Mirador – The Azrael Tales 2005

 

En ängel i linne, skall det vara något det?

En ängel i linne, skall det vara något det?

En baksida... igen.

En baksida… igen.

Rivel records 2005
Mirador: Erik Mjörnell – Gitarr, bas / Jakob Forsberg – Sång, keyboard / Olof Gardestrand – Trummor
Låtlista: Redeemer / Phoenix Syndrome / No Lose Cut / Post Believers / Perfect Plan / Soul Distortion / The Trial / Thief / New Day / Metropolis Metamorphosis

Man kan ju fråga sig vad fan jag håller på med men nu blir det visst kristet här igen… Med raska kliv beger vi oss till Finspång och tidigt 90-tal och en missionskyrka som har fått doom-feber efter besök av proggiga doomorkestern Veni Domine. Resultatet av detta blir en konstellation bestående enbart av fromma korgossar, eller jag är lite osäker på hur from trumslagarepöjken egentligen var, och en Jesusdyrkande domedagsorkester vid namn Mirador (i sanning fanns väl bandet innan men bytte helt inriktning efter att ha influerats av Veni Domine).

Eftersom undertecknad vid tiden spelade i byns enda(?) andra domedagsorkester, märkas bör med helt annan trosinriktning, blev jag pådyvlad deras demo, ”King of all Kings”, som om jag mins det rätt (ett av mina barn gjorde processen kort med kassettbandet för många år sedan) bestod av en himla massa låtar inspelade på fyrkanalsporta, där hälften bestod av ”doomiga låtar” och resterande var erbarmligt smöriga kärleksförklarningar till Vite Krist och Co.

Demon, eller kanske främst kusinerna Jakob och Eriks otvivelaktiga talang, renderade i alla fall i skivkontrakt och i en omgruppering i leden rekryterades, inte heller särskilt gudfruktige(?), trumfantomen Lars ”Lärta” Palmquist (numera bl.a. hyffsat framgångsrik som skönsjungare i Scar Symetry) till trumpallen.

Skivkontraktet rann dock ut i sanden då bolaget konkade och sedan var väl sagan mer eller mindre all…

Något förvånande dök dock Mirador åter upp sisådär 12-13 år senare, nu återigen med ny trummis och endast Erik och Jakob kvar av de gamla medlemmarna, med plattan ”The Azrael Tales”. Av nyfikenhet införskaffades plattan, även om jag förmodligen (vem vet det, är nästan tio år sedan nu) trodde att de mer smöriga inslagen skulle tagit över helt och att det enbart skulle låta kristet (som i kasst) men döm av min förvåning när plattan visade sig vara en riktig liten pärla!

Nu snackar vi knappast doom i sin renaste form utan här bjuds en kakafoni av en mestadels väldigt episk progresiv heavy metal, men med mer eller mindre framträdande doom-element, och… här och var anas inte helt subtila vinkningar åt en viss Marilyn Manson med halvindustriella inslag. Det senast nämnda kan ju, på goda grunder, skrämma bort vem som helst men faktum är att dessa inslag, bortsett från att vara ganska lätträknade, faktiskt inte är så pjåkiga och passar in utmärkt de få gånger de förekommer. Naturligtvis kan vissa paralleller dras till de gamla förebilderna i Veni Domine men jag vill mena att Mirador har ett fullt utvecklat eget ”sound” och inte på långa vägar kan ses som ”copy cats”.

Av naturliga skäl genomsyras texterna och skivan i stort av ett kristet tema, men det är bara ibland som det blir allt för påträngande och såsigt även om några sådana tillfällen även förekommer. Då och då lyckas man tajma den lamaste formen av gudsdyrkan, typ ”rädda mig o Herre, det är du och ingen annan som gör mitt liv värt att leva” med de fåtal riktigt smöriga partierna men som tur är det inte irriterande ofta.

Överlag är detta riktigt bra, även om det sällan eller aldrig blir särskilt hårt och jag gissar på att det lagts ned enormt mycket tid på arrangemang av låtarna, för precis allt låter genomtänkt och riktigt jävla bra!

Några ord om själva förpackningen kan väl också vara på sin plats. Omslaget pryds av en ängel med svärd och det känns väl passande med tanke på titeln. Omslaget känns rent generellt, om man bortser från att ängel bär linne, som helt ok. Sobert och ganska stiligt men ändå ”doomigt”. Den enda invändningen jag har är att det lagts på någon effekt i bilden som gör att den är fylld av massor av streck vilket tyvärr mest ger en illusion av att omslaget är utskriven på någon risig bläckstråleskrivare med taskigt skrivarhuvud. Kanske inte den mest lyckade idén genom tiderna…

Jag tvivlar på att den här skivan är superenkel att hitta i affärerna nuförtiden, men hittar man den är den väl värd ett köp. I brist på bättre ligger plattan, något förvånande, upplagd på Spotify, dock under det svängiga dansbandsnamnet Miradors! Slarv-spotify förnekar sig inte…

Mirador lyser med sin frånvaro på Youtube, men för den nyfikna finns plattan som sagt på Spotify!

Abysmal Grief – Hearse 2002

Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Horror Records 2002 (Den här utgåvan 2008 ltd. 500 ex.)
Abysmal Grief: Labes C. Necrothytus – Sång, keyboard / Regen Graves – Gitarr, trummor / Lord Alastair – Bas
Låtlista:
Sida A: Hearse
Sida B: Borgo Pass

Long time no see… Jaja, skit i det nu, nu är det nytt år och nya friska tag. Domedagen inföll som bekant inte under 2012 som utlovat och även under 2013 lös den med sin frånvaro. Vi får väl se om det blir någon ordning på torpet i Djävulens år tjugohundrafjorton men jag är skeptisk. Man får nog nöja sig med att tillskansa sig undergångsstämning genom att spisa domedagsorkestrar i vanlig ordning.

Idag far vi till B-skräckens förlovade land Italien och genom förstklassig doom förflyttas vi raskt till mörka rumänska skogar och mystiska begravningsprocessioner…

Abysmal Grief kan väl ses som det största av de numera relevanta italienska hårdrockbanden med stark ”skräckanknytning” och bitvis stark doom-anknytning (och där räknar jag t.ex. inte kultförklarade Death SS som, för doom genren, i dagsläget särskilt relevanta även om de varit där och sniffat runt en gång i tiden).

Sjutummare Hearse är Abysmal Griefs andra ”officiella” släpp och mötte dagens obarmhärtiga ljus 2002, då som ”vanlig” och starkt limiterad singel men här återutgiven på bildsingel om 500 ex. Bandet har efter det släppt ett antal högklassiga fullängdare och ickefullängdare vilka givit bandet en viss renommé men kanske aldrig något supergenombrott, i alla fall inte i det stela och rigida Skandinavien, där lek med mer ”klassiska” skräckteman lätt ses som pajaskonster…

Abysmal Grief kan dock sin sak och bjuder på hearse-singeln på två, för bandet, ganska typiska dängor. Småsvängig och inte allt för sävlig doom/hårdrock där det kanske mest utmärkande är Sångaren/Keyboardisten Labes C. Necrothytus barytonröst och drivande keyboardslingor. Allt detta tillsammans med höga hattar, kråsskjortor och ett genomgående skräcktema borgar naturligtvis för praktfiasko men på något vis lyckas Abysmal Grief vända på steken så att allt bara blir kalasbra och till och med cirkusslingorna på keyboarden låter kanon och får en raskt att befinna sig där på den smala bergsstigen som leder bort mot det fruktade Borgopasset…

Den enda invändningen man kan ha är väl att singelns B-sida med låten Borgo Pass bjuder på ett inte allt för roligt ljud där särskilt gitarrerna låter väldigt tunna och mjäkiga, väsensskilt från a-sidans betydligt fläskigare ljudbild. Petitesser dock, båda låtarna är ruggigt bra, precis som det mest i Abysmal Griefs katalog. Bara att vässa hörntänderna med andra ord och hugga in i lite riktig vampyr-lore, långt från snygga tonårsvampyrer suktande efter kärlek, töntiga klankrig och annan nymodig skit som tyvärr också tillåts associeras med Mörkrets Furste.