Pentagram, Procession, Saturnalia temple – Live 2012

Stockholm Slakthuset 2012-11-09

Jag har förbannat mig själv då jag inte mindre än två gånger låtit chansen att se Pentagram på svensk mark rinna ut i sanden (SRF samt Muskelrock) så när nu Püssy A GoGo hade vänligheten att erbjuda både Pentagram och Procession var valet att köpa biljett inte svårt. Det gäller nog att passa på, för Bobby Liebling ser ju rätt tärd ut, milt uttryckt, och risken att en gammal råknarkare åter trillar ned i träsket är väl knappast obefintlig, även om vi alla såklart hoppas på att han skall klara biffen.

I fredags satte jag mig således, mol allena då jag tydligen inte känner någon med samma ypperliga musiksmak som mig själv, i min sportigt gröna Volvo 945 med siktet inställt på Hufvudstaden för att tillgodogöra mig lite klassisk doom!

En kass grej med att åka själv är att man, när man väl äntrar spelstället lätt blir handfallen… ”Vad fan skall jag göra nu då…” Man är nykter och en utflykt till baren är således rätt meningslöst och att starta konversationer med folk jag inte känner passar inte direkt min asociala person som handen i handsken. Jag räddades i.a.f. tillfälligt av merch-borden där ett stycke Pentagram-tröja, ett stycke Procession-tröja samt ett stycke Procession 10”-vinyl vid namn ”Death and Judgement”, vilken bortsett från den nya titellåten även innehåller en cover på ryska kvlt-bandet Scald’s ”Nightsky”, inköptes.

Tröjor och platta…

Som tur var hade jag planerat min resa rigoröst, vilket betyder att jag på grund av husrelaterade problem hemma inte lyckades komma iväg när jag hade tänkt mig, och således behövde jag inte fylla ut allt för mycket dötid innan första bandet, Saturnalia Temple äntrade scenen. En piss och lite coolt CocaCola-häng i skuggorna räckte…

Saturnalia Temple:

Saturnalia Temple

Det här bandet var en ny bekantskap för mig, jag hade enbart kollat lite youtube-klipp innan och var väl inte så värst imponerad. Tyvärr så blev jag väl inte omvänd av att se dem live heller. Saturnalia Temple är helt enkelt inte min kopp te, som man säger, eller kanske sa. Jag gillar fräckt riffande och Saturnalia Temple handlar mycket om mystiska ljud med massor av reverb på gitarren ovanpå någon form av evighetsloop från rytmsektionen. Ibland blir det dock rätt tungt och bra, särskilt när sångaren/gitarristen väljer att sjunga lite ”tuffare”, men i stort så håller jag mig till ”Tack, men nej tack”. Saturnalia Temple verkar dock ha en trogen fan-skara så det blev inte tomt framför scenen vilket ofta kan vara fallet när de ”lite mindre” förbanden gör sitt jobb och det är ju kul!

Procession:

Procession

Chillensksvenska Procession är ett relativt ”ungt” band och helt klart det bästa som hänt subgenren ”Epic Doom” på väldigt länge. Deras hitintills enda fullängdare ”Destroyers of the Faith” är med sin betydligt tyngre och ”doomigare” doomswordepik en riktig höjdare och Procession visar ikväll att materialet fungerar ypperligt även live. Procession är nyligen förstärkta med trumslagarpojken Uno Bruneisson (In Solitude) och han ser skitglad ut spelningen igenom fast det gör inget då han spelar som en dommedagsgud och verkligen tillför låtarna en hel del! Från Felipe Plaza Kutzbach inledande stenhårda Motörhead-parafrasering ”We are Procession, we play Doom Metal” till att sista ton ringer ut bjuder Procession på en kanonspelning, tungt och episkt som få. Bäst är föga förvånande den överjävligt bra doom-dängan ”Chants of the Nameless” (Nya låten ”Death and Judgement” är också jävligt solid…), sämst är den überpackade dansande hipsterjäveln som gör sitt bästa för att öka på mitt människoförakt. Att det bitvis låter lite ostämt (det skruvas på stämskruvar både en och två gånger under låtarnas gång) är såklart också lite trist, men det är inte värre än att man noterar det. Jag tänker inte sträcka mig till att Procession är kvällens höjdpunkt, men jävligt bra var det!

Pentagram:

Bobby Liebling, Pentagram

Inför huvudakten börja slakthuset fyllas rejält. Jag valde att stå kvar och vänta efter Procession för att få en hyfsat plats långt fram och det var nog klokt. Det blev snabbt svintrångt och redan innan spelningen börjar de där idiotiska böljandet fram och tillbaka som tydligen någon tycker är skitkul att sätta igång. Nåja, efter en inte allt för lång väntetid äntrar i.a.f. Bobby Liebling, Victor Griffin och deras yngre trumm- respektive bas-kompanjoner scenen och Pentagram drar igång, vilket knappast minskar på trycket framme vid scen… Bobby är på riktigt uselt humör, eller han är i.a.f. måttligt imponerad av ljudteknikerns arbete och visar med all tydlighet vad han anser om honom. Förståligt när han visar att han i praktiken inte ens kan böja sig åt något håll utan att få rundgång i scenmonitorerna. Efter ett par låtar slutar han dock att argt vifta åt teknikern och börjar istället med sitt sedvanliga galna scenutspel. Kul att se på och Pentagram levererar verkligen! Jag har hört att det gnällts både på ljud och på Bobbys röst gällande denna spelning men jag skall i ärlighetens namn säga att jag tycker både ljudet och hans sång fungerade riktigt bra. Efter ett par låtar låter(!) jag mig välvilligt förflyttas bakåt i publikhavet då jag i min förbannade nykterhet inte orkar stå och trängas i de första raderna längre, vilket förmodligen är ett klokt beslut då det senare uppstår ett visst tumult där framme när en snorförbannad Victor Griffin kräver att få något allt för påstridigt(?) fan(?) bortforslat. Spelningen fortsätter i.a.f. efter ett kort stopp medelst vaktingripande, även om Griffin fortsätter det ilskna gestikulerandet ett tag till.
Största delen av spelningen består av naturliga skäl av utlovade ”hela Relentless” (oj vad mycket bra låtar det finns där!) med ett par enstaka låtar från nyaste (riktigt bra)  plattan ”Last Rites” instuckna. Jag är jävligt nöjd med spelningen, även om det var lite synd att de inte lirade min favoritlåt från nya plattan, ”Call the Man”, och jag känner mig jävligt nöjd med att jag fick och tog chansen att se Pentagram live!

Sedan återstår bara, att efter att förvirrat ha krånglat sig ut ur Slakthusområdet som stängts med bommar vid varenda jävla utfart (vad var grejen med det?) att köra de ca: 20 milen hem igen, något kvällens spelningar med Procession och Pentagram lätt var värda!

Ps. att alla kort ser ut som skit beror på att min mobilkamera förmodligen är marknadens absoluta lågvattenmärke…

Krux – Krux 2002

Tufft som få, ännu snyggare utan stickern…

Mmmm… Religiöst vansinne!

Mascot Records 2002
Krux: Leif Edling – Bas / Mats levén – Sång / Jörgen sandström – Gitarr / peter Stjärnvind – Trummor / Fredrik Åkesson* – Gitarr (lead) / Nico Elgstrand* – Gitarr (lead) / Carl Westholm* – Orgel, Melotron, Moog
*Gästmusiker
Låtlista: Black Room / Krux / Nimis / Sibiria / Omfalos / Enigma EZB / Poccocátepetl / Evel Rifaz / Lunochod (part I, II, III, IV, V, VI & VII)

Gött att få vila ögonen på lite kvalitetsbilder igen! Jag är iofs. inget större fan av psykadelia men ett foto på en dödskalle kan nästan aldrig bli fel och här känns t.o.m. batikbakgrunden passande! Att baksidan pryds av pilgrimsplatsen ”Kryžių kalnas” (korskullen) I Litauen, här flummigt blåfärgad gör såklart inte saken sämre. Alla doomplattor borde begåvas med minst ett kors, en dödskalle samt en samplad kyrkklocka (även det finns såklart med på denna platta) så det känns såklart skönt att genrens maestro, Leif Edling visar var skåpet skall stå!

Denna supergrupp, bestående av nyssnämnda dommedagsankaret Edling samt Ex-Entombedarna Jörgen Sandström (Ex-Grave, Project Hate MCMXCIX mm.) och Peter ”Flinta” Stjärnvind (Merciless, Nifelheim mm.) samt världens mest anlitade vokalist, Mats Leven (Ex-Therion, Ex- Yngwie Malmsteen samt faktiskt alla andra existerande eller splittrade svenska grupper genom tiderna), har väl knappast undgått någon? Vid tidpunkten för detta släpp var det absolut det mest spännande som hänt doom-grenen på år och dag.

Krux debut känns som en naturlig fortsättning på mellanerans (läs: de svåra åren) Candlemass eller för all del, Edlings första sidoprojek (även detta med Leven), det fenomenala Abstrakt Algebra. Det är måhända inte lika äventyrslystet som AA, och absolut inte lika Sabbath-svängigt som blytunga ”From the 13th Sun” men den postmoderna skramligheten känns absolut igen. Även om Leif släppt lite på tyglarna på följande KRUX-plattor fungerar han på debuten fortfarande som envåldshärskare, åtminstone när det kommer till låtskrivandet men som den fenomenala dommedasförmedlare han är blir det inte ett dugg tjatigt för det.

Jag är absolut av den åsikten att Krux starkt bidrog till den (om än måttliga) revival som doomen åtnjöt under 2000-talet, och kanske i förlängningen framgången som retrorocken/metallen vunnit på senare år.

Krux debut är inget annat än en modern (jaja…) doomklassiker, bäst är refrängmonstert ”Omfalos”, Carl Westholms (Leif Edling, Ex-Candlemass, Ex-Abstrakt Algebra), här som ”gästartist”, fenomenala orgelspel och de råtuffa samplingarna i ”Bring me the Head of Nikita Chrusjtjov” (med kamrater). Bara att falla ned på knä och dyrka, med andra ord!

Nähe, nu är det väl dags att värma inför fredagens Pentagram/Procession-spelning i Stocholm men innan det kan man ju alltid slå ett getöga på denna hårda live-upptagning från Krux DVD, fyndigt betitlad ”Live” från 2003.