Memory Garden – Verdict of Posterity 1998

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

Kanske inte tvålfager?

Kanske inte tvålfager?

Metal Blade records 1998
Memory Garden: Anders Looström – Gitarr / Ken Johansson – Bas / Stefan Berglund – Gång / Simon Johansson – Gitarr (lead) / Tom Björn – Trummor
Låtlista: Carved in stone / Awkward tale / Shadow season / Tragic kingdom / The sum of all
fear / Split image / Outward passage / Wasteland foretold / Amen

Hallå, hallå… Någon som är kvar?

Ja, ja vi fortsätter väl som om inget hade hänt och låtsas inte om det (återigen…) tämligen långdragna uppehållet. Men vi kan ju köra en mjukstart i alla fall. Det är ju onödigt att dra på sig skador genom att gå ut för hårt otränad…
Det blir således varken snigelfart eller vråltyngd utan mer semidoomorienterat med Kumlas egna gullegrisar Memory Garden och deras andra platta Verdict of Posterity från 1998.

Memory Garden är inget som direkt spisas dagligen i det Sorgfaagliska hemmet, även om jag äger ett par plattor med bandet och min senaste kontakt med grabbarna (nu lät man ju jävligt hej och tjenis…) innan inlyssningen av denna platta var nog en smått fiaskoartad spelning med bandet för en fem, sex år sedan eller så. Inte fiaskoartad ifrån bandets sida, men publiken i den inte helt fritidsolika lokalen (det var läsk och bullar som gällde i ”baren”) hade, när det något försenat, var dags för huvudbandet (vilket då, kanske inte helt förvånande, råkade vara Memory Garden) hunnit reducerats till bandets närmaste anhörig samt undertecknad med sällskap… Kanske inte ett optimalt upplägg, men Memory Garden levererade i alla fall så ingen skugga över dem.
Eller föresten, min senaste kontakt var när jag i förbifarten, inte spiknykter, häcklade en oförstående Stefan Berglund för ovanstående spelning, på 25årsfirandet av Epicus Doomicus Metallicus men det kanske vi skall lämna därhän…

Memory Garden refereras ju allt som ofta till som ett Candlemass-light och om än kumlagossarna definitivt satsar mindre på tyngd än sin genredefinerande landsmän tycker jag att jämförelsen haltar en hel del. ”Verdict of Posterity” bjuder knappast på på någon glättigare version av traditionell Doom utan snarare ett någorlunda eget uttryck med sin doomkryddade, någorlunda progressiva anrättning. Inte minst bjuder trummisen Tom Björn på ett varierat och innovativt trumspel, något jag vanligtvis inte ser som fruktansvärt positivt inom genren men här funkar det fint och det är något som snarast för tankarna till Memento Mori (där han ju också gjort en kort session).
Vill man utöka referensramarna ytterligare är det väl Solitude Aeturnus som bör nämnas även om likheterna knappast är slående.

Det låter av naturliga skäl väldigt ”svenskt” om ”Verdict of Posterity” och gillar man svensk, lite småmeckig men absolut inte tillkrånglad metal precis som den lät på 90-talet, lär man gilla Memory Garden. Mitt minne sa mig att Memory Garden var betydligt mindre ”doomiga” än vad de är men trots att de väl rent ”tyngmässigt” ligger på gränsen till vad som kanske ingår i genren (doompuritaner lär utan tvekan snörpa på läppen och utesluta…) så bjuds det på tyngre partier både här och där. Min stora stötesten är egentligen sången, Stefan är utan tvekan en skicklig sångare men personligen är jag inte riktigt i fas med hans lite ”gnällig” småhesa röst, men det är väl mest en smaksak.
Sen är det ju naturligtvis synd att man slarvar bort sin tyngsta låt ”Amen” genom att göra en jättelång pianoballad av den.

Verdict of Posterity är i alla fall en bra skiva, kanske inte något man drar på för att segla bort på ett hav av vibrationer, men som ett stycke ”svensk” metal funkar den finfint!

Scald – Will of the Gods is Great Power 1996

 

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Framsida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

MetalAgen 1996 (Den här utgåvan Wroth Emitter Productions 2003, Ltd 1300ex)
Scald: Maxim ”Agyl” Andrianov – Sång / Ivan ”Harald” Sergev – Gitarr / Karry – Gitarr, Keyboard / Velingor – Bas / Ottar – Trummor
Låtlista: Night Sky / Sepulchral Bonfire / A Tumulus / In the Open Sea / Eternal Stone / Ragnaradi Eve / Bilrost / Sepulchral Bonfire (Version 95)*
*Extraspår

En bra grej med internet är att man utan att stånga sig blodig kan få nys om lite mindre kända akter, ja man kan till och med lyssna på musik från världens mest avlägsna hörn, vilken för en sisådär femton år sedan bara de mest inbitna samlarna, med en god portion tur, skulle kunnat lägga vantarna på. En rätt dålig grej med internet är å andra sidan att varenda jävel har allt på ett musklicks avstånd och det som en gång var speciellt och obskyrt numera viftas bort som ”jaha, den där gamla plattan… det är väl inget” av kvastskaft som när ett större intresse i att knäppa folk på näsan än att grotta ned sig i spännande musik.

Nåja, skit i det. En annan pissig sak med nätet är ju att varenda jävla gnällgubbe kan starta upp en blogg där de kan sitta och sura över svårgreppbara nutidsfenomen och det var ju inte direkt där jag ville hamna…

Vi kör således på, med en obskyr jävla doomplatta som förstås varenda jävel har hört för länge sedan. Ryska Scald släppte 1996 en minst sagt episk kassett som i all sin avlägsenhet kanske inte rönte någon direkt framgång (alla som tjackade kassetten när den först gavs ut kan ju räcka upp en hand… Näe, tänkte väl det.) men på senare år vunnit något av en legendstatus. Kanske beror det på att det bakom det vikingainspirerade omslaget (på min utgåva dårå, i sann småbolagsanda är det naturligtvis olika omslag på alla utgåvor av den här plattan) på Will of Gods is a Great Power, vilket skivan heter i original, återfinns ett stycke mycket kvalitativ doom-metal. Visst lämnar ljudet ganska mycket att önska, men jag gissar att det var så här det lät i Ryssland i mitten av nittiotalet om man var ett litet skitband utan ekonomi till någon större studio, men musikaliskt rör sig Scald i de högre divisionerna!

Oftast är det en markant skillnad mellan toppen och ”resterande” band inom episk doom men även om Scald kanske inte når Candlemass eller för den delen kronprinsarna Solitude Aeturnus klass så är de i alla fall och sniffar de sistnämnda i bakhasorna med sin ultraepiska doom.

Legendstatusen kan ju också komma sig av, så som den ofta gör, ond bråd död. Will of Gods is a Great Power blev nämligen Scalds debut tillika svanesång, då Scalds kanske främsta tillgång, den fenomenala sångaren Максим Андрианов, eller som han omnämns på skiva, Agyl, tragiskt omkom i en tågolycka och därmed deklarerade Scalds omedelbara slut.

Mycket sorgligt naturligtvis och visst är det synd även på ett musikalisk plan, för med låtar som t.ex. Night Sky är man minst sagt funderande över vad som skulle ha kunnat komma om Scald tillåtits etablera sig.

Will of the Gods is Great Power är en obskyr pärla som alla med något som hels intresse för episk doom skall kolla upp ögona bums. Fast det behövs ju inte, ni har ju hört den för länge sedan!

För övrigt är det naturligtvis hysteriskt(?) roligt, att som svensk, se ”outrot” betitlat Bilrost… Vågar vi gissa på att Bifrost var vad som eftersöktes?

Nedan den fräsiga officiella videon till Sepulchral Bonfire!

 

 

 

The 11th Hour – Burden of Grief 2009

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Allergiframkallande baksida... Låtsashandskrift är en styggelse.

Allergiframkallande baksida… Låtsashandskrift är en styggelse.

Napalm records 2009
The 11the Hour: Ed Warby – Sång, Trummor, Gitarr, Bas / Rogga Johansson – Sång
Låtlista: One last Somke / In the Silent Grave / Orgins of Mourning / Weep for Me / Atonement / Longing for Oblivion

Folk med många strängar på sin lyra får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig. Eller snarare, folk med många strängar på sin lyra där projekten ter sig ganska olika eller där kanske bara ett av projekten hux flux går i en skev riktning, får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig.
Spelar man livsbejakande ”power metal” i 52 olika konstellationer ter det sig helt enkelt inte trovärdigt att man plötsligt kletar på sig skitig corpse paint och skaldar om att begrava världen i aska i något Svartmetalprojekt, sisådär 15 år efter den värsta hypen…

När Ed Warby (Ex-Gorefest, Hail of Bullets, Ayreon samt ett ton andra aktiva eller mindre aktiva band) fick för sig(?) att börja mangla doom under namnet ”The 11th Hour” sent 2000-tal kändes det således inte helt klockrent. Att det dessutom skedde, mer eller mindre, som ett soloprojekt där multitalangen Ed sköter allt förutom growl, vilket lämnats till Rogga Johansson (Paganazier, Ribspreader, ex-Deranged samt ungefär femtusen dödsband till, alla med stadig skivutgivning) ökade väl knappast på förväntningarna. Keep it real, liksom.

Nu är jag medveten om att den här synen på projekt kanske mer är ett problem hos mig än hos själva artisten för vem är jag att säga ”Vadå, du kan ju inte börja lira doom nu, du är ju för fan en progg-kille…” (eller döds-, power-, symphonic- eller space-kille eller vad fan man nu skall klassa Ed som)? Trots min, i alla fall begynnande, förmåga till självkritik har jag dock svårt för de här projektbanden, men av en eller annan anledning hindrade det mig i alla fall inte från att köpa ”bandets” debut, ”The Burden of Grief”, när den kom ut i affärerna 2009. Kanske suktade jag bara efter lite doom som bröt rådande norm, det vill säga, inte stank braja och svettiga flanellskjortor, vad vet jag, men köpt blev den i alla fall och det var ju bra det!

Så vad döljs då innanför omslaget till denna skiva? Ett omslag som för övrig, med sin närstudie av fågel, väl får ses som ganska ok. Kanske inte det roligaste jag har sett men till och med jag fattar att målade fantasilandskap med magiker, avgrundsmonster och trånande damer i gjutjärnsbikini kanske hade tett sig något malplacerat här, då plattan är en koncepthistoria om en, av lungcancer drabbad man (här kan det ligga någon verklig historia och släktskap till Ed bakom, men jag är lite osäker på det. Kanske blandar jag bara ihop allt med Vallenfyres första platta?), sista tid.

Muntert värre med andra ord!

Till det bjuds ett stycket dödsdoom av inte alls oäven kvallitet. Så fasligt ”dödsigt” är det väl i och för sig inte men det riffas i alla fall hårdare än andra band som ofta tillskrivs plats i denna subgenres subgenre t.ex. My Dying Bride.

Först tyckte jag plattan var något enahanda men det är en åsikt jag vill revidera. Bra riff och Warbys intressanta sångslingor, Warby har för övrigt en riktigt bra röst men jag misstänker att det finns en viss risk att man retar sig på den lite nasala tonen, bygger riktigt bra och hyffsat varierade låtar där det finns en del att upptäcka, vilket gör att plattan växer lite för varje varv den spelas.

Att Rogga då och då dyker upp och totalt krossar med sin enastående growl gör inte saken sämre, den karln har verkligen en lysande dödsstämma!

Vill man vara lite gnällig kan man väl för all del slå ned på att det vid enstaka tillfällen dyker upp lite pianoklink, mest för att skapa kontrast skulle jag tro och inget som stör speciellt mycket men visst, jag hade hellre sett att pianot uteblev.

En viss musikalkänsla infinner sig också när man lyssnar på ”The Burden of Grief”. Det vet jag iofs. inte om det nödvändigtvis behöver vara något negativt. Låtarna är ju som sagt bra och musikalkänslan kommer väl mest av att det sorgsna konceptet ackompanjeras av musik av synnerligen episk natur.

Skräms man inte av den bitvis förekommande growlen, eller för den delen, av att serveras en, trots hårda riff, dödsdoom som egentligen, musikaliskt men inte tematiskt, ligger ganska långt från själva döden är ”The Burden of Grief” helt klart ett vettigt val och visst är det riktigt kul med en platta som växer, från att vara ok till att faktiskt visa sig vara ett guldkorn, även om omslagsetiketens referenser till Candlemass väl kanske inte sitter sådär riktigt mitt i prick…

Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

Sorcerer – Sorcerer 1995

Döden, vad jan gå fel?

Döden, vad kan gå fel?

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Brainticket Records 1995 (den här utgåvan 2011)
Sorcerer: Anders Engberg – Sång / Johnny Hagel – Bas / Peter Furuhild – Gitarr / Mats Liedholm – Gitarr / Rickard Evensand – Trummor / Tommy Karlsson – Trummor
Låtlista: Premonition / The Sorcerer / Northern Seas / Queen in Black / Inquisition / Wisdom / Stargazer / At Dawn / Anno 1503 / Born With Fear / Dark Ages / Far Beyond / The Battle / Visions

Janne Stark hävdar i sin, förvisso inte helt felfria, men för all del väldigt trevliga och minst sagt omfattande Encyclopedi över svensk Heavy Metal att Sorcerer är ett band som sålt fler demos än de någonsin sålt skivor. Huruvida just det påståendet är sant eller inte vet jag inte men det kan säkert ligga en del i det då Sorcerer trots allt besitter en liten, men med betoning på liten, kultstatus men att det trots detta mer snackas, eller hur mycket det nu snackas, och skrivs mer om ”Sorcerer” än om själva musiken, T.ex. Vid återutgivandet av deras enda platta.
Att nämnda skiva sedan till största del består av just av Sorcerers demos bidrar också till det hela, lite beroende hur man räknar kanske…

Om man nu släpper tämligen ointressant idisslande och gissningar kring försäljningsstatistik kan man iställe konstatera att Sorcerer bildades 1988 av diverse löst folk som sedemera skulle vandra vidare till betydligt mer framgångsrika orkestrar (Tiamat, Lions Share, Therion m.m.), och kanske beror Sorcerers, om än blygsamma, legendstatus på detta?
Solitude Aeturnus gitarrist John Perez plockade hur som helst upp gruppen 1995 och släpte stora delar av de två demokasseterna samt lite andra låtar på en självbetitlad platta (ja inte efter Perez då utan Sorcerer…), en skiva som 2011 återutgavs, nu med alla demospår inkluderade.

Både det initiala skivsläppet såsom återsläppet kan man väl säga var en välgärning, och än en inte helt förvånande sådan, då Sorcerer spelar en Heavy Metal-inriktad doom med starka progressiva drag, inte helt väsensskild från Perez egna bedrifter i Solitude Aeturnus även om Sorcerer låter ungefär så mycket svensk hårdrock i skiftet 80/90-tal som man nu kan göra, ovanpå det.

Plattan hade nog kunnat vara en riktig liten pärla om det nu inte vore för att det handlar om en demosamling i stort. Inget fel i detta i och för sig om det nu inte vore för ljudet, som är en historia i sig. Att demos låter ”sådär” är inget att höja ögonbrynen för men i just Sorcerers fall lyckas man kanske ta värsta tänkbara väg… Allt, utom basen, i tidsmässig …and Justice for all… anda, är tydligt och väl utskiljt och inte i närheten av det murriga och kompakta ljud man kanske vanligen förväntar sig av demos inspelade vid den här tiden, tyvärr har man dock lyckats ta bort varje uns av rymd och värme, vilket presenterar en doom som är befriad av allt vad tyngd befarar.

Låtmaterialet är det inget större fel på, i synnerhet inte på plattans första del, vilket torde vara bandets senare del, D.v.s demo 2 och inspelningar kring denna. Plattans andra del som består av den första demon är lite väl smörig, och känns ibland som en ursäkt för att visa hur jävla bra Anders Engberg (numera i 220 Volt) sjunger, vilket i och för sig är sant, Engberg sjunger som en Gud, själv vill jag ha honom som en korsning av Tony Martin och Joey Tempest, men låtmässigt blir det lite haltande. Resterande band är knappast några klåpare heller och allt låter, om det nu inte vore så tunt, väldigt bra, eller snarare väl framfört.

Första delen av skivan, som då till stora delar består av den andra demon har ännu vekare ljud, men här känns låtarna betydligt hetare och med lite mer tyngd i ljudet hade det här helt klart varit en jämbördig kombattant till mer etablerade band i samma genremässiga gränsland, såsom Memory Garden eller kanske till och med självaste Solitude Aeturnus. Stundom, som i Queen in Black, är det faktist snudd på fantastiskt bra!

Nu stannar dock allt på en, om än väldigt proffsig och efter förutsättningarna föga förvånande, demonivå och ibland kanske det är bra? Att pinsamheter som de avslutande textraderna i ”Far Beyond” -”Together we are strong, as the music in this song” får en begränsad publik kan väl bara vara bra, men egentligen önskar jag nog mest att jag fick höra Sorcerers bitvis jävligt bra doom och oklanderliga framförande på en ”riktig” skiva med en betydligt tyngre produktion. Det kan jag nästan lova hade blivit ståtligare än en kungabegravning i störtregn!

Pluspoäng utdelas för övrigt till nyutgåvans omslag, som trots modern teknik(?) faktiskt är ganska tufft!

Nedan ett om möjligt än mer stjärnspäckat Sorcerer, kanske inte helt i originaltsppning…

Mirador – The Azrael Tales 2005

 

En ängel i linne, skall det vara något det?

En ängel i linne, skall det vara något det?

En baksida... igen.

En baksida… igen.

Rivel records 2005
Mirador: Erik Mjörnell – Gitarr, bas / Jakob Forsberg – Sång, keyboard / Olof Gardestrand – Trummor
Låtlista: Redeemer / Phoenix Syndrome / No Lose Cut / Post Believers / Perfect Plan / Soul Distortion / The Trial / Thief / New Day / Metropolis Metamorphosis

Man kan ju fråga sig vad fan jag håller på med men nu blir det visst kristet här igen… Med raska kliv beger vi oss till Finspång och tidigt 90-tal och en missionskyrka som har fått doom-feber efter besök av proggiga doomorkestern Veni Domine. Resultatet av detta blir en konstellation bestående enbart av fromma korgossar, eller jag är lite osäker på hur from trumslagarepöjken egentligen var, och en Jesusdyrkande domedagsorkester vid namn Mirador (i sanning fanns väl bandet innan men bytte helt inriktning efter att ha influerats av Veni Domine).

Eftersom undertecknad vid tiden spelade i byns enda(?) andra domedagsorkester, märkas bör med helt annan trosinriktning, blev jag pådyvlad deras demo, ”King of all Kings”, som om jag mins det rätt (ett av mina barn gjorde processen kort med kassettbandet för många år sedan) bestod av en himla massa låtar inspelade på fyrkanalsporta, där hälften bestod av ”doomiga låtar” och resterande var erbarmligt smöriga kärleksförklarningar till Vite Krist och Co.

Demon, eller kanske främst kusinerna Jakob och Eriks otvivelaktiga talang, renderade i alla fall i skivkontrakt och i en omgruppering i leden rekryterades, inte heller särskilt gudfruktige(?), trumfantomen Lars ”Lärta” Palmquist (numera bl.a. hyffsat framgångsrik som skönsjungare i Scar Symetry) till trumpallen.

Skivkontraktet rann dock ut i sanden då bolaget konkade och sedan var väl sagan mer eller mindre all…

Något förvånande dök dock Mirador åter upp sisådär 12-13 år senare, nu återigen med ny trummis och endast Erik och Jakob kvar av de gamla medlemmarna, med plattan ”The Azrael Tales”. Av nyfikenhet införskaffades plattan, även om jag förmodligen (vem vet det, är nästan tio år sedan nu) trodde att de mer smöriga inslagen skulle tagit över helt och att det enbart skulle låta kristet (som i kasst) men döm av min förvåning när plattan visade sig vara en riktig liten pärla!

Nu snackar vi knappast doom i sin renaste form utan här bjuds en kakafoni av en mestadels väldigt episk progresiv heavy metal, men med mer eller mindre framträdande doom-element, och… här och var anas inte helt subtila vinkningar åt en viss Marilyn Manson med halvindustriella inslag. Det senast nämnda kan ju, på goda grunder, skrämma bort vem som helst men faktum är att dessa inslag, bortsett från att vara ganska lätträknade, faktiskt inte är så pjåkiga och passar in utmärkt de få gånger de förekommer. Naturligtvis kan vissa paralleller dras till de gamla förebilderna i Veni Domine men jag vill mena att Mirador har ett fullt utvecklat eget ”sound” och inte på långa vägar kan ses som ”copy cats”.

Av naturliga skäl genomsyras texterna och skivan i stort av ett kristet tema, men det är bara ibland som det blir allt för påträngande och såsigt även om några sådana tillfällen även förekommer. Då och då lyckas man tajma den lamaste formen av gudsdyrkan, typ ”rädda mig o Herre, det är du och ingen annan som gör mitt liv värt att leva” med de fåtal riktigt smöriga partierna men som tur är det inte irriterande ofta.

Överlag är detta riktigt bra, även om det sällan eller aldrig blir särskilt hårt och jag gissar på att det lagts ned enormt mycket tid på arrangemang av låtarna, för precis allt låter genomtänkt och riktigt jävla bra!

Några ord om själva förpackningen kan väl också vara på sin plats. Omslaget pryds av en ängel med svärd och det känns väl passande med tanke på titeln. Omslaget känns rent generellt, om man bortser från att ängel bär linne, som helt ok. Sobert och ganska stiligt men ändå ”doomigt”. Den enda invändningen jag har är att det lagts på någon effekt i bilden som gör att den är fylld av massor av streck vilket tyvärr mest ger en illusion av att omslaget är utskriven på någon risig bläckstråleskrivare med taskigt skrivarhuvud. Kanske inte den mest lyckade idén genom tiderna…

Jag tvivlar på att den här skivan är superenkel att hitta i affärerna nuförtiden, men hittar man den är den väl värd ett köp. I brist på bättre ligger plattan, något förvånande, upplagd på Spotify, dock under det svängiga dansbandsnamnet Miradors! Slarv-spotify förnekar sig inte…

Mirador lyser med sin frånvaro på Youtube, men för den nyfikna finns plattan som sagt på Spotify!

Doomshine – Thy Kingdoom Come 2004

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Iron Glory Records 2004
Doomshine: Carsten Fisch – Bas / Markus Schlaps – Trummor / Sven Podguski – Gitarr / Tim Holz – Sång, Gitarr
Låtlista: Where Nothing Hurts but Solitude / Venus Day / Light a Candle for Me / Creation (Chapter of Hope) / Sleep with the Devil (Chapter of Belief) / Shine on Sad Angel (Chapter of Doom) / A Room without View / The Cross (still stands for Pain) / Valiant Child of War

Idag återvänder vi till tyskland för att spisa lite episk doom.

Vi går ut hårt och startar med en rejäl dos gnäll, något man gott kan göra då dommedagsorkestern i fråga, vid första anblick utmärker sig genom inte mindre än två stycken, mindre positiva särdrag.

Ett: Skivan pryds av den allra värsta sortens omslagsdesign, den så förhatliga men ack så populära photoshop-bilden… Nu finns det absolut fulare omslag än det här, t.ex. styggelsen som dök upp på plattans uppföljare, men här blir det inte bara photoshop-fult utan även omåttligt tråkigt.
Interiören i någon tråkigt tom gotisk katedral med fula och meningslösa ljuseffekter, har vi månne sett detta förut? Jajamensan, och precis som alla andra karbonkopior på detta sinnesslöa bildkoncept valdes den spännande färgskalan brungrå! Festligt värre med andra ord…

Två: Doomshine? Doomshine… Ja det skall väl vara tyskar till detta. Hela iden att döpa sitt band till ett namn som inte bara skall ”återspegla” utan minsann övertydligt förklara vilken genre man lirar är ju rätt trött (Death må vara förlåtna), men Doomshine… Vadå Doomshine? Skall det bedyda dommedagssken eller? Totalt jävla nonsens skulle jag säga och därtill fabulöst fult… Naturligtvis är loggan fult photoshoppad i samma anda som resterande omslaget, ingen högodsare på det inte. Ingen blir väl förvånad över att ordet doom skojas in i albumtiteln också… Tyskjävlar…

Jaja, kasst bandnamn och fult omslag, det har vi ju varit med om förut utan att musiken blivit lidande för det, hur går det för Doom…suck…shine då?

Första gången jag hörde bandet och skivan ifråga, runt året för releasen, blev jag faktiskt rätt såld. Jag tyckte att det var riktigt bra men jag fick aldrig tag i plattan i fysiskt format utan fick några år senare nöja mig med uppföljaren, en helt ok platta det med men inte levde den upp till det nostalgiska skimmer som omgärdade debuten inte.
När jag sedan sent om sider fick tag i plattan måste jag medge att den bjöd på en viss besvikelse. Den var inte alls lika bra som jag mindes det utan den kändes snarare ganska trött och intetsägande. ”Thy King…suck…doom come” börjar visserligen med ett hyfsat fräckt Solitude Aeturnus-minnande riff och det riffas en hel del även resten av plattan men skivan dras lite av syndromet med sång på ständiga ackordutslag och den där lite ”mystiska stämningen” som tyvärr allt som oftast bygger på plockgitarrer, lugnt komp och försiktiga melodier snarare än på hård tyngd, och Heavy Metal vill man ju ha ruffig och hård, inte tillbakadragen och mjuk.

Även sångmässigt finns det en del att önska, Timmy Holz har förvisso en bra röst och sjunger inte oävet alls men det blir lite väl mycket ”Power Metal” över det hela för att jag skall vara riktigt nöjd.

Nu skall jag i ärlighetens namn säga att plattan växt en hel del med ökat antal spelningar, och det som först kändes alldeles för slätstruket och händelselöst visar sig innehålla både ett och annat småtufft riff och en hel del riktigt tunga passager. Jag är dock inte helt övertygad, det finns ganska många plattor som är bättre än den här, men visst, som omväxling då och då funkar den, om inte annat kan man ju låta sig svepas iväg i de riktigt välskrivna gitarrsolona.

Gillar man episk doom alá Solitude Aeturnus, fast med en omistaglig tysk touch och dessutom föredrar sin metal ytterst kompetent framförd, här har det utan tvekan nötts både i replokal och hemma på kammaren, kan nog Doomshine vara ett band att kolla upp, fast så värst spännande blir det aldrig och i min bok hade det inte skadat med åtminstone en smula mer skit under naglarna och naturligtvis en hel del mer hackande i E…

Nedan följer en liveupptagning av ”Where nothing Hurts but Solitude”där Leo Stivala från Maltas Forsaken hjälper till med att gapa lite!

Candlemass – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee 2012

Old English-font - check, Dödskalle - check, Kors - check. Allt i sin ordning med andra ord.

Old English-font – check, Dödskalle – check, Kors – check. Allt i sin ordning med andra ord.

Hmm... Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Hmm… Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Napalm Records 2012 (Ltd. 150ex Gold, 450ex Black)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Lasse Johansson – Gitarr / Jan Lindh – Trummor / Robert Lowe – Sång
Låtlista:
Sida A: Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee
Sida B: The Killing of the Sun

Det finns mer eller mindre nödvändiga skivor. En del går inte att leva utan och en del går det alldeles utmärkt att klara sig att, ja det kan till och med vara önskvärt, aldrig mera höra igen och en del går från att vara viktiga till att efter hand passeras till högen som aldrig, aldrig… aldrig… aldr… kommer att spelas igen.

Candlemass 12” – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee är ett fint exempel på sistnämnda.

Inte för att det är något större fel på den. Ett riktigt snyggt omslag med precis den enkla monokroma dödsdyrkarestetik som jag, och jag gissar en hel del andra, gillar så mycket, omsluter en lockande limiterad guldfärgad 180g vinyl, det är alltid kul med stort format även om det är en singel, och musikaliskt finns inget att klaga på heller.

Singelns A-sida består av det första som presenterades för omvärlden gällande den då annalkande nya, och sista, plattan med Candlemass, ”Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee”. En med Candlemass-mått mätt rätt kvick dänga. ”Snabba” Candlemass-låtar ställer jag mig något tveksam till, visst har de lyckats få till en och annan (eller kanske mertalet av produktionen) men lågvattenmärken som ”Black Dwarf” gör att man oroligt drar öronen åt sig när Leif levererar fartmonster (yeah right…).

Nu visade sig DitTotMQB vara en ypperlig låt, jag gillade den (jag blev själv förvånad) första gången jag hörde den och den har dessutom växt en hel del med antalet lyssningar. Bidrottningen fångar en helt enkelt i sin virvlande galenskap!

B-sidan var, när det begav sig, mest spännande då det rörde sig om ännu en ny låt, men till skillnad mot A-sidan en låt som inte luftats innan, ”The Killing of the Sun”.

Här dras tempot ned en aning även om jag väl fortfarande skulle vilja kalla det för mid-tempo doom men riffen är både svängiga och tunga. En bra låt, om än inte fantastiskt, och tillsammans med det fina titelspåret gav den här promo-singeln ett riktigt sug efter den kommande fullängdaren ,”Psalms for the Dead”, något som verkligen gladde mig då jag, till skilnad mot vad majoriteten verkar anse, tyckte att föregående ”Death Magic Doom” var en ganska slätstruken historia.

Så, två bra låtar förpackade i ett snyggt fodral, varför lyssnar man inte på den här särskilt ofta då? Naturligtvis beror det på det faktum att det inte erbjuds något mer än samma låtar, i samma versioner som senare skulle dyka upp på ”Psalms for the Dead” och skivan förlorar således en del värde när man lika gärna kan dra på fullängdaren med alla kanonspår som samsas med de här två låtarna om utrymmet där. Omslaget är ju dessutom bara en variant av fullängdsomslaget, hur snyggt det än må vara.

Lite tråkigt alltså, varför inte göra en EP när det ändå bjuds på en 12:a? I ”värsta” fall kan man ju slänga dit något halvobskyrt live-spår, men ändå hellre bjussa på en eller två exklusiva bonuslåtar som inte återfinns på fullängdaren. Det faktum att skivan såldes till närapå fullängdspris gör dessutom att det känns småsnålt.

Nåja, nog med gnäll. Bra låtar som gav ett fint formbesked när skivan kom, i ett riktigt läckert format är det i alla fall, om än det knappast finns någon anledning att i dagsläget leta efter den annat än som samlarobjekt.

Dawn of Winter – Celebrate the Agony 1993

En doomig framsida och en "ankh", vad mer kan man egentligen begära?

En doomig framsida och en ”ankh”, vad mer kan man egentligen begära?

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

Tales of Madness 1993 (den här utgåvan, Jorney’s End 2012 ltd. 100 vita, 400 svarta)
Dawn of Winter: Gerrit P. Mutz – Sång / Jörg M. Knittel – Gitarr, Keyboard / Joachim ”Bolle” Schmalzried – Bas / Oliver C. Schramm – Trummor
Låtlista:
Sida A: Forsaken and Forlorn / The Black Angel / Dance in Despair
Sida B: Path of the Worm / Long Forgotten Realms

Ibland blir man lite trött av att skriva att allt är så där jävla bra hela tiden, det blir ju lätt så om man nu väljer att dela med sig av sina åsikter i ett något nischat ämne, i alla fall om man får välja ämne själv (och det kan man väl gissa att man fick då man så ivrigt ville säga vad man tyckte). Fast ibland skrivs det ju mest om hur dåligt allt är, det brukar väl i ärlighetens namn bjuda på roligare läsning då det är lättare att skoja bort skit än att skoja fram guld…

Nåja, lyssnar man på Doom är det i sanningens namn inte det lättaste att sitta och ta sig igenom en massa dynga, till och med det som är i världsklass kan ju erbjuda en utmaning ibland, då tyngd och ultrarapid inte alltid går hand i hand med actionfylld spänning, så de värsta kalkonerna ges väl aldrig chansen om man skall se det krasst.

Här trodde jag i alla fall att jag hade fått chansen att åtminstone raljera lite över ett tveksamt släpp efter all lismande inställsamhet i tidigare inlägg.

Dawn of Winter fick mig mer eller mindre på fall med sin andra fullängdare, ”The Peaceful Dead” och om än den kanske inte är sådär fantastisk som jag än gång tyckte så var det i alla fall självklart att inhandla debut-EP’n när ”Jorney’s End” valde att återsläppa den på vinyl i 500 handnumrerade ex. (400 svarta och 100 vita).

Själva förpackningen är det väl inte mycket att orda om. Jag har den vita vinylen, av någon anledning gillar jag ”färgad” vinyl så det brukar det bli om tillfälle ges och vit är väl också en variant.  Kanske inte skitkul men… vit… är den ju. Annars bjuds det på ”nytt” omslag, inspirerat kan man väl säga av det gamla, samma fula logga som på orginalet fast med annan ”färgsättning” och ett extra inlay med texter och annan info för den som orkar och vill.

Helt ok. Med andra ord, inget extra direkt men samtidigt inte sådär vrålsnålt som det är ibland vilket får en att undra varför man inte bara sitter och laddar ned dagarna i ända.

När nålen trillar ned på plasten möts man först av lite sedvanlig introondska, det är lite ”Hell Awaits” över det här och sen börjar det, som vore rätt fantastisk om det fick fortgå plattan igenom, men som ”tyvärr” bara håller sig till första låten…

Det är tungt, det är kyrkklockor och det är… kanske den sämsta och fånigaste jävla sången som lagts på en doom-platta någonsin, Johan Längquists soloskrik i ”Under The Oak” inräknade, vilket säger en del.

Jag skriver gärna under på att Johan är den i särklass bästa sångaren Candlemass någonsin anlitat och att ”Epicus Doomicus Metalicus” inte bara är världens bästa doom-vax utan även en av de bästa skivorna alla kategorier, men det där sekunderna när det fulskriks ”I Cried for the ones that I’ve lost” vill man bara upplösas, bli ett med ingenting och sjunka under jorden. Jag är helt ärlig när jag säger att jag länge skämdes när andra var i samma rum som jag och detta spelades…

Jag är ganska säker på att jag skulle skämmas även om jag, av någon outgrundlig anledning, la på ”Forsaken and Forlorn” och någon befann sig i min närhet också…

Jag tror inte ens att det är meningen att det skall vara roligt, även om just något sådant här säkert skulle kunna kvala in som tysk humor. Det är bara pinsamt, vekt och helt jävla värdelöst.

De första varven på plattan ligger detta som en tung blöt filt över en och lägger drastiskt sordin över den glädjeyra som det annars brukar innebära att avnjuta dommedagsmusik, döden och allmän misär i kombination med pilsner eller annat bakverk.

Tyvärr, eller vad man nu skall tycka, skärper sig Gerrit P. Mutz sig betydligt och om än han knappast är klassens förnämsta näktergal så låter han på resterande del av plattan helt ok, om än tysk (såklart).

Musiken ligger också och skvalpar på en nivå där man tycker att ”Det här var ju inte så illa” även om ingen låt någonsin kommer att fastna i huvudet. Jag är för dagen inne på femte raka genomspelningen av skivan och även om jag såklart känner igen partier så är det inte direkt så att man förväntansfullt inväntar vad som kommer näst.

Nu blev det ju rätt gnälligt här i alla fall, fast bara halvljumt gnäll, helt i samma anda som denna högst halvljumma platta. Varken bu eller bä, bara ”mäh…” och man sitter såklart och önskar att allt vore som den där första låten, samtidigt som det ju faktiskt är ”bättre” med musik som är ok än musik som är skitdålig.

Mer än ett köp för samlarna kan knappast Dawn of Winters debut-EP sammanfattas som, eller ett köp för dig som tycker att det finns alldeles för lite hyfsad traditionell (ja, det här är fortfarande bättre än mycket) okonstlad doom. Själv lägger jag nog på något annat nu, med känslan av att den här kan få vila ett bra tag.

Den här EP-n var inte direkt överrepresenterad på YOUtube så ni får nöja er med Dawn of Winters såsiga men suveräna hyllning till Doom Metal, vilken såklart är mycket bättre än allt som erbjuds på ”Celebrate the Agony”-ep’n, ”The Music of Despair” i en livlig live-upptagning från Malta. Lägg särskilt märke till bassistens energiska scennärvaro! Släng dig i väggen, Adrian Smith….

Count Raven/Griftegård – Split 7” 2010

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få...

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få…

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Ván Records 2010
Count Raven: Dan Fondelius – Sång, Gitarr, Keyboard / Fredrik Jansson – Bas, djembe, Slagverk / Jens Beck – Trummor
Griftegård: Ola Blomkvist – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddeson – Gitarr / Thomas Jansson – Bas
Låtlista:
Sida A: Wolfmoon
Sida B: Wedded to Grief

Vi förflyttar oss raskt(!) från Italien till Sverige och betar av lite vinyl i småformat i form av en Count Raven/Griftegård-splitt 7”.

Båda banden släppte storartade plattor 2009, Count Raven med återkomstplattan ”Mammons War” och Griftegård med sin fullängdsdebut ”Solemn – Sacred – Severe” och följde sedan upp det med denna splittsingel 2010. Tyvärr har det inte kommit mycket mer efter det från något av banden bortsett från en splitt med Griftegård/Lord Vicar och det känns ju lite trist, men man får väl köra det befintliga ett par varv till i väntan på nytt.

Här delar som sagt banden plats och plast och bidrar med varsin låt och varsin framsida på den här stiligt komponerade splitten. En inner sleve med texter och dylikt medföljer också och det är jävligt trevligt även med singlar som har lite kött på benen, som flickan sa…

Count Raven går ut med fullfjädrad doom-estetik på sin omslagssida och bjussar på en staty föreställande posseidon(?). Det funkar rent visuellt men känns kanske inte helt klockrent till låten, Wolfmoon som naturligtvis behandlar pälsklädda formskiftare, men ett varulvsomslag kanske hade känts något såsigt(?)…

Låten är inspelad vid samma session som senaste fullängdaren och det borgar såklart för kvalitet, något som även levereras när trummor och ett habilt basriff dundrar igång i väl tilltaget tempo! Verserna är väl kanske inte så där speciella men när sedan brygga/refräng gör intrång faller allt på plats och det i kombination med den stiliga lyriken gör att man själv finner sig stående där, i de mer östra delarna av Centraleuropa med hungriga ögon stirrand på en under silvermånen…

Låten är såklart en bagatell men en jävligt bra sådan!

Betydligt mer allvarligt blir det när vi vänder på plattan. Griftegård är knappast kända för att leverera stoj och glam, och Wedded to Grief är, om nu någon tycker att titeln antyder motsatsen, inget undantag. Omslagsmässigt handlar det mest om en variant av vinyldebuten men det funkar fint, kanske inte mycket att titta på men det är rätt snyggt i alla fall.

På plattan brakar naturligtvis helvetet lös när nålen dimper ned på plasten och är man ett fan av våldsam tyng och snygga melodier som ALDRIG blir löjliga är detta ett fynd! Jag är faktiskt förvånad att man lyckas göra något som är så tungt och motsträvigt men fortfarande så förförande medryckande.

Att man dessutom lyckas peta in ett lika befriande som fenomenalt gitarrsolo i den dystra kakafonin utan att det tar udden av den allvarsamma tyngden är snudd på overkligt.

Griftegård är lite för doomen vad Watain, eller kanske Marduk/Funeral Mist-Mortuus är för dagens Black Metal, något som är ”på riktigt” och inte bara tomma fraser med andra ord.

Lysande såklart!

I övrigt är det kul med en split med två så skilda nummer vilka båda visar band i högform. Man blir såklart sugen på mer. När det gäller Count Raven känns väl detta smått avlägset då bandets motor Dan Fondelius åter satt kurs som ensamseglare och lämnat det manskap som så framgångsfullt hjälpte till att ro iland finfina ”Mammons War” bakom sig.

Griftegård känns mer hoppfullt (eller näe…) även om det ånyo är oroväckande tyst på skivfronten även där, spelningar görs i alla fall då och då (nu får jag åter ångest över att jag aldrig åkte och kollade när de lirade med Lord Vicar i Stockholm senast, jag som hade biljett och allt…) så den där andra plattan borde ju ploppa ut så småningom, tycker jag!

Här är i alla fall Wedded to Grief, i all sin prakt om än kanske inte i den mest ultimata liveupptagningen!