Iommi – Iommi 2000

Kanske inte världens snyggaste framsida... Informativ dock!

Kanske inte världens snyggaste framsida… Informativ dock!

Hin Håle själv...

Hin Håle själv…

Divine Recordings 2000
Iommi: Tony Iommi – Gitarr
Gästartister: Ace – Gitarr / Bob Marlette – Keybortd etc. / Serj Tankia – Sång / Skin – Sång / Billy Idol – Sång / Henry Rollins –  Sång / Phil Anselmo – Sång / Matt Cameron – Trummor / Dave Grohl – Sång, trummor / Ozzy Osbourne – Sång / Peter Steele (R.I.P. 2010) – Sång, bas / Bill Ward – Trummor / Brian May – Gitarr / Ben Shepherd – Bas / Laurence Cottle – Bas / Jimmy Copley – Trummor / John Tempesta – Trummor / Kenny Aronoff – Trummor / Ian Astbury – sång / Billy Corgan – Sång, bas gitarr
Låtlista: Laughing Man (in the Devil Mask) / Meat 04:54 Show / Goodbye Lament / Time Is Mine / Patterns / Black Oblivion / Flame On / Just Say No to
Love / Who’s Fooling Who? / Into the Night

Soloutflykter, detta skakiga, ”självförverkligande” och inte sällan katastrofala kapitel i musikers och musikens historia är alltid något som erbjuder ett visst, skall vi säga, spänningsmoment när verket avtäcks och den nakna sanningen oblygt tvingar alla som vill, och kanske några andra,att titta… Eller lyssna… Soloverk är ju i mångt och mycket en gåta i sig men brukar oftast komma sig av en av tre anledningar.

1. Ett framgångsrikt band lägger ned och någon eller några känner att ”nähe, hur fan skall vi få mer stålar nu då”, slänger ihop ett kompband under eget namn och tragglar vidare. Ofta med acceptabelt resultat, d.v.s. man blir lite sämre än ursprungsgruppen men man kan ändå harva vidare i ”divisionen under”, med en stadig skivutgivning tills ”de andra” i bandet blivit sams och den där jävla återföreningen alla(?) väntat äntligen på kan äga rum.

2. Någon framträdande i bandet, det vill säga sångaren, slutar, alternativt får kicken (det förstnämnda om du frågar sångaren det sistnämnda om du frågar vem som helst annan på jorden). Det kan resultera i liknande utveckling som i ovanstående fall och ibland kan det mynna ut en minst lika stor begivenhet som originalbandet (gärna med en blodig rivalitet däremellan och ett band som i takt med utbrytarens framgångar sakta glider allt närmare graven…)
Oftast blir det dock såklart bara piss av solokarriärer med resultatet att en ensam och bitter spillra till liv glider runt på sämre nattklubbar och river av patetiska covers av sig själv och sitt forna band…

3. Någon tongivande person i ett band vill visa att man minsann har fler strängar på sin lyra än att bara skriva de där gamla dängorna man en gång uppnått legendstatus genom att skriva. Man vill ju inte verka begränsad…
Det resulterar i att a) Man knåpar ihop ett eller ett par album som låter precis som huvudbandet, recensenterna ger dem halvhyffsade betyg, alla utom puritanerna frågar sig om nödvändigheten i det hela, och allt kan återgå till det normala efter något år.
b) Artisten visar sig faktiskt sitta på en lusta att hitta nya uttryckssätt. Tyvärr handlar det alltid bara om just lusten, då talangen att göra något annorlunda naturligtvis inte finns, det var ju därför artisten blev världens bästa goregrindkompositör i första ledet. Praktfiasko är naturligtvis enda utgången och artisten i fråga lägger i bästa fall ned planerna och allt prat om soloutflykten i framtida intervjuer kommer ofrånkomligt resultera i ett abrupt slut och att journalisten vänligt men bestämt leds ut ur rummet. Intervjun är, så att säga, slut.

Iommi får väl sägas tillhöra grupp nummer tre och visst var väl en viss oro befogad. Om än världens odiskutabelt mest betydesfulla hårdrockgitarrist och i viss mån urfader till genren i stort har ju Tony varit ute på hal is tidigare, inte minst i tidigare ”försök” till soloutflykter.
Nu får man väl säga att Iommi i och med sitt första soloalbum i eget namn faktiskt ror projektet i hamn. Lite underligt kan man tycka då Iommi väljer att varken vara nyskapande eller gå kvar i gamla hjulspår, utan istället satsar på någon hybrid, där blyinskodda riff tillåts dela utrymme med betydligt mer nedtonade och modernare tongångar. ”Modernare” betyder väl inte direkt nyskapande här utan består mest i att vara lite sen på bollen till de industriljud och alternativrocksound som slog igenom i början på nittiotalet.

Alla låtar bjuder på gästartister, vilka inte bara sjunger, spelar gitarr, bas och trummor utan också tillåtits vara med och arrangera låtarna. Just gästartisterna är kanske inte skivans starkaste kort då de, om än rakt igenom prominenta gästerna, kanske varken då eller nu käns överdrivet tilltalande för gemene man, i alla fall om man med ”gemene man” menar de som titulerar sig ”hårdrockare”.
Billy Idol, Dave Grohl och Ian Astbury i all ära men speciellt intressanta som samarbetspartners till Tony Iommy tycker i alla fall inte jag att de är. Att få med en till gitarrlegend i form av Brian May på några av spåren är även det i sak vråltufft men i sammanhanget, med det man förväntar sig av en platta av en dommedagsgud, känns det måttligt intressant, och i sanningens namn tillför det väl inte så mycket heller.
Personligen tycker jag, utan tvekan, att samarbetet med Skunk Anansies Skin och ex-Panteragaparen Phil Anselmo är de mest intressanta på skivan. Nämnda artister leverera också de i särklass bästa låtarna, möjligen i viss konkurrens med Ozzy-sjungna Who’s fooling who och salige Peter Steeles Just say no to Love.

Alla låtar, förutom Billy Corgan (hatobjekt…)-sjungna Black Oblivion är dock bra och ”över medel” om man så vill. Lite konstigt egentligen då skivans stora svaghet ligger i att låtarna är på tok för lika varandra. Ett intro med någon ”modern” trumlop, lugna alternativrockande verser och lite industrieffekter bryts av med monumental tyngd och avgrundsriff i refrängen, och den enda låt som egentligen står ut är just den småpoppiga Black Oblivion, men som sagt, hos en Smashing Pumkins-hatare som mig går den I N T E hem.

Resterande låtar är dock, om än något berg och dalbane-aktiga, klart lyssningsbara, främst och i allmänhet på grund av att Iommi väljer att krydda tillsättningen med bland de tyngsta riff karln har presterat och i några fall har han även lyckats få till ett lysande samarbete med strålande sångare (Skin och Anselmo).

Naturligtvis känns produktionen något daterad, det blir ju så när någon försöker att (dessutom lite sent) hänga på rådande trender och sedan tiden tillåtits flyga iväg, men det är egentligen inget jag bryr mig så mycket om. En bra skiva är en bra skiva, och IOMMI är just det, en bra skiva!

Jex Thoth – Jex Thoth 2008

Svärd, svamp och stenar...

Svärd, svamp och stenar…

image

image

I hate 2008
Jex Thoth: Jex Thoth – Sång / Zodiac – Synth, Piano, Orgel / Johnny Dee – Trummor / Grimm Jimm – Bas, Gitarr / Silas Paine – Gitarr, Boizoiki, Flöjt
Låtlista: Nothing Left to Die / The Banishment / Obsidian Night / Separated at Birth / Son of Yule / Warrior Woman / Equinox Suite: The Poison Pit / Equinox Suite: Thawing Magus / Equinox Suite: Invocation Pt. 1 / Equinox Suite: The Damned and Divine / When the Raven Calls (Bobb Trimble cover) / Stone Evil

Att retrorock fick någon form av superuppsving i den senare delen av 2000-talet kan väl inte undgått någon, band som Graveyard och Witchcraft gjorde livet surt för oss som anser att tuffa namn också förpliktar till mer än utsvängda manchesterbrallor, mustascher och bruna jordnära färgtoner… Retrorocken hade dock det, kanske inte odelade positiva i sig att folk helt plötsligt började tycka att det där med långsamma tunga riff kanske inte var så tokigt i alla fall och samtidigt, vad passar bättre till en murrig långsam 70-talsgitarr än lite rumpkyssande av Hin Håle? Hux flux trillade alltså två av de mer intressanta bitarna inom hårdrocken på plats och skapade förutsättningar för att något lite mer intressant än vad flinka fingrar, blommiga skjortkagar och gröna manchesterkostymer kunde uppbringa. I retrorockens kölvatten följde således den ockulta retrorocken, en lite elakare och tyngre kussin, gärna kryddad med kvinnosång, av den mer själfulla, snarare än fagra sorten och inte minst en rejäl dos Doom!

Allt det där blev ju, med tiden, ganska uttjatat det med, likt allt som blir fräckt och häftigt över en natt och dessutom mer eller mindre kidnappat och föremål för beundran för den sämsta subkulturen genom tiderna, Hipsters, men innan allt gick åt helvete så han ju ett och annat trevligt ske, t.ex. genom ett av ”pionjärbanden”, Jex Thoth.

Jex Thoth som reste sig ur askan ur Totem är väl snarare naturromantiska/ursprungsreligiösa än ockulta men med sin sällsamt flummiga psykedeliska rock, kryddat med en precis lagom dos Doom, för att inte undertecknad, som känner att det här borde man, som antiflumist, avsky, skall brista ut i vansinniga rejektionsvrål, utan istället följsamt låta sig  gungas in i den soniska knarkdimman.

Hela kallaset toppas naturligtvis av Jex fantastiska röst, som fullkomligt skriker ut 70-talsmagi, brun mahognypanel och hårig frustande sexualitet… Ja, jävlar…

Man skall dock inte glömma att bakom den fantastiska rösten backas allt upp av ett knippe rätt fantastiska låtar också, och om än disten är sparsam blir det till och med riktigt elakt någon gång emellanåt…

För alla som tycker att Jex Thoth antingen är för lite Doom, vilka de naturligtvis inte är, eller för lite Metal, vilket de kanske är, för att ta upp plats på en blogg dedikerad till Doom-Metal kan man väl, om det är till någon glädje, snacka lite omslag. Varför då undrar ni, omslaget är ju rött och vitt, halvfult, helflummigt och skriket ju inte dirrekt nitar och läder…

Näe, kanske inte det men det är gjort av en av Doom metals ”stora” nämligen saligt insomnade Reverend Bizarres Albert Witchfinder.

Bara en sån grej!

I begynnelsen, Black Sabbath – Paranoid 1970

Själv tänker jag "Neon Knights" fast kanske lite sämre...

Själv tänker jag ”Neon Knights” fast kanske lite sämre…

Samma lysande(!) ide igen!

Samma lysande(!) ide igen!

 

Vertigo Records 1970 (den här utgåvan Castle Comunications 1996)
Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr  / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: War pigs / Paranoid / Planent Caravan / Iron Man / Electric Funeral / Hand of Doom / Rat Salad / Fairies Wear Boots

Sommar, semester och värmekoma… Vad passar då bättre än välkyld pilsner och inväntande av den, av hettan förmodat, närstående apokalypsen, medelst blyinskodda riff, vokala requiem, ragnaröksdånande trummor och en och annan Golgatavandring längs bashalsen?

Ganska mycket, tydligen. En och annan öl har det ju blivit och visst har skivtallriken snurrat en del, den också, fast kanske inte exklusivt med doomplattpor laddade. Näe, det har väl blivit ett sammelsurium av klassisk hårdrock , tidig Black Metal och en del dödsmetaldyrkande (läs Obituary…). Det blev visst en del King Diamond också, efter kanonspelningen på Grönan där min ungdomsidol väckte lusten att rota fram plattor som legat i träda några år eller så. Naturligtvis har det lirats lite doom också, främst de nyaste plattorna som införskaffats, såsom nya Pilgrim och YOBs debut.

Skit i det nu, nu skulle det ju inte handla om sommarångest utan om ursprunglig tyngd från fyra Birminghamgrabbar och deras andra album, tillika andra höjdaralbum på ett år. Det var, kan man lugnt säga, mer krut i gubbarna förr…

Naturligtvis snackar vi Black Sabbath och deras ikoniska uppföljare Paranoid, ett album packat med hårdrocksklassiker och kanske det mest inflytelserika albumet någonsin, vad vet jag?

En sak är i alla fall säker, i och med Paranoid, tog Black Sabbath steget från bluesbaserad hårdrock till, om än bluesbaserad, Heavy Metal, och om än Iommi, Butler och Osbourne kanske inte gjorde några radikala förändringar så vill jag se det här som Bill Wards absoluta höjdpunkt och fenomenala peak. Många hyllar Ward, och om någon undrar varför så är det bara att slänga på Paranoid så får man svaret direkt… Aldrig tidigare har hårdrock smyckats med så hårt trumspel som på Paranoid, vilket naturligtvis bidrar till att Paranoid, i mina ögon markerar födseln av Heavy Metal. Att Ward, trots tyngd och hårdhet, svänger fenomenalt får väl ses som en bonus, eller kanske något självklart som tyvärr ofta glöms bort i dagens mer sterila Heavy Metal-klimat.

Låtmässigt kan man inte direkt klaga på Paranoid heller för Här finns det klassiker så det räcker… Först ut är War pigs, det ultraikoniska antikrigsepos som först var tänkt att namnge skivan, men vars namn av en eller annan anledning ogillades av bolaget. War pigs inledande absoluta tyngd visade med tydlighet att domedagskänslan från debuten var kvar för att stanna och Geezers text, i orginal betitlad Walpurgis, visar med sanning på den riktiga ondskan i världen.

War pigs enda egentliga nackdel är väl att den, då den fortfarande var tänkt som titellåt fick inspirera omslagskonsten… Paranoids omslag känns minst sagt förvirrat, det skapades till ”War pigs” men passar så mycket bättre till den kommande titeln ”Paranoid”, vilket till största del beror på att en pastellfärgad, svärdsvingande mustaschgubbe i moppehjälm känns mer ascosierat till galenskap, än till krig, om än det också må var galenskap… Fult som stryk är det i alla fall!

Titellåten Paranonids historia känner alla till, en utfyllnadslåt som skrevs i studion för att få till lite mer fart/innehåll som sedermera blev Black Sabbaths genom tiderna största hit och som, utan att för den delen kännas särskillt representativ för Sabbaths sound, fått representera hårdrockens gudfäder på i hart set varenda rocksamling som någonsin sett dagens ljus. Nåja, jag hoppar hypen men tyckte ändå att Paranoid, i all sin enkelhet är en riktigt bra låt!

Planet Caravan är ju också bra, ingen tvivel om det även om än det känns frestande att hoppa över den när plattan lirats ett par rundor. Planet Caravan är flummigt skön men själv föredrar jag om intensiteten uppehålls skivor igenom och ser således inget större berättigande till att låten inkluderas. Fast vem vet, utan Planet Caravan hade kanske inte Paranoid varit vad den är?

Skönt då med mer självklara låtar och ännu en riktig doomklassiker i och med Iron Man! Huvudriffet här skulle jag vilja säga är det riff som i störst mån färgat efterföljande doom-Metal med sin typiska tyngd/melodi-uppbyggnad. Lite kul är även att man tycker att Ozzy gör ett kanonjobb när han i (vanlig ordning) bara följer gitarrerna med sina sångslingor, ännu roligare blir det ju när man läser biografier där ”han skriver” att Iommi skrev riffet medan Geezer fixade texten och Jag (Ozzy) filade på sångmelodin….

Nåja, Iron Man är även detta en ikonisk Heavy Meal-milstolpe och det med rätta!

Sedan följer, skall man vara rättvis får man väl säga det näst, bästa och (näst) mest, eller kanske tredje mest om jag nu skall vara konsekvent, doom-definierande riffet och låten i Doom och Heavy-Metals historia! Electric Funeral är, som man börjar vänja sig när det gäller Sabbath, byggd av essensen av doom. Fräcka riff, domedagsstämning och tyngd. Svårare är det inte och när Geezer levererar ännu en guldtext är såklart succén ett faktum!

Hand of Doom är självklart inte mycket sämre och bortsett från att föra fram ett stiligt antidrogbudskap, vilket naturligtvis är smått underlandet med tanke på Black Sabbaths kanske inte helt återhållsamma leverne, vill jag vidhålla ett påstående som om än i orginal utfördes i inte helt nyktert tillstånd, vid 3:38 in i låten SKAPADES Heavy Metal!

Det är inte Black Sabbaths bästa riff genom tiderna men så här hårt hade ingen spelat tidigare. Att Ward, som tidigar nämnts, slår hårdast av alla främjar naturligtvis saken…

Apropå Ward får nästa spår se som Wards egen högtidsstund. Rat Salad är inte mycket annat än ett till låt utklätt trumsolo. Som sådant tycker jag att det är ganska överflödigt, Ward visar med tydlighet att han på Paranoid var den tidens främste rocktrummis men visst, man kan väl unna honom att glänsa, även om jag kanske tycker att han gör ett bättre jobb i de ”riktiga” låtarna än när han skall stila… Då det faktiskt är något mer än bara trumfills i Rat Salad funkar den väl trots allt, även om det förmodligen är den låt jag skulle sakna minst på Paranoid. Förlåt, Planet Caravan, med andra ord.

Sedan återstår bara att skönt gunga med till svängiga Fairies Wear Boots och sämre har ju skivor avslutats! Säga vad man vill om Ozzy men här gör han en höjdarinsats och vem vet, kanske stämmer det också att han skrev texten om hans och Geezers tumultartade möte med Skinheads som skall vara textens uppsåt. En bra avslutningslåt är det i alla fall, fattas annat på denna klassikerspäckade platta!

 

Pilgrim / Ice Dragon – Visage of Astaroth 2011

 

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

För ovanlighets skull, en snygg framsida!

Stilig baksida och stiliga gossar.

Stilig baksida och stiliga gossar.

 

Yersinia Pestis 2011 ltd. 300ex
Pilgrim: The Wizard – Gitarr, sång, bas / Krolg Splinterfist, Slayer of Men – Trummor
Ice Dragon: Joe – Bas / Carter – Gitarr / Sång, trummor, synth
Låtlista:
Sida A: Pilgrim – Astaroth
Sida B: Ice Dragon – Astaroth

Vi upphäver stiltjen på Doom over the World-bloggen med att flika in en tiotummare av varierande kvalitet, nämligen ”Visage of  Astaroth”. En splittplatta där, då debuterande, amerikanska Pilgrim delar plats och plast med mer ”erfarna” Ice Dragon.

Till att börja med kan man konstatera att plattan är ganska trevligt förpackad! Ett snyggt omslag, skivfolder (som inte är vit!) och ett separat inläggsblad låter kanske inte skitspännande men känns ändå betydligt bättre en vad de flesta snålsinglar brukar erbjuda (snålsinglar, det torde väl egentligen innebära de där som INTE fixar att få med sig kvart i tre-ragget från krogen men å andra sidan kan unna sig själva en extra stor stark…)

Själva plattan är som sagt en tiotummare och vardera sidan vigs åt ett av ovannämnda band, två band som tydligen blivit ”polare” på turné men bortsett från att de båda lirar doom och har gjort en låt som heter Astaroth inte har sådär jättemycket gemensamt. För där Pilgrim bjuder på bluesig Sabbath-inspirerad doom kontrar Ice Dragon med psykadelisk oljudsstoner.

Pilgrims bidrag är väl egentligen, såhär i efterhand, inte skitspännande. Samma låt återfinns, utan det coola introt och i något mindre skitig men annars tämligen lik version, på Pilgrims debut men är ändå plattans behållning.

Långsam, svängig och bluesig doom, som trots en viss monotoni funkar skitbra då receptet till bra monotoni stavas BRA RIFF, något Pilgrim inte verkar ha några större svårigheter att skrapa ihop. Ice Dragon däremot bjuder på den andra sortens monotoni, där ett trist riff harvas till en ointressant sörja, något all världens oljud och trist visksång naturligtvis inte heller hjälper till att lyfta. Ice Dragon låter ungefär som YOB skulle kunna göra om YOB vore ett dussinband och inte det bitvis briljanta band YOB faktiskt är. Ice Dragon lyckas faktiskt i ”Astaroth” ganska precis pricka in det som gör en del doom till en riktig jävla plåga…

Summa sumarum, ett kul och snyggt släpp, med en bra sida och en kass sida vars egentliga värde kanske mest ligger i att den är kul att ha (också gillar jag introt Pilgrim sedan skippade på fullängdaren….).

 

Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

YOB – The Illusion of Motion 2004

TheIllusionofMotion

En framsida som… lämnar en del att önska…

...baksidan är dock ganska trevlig!

…baksidan är dock ganska trevlig!

Metal Blade Records 2004
YOB: Mike Scheidt – Sång, gitarr / Isamu Sato – Bas / Travis Foster – Trummor
Låtlista: Ball of  Molten Lead / Exorcism of the Host / Doom #2 / The Illusion of Motion

YOB är ett band som kom in ganska sent i mitt liv och ett av de band som jag för ett antal år sedan aldrig hade kunnat tänka mig att ens provlyssna på. Jag har länge närt en, milt sagt, stark aversion till allt som har med ”stoner” att göra men i och med någon form av uppluckring av mentaliteten, såhär när man påbörjat resan mot livets höst, har gjort att jag, om än med väldigt små steg, tillåter mig själv att även utforska stigar där jag rent instinktivt tidigare hade vänt.

I YOB’s fall kom brytpunkten i form av en recension av näst senaste given, ”The Great Cessation”, vilkens målande bildspråk gjorde att jag, på vinst och förlust, helt enkelt inte kunde låta bli att köpa plattan. Att skivan visade sig vara smått fantastiskt gjorde naturligtvis att jag ville lyssna mer på YOB och valet (eller val och val, så mycket annat var ju vid tidpunkten faktiskt jävligt svårt att genomföra) föll på att leta sig bakåt i katalogen.

”The Illusion of Motion” är YOB’s tredje fullängdare och är trots sitt, i doomsammanhang, hårt fyndiga namn en skiva jag garanterat aldrig skulle ha gett mig i kast med, inte minst på grund av den flummiga (även flum är något jag inbillar mig att jag avskyr) och anskrämliga ursäkten till omslag, om det inte vore för ”The Great Cessation”.

Nu kanske man bör flika in, för att lätta upp stämningen lite, att det finns vissa förmildrande omständigheter gällande omslaget, den ”nya” loggan som debuterade på just ”The Illusion of Motion” är ju faktiskt skitsnygg och skivtiteln skrivs trots allt i ”Old English” så allt är inte jämmer och elände…

Även musikaliskt tycker jag att man kan lägga in en viss brasklapp, kanske mest för att rädda mitt eget skinn och låta mig slippa svälja viss stolthet. YOB beskrivs t.ex. på Metal Archives som ”Stoner/Doom Metal” men enligt mig har YOB, i alla fall från, och kanske främst på, ”The Illusion of Motion” (vilket råkar vara den tidigaste platta jag hittills fått tag i) och framåt, betydligt fler beröringspunkter med ”hard core” än med ”stoner”. Det där har säkert folk en och annan synpunkt på och det kan man väl ha, men i min bok känns det i alla fall så. Långsam stenhård HC, det är vad som bjuds!

Nu är jag egentligen inget superfan av ”hard  core” heller, eller man kanske kan säga att jag inte har någon större koll på det (vilket såklart kan förklara att jag, kanske helt felaktigt, tycker att YOB spelar HC-influerad Doom) men kombinationen av medryckand, ofta stenhårda hårda riff och den skrikande, men ändå på något sätt melodiska sången, gör YOB och ”The Illusion of Motion” till en riktig musikdröm om än kanske i en mardrömsklik ljudskrud och trots dess ibland mantraliknande repetitivitet och, i tid, väl tilltagna låtar, med det avslutande titelspårets 26 minuter och 10 sekunder som krona på verket blir det (ibland tänker jag ”konstigt nog”) aldrig långtråkigt eller särskilt tjatigt. Inledande ”Ball of Molten Led”s 11 minuter svischar helt enkelt förbi som värsta treminuterslåten och innan man vet ordet av (kan vara en lätt överdrift) så har hela skivan spelat klart…

Trots att jag vet att jag gillar YOB har jag dock, jag antar att det är något gammalt stoner-spöke som fortfarande viner runt och sprider illviljans unkna odör, ganska stora problem med att få ändan ur vagnen och lyssna på gruppen. Jag har faktiskt aldrig lust att lägga på en YOB-platta men varje gång jag tvingar mig själv att göra det tycker jag att det är så jäääävla bra (ja, kanske inte senaste som väl måste växa lite)! Det är ju jävligt märkligt eftersom YOB, vilket det tjatats en del om nu, bland annat på ”The Illusion of Motion” levererar ypperlig Doom oavsett om man nu kallar det ”stoner” eller ”hard core”!

Abysmal Grief – Hearse 2002

Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Horror Records 2002 (Den här utgåvan 2008 ltd. 500 ex.)
Abysmal Grief: Labes C. Necrothytus – Sång, keyboard / Regen Graves – Gitarr, trummor / Lord Alastair – Bas
Låtlista:
Sida A: Hearse
Sida B: Borgo Pass

Long time no see… Jaja, skit i det nu, nu är det nytt år och nya friska tag. Domedagen inföll som bekant inte under 2012 som utlovat och även under 2013 lös den med sin frånvaro. Vi får väl se om det blir någon ordning på torpet i Djävulens år tjugohundrafjorton men jag är skeptisk. Man får nog nöja sig med att tillskansa sig undergångsstämning genom att spisa domedagsorkestrar i vanlig ordning.

Idag far vi till B-skräckens förlovade land Italien och genom förstklassig doom förflyttas vi raskt till mörka rumänska skogar och mystiska begravningsprocessioner…

Abysmal Grief kan väl ses som det största av de numera relevanta italienska hårdrockbanden med stark ”skräckanknytning” och bitvis stark doom-anknytning (och där räknar jag t.ex. inte kultförklarade Death SS som, för doom genren, i dagsläget särskilt relevanta även om de varit där och sniffat runt en gång i tiden).

Sjutummare Hearse är Abysmal Griefs andra ”officiella” släpp och mötte dagens obarmhärtiga ljus 2002, då som ”vanlig” och starkt limiterad singel men här återutgiven på bildsingel om 500 ex. Bandet har efter det släppt ett antal högklassiga fullängdare och ickefullängdare vilka givit bandet en viss renommé men kanske aldrig något supergenombrott, i alla fall inte i det stela och rigida Skandinavien, där lek med mer ”klassiska” skräckteman lätt ses som pajaskonster…

Abysmal Grief kan dock sin sak och bjuder på hearse-singeln på två, för bandet, ganska typiska dängor. Småsvängig och inte allt för sävlig doom/hårdrock där det kanske mest utmärkande är Sångaren/Keyboardisten Labes C. Necrothytus barytonröst och drivande keyboardslingor. Allt detta tillsammans med höga hattar, kråsskjortor och ett genomgående skräcktema borgar naturligtvis för praktfiasko men på något vis lyckas Abysmal Grief vända på steken så att allt bara blir kalasbra och till och med cirkusslingorna på keyboarden låter kanon och får en raskt att befinna sig där på den smala bergsstigen som leder bort mot det fruktade Borgopasset…

Den enda invändningen man kan ha är väl att singelns B-sida med låten Borgo Pass bjuder på ett inte allt för roligt ljud där särskilt gitarrerna låter väldigt tunna och mjäkiga, väsensskilt från a-sidans betydligt fläskigare ljudbild. Petitesser dock, båda låtarna är ruggigt bra, precis som det mest i Abysmal Griefs katalog. Bara att vässa hörntänderna med andra ord och hugga in i lite riktig vampyr-lore, långt från snygga tonårsvampyrer suktande efter kärlek, töntiga klankrig och annan nymodig skit som tyvärr också tillåts associeras med Mörkrets Furste.

Trouble – Psalm 9 1984

Where's Wald... Jesus?

Where’s Wald… Jesus?

Troble_front
Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T't är tufft i alla fall!

Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T’t är tufft i alla fall!

Metal Blade Records 1984 (den här utgåvan Escapi Music 2006)
Trouble: Eric Wagner – Sång / Rick Wartell – Gitarr / Bruce Franklin – Gitarr / Sean McAllister – Bas / Jeff Olson – Trummor
Låtlista: The Tempter / Assassin / Victim of the Insane / Revelation (Life or Death) / Bastards Will Pay / The Fall of Lucifer / Endtime / Psalm 9 / Tales of Brave of Ulysses*
Bonus DVD: Exclusive Interview Pt. 1* / Assasin (live)* / Exclusive Interview Pt. 2* / Psalm 9 (live)* / Exclusive Interview Pt. 3*/ Victim of the Insane (live)*

Vi tar klivet över pölen och dyker ned i riktigt klassisk doom!

Jämt Saint Vitus, Pentagram och till viss del Candlemass (som kanske varit mest betydelsefulla men trots allt lite ”senare”) räknas amerikanska Trouble som en av doom metals klassiska hörnstenar.

1984 släppte dessa legendare sin kanske mest klassiska platta, tillika debut. Initialt självbetitlad men i senare skede omdöpt till Psalm 9 då Trouble 1990 skapade fullständig förvirring genom det tveksamma genidraget att släppa ytterligare en självbetitlad platta, då de efter viss musikalisk kursändring blivit signade till Rick Rubins bolagsjätte Def American!

En ganska fräck målad framsida, med en inte helt subtil dödskalle gömd i berget och en kanske lite mindre synlig Jesus i trädet skvalrar på sätt och vis lite om vad som bjuds på skivan. Bortsett från det faktum att Trouble i en tid då de flesta spetsade öronen mot betydligt snabbare, då unga och fräsha, genrer som Thrash, Speed och Black Metal, valde att lägga tyngden på… tyngd, är Trouble kanske mest kända för att vara ”det där kristna bandet” (som alla hårdingar gillar, trots det).

Mer om detta senare. Vi börjar med musiken!

Till skilnad mot dagens, bland dommedagsdyrkare, ofta förekommande åsikt att all doom måste gå i snigeltempo precis hela tiden, blåste de klassiska doombanden (med visst undantag för Candlemass) allt som oftast iväg i ganska hyffsat tempo.
Likadant på Troubles debut där det faktiskt liras riktigt raskt stora delar av skivans speltid. Naturligtvis blir det rejält långsamt och riktigt tungt då och då men oftast är det snarare de raska Heavy Metal-riffen (och vilka riff sen, Trouble är hårda på riktigt!) som dominerar med enstaka tyngre partier invävda i låtarna.

Bortsett från blandningen av tunga och tuffa riff bjuds vi på tvillingstämmor al’a Judas Priest, fenomenalt trummande från Jeff Olson (han borde fått mer uppmärksamhet i hårdrockhistorien…), fräna basgångar och inte minst Eric Wagners säregna och superba sång!
Erics röst kan väl snarast beskrivas som någon som verkligen kan sjunga men har fått stämbanden strimlade av rakblad… En i doomsammanhang tämligen orginell röst men oj oj oj så bra!

Hur var det nu med den där kristenheten då? Det är svårt att missa att Erics plågade röst, bortsett från diverse samhälskritik och dylikt, allt som oftast besjunger Vite Krist och hans fader och snarare förespråkar kärlek framför hat, men epitetet ”White Metal”, som bolaget Metal Blade kom upp med som kontrast till dåtidens rusande Black Metal-trend med förgrundsband som Venom, Slayer, Mercyful Fate och Hellhammer är, enligt Eric Wagner, inget Trouble ställde sig bakom.

Eric valde viserligen att lägga fokus på texter basserade eller refererande till ”kristna ideal” (värdelös benämning, men vafan…) och bibliska referenser som en motreaktion mot det rådande ”sataniska idealet” inom hårdrocken, men var enligt bl.a. en gammal intervju i Close Up Magazine (tyvärr bara publicerad på deras websida och sedan länge försvunnen) inte mer kristna än något annat band.

Nu är ju Trouble från U.S.A. Så förmodligen menar han väl att det inte var mer kristna än något annat amerikanskt band men ändå…

Säga vad man vill om detta, men det kan ju vara kul för genren ”White metal” att, bland all dynga som Stryper och DivineFire, ha ett och annat bra band också!

Plattan är fullkomligt suverän rakt igenom, möjligen med undantag för den lite trista Cream-covern ”Tales of brave Ulysses”, men den är inte med på orginalsläppet så den räknas egentligen inte. Att utse plattans bästa låt är dock inte så enkelt bland dommedagsmonster som ”Victims of the Insane”, riff-fester som titelspåret och ”The Tempter” eller upptemporöjet i ”Assasin” men kanske, bara kanske, är det Dubbelkaggerökaren ”Bastards will Pay” som tar hem priset. Så in i hel… Himmelskt bra är den i alla fall!

(Den här nyåtgåvan från Escapi Music bjuder även på en bonus-DVD med intervju samt tre låtar från någon gammal TV-sändning från 82, d.v.s. två år innan albumdebuten, vilken är trevlig men kanske inte oumbärlig)

Minotauri – II 2007

Precis så här skall en framsida se ut, möjligen utan hakskyddet då!

Precis så här skall en framsida se ut, möjligen utan hakskyddet då!

 

En baksid med Old English-font slår ju i alla fall en baksida utan Old English-font!

En baksida med Old English-font slår ju i alla fall en baksida utan Old English-font!

Firefox Records 2007
Minotauri: Tommi Pakarinen – Bas / Viljami Kinnunen – Trummor / Ari Honkonen – Sång, Gitarr
Låtlista: Hammer of Doom / Kill to Live / War / Storms of the World / Under the Cross / Doom on Ice / Misery / Satan in Man* / Sex Messiah* / Black (magic) Triangle*
*CD-bonusspår

Det känns ganska skönt att finnarna i Minotauri tar saken vid hornen(!) och dänger till med ett ”riktigt” omslag, för att bryta av den visuella uppförsbacke som i mångt och mycket verkar vara kutym finom doom-genren.

Här, på Minotauris andra släpp, innovativt betitlat ”II”, slipper vi att skrapa ögonen mot något photoshoppat åbäke och bjuds istället på lite tecknad ”high fantasy” i form av yxbärande krigare och fagra damer i bara mässingen, precis som det skall vara med andra ord!

Det får väl se som ytterst passande då något modärnt (läs avskyvärt) knappast hade fungerat med finnarnas traditionella och bitvis inte så lite primitiva doom-metal. Vi snackar kanske inte Saint Vitus när det gäller enkelhet, men man behövde knappast hyra in Steve Vai när det var dags att lägga gurorna om man säger så. Helt rätt det med givetvis!

Tyvärr blir slutresultatet, trots de goda förutsättningarna, något splittrat när finnarna dundrar på. Ofta bjuds det på både tuffa låtar och riff, ibland till och med av yppersta kvalitet, som versriffet i ”Kill to Live” som absolut inte hade skämts för sig om det legat på Dommedagseposet numero uno, Candlemass ”Epicus Doomicus Metallicus”.

Problemet ligger mest i sången som varierar mellan rå och oslipad, vilket jag inte har några problem som helst med, till ”låtsastuff”, d.v.s. lite tillraspad och hård, men på det där sättet det blir när man själv skall försöka låta lika frän som Tom G Warrior men bara låter löjlig, till mitt absoluta hatobjekt, när det skall skojas till… Tänk Reverend Bizarres allra mest ”humoristiska” hårdrockskrik eller för den delen den mesta av den sentida sång i Darkthrone som framförs av Fenriz.

Lägg därtill ett bitvis ”finskt uttal” som väl kanske inte stör jättemycket i sig, men där man stundtals även där försökt vara fyllerolig. När det till exempel gapas ”I wörsssipp the Devil” som en hel finlanskryssning i satanisk tangoextas i ”Under the Cross”, så tror inte ens jag, trots mina välutvecklade fördomar, att ens en finne kan prestera så dålig engelska utan att larva sig, men vad vet jag? Mycket störande är det i alla fall i en annars riktigt bra låt…

Annars är det mesta finemang, överlag bra låtar med ganska rått ljud och alldeles bedrövligt högt inmixade effekter vilka gör en alldeles varm i hjärtat. Bäst är ”Kill to Live” och ”Doom on Ice” och hade det inte varit för sången hade det här varit en utmärkt platta istället som nu, en helt ok skiva!

Förutom originalplattan bjuds man på CD’n på tre extraspår som smälter bra in i helheten. Dessa består av låtarna från sjutummaren ”Satan in Man / Sex Messiah” och Minotauris bidrag till, även den fräckt och påhittigt betitlade,  Reverend Bizarre-spliten, ”Minotauri / Reverend Bizarre” vilket såklart är kul då dessa plattor knappast är något man snubblar över annars!

Candlemass – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee 2012

Old English-font - check, Dödskalle - check, Kors - check. Allt i sin ordning med andra ord.

Old English-font – check, Dödskalle – check, Kors – check. Allt i sin ordning med andra ord.

Hmm... Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Hmm… Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Napalm Records 2012 (Ltd. 150ex Gold, 450ex Black)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Lasse Johansson – Gitarr / Jan Lindh – Trummor / Robert Lowe – Sång
Låtlista:
Sida A: Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee
Sida B: The Killing of the Sun

Det finns mer eller mindre nödvändiga skivor. En del går inte att leva utan och en del går det alldeles utmärkt att klara sig att, ja det kan till och med vara önskvärt, aldrig mera höra igen och en del går från att vara viktiga till att efter hand passeras till högen som aldrig, aldrig… aldrig… aldr… kommer att spelas igen.

Candlemass 12” – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee är ett fint exempel på sistnämnda.

Inte för att det är något större fel på den. Ett riktigt snyggt omslag med precis den enkla monokroma dödsdyrkarestetik som jag, och jag gissar en hel del andra, gillar så mycket, omsluter en lockande limiterad guldfärgad 180g vinyl, det är alltid kul med stort format även om det är en singel, och musikaliskt finns inget att klaga på heller.

Singelns A-sida består av det första som presenterades för omvärlden gällande den då annalkande nya, och sista, plattan med Candlemass, ”Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee”. En med Candlemass-mått mätt rätt kvick dänga. ”Snabba” Candlemass-låtar ställer jag mig något tveksam till, visst har de lyckats få till en och annan (eller kanske mertalet av produktionen) men lågvattenmärken som ”Black Dwarf” gör att man oroligt drar öronen åt sig när Leif levererar fartmonster (yeah right…).

Nu visade sig DitTotMQB vara en ypperlig låt, jag gillade den (jag blev själv förvånad) första gången jag hörde den och den har dessutom växt en hel del med antalet lyssningar. Bidrottningen fångar en helt enkelt i sin virvlande galenskap!

B-sidan var, när det begav sig, mest spännande då det rörde sig om ännu en ny låt, men till skillnad mot A-sidan en låt som inte luftats innan, ”The Killing of the Sun”.

Här dras tempot ned en aning även om jag väl fortfarande skulle vilja kalla det för mid-tempo doom men riffen är både svängiga och tunga. En bra låt, om än inte fantastiskt, och tillsammans med det fina titelspåret gav den här promo-singeln ett riktigt sug efter den kommande fullängdaren ,”Psalms for the Dead”, något som verkligen gladde mig då jag, till skilnad mot vad majoriteten verkar anse, tyckte att föregående ”Death Magic Doom” var en ganska slätstruken historia.

Så, två bra låtar förpackade i ett snyggt fodral, varför lyssnar man inte på den här särskilt ofta då? Naturligtvis beror det på det faktum att det inte erbjuds något mer än samma låtar, i samma versioner som senare skulle dyka upp på ”Psalms for the Dead” och skivan förlorar således en del värde när man lika gärna kan dra på fullängdaren med alla kanonspår som samsas med de här två låtarna om utrymmet där. Omslaget är ju dessutom bara en variant av fullängdsomslaget, hur snyggt det än må vara.

Lite tråkigt alltså, varför inte göra en EP när det ändå bjuds på en 12:a? I ”värsta” fall kan man ju slänga dit något halvobskyrt live-spår, men ändå hellre bjussa på en eller två exklusiva bonuslåtar som inte återfinns på fullängdaren. Det faktum att skivan såldes till närapå fullängdspris gör dessutom att det känns småsnålt.

Nåja, nog med gnäll. Bra låtar som gav ett fint formbesked när skivan kom, i ett riktigt läckert format är det i alla fall, om än det knappast finns någon anledning att i dagsläget leta efter den annat än som samlarobjekt.