Count Raven/Griftegård – Split 7” 2010

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få...

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få…

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Ván Records 2010
Count Raven: Dan Fondelius – Sång, Gitarr, Keyboard / Fredrik Jansson – Bas, djembe, Slagverk / Jens Beck – Trummor
Griftegård: Ola Blomkvist – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddeson – Gitarr / Thomas Jansson – Bas
Låtlista:
Sida A: Wolfmoon
Sida B: Wedded to Grief

Vi förflyttar oss raskt(!) från Italien till Sverige och betar av lite vinyl i småformat i form av en Count Raven/Griftegård-splitt 7”.

Båda banden släppte storartade plattor 2009, Count Raven med återkomstplattan ”Mammons War” och Griftegård med sin fullängdsdebut ”Solemn – Sacred – Severe” och följde sedan upp det med denna splittsingel 2010. Tyvärr har det inte kommit mycket mer efter det från något av banden bortsett från en splitt med Griftegård/Lord Vicar och det känns ju lite trist, men man får väl köra det befintliga ett par varv till i väntan på nytt.

Här delar som sagt banden plats och plast och bidrar med varsin låt och varsin framsida på den här stiligt komponerade splitten. En inner sleve med texter och dylikt medföljer också och det är jävligt trevligt även med singlar som har lite kött på benen, som flickan sa…

Count Raven går ut med fullfjädrad doom-estetik på sin omslagssida och bjussar på en staty föreställande posseidon(?). Det funkar rent visuellt men känns kanske inte helt klockrent till låten, Wolfmoon som naturligtvis behandlar pälsklädda formskiftare, men ett varulvsomslag kanske hade känts något såsigt(?)…

Låten är inspelad vid samma session som senaste fullängdaren och det borgar såklart för kvalitet, något som även levereras när trummor och ett habilt basriff dundrar igång i väl tilltaget tempo! Verserna är väl kanske inte så där speciella men när sedan brygga/refräng gör intrång faller allt på plats och det i kombination med den stiliga lyriken gör att man själv finner sig stående där, i de mer östra delarna av Centraleuropa med hungriga ögon stirrand på en under silvermånen…

Låten är såklart en bagatell men en jävligt bra sådan!

Betydligt mer allvarligt blir det när vi vänder på plattan. Griftegård är knappast kända för att leverera stoj och glam, och Wedded to Grief är, om nu någon tycker att titeln antyder motsatsen, inget undantag. Omslagsmässigt handlar det mest om en variant av vinyldebuten men det funkar fint, kanske inte mycket att titta på men det är rätt snyggt i alla fall.

På plattan brakar naturligtvis helvetet lös när nålen dimper ned på plasten och är man ett fan av våldsam tyng och snygga melodier som ALDRIG blir löjliga är detta ett fynd! Jag är faktiskt förvånad att man lyckas göra något som är så tungt och motsträvigt men fortfarande så förförande medryckande.

Att man dessutom lyckas peta in ett lika befriande som fenomenalt gitarrsolo i den dystra kakafonin utan att det tar udden av den allvarsamma tyngden är snudd på overkligt.

Griftegård är lite för doomen vad Watain, eller kanske Marduk/Funeral Mist-Mortuus är för dagens Black Metal, något som är ”på riktigt” och inte bara tomma fraser med andra ord.

Lysande såklart!

I övrigt är det kul med en split med två så skilda nummer vilka båda visar band i högform. Man blir såklart sugen på mer. När det gäller Count Raven känns väl detta smått avlägset då bandets motor Dan Fondelius åter satt kurs som ensamseglare och lämnat det manskap som så framgångsfullt hjälpte till att ro iland finfina ”Mammons War” bakom sig.

Griftegård känns mer hoppfullt (eller näe…) även om det ånyo är oroväckande tyst på skivfronten även där, spelningar görs i alla fall då och då (nu får jag åter ångest över att jag aldrig åkte och kollade när de lirade med Lord Vicar i Stockholm senast, jag som hade biljett och allt…) så den där andra plattan borde ju ploppa ut så småningom, tycker jag!

Här är i alla fall Wedded to Grief, i all sin prakt om än kanske inte i den mest ultimata liveupptagningen!

Annonser

Griftegård – Psalmbok 2007

Svart, stiligt och enkelt. Klass!

Enkelt och stiligt här med!

Nactgnossis 2007 (Denna version: Ván 2009)
Griftegård: Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddesson – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Ola Blomkvist – Gitarr / Dennis Ohlson – Bass
Låtlista: Charles Taze Russel / Paul Gustave Doré

Jehovas Vittnen är ett religiöst samfund som har grunderna i det religiösa sällskapet ”Bibelforskarna” som grundades i U.S.A. på 1870-talet av en pastor Charles Taze Russel. 1931 bytte man namn till Jehovas Vittnen, ett numera välkänt världsomspännande religiöst samfund med över sju miljoner anhängare vilket har eskatologisk inriktning, d.v.s. (förenklat)man anser att vi lever nära den yttersta dagen. Enligt Jehovas Vittnen kommer alla som inte renlärigt följer Guds (Jehova) påbudvid vid den nära förestående dommedagen att förintas medan de rättsinnade (läs Jehovas Vittnen dårå, Doh…) skall uppleva Gud’s nya rike, med all härlighet(?) som följer med detta…

Norrköpingsplutonen, tillika Sveriges i dagsläget kanske hårdasde doom-band, Griftegård’s ”main man” Ola Blomquist levde, vad jag förstått, många år inom samfundet, av de flesta utomstående, betraktat som en sekt och de upplevelser detta innebar bearbetas nu och ges uttryck i Griftegårds förstklassiska doom.

Psalmbok är Griftegårds första släpp, En EP ursprungligen självutgiven 2007 men sedermera samma år utgivet på 12” av Nachtgnossis samt 2009 i en stilig CD-utgåva av Ván-records.

Innanför det mattsvarta ”gate fold”-omslaget i grov papp (ok, ok det är väl en vanlig jävla digipack då, fast med ”gate fold”-känsla…) i vilken den sistnämnda utgivningen levereras återfinns ca 18 minuter enastående doom i form av de två låtarna ”Charles Taze Russel” samt  ”Paul Gustave Doré” (namngivna efter Jehovas Vittnen’s ovan omnämnda ” urfader” samt den milt sagt inflytelserika 1800-talskonstnären Gustave Doré, vilken bl.a. annat illustrerat Dantes ”Den Gudomliga Komedin” och sedermera postumt och förvisso ofrivilligt(…) en uppsjö skivomslag inom den mörkare metallen).

Musikmässigt handlar Griftegård om riktigt rejält långsam doom. En långsamhet som rentav närmar sig tempot som brukar återfinnas hos de band som vilar under de mer extrema grenarna av doom metal-trädet såsom t.ex. Funeral doom.
Griftegård begagnar sig dock av ”ren”, och någorlunda ”episk”, eller ”sakral” är nog mer passande i sammanhanget, sång men till skillnad mot band såsom Candlemass, Lord Vicar eller Reverend Bizarre spelar Griftegård långsamt rakt igenom och tillåter sig aldrig avvika i vare sig mellan, eller för den delen ännu högre tempo.

Detta kan man tänka sig skulle bädda för en skapligt långtråkig sörja, men då låtarna är uppbyggda av både mästerliga riff och riktigt schysta melodier känns allt i sin långsamhet bara perfekt och de 18-minuterna försvinner i ett nafs! Lägg därtill att den minst sagt mörka lyriken, behandlande en till synes religiös avgrund av ångest, uppå detta, framförs med fin trovärdighet av Thomas Eriksson så inser ni snart att det här handlar om en riktig pärla!

Jag inser att jag nästan låter överdrivet entusiastisk över Griftegård och ”Psalmbok” men i ärlighetens namn är detta helt klart ett av doom-metalens i dagsläget mest intressanta band! Om jag inte minns helt fel hörde jag f.ö. något om att en uppföljare till bandets likaledes lysande fullängdare ”Solemn: Sacred: Severe” var på gång, då jag kort språkade med Thomas under Marduks spelning i Norrköping i våras! Det är verkligen något att se fram mot!

Pentagram – Relentless (Pentagram) 1985

Baphomet bestående av en ganska ful get och ett ”pentagram” som är en stjärna, inte ett pentagram… Hmm… Trots det rätt coolt!

Svart… Låtlista… Lite info… En baksida helt enkelt.

Pentagram 1985 (återutgivning Peaceville 1993, 2005)
Pentagram: Bobby Liebling – Sång / Victor Griffin – Gitarr / Martin Swaney – Bas / Joe Hasselvander – Trummor
Låtlista: Death Row / All Your Sins / Sign of the Wolf (Pentagram) / The Ghoul / Relentless / Run My Course / Sinister / The Deist / You’re Lost, I’m Free / Dying World / 20 Buck Spin

Så var det dags för en riktig klassiker igen då! Pentagram, tillsammans med band som Trouble och Saint Vitus, pionjärer inom doom-metal och ofta sedda som U.S.A.´s svar på Black Sabbath. Fast då ett svar som, till skillnad från sina engelska kollegor, vilka tvivelsutan även finns i medvetandet t.o.m. hos folk som inte lyssnar på annat än, skall vi säga ”Svensktopen”, knappt är kända utanför den begränsade krets av extremt belevade människor vilka ser doom-metal som sitt kall!
Trots detta, eller kanske därför har bandledaren Bobby Liebling och hans, milt utryckt skiftande, manskap nått en ganska respektabel kultstatus och har väl, i rättvisans namn, under de senaste årens retrotrend, nått viss framgång även hos hårdrockens mainstreamfåra (läs:  Patchvästarna som med en dåres  envishet hävdar att  Iron Maiden fortfarande är relevanta…)

Trots att de bildades redan i början av 70-talet verkar Pentagrams första 10-15år, trots mängder av demos och en och annan sjutummare (samt tydligen, audition för Kiss Gene Simons och Paul Stanley), varit tämligen händelselösa. Efter diverse vedermödor (arresteringar, medlemsbyten och annan skit) splittrades Pentagram vilket ledde till att Bobby samt trummisen Joe Hasselvander (sedermera även i semilegendariska engelska Speed Metal/NWoBHM-trion Raven) slog sina påsar ihop med Death Row’s Lee Abney (raskt utbytt mot Martin Swaney) och Victor Griffin, för att sedan anamma det, förmodat mer inarbetade, namnet ”Pentagram”.

Någon direkt magi verkar dock inte detta resulterat i, i.a.f. inte hos några bolagsrepresentanter, eftersom man 1985 valde att, på egen hand, släppa sin debut, frankt namngiven ”Pentagram”.

Denna återutgavs sedermera av Peaceville 1993, i.o.m. att de rekryterade Pentagram till sitt stall inför deras tredje fullängdare ”Be Forwarned”, dock med omstuvad låtordning samt det numera ”klassiska” getomslaget och under namnet… Ja, ni gissade det… ”Relentless”!

Man kan väl gissa att omslaget låtit sig inspireras av framgångarna runt band som Bathory och Venom (Welcome to Hell, någon…) i ett Black Metal-suktande tidigt 90-talsklimat, men musikaliskt handlar det om bland de tidigare exemplen på ”renodlad” doom –metal (ja inte 1993 dårå… men ni fattar?), klart inspirerat, men inte i närheten av efterapande av, proto-doomgiganterna i Black Sabbath.

Bortsett från nyinspelningen av gamla pärlan ”20 Buck Spin” som väl av naturliga skäl låter mer svängigt sjuttiotal(…) handlar det i stort om riktigt tung och ofta, med Pentagrammått mätt, långsam doom, men likt de flesta av doompionjärerna är tempot överlag varierande och även upptemponummer (nåja)som ”Sign of the Wolf (Pentagram)”, vilken tillsammans med blytunga ”The Ghoul” kanske är bäst på plattan, ges gott om utrymme.

Bäst är såklart att skivan är en orgie i riktigt schysta riff, mestadels, i.o.m. bandets 70-talsrötter, förvånande ”metalliska” vilka tillsammans med Bobbys karakteristiska och småbluesiga (jag får lite Danzigvibbar, fast det är väl egentligen tvärtom…) stämma gör detta till en riktig höjdarplatta!
Extra plusspoäng utdelas för att det aldrig ”flummas iväg” i långa tröttsamma knarkdoftande instrumentalpartier vilka t.ex. tenderade att sabba var och varannan låt av förebilderna i Black Sabbath.

Själv gillar jag egentligen när jag bjuds doom som överlag är långsammare, men när blandningen blir så pass delikat som på ”Relentless” köper jag mer än gärna även de snabbare partierna!

Ps. Det är väl knappast någon hemlighet att Candlemass Leif Edling gillar Pentagram men om man nu skulle vara tveksam till detta kan man ju alltid roa sig med att jämföra versriffet i just låten ”Relentless” och ”huvudriffet” i Candlemass ”Dark are the Veils of Death”. Där snackar vi inspiration!

Ps. 2. Tuff video av Sign of the Wolf 1983 när Pentagram ”fortfarande” var Death Row…

Count Raven – Storm Warning 1990

Här var det mörkt och brunt... Skitsnyggt!

Hippevarning på baksidan...

Active Records 1990 (Denna utgåva, Cyclone Empire 2005)
Count Raven:  Christian ”Chritus” Lindersson – Sång / Dan Fondelius – Gitarr / Tommy ”Wilbur” Ericsson – Bas / Christer Pettersson – Trummor
Låtlista: Intro: Count Raven – Inam Naudemina – True Revelation – In The Name Of Rock ‘N’ Roll – Sometimes A Great Nation* – Within The Garden Of Mirrors – A Devastating Age – How Can It Be – Social Warfare – High Beliefs* – Frightened Eyes Never Lie*
*Bonuslåtar

Sveriges doom-prinsar, dock rejält underdåniga Candlemass, debuterade 1990 med Storm Warning, döpt efter bandets tidigare namn.  Min återutgåva, utgiven av Cyclone Empire bjuder, förutom ett tragiskt mörkt tryck av den annars mycket stiliga och ”doomiga” omslagsmålningen, ” In Ictu Oculi” av Juan de Valdés Leal, på 3 bonuslåtar. Dels den för nyutgåvor på CD vanligt förekommande studioinspelningen ”Sometimes a Great Nation”, dels en låt vardera från bandets två föregående demos.

Rent låtmässigt rör det sig om traditionell doom som, även utan att direkt låta som Black Sabbath befinner sig närmare det lägret musikmässigt än sina doom-bröder i Candlemass. Låtarna är i regel helt ok även om låtstrukturen känns något spretig och ojämn.

Count Raven har alltid, textmässigt, rört sig i det samhällskritiska skiktet, snarare än runt fantasy och religiösa grubblerier (även om det hänvisas friskt till någon lirare kallad ”God”) och även ståtat med en och annan uppseendeväckande frispråkig och något kontroversiell text. Så är det naturligtvis även på debuten (inte så kontroversiellt dock). Roligast blir det i det hatiska påhopp på ”hårdrock-posörerna” i ”In the Name of Rock ’N Roll” med skrattfester såsom ”Ugly Bastard, you think you look good…” och konstaterande om att det är dessa läppstift- och paljettkillar som faktiskt är roten till allt ont i världen!

Om man återgår till det rent musikaliska står två saker ut på skivan, en positiv och en negativ.

1: Vi börjar med det negativa… Jag har otroligt svårt för Christer Petterssons trumspel som känns ryckigt, fladdrigt och med en massa onödig skit insprängt i takterna. Vist vänjer man sig lite efter hand, men man kan ändå inte låta bli att undra hur det här hade låtit mede en mer återhållsam trumslagarpojke som ”bas”. Att virveln låter skit hjälper inte heller…

2: Den, inom doom-kretsar, smått legendariska Christian ”Chritus” Lindersson sjunger på plattan (förutom i bonusspåret ”Sometimes a Great Nation” i vilken Gitarristen och sedermera även sångaren Dan Fondelius minst sagt Ozzy-klingande stämma hörs). Christian värvades efter den här plattan till amerikanska doom-legenderna Saint Vitus och sjunger för närvarande i superbandet Lord Vicar. Chritus insats på Storm Warning är knappast hans starkaste genom tiderna, men bjuder ändå på ett knippe sångmelodier gjutna i guld!

I övrigt får man väl säga att plattan, i vanlig ordning, lider av ett visst ”debut-komplex” med t.ex. tokhögt mixade gitarrsolon, men det är inget som stör nämnvärt. Att de ambient-partier som av någon anledning tillåts ta plats på alla Count raven-plattor, på debuten tacknämligt hålls relativt korta, bör också nämnas.

Plattan är helt ok för att vara en debut, men tillhör inte mina favoriter inom genren. Jag är rent principiellt mot nyinspelningar av skivor, men här skulle det faktiskt, som ett komplement, vara ganska kul att höra låtarna spelas av dagens Count Raven (vilka släppte den lysande come back-plattan Mamons War 2010) fast med Chritus på sång, naturligtvis!

Wall of Sleep – Overlook The All 2003

Wall of Sleep - Overlook the All

PsycheDOOMelic Records 2003
Wall of Sleep:  Szabolcs Szolcsányi – Trummor  / Ferenc Marek – Bas / Sándor Füleki – Gitarr / András Greff – Gitarr / Gábor Holdampf – Sång
Låtlista: Overlook the All / Life lies Low / Hands of Dust / The Wizard

Man kan väl lugnt säga att bandnamnet ”Wall of Sleep” tidigare avskräckt mig från att kolla upp dessa ungerska gossars tonkonst. Att döpa band efter en låt är väl ungefär bland det lamaste man kan göra, men ”Wall of Sleep” vinner åtminstone med hästlängder över t.ex. ”Mob Rules” och… ”Heaven and Hell”…

Nåja, jag chansade i.a.f. för ett par år sedan och tjackade Wall of Sleep’s tre första släpp för en spottstyver av någon ”begagnadeplattortjomme” och trots det såsiga namnet är inte det något jag ångrar en sekund.

Skall man kategorisera Wall of Sleep får det väl bli någon form av hybrid av stoner och traditionell doom, med en väldigt egen, ganska ”rockig” identitet. Wall of Sleep’s främsta kännetecken är att det riffas frenetiskt, och för det mesta fantastiskt, samt Gábor Holdampf säregna sångstil.

Just sången verkar vara något att älska eller hata och mer än en verkar tycka att Gábor inte är någon höjdare, själv tycker jag att han tillför mycket och är en betydande del av Wall of Sleeps identitet. Jag tycker det är rejält synd att han inför senaste släppet, ”When the Mountains Roar” fick gå till förmån för tråkiga standardrocksångaren Csaba Cselényi (Vilken naturligtvis hyllats mer än brukligt…suck…).

Debut-ep’n består av fyra låtar varav tre är egna. Dessa varierar från ”helt ok” till ”bra” men skvallrar kanske mer om kommande storhetsdåd än att helt övertyga på egen hand. En hel del snygga riff bjuds det i alla fall på och även om Gabórs sångmelodier på debuten inte träffar klockrent hela tiden finns potentialen även där.

Avslutar gör en cover på Black Sabbath’s ”The Wizard”, vilket är kul, inte bara för att det är en av Black sabbath’s bästa låtar utan också för att Wall of Sleep gör den riktigt bra, lite extra munspelssolo bjuds man också på (i en värld där varenda band skall köra en cover på Electric Funeral känns det även skönt med lite variation…)!

På det hela en helt ok debut med  en knippe schysta låtar och en ovanligt stabil cover bjuder på en försmak av kommande briljans!

Saint Vitus – Born To Late 1986

Rosa, ragnaröks oheliga färg!

En förmodligen inte helt ovanlig situation i Saint Vitus-lägret…
SST Records 1986
Saint Vitus:  Dave Chandler– Gitarr / Scott ”Wino” Weinrich – Sång / Mark Adams – Bas / Armando Acosta – Trummor
Låtlista: Born to Late / Clear Windowpane / Dying Inside / H.A.A.G /  The Lost Feeling  / The War Starter /  Thisty and Miserable (Black Flag cover)* /  Look Behind You* / The End of The End*
*Thisty and Miserable-EP

Saint Vitus får väl, om än de aldrig fått samma genomslag som t.ex. Candlemass eller Trouble, räknas som det kanske allra mest klasiska doom-bandet (Black Sabbath undantaget).  Iklädd en stiligt domedagsdoftande rosa skrud gömmer sig här LA-bandets tredje fullängdare tillika debuten med doom-legenden Scott ”Wino” Weinrich  (The Obsessed, Shrinebuilder, The Hidden Hand, Place of Skulls, Spirit Caravan med flera) som sångare.

Musikaliskt rör det sig om urtypen av traditionell doom. Det är simplistiskt, tungt och lite då och då väljer man att ”svänga till” anrättningen en hel del. Textmässigt skiljer det sig en hel del från doomens sedvanliga läror om religion, ockultism och ren och skär fantasy då ”Born to Late” siktar in sig på inte så lite ”doomiga” ämnen som utanförskap och missbruk.  Ämnen som gör sig alldeles förträffligt med Winos råbarkade röst, och alla som vet hur karln ser ut kan väl skriva under på att en viss trovärdighet återfinns i lyriken…

Bäst på plattan är titelspåret, vars introriff mycket väl kan tillskrivas essensen i doom-metal samt det monumentala alkoholisteposet ”Dying Inside”. Låtarna på plattan är överlag mycket bra även om skivan, enligt mig, dras av en bedrövligt gitarrproduktion. Det fuzziga gitarrjudet i sig är väl iofs. ganska passande men den låga mixen och att det verkar röra sig om endast en ynka rytmgitarr gör att helheten blir något lidande. Med lite mer malla i gitarrljudet, eller åtminstone en gitarr till för att få lite mer kraft hade det här förmodligen varit en av världens tyngsta plattor och således varit ännu bättre!

CD-utgåvan ståtar med bonusspår i form av EP’n ”Thirsty and Miserable” som förutom EP-titelspåret, vilket är en cover på Hard Core-legenderna Black Flag, innehåller två spår i exakt samma anda som ”huvudskivan”. Mycket passande med andra ord.

Då detta rör sig om en rejäl doom-klassiker är skivan naturligtvis oumbärlig hos varje doom-konnässör och skulle du, mot förmodan, inte ha koll på Saint Vitus är detta en utmärk inkörsport (räkna inte med att det låter som Candlemass dock).  En annan lysande ide är såklart att spana in dom på Sweden Rock Festival i sommar, något jag dessvärre inte kommer göra.

Thunderstorm – Faithless Soul 2004

Thunderstorm - Faithless Soul

Mycket mer doom blir inte ett omslag, om än loggan väl knappas gör att man tappar andan av vördnad...

En baksida god som någon

Dragonheart Records 2004
Thunderstorm: Fabio ”Thunder” Bellan – Gitarr, sång / Omar Roncalli – Bas / Attilio Coldani – Trummor
Låtlista: Templars of Doom (Dark Knight Return) / Forbidden Gates / Black Light / In a Gadda da Vida (Iron Butterfly cover) / In My House of Misery / Hidden Face / Final Curtain / Narrow Is the Road

Italien känns väl knappast som ursprungskällan till metall av den hårdare skolan men faktum är att de, på doom-fronten åtminstone lyckats skrapa fram en handfull helt ok band.

Första gången jag hörde Thunderstorm var på Doom-metal.com’s medvetet ljudmässigt bedrövliga webradio. Jag tyckte att det var skitbra, ja så bra att jag kontaktade bandledaren Fabio ”Thunder” som hövligt svarade på mina spörsmål  (f.ö. den andra italienska hårdrockartisten jag kontaktat, vilket är lite underligt då jag knappast har som vana att  kontakta artister ö.h.t.). Sådant gillas!

Då tyckte jag att det lät som Candlemass, något jag väl inte direkt känner nu. Bandet hade bara släppt sin debut vilken bara fanns på någon begränsad LP-press och således inte alls var skitenkel att få tag på (jag har f.ö. fortfarande inte köppt den men skall se till att få ändan i vagnen och göra det snarast) och min första platta med Thunderstorm blev istället deras tredje släpp, Faithless Soul.

Omlsaget bjuder på ”La tentazione di Sant’Antonio” (St Antonius frestelser)  av Jan Mandyn och ser såklart ut precis som ett omslag på en doom-platta skall se ut. Enda invändningen man kan ha är väl att loggan känns något trött, men det kan man allt bjuda på.

Efter ett såsigt intro, kyrkklockor köper jag vilken dag som helst men klapprande hästhovar göra sig icke besvär, sätts ribban direkt med tunga ”Templars of Doom” som bjuder på snyggt riffande i kombination med Fabios, i mitt tycke, för genren utsökt passande röst och riktigt snygga sångmelodier.

Redan på andra låten blir det åka av på plattans enda riktiga upptemponummer, ”Forbidden Gates. Riktigt bra trots det höga (nåja) tempot! Sedan är det åter till de kända doom-markerna med mörka ”Black Light” för att efter det gå in i plattans enda svaga punkt, en cover på Iron Butterfly’s ” In a Gadda da Vida”.

Cover’s känns nästan aldrig fräscht, och att dessutom lägga dem i mitten av en platta som en ”riktig” låt går nästan aldrig hem (det skulle vara Slayers cover på Judas Priest’s Dissident Aggressor då). Här rör det sig dessutom om en ganska dålig cover som varken passar resten av plattan stilmässigt eller bandet i sig särskilt bra och t.ex. Fabios, i övrig oklanderliga, sång låter faktiskt inget vidare här.

 Vad jag förstå gillar Fabio Iron Butterfly, Hendrix och liknande gamla kufar och jag antar att det är därför låten finns med, möjligen kan det vara för att de kände att de behövde en lite snabbare låt till på plattan, men då känns placeringen redan som nummer fyra lite märklig. Själv hade jag önskat (vilket väl med all önskvärd tydlighet framgår) att de skippat låten helt. Nåja, den är uthärdbar och efteråt belönas man med skivans kanske bästa låt ”In My House of Missery”, återigen riktigt tung doom, vilket även levereras på återstoden av skivan.

Det känns som att Thunderstorm kan sin Tony Iommi, men det rör sig inte om en ren karbonkopia av Black Sabbath utan Thunderstorm är både tyngre (inga flumpartier m.a.o.) och lite mer episkt. Thunderstorm har absolut sin egen identitet och gillar man dyster traditionell doom är det här ett givet köp.

Reverend Bizarre – Chrush the Insects 2005

Jag kör på jättekorset då!
Spikefarm, 2005
Reverend Bizarre: Sir Albert Witchfinder: Bas, Sång / Father Peter Vicar: Gitarr / Monsieur Earl of Void: Trummor/gitarr.
Låtlista: Doom Over the World, The Devil Rides Out, Cromwell, Slave of Satan, Council of Ten, By this Axe I Rule, Eternal Forest, Fucking Wizard

Riktigt ful är den, Reverend Bizarres andra fullängdare ”Crush the Insects”. Skall man vara fördomsfull, och det skall man ju, så känns den passande nog, rätt rejält finsk. Deprimerande trist m.a.o. Till dess fördel får man dock medge att det är en rätt dommedagsstinkande målning som pryder omslaget.

Om vi går över till det musikaliska har jag länge sett detta som Reverend Bizarres ”sämsta” platta och det kanske den är, men inte av den enkla anledningen jag gått och trott i alla fall. Jag har nämligen intalat/inbillat mig att detta rör sig om en upptempoplatta, vilket kan kännas lite underligt efterssom det inte ligger speciellt mycket sanning i det…

Hela ”upptempogrejen” får jag väl skylla på de tre första spåren, vilka alla svänger rätt rejält, med Reverend Bizarre-mått räknat. Inlednings-, tillika titelspåret är charmant fräckt med sin medryckande refräng och klanderfria riffande men andraspåret har jag aldrig gillat. I.a.f. inte tills jag häromdagen, i bilen på väg till jobbet, fattade att allt var en Pentagram-ripp off. Låten blev väl knappast skitbra för det, men rätt mycket roligare att lyssna på!

 Efterföljande midtempodänga ”Cromwell” är helt ok och sedan brakar helvetet lös på riktigt och den tidigare ljumma skymningen övergår i becksvart doomedagsnatt i ordets sanna mening. Ingen mer ”speed metal” med andra ord…

”Slave of Satan”, ”Councill of Ten” och ”By this Axe I Rule”, inleder, trotts tuffa namn och snigeltempo halvskakigt, men sedan levereras det i den helt underbart traditionella doomdängan ”Eternal Forest” och alla eventuella rister innan känns förlåtna! Avslutande ”Fucking Wizard”, gör sitt bästa för att parafrasera Black Sabbaht’s ”Black Sabbath” och är jävligt bäst på det!

I övrigt har jag lite svårt för Reverend Bizarres ljudbild och skulle gärna se den lite ruffigare, något jag tror skulle passa deras låtmaterial perfekt, men i vanlig ordning är detta, likt alla Reverend Bizzare släpp en höjdare! Kanske inte deras bästa, men ändå en skiva jag givit på tok för lite speltid. Äger man den inte skall man absolut springa och köpa, eller åtminstone snållyssna på den på Spotify, där den, än så länge, finns komplett.