ankh", vad mer kan man egentligen begära?

En doomig framsida och en ”ankh”, vad mer kan man egentligen begära?

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

Tales of Madness 1993 (den här utgåvan, Jorney’s End 2012 ltd. 100 vita, 400 svarta)
Dawn of Winter: Gerrit P. Mutz – Sång / Jörg M. Knittel – Gitarr, Keyboard / Joachim ”Bolle” Schmalzried – Bas / Oliver C. Schramm – Trummor
Låtlista:
Sida A: Forsaken and Forlorn / The Black Angel / Dance in Despair
Sida B: Path of the Worm / Long Forgotten Realms

Ibland blir man lite trött av att skriva att allt är så där jävla bra hela tiden, det blir ju lätt så om man nu väljer att dela med sig av sina åsikter i ett något nischat ämne, i alla fall om man får välja ämne själv (och det kan man väl gissa att man fick då man så ivrigt ville säga vad man tyckte). Fast ibland skrivs det ju mest om hur dåligt allt är, det brukar väl i ärlighetens namn bjuda på roligare läsning då det är lättare att skoja bort skit än att skoja fram guld…

Nåja, lyssnar man på Doom är det i sanningens namn inte det lättaste att sitta och ta sig igenom en massa dynga, till och med det som är i världsklass kan ju erbjuda en utmaning ibland, då tyngd och ultrarapid inte alltid går hand i hand med actionfylld spänning, så de värsta kalkonerna ges väl aldrig chansen om man skall se det krasst.

Här trodde jag i alla fall att jag hade fått chansen att åtminstone raljera lite över ett tveksamt släpp efter all lismande inställsamhet i tidigare inlägg.

Dawn of Winter fick mig mer eller mindre på fall med sin andra fullängdare, ”The Peaceful Dead” och om än den kanske inte är sådär fantastisk som jag än gång tyckte så var det i alla fall självklart att inhandla debut-EP’n när ”Jorney’s End” valde att återsläppa den på vinyl i 500 handnumrerade ex. (400 svarta och 100 vita).

Själva förpackningen är det väl inte mycket att orda om. Jag har den vita vinylen, av någon anledning gillar jag ”färgad” vinyl så det brukar det bli om tillfälle ges och vit är väl också en variant.  Kanske inte skitkul men… vit… är den ju. Annars bjuds det på ”nytt” omslag, inspirerat kan man väl säga av det gamla, samma fula logga som på orginalet fast med annan ”färgsättning” och ett extra inlay med texter och annan info för den som orkar och vill.

Helt ok. Med andra ord, inget extra direkt men samtidigt inte sådär vrålsnålt som det är ibland vilket får en att undra varför man inte bara sitter och laddar ned dagarna i ända.

När nålen trillar ned på plasten möts man först av lite sedvanlig introondska, det är lite ”Hell Awaits” över det här och sen börjar det, som vore rätt fantastisk om det fick fortgå plattan igenom, men som ”tyvärr” bara håller sig till första låten…

Det är tungt, det är kyrkklockor och det är… kanske den sämsta och fånigaste jävla sången som lagts på en doom-platta någonsin, Johan Längquists soloskrik i ”Under The Oak” inräknade, vilket säger en del.

Jag skriver gärna under på att Johan är den i särklass bästa sångaren Candlemass någonsin anlitat och att ”Epicus Doomicus Metalicus” inte bara är världens bästa doom-vax utan även en av de bästa skivorna alla kategorier, men det där sekunderna när det fulskriks ”I Cried for the ones that I’ve lost” vill man bara upplösas, bli ett med ingenting och sjunka under jorden. Jag är helt ärlig när jag säger att jag länge skämdes när andra var i samma rum som jag och detta spelades…

Jag är ganska säker på att jag skulle skämmas även om jag, av någon outgrundlig anledning, la på ”Forsaken and Forlorn” och någon befann sig i min närhet också…

Jag tror inte ens att det är meningen att det skall vara roligt, även om just något sådant här säkert skulle kunna kvala in som tysk humor. Det är bara pinsamt, vekt och helt jävla värdelöst.

De första varven på plattan ligger detta som en tung blöt filt över en och lägger drastiskt sordin över den glädjeyra som det annars brukar innebära att avnjuta dommedagsmusik, döden och allmän misär i kombination med pilsner eller annat bakverk.

Tyvärr, eller vad man nu skall tycka, skärper sig Gerrit P. Mutz sig betydligt och om än han knappast är klassens förnämsta näktergal så låter han på resterande del av plattan helt ok, om än tysk (såklart).

Musiken ligger också och skvalpar på en nivå där man tycker att ”Det här var ju inte så illa” även om ingen låt någonsin kommer att fastna i huvudet. Jag är för dagen inne på femte raka genomspelningen av skivan och även om jag såklart känner igen partier så är det inte direkt så att man förväntansfullt inväntar vad som kommer näst.

Nu blev det ju rätt gnälligt här i alla fall, fast bara halvljumt gnäll, helt i samma anda som denna högst halvljumma platta. Varken bu eller bä, bara ”mäh…” och man sitter såklart och önskar att allt vore som den där första låten, samtidigt som det ju faktiskt är ”bättre” med musik som är ok än musik som är skitdålig.

Mer än ett köp för samlarna kan knappast Dawn of Winters debut-EP sammanfattas som, eller ett köp för dig som tycker att det finns alldeles för lite hyfsad traditionell (ja, det här är fortfarande bättre än mycket) okonstlad doom. Själv lägger jag nog på något annat nu, med känslan av att den här kan få vila ett bra tag.

Den här EP-n var inte direkt överrepresenterad på YOUtube så ni får nöja er med Dawn of Winters såsiga men suveräna hyllning till Doom Metal, vilken såklart är mycket bättre än allt som erbjuds på ”Celebrate the Agony”-ep’n, ”The Music of Despair” i en livlig live-upptagning från Malta. Lägg särskilt märke till bassistens energiska scennärvaro! Släng dig i väggen, Adrian Smith….

Annonser