Stillborn – Necrospirituals 1989… Igen…

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

image

Baksidan slår ju i alla fall cd-utgåvan med hästlängder!

Radium 226,5 1989, den här utgåvan Bengans Vinylklubb 2013
Stillborn: Kari Hokkanen – Sång, Bas / Erik Sandqvist – Gitarr (rytm) / Peter Asp – Trummor / Ingemar Henning – Gitarr (lead)
Låtlista:
Sida A: Nuke’em All / Flesh fo Iesus / Albino Flogged in Black / I, The Stillborn
Sida B: Calvaria 1939 / Streetsatan / Raising Fits Cain / Angelynx

Vi gör en snabb tillbakablick, en repris i ett tuffare format, eller om ni vill en tidsresa till en enklare men samtidigt mycket krångligare tid…

Åttio och nittiotalets skivscen präglades starkt, förutom ett betydligt större utbud av riktiga skivaffärer/avdelningar, av olika klubbar och med klubbar menar jag inte fräcka sammanslutningar som t.ex Hellfire Club eller Skulls and Bones utan mer svennebanansammanslutningar i form av dåtidens motsvarighet till näthandel, bok och skivklubbar. Ofta med höga (i alla fall när man la på frakten) priser men med lockvaror för att lura in kunden i månatliga köp av varor man egentligen inte ville ha men glatt fick pynta upp för, då man månad efter månad både glömde att tacka nej till ”månadens vara” som att säga upp medlemskapet…

Bokklubbarnas traditionsenliga väskor kanske inte var så spännande men skivklubbarnas erbjudande om, främst efter cd’ns genombrott, fyra eller fem skivor till priset av en (som visserligen kostade som två…) lockade. Turligt nog gick det ju oftast att endast på nåder hitta mer än en eller två plattor som med lite god vilja kunde tänkas vara intressanta, så i något skivklubbsträsk fastnade jag aldrig, utan förlitade mig helt på gruppbeställningar från Ginza, beställningar (som ofta dröjde månader) hos den lokala skivnasaren samt enstaka besök till huvudstadens dignande utbud av, för oss lantisar, svåråtkomliga läckerbitar.

Nåväl, varför då detta tjatande om klubbar? Tja, anledningen är inte mer än att skivaffären Bengans helt enkelt valt att slå ett slag för vinylen, alternativt håva in lite stålar på den rådande vinyltrenden och helt sonika återutgett/ger ut ett gäng gamla plattor på det svarta, eller för den delen multikolorerade guldet.
Nu vet jag väl inte hur spännande resterande av utgivning egentligen är, men lika överraskande som bra är naturligtvis den kulturella välgärningen att slänga ut Stillborns Necrospirituals, en platta som inte är det lättaste att få tag på ens på cd, på vinyl!

Här får vi, förutom det sanslöst stiliga omslaget, i det format som omslag skall vara i, dessutom skivan på läckert transparent röd vinyl. Nu är ju åsikterna angående färgad vinyl minst sagt blandade men jag gillar det i alla fall, mest för att det är kul och snyggt, och eventuell ljudförlust, vars existens jag är högst tveksam till om vi snackar samma tyngd på färgad respektive svart (där kunde man ju dragit ett och annat tveksamt skämt…) vinyl, kan jag leva med.

Musikaliskt bjuds vi inte på något extra, det är fortfarande samma finfina blandning av Sabbath, Billy Idol och Rockabilly utan krusiduller och refrängen till ”I, the Stillborn” är fortfarande bland det tuffaste som spelats in. Necrospirituals på vinyl är således en pjäs man gärna äger. Att plattan dessutom reades ut för blygsamma 99 bagaloner vid tidpunkten för transaktionen gjorde knappast saken sämre! Bra musik för lite pengar, det är grejer det!

Vill ni läsa mer planlöst raljerande om Necrospirituals hittar ni originalposten här!

Annonser

Stillborn – Necrospirituals 1989

 
Mycket stilig framsida!

Mycket stilig framsida!

Roligare än såhär blev inte baksidan...

Roligare än såhär blev inte baksidan…

 
Radium 226.05 Records 1989 (CD-utgåva 1993)
 Stillborn: Kari Hokkanen – Sång, Bas / Erik Sandqvist – Gitarr (rytm) / Peter Asp – Trummor / Ingemar Henning – Gitarr (lead)
 Låtlista: Nuke’em All, Flesh fo Iesus, Albino Flogged in Black, I, The Stillborn, Calvaria 1939, Streetsatan, raising Fits Cain, Angelynx

 Då var det dags för en riktig kultklassiker här. Inte kult som i trve black necro evil eller för den delen något folkkärt schabrak som genom tiderna kultförklaras genom generationers återkommande glorifiering, utan något som blev sådär lite lagom obskyrt, för att kunna betraktas som lite extra häftigt i den smala, självälskande och nasala förståsigpåeliten.

 Vi snackar såklart svenska Stillborn (riktigt höjdarnamn, det där) och deras marginaliserade pärla till debut ”Necrospirituals”!

 Man kan redan av omslaget utröna att det här kommer att vara lite extra tufft, fränt och häftigt (så länge man inte får för sig att välja att dra Stryper-paralleller dårå…) för omslaget i sig är ju faktiskt lite extra tufft, fränt och häftigt!

Både hyfsat stilrent som estetiskt tilltalande samtidigt som att det skönjer en viss mystik med dess öga, månguddade stjärna och lite nazi-ockulta stämning med dödskalle och SS-s samt SS-n(!) vilka bildar en riktigt fyndig logga!

 Nu har jag förvisso inget till övers för nazister och tänker inte heller dra någon som helst parallell mellan Stillborn och nazism, men just nazi-ockultismen skapar en lite farligt lockande stämning, vilket väl har utnyttjats både en och annan gång inom spel, film och musik utan att man för den delen behöver dra några växlar p.g.a. det.

 När man slutat upp med att överanalysera omslaget kan det vara passande att istället dra på plattan, vissa hävdar ju att det är själva musiken som är viktigaste delen av en skiva och så kan man ju också tycka, det är väl inte helt fel i.a.f.

 Det är knappast något från doomens ABC som flödar ut ur högtalarna när plattan åker på och vet man inte bättre är det säkert lätt att, om man nu enbart suktar efter nya blyinskodda riff, suckande stänga av plattan och låta den vila i skivhyllan för all framtid.

Stillborn är något mycket mer unikt än ditt vanliga favoritdoomband och blandar friskt rock´n roll, Rockabilly, Sabbath-tung doom och en touch av goth (inte den där Theater of Tradgedy-dyngan då, utan kanske mer det där goth-popiga som kanske inte heller brukar vara så kul).

Vill man jämföra dem med något så låter det väl som en blandning av Pentagram, Black Sabbath, Sisters of Mercy och Billy Idol kört i en rockabilly-mixer (jag har noll koll på rockabilly så någon referens där vågar jag mig inte på…). Lägg till en smula gammalt Danzig-sväng till det så är du hemma sedan.

Som grädde på moset vågade Stillborn även chansa till det med sången och Kari Hokkanens bariton måste väl i.a.f. 1989 varit någorlunda unik? Att sedan Type O Negative blev vrålstora ett par år sedan med ungefär samma koncept är ju en annan sak.

Den här typen av sång kan väldigt lätt bli pannkaka men Kari sköter den vokala insatsen med bravur, även om jag antar att detta är en detalj man antingen älskar eller hatar. Själv tycker jag att det är mycket tufft och sången passar musiken och de stundom suspekta och perverterade texterna som handen i handsken!

 Nu är väl inte allt som en bal på slottet (varken dötrist eller alldeles, alldeles underbar) på den här plattan. Om än med en vrålstark start och genomgående bra låtar kan man ibland känna att konceptet bitvis skapar en lätt touch av ”osöriositet”. Humor i musik är väl enligt mig ”sådär…” men här är det kanske en välbehövlig dos självdistans som skiner igenom och det är väl egentligen ganska sunt men den där plojkänslan som då och då poppar upp till ytan sänker ändå plattan lite för mig.

 Bortsett från det finns dock inte mycket att gnälla över och vore det inte för att den är, vad jag förstått, någorlunda sällsynt är det såklart en platta alla borde äga och spisa då och då.

 Varför Stillborn valde att lämna den här fräcka inriktningen, bortsett från att de av någon anledning bytte sångare, vet jag inte, men man kan väl gissa på att om de valt att fortsätta i samma bana, istället för att börja med någon form av ”avantgarde-metal” (jag tänker Celtic Frost – Vanity Nemesis) på efterföljande plattor kunde de säkert nått hyfsade höjder under 90-talets andra hälft. Det gick ju som bekant rätt bra för, i min mening, betydligt sämre och tråkigare Type O Negative.

 Sånt går ju alltid att spekulera i men något som kan konstateras är i.a.f. att om man inte går igång på refrängen i ”I, the Stillborn” gillar man inte doom helt enkelt!

Trivia: Efter ytterligare två fullängdare och en singel ”splittrades” Stillborn och bytte namn till Colossus med en inte helt obekant Messiah Marcolin vid micken. De gjorde inte mycket väsen av sig, en demo och en rehersal, men lämnade i.a.f. efter sig en inte helt oäven tolkning av Metallicas ”Sad But True” på samlingen ”Metal Militia: A tribute to Metallica II”