Doomshine – Thy Kingdoom Come 2004

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Iron Glory Records 2004
Doomshine: Carsten Fisch – Bas / Markus Schlaps – Trummor / Sven Podguski – Gitarr / Tim Holz – Sång, Gitarr
Låtlista: Where Nothing Hurts but Solitude / Venus Day / Light a Candle for Me / Creation (Chapter of Hope) / Sleep with the Devil (Chapter of Belief) / Shine on Sad Angel (Chapter of Doom) / A Room without View / The Cross (still stands for Pain) / Valiant Child of War

Idag återvänder vi till tyskland för att spisa lite episk doom.

Vi går ut hårt och startar med en rejäl dos gnäll, något man gott kan göra då dommedagsorkestern i fråga, vid första anblick utmärker sig genom inte mindre än två stycken, mindre positiva särdrag.

Ett: Skivan pryds av den allra värsta sortens omslagsdesign, den så förhatliga men ack så populära photoshop-bilden… Nu finns det absolut fulare omslag än det här, t.ex. styggelsen som dök upp på plattans uppföljare, men här blir det inte bara photoshop-fult utan även omåttligt tråkigt.
Interiören i någon tråkigt tom gotisk katedral med fula och meningslösa ljuseffekter, har vi månne sett detta förut? Jajamensan, och precis som alla andra karbonkopior på detta sinnesslöa bildkoncept valdes den spännande färgskalan brungrå! Festligt värre med andra ord…

Två: Doomshine? Doomshine… Ja det skall väl vara tyskar till detta. Hela iden att döpa sitt band till ett namn som inte bara skall ”återspegla” utan minsann övertydligt förklara vilken genre man lirar är ju rätt trött (Death må vara förlåtna), men Doomshine… Vadå Doomshine? Skall det bedyda dommedagssken eller? Totalt jävla nonsens skulle jag säga och därtill fabulöst fult… Naturligtvis är loggan fult photoshoppad i samma anda som resterande omslaget, ingen högodsare på det inte. Ingen blir väl förvånad över att ordet doom skojas in i albumtiteln också… Tyskjävlar…

Jaja, kasst bandnamn och fult omslag, det har vi ju varit med om förut utan att musiken blivit lidande för det, hur går det för Doom…suck…shine då?

Första gången jag hörde bandet och skivan ifråga, runt året för releasen, blev jag faktiskt rätt såld. Jag tyckte att det var riktigt bra men jag fick aldrig tag i plattan i fysiskt format utan fick några år senare nöja mig med uppföljaren, en helt ok platta det med men inte levde den upp till det nostalgiska skimmer som omgärdade debuten inte.
När jag sedan sent om sider fick tag i plattan måste jag medge att den bjöd på en viss besvikelse. Den var inte alls lika bra som jag mindes det utan den kändes snarare ganska trött och intetsägande. ”Thy King…suck…doom come” börjar visserligen med ett hyfsat fräckt Solitude Aeturnus-minnande riff och det riffas en hel del även resten av plattan men skivan dras lite av syndromet med sång på ständiga ackordutslag och den där lite ”mystiska stämningen” som tyvärr allt som oftast bygger på plockgitarrer, lugnt komp och försiktiga melodier snarare än på hård tyngd, och Heavy Metal vill man ju ha ruffig och hård, inte tillbakadragen och mjuk.

Även sångmässigt finns det en del att önska, Timmy Holz har förvisso en bra röst och sjunger inte oävet alls men det blir lite väl mycket ”Power Metal” över det hela för att jag skall vara riktigt nöjd.

Nu skall jag i ärlighetens namn säga att plattan växt en hel del med ökat antal spelningar, och det som först kändes alldeles för slätstruket och händelselöst visar sig innehålla både ett och annat småtufft riff och en hel del riktigt tunga passager. Jag är dock inte helt övertygad, det finns ganska många plattor som är bättre än den här, men visst, som omväxling då och då funkar den, om inte annat kan man ju låta sig svepas iväg i de riktigt välskrivna gitarrsolona.

Gillar man episk doom alá Solitude Aeturnus, fast med en omistaglig tysk touch och dessutom föredrar sin metal ytterst kompetent framförd, här har det utan tvekan nötts både i replokal och hemma på kammaren, kan nog Doomshine vara ett band att kolla upp, fast så värst spännande blir det aldrig och i min bok hade det inte skadat med åtminstone en smula mer skit under naglarna och naturligtvis en hel del mer hackande i E…

Nedan följer en liveupptagning av ”Where nothing Hurts but Solitude”där Leo Stivala från Maltas Forsaken hjälper till med att gapa lite!

Annonser

Candlemass – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee 2012

Old English-font - check, Dödskalle - check, Kors - check. Allt i sin ordning med andra ord.

Old English-font – check, Dödskalle – check, Kors – check. Allt i sin ordning med andra ord.

Hmm... Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Hmm… Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Napalm Records 2012 (Ltd. 150ex Gold, 450ex Black)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Lasse Johansson – Gitarr / Jan Lindh – Trummor / Robert Lowe – Sång
Låtlista:
Sida A: Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee
Sida B: The Killing of the Sun

Det finns mer eller mindre nödvändiga skivor. En del går inte att leva utan och en del går det alldeles utmärkt att klara sig att, ja det kan till och med vara önskvärt, aldrig mera höra igen och en del går från att vara viktiga till att efter hand passeras till högen som aldrig, aldrig… aldrig… aldr… kommer att spelas igen.

Candlemass 12” – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee är ett fint exempel på sistnämnda.

Inte för att det är något större fel på den. Ett riktigt snyggt omslag med precis den enkla monokroma dödsdyrkarestetik som jag, och jag gissar en hel del andra, gillar så mycket, omsluter en lockande limiterad guldfärgad 180g vinyl, det är alltid kul med stort format även om det är en singel, och musikaliskt finns inget att klaga på heller.

Singelns A-sida består av det första som presenterades för omvärlden gällande den då annalkande nya, och sista, plattan med Candlemass, ”Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee”. En med Candlemass-mått mätt rätt kvick dänga. ”Snabba” Candlemass-låtar ställer jag mig något tveksam till, visst har de lyckats få till en och annan (eller kanske mertalet av produktionen) men lågvattenmärken som ”Black Dwarf” gör att man oroligt drar öronen åt sig när Leif levererar fartmonster (yeah right…).

Nu visade sig DitTotMQB vara en ypperlig låt, jag gillade den (jag blev själv förvånad) första gången jag hörde den och den har dessutom växt en hel del med antalet lyssningar. Bidrottningen fångar en helt enkelt i sin virvlande galenskap!

B-sidan var, när det begav sig, mest spännande då det rörde sig om ännu en ny låt, men till skillnad mot A-sidan en låt som inte luftats innan, ”The Killing of the Sun”.

Här dras tempot ned en aning även om jag väl fortfarande skulle vilja kalla det för mid-tempo doom men riffen är både svängiga och tunga. En bra låt, om än inte fantastiskt, och tillsammans med det fina titelspåret gav den här promo-singeln ett riktigt sug efter den kommande fullängdaren ,”Psalms for the Dead”, något som verkligen gladde mig då jag, till skilnad mot vad majoriteten verkar anse, tyckte att föregående ”Death Magic Doom” var en ganska slätstruken historia.

Så, två bra låtar förpackade i ett snyggt fodral, varför lyssnar man inte på den här särskilt ofta då? Naturligtvis beror det på det faktum att det inte erbjuds något mer än samma låtar, i samma versioner som senare skulle dyka upp på ”Psalms for the Dead” och skivan förlorar således en del värde när man lika gärna kan dra på fullängdaren med alla kanonspår som samsas med de här två låtarna om utrymmet där. Omslaget är ju dessutom bara en variant av fullängdsomslaget, hur snyggt det än må vara.

Lite tråkigt alltså, varför inte göra en EP när det ändå bjuds på en 12:a? I ”värsta” fall kan man ju slänga dit något halvobskyrt live-spår, men ändå hellre bjussa på en eller två exklusiva bonuslåtar som inte återfinns på fullängdaren. Det faktum att skivan såldes till närapå fullängdspris gör dessutom att det känns småsnålt.

Nåja, nog med gnäll. Bra låtar som gav ett fint formbesked när skivan kom, i ett riktigt läckert format är det i alla fall, om än det knappast finns någon anledning att i dagsläget leta efter den annat än som samlarobjekt.