The Wounded Kings – The Shadows over Atlantis 2010

”Flicka” heter nog det här ”konstverket” och är målat av någon djup djävul som låter sin svärtade svårhet överskugga bristen på kompetens…

Samma stiliga dam pryde baksidan.

I Hate 2010
Låtlista: The Swirling Mist / Baptism of Atlantis / Into the Ocean’s Abyss / The Sons of Belial / Deathless Echo / Invocation of the Ancients
The Wounded Kings: Steve Mills – Gitarr, bas, trummor, keyboard, sång / George Birch – Sång, gitarr

Jag fortsätter min ofrivilliga odyssé i de gräsliga omslagens förlovade land (dock utan att för den delen förkovra mig i dansband anno 77 och annat trams, där finns det bättre bloggar att tillgå…) och landar denna gång i England där The Wounded Kings valt att låta en treåring gå lös med kladdkritorna för att få fram en, gissar jag, ockult och mystisk tolkning av en förmodad atlantisinvånare, shaman eller pantertämjare? Vad vet jag?
Fult som stryk är det i.a.f. vilket är lite synd eftersom man, om man vänder på bladet, finner en betydligt snyggare, mer ockult och betydligt mer mystisk bild i samma stil. Synd att de inte körde på denna istället.

Så här skall det se ut!

The Wounded Kings är ett av banden som tillsammans med/i kölvattnet av Totem/Jex Thoth gjorde den ockulta och rockiga doomen populär i slutet av 2000-talet. Medan Jex Thoth väl satsar mer på det småmysig psykadelisk 60/70-talsondska känns The Wounded Kings vara av ett mer modernt snitt. Deras andra fullängdare, ”Shadows over Atlantis” är tämligen tillbakadragen och det som bjuds är ett lågmält skräcklandskap målat av långsamt riffande, lågmäld sång och en ocean av reverb. Ovanpå de tämligen simpla riffen vävs en matta av spöklika slingor, ibland mer ljudeffektliknande än egentliga melodier av lead-gitarr. Bitvis bjuds man även på tillägg av piano och dylikt men aldrig på ett sätt så att det blir töntigt goth-romantiskt vilket känns skönt. Sången ligger långt bak i mixen och skapar en närmast mässande effekt med George Birch bräkande röst.

Plattan är som sagt mycket tillbakadragen och försiktig, eller försiktig är att ta i, det blir ju en rätt rejäl ljudkavalkad då och då, men det saknas attack om man säger så, vilket är något av dess svaghet. Även om skivan är bra, när den kom tyckte jag att den var riktigt bra, hettar det aldrig riktigt till. Det känns mer som en skiva att pimpla vin framför brasan till medan man känner sig svår, och även om det kan vara trevligt ibland blir det ju lätt fel när man precis snört på sig spikarmbanden.

Core of Nation – Septor of Doom 2011

Chaly + The Bacardi Bat = Sant…

Slår framsidan i.a.f.

Dwarf Doom Records 2011
Core of Nation: Damma – Gitarr / Rickard – Gitarr (lead) / Hank – Trummor / Andreas – Sång, Bas
Låtlista: Black Temple / The Eyes of the Serpent / Dawn / Electric Funeral (Black Sabbath Cover) / Septor of Doom /Two Suns

WTF no1: Core of Nation? Vad är det för jävla Metalcore-namn? Visst, det är inte så jävla lätt att hitta ett både tufft och ledigt namn längre, särskilt inte om det skall vara ett ”ettordsnamn”. Då får man leka kombinationsleken och försöka hitta två tuffa ord som åtminstone passar någorlunda bra ihop utan att det blir alltför krystat. Det brukar ju iofs. gå åt helvete, men ”Core of Nation” misslyckas ju på alla punkter…

WTF no 2: Jag gillar stilistiska ”simpla” omslag i svart och vitt. Det gör jag faktiskt, men det här är fan inte snyggt. Jag menar, vad fan är det Overkill-dödskallen och Bacardi-fladdermusens oheliga avkomma det är tänkt att vi skall vila ögonen på eller? En ful krona och en om möjlig ännu fulare ”krumelur” bjuds vi även på… Däröver bandnamnet i MC-banner… Nåja, titeln ”Septor of Doom” låter ju i.a.f. lite tuff och ger en hopp om att det faktiskt inte skall röra sig om en hope trendiga pojkar i snedlugg som leverera poppig ”metal” med breakdowns…

WTF no3: Fan vad jag gnäller… ”Core of Nation” må vara ett halvtaskigt namn och omslaget kanske inte är det roligaste men hur låter skiten då? Riktigt bra om ni frågar mig! Det här är iofs så långt ifrån Funeral Doom man kan komma, ja det är väl i ärlighetens namn, i likhet med t.ex. Memory Garden, ungefär så långt ifrån doom man kan komma men fortfarande, om än med lite god vilja, kunna klassas som doom. Det går med andra ord inte skitsakta hela tiden… I själva verket hålls det ofta ett ganska rejält tempo (med doom-mått mätt) även om det naturligtvis även finns långsamma partier inbakade. Speciellt tungt blir det dock aldrig.

Det riffas dock på riktigt bra och låtarna håller, och det vill jag betona, riktigt jävla hög klass rakt igenom. Om jag fick önska mig något ytterligare hade det väl varit en gnutta mer tyngd i de långsamma partierna, vilka snarare känns tillbakalutande än krossande samt kanske ännu en egen låt istället för något uttjatade ”Electric Funeral” (som förvisso framförs oklanderligt och i.a.f. i någon form av egen tappning).

Hur som helst är detta en lysande platta av ett band som jag tror kan bli ännu bättre, synd bara med det såsiga namnet…