Memory Garden – Verdict of Posterity 1998

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

Kanske inte tvålfager?

Kanske inte tvålfager?

Metal Blade records 1998
Memory Garden: Anders Looström – Gitarr / Ken Johansson – Bas / Stefan Berglund – Gång / Simon Johansson – Gitarr (lead) / Tom Björn – Trummor
Låtlista: Carved in stone / Awkward tale / Shadow season / Tragic kingdom / The sum of all
fear / Split image / Outward passage / Wasteland foretold / Amen

Hallå, hallå… Någon som är kvar?

Ja, ja vi fortsätter väl som om inget hade hänt och låtsas inte om det (återigen…) tämligen långdragna uppehållet. Men vi kan ju köra en mjukstart i alla fall. Det är ju onödigt att dra på sig skador genom att gå ut för hårt otränad…
Det blir således varken snigelfart eller vråltyngd utan mer semidoomorienterat med Kumlas egna gullegrisar Memory Garden och deras andra platta Verdict of Posterity från 1998.

Memory Garden är inget som direkt spisas dagligen i det Sorgfaagliska hemmet, även om jag äger ett par plattor med bandet och min senaste kontakt med grabbarna (nu lät man ju jävligt hej och tjenis…) innan inlyssningen av denna platta var nog en smått fiaskoartad spelning med bandet för en fem, sex år sedan eller så. Inte fiaskoartad ifrån bandets sida, men publiken i den inte helt fritidsolika lokalen (det var läsk och bullar som gällde i ”baren”) hade, när det något försenat, var dags för huvudbandet (vilket då, kanske inte helt förvånande, råkade vara Memory Garden) hunnit reducerats till bandets närmaste anhörig samt undertecknad med sällskap… Kanske inte ett optimalt upplägg, men Memory Garden levererade i alla fall så ingen skugga över dem.
Eller föresten, min senaste kontakt var när jag i förbifarten, inte spiknykter, häcklade en oförstående Stefan Berglund för ovanstående spelning, på 25årsfirandet av Epicus Doomicus Metallicus men det kanske vi skall lämna därhän…

Memory Garden refereras ju allt som ofta till som ett Candlemass-light och om än kumlagossarna definitivt satsar mindre på tyngd än sin genredefinerande landsmän tycker jag att jämförelsen haltar en hel del. ”Verdict of Posterity” bjuder knappast på på någon glättigare version av traditionell Doom utan snarare ett någorlunda eget uttryck med sin doomkryddade, någorlunda progressiva anrättning. Inte minst bjuder trummisen Tom Björn på ett varierat och innovativt trumspel, något jag vanligtvis inte ser som fruktansvärt positivt inom genren men här funkar det fint och det är något som snarast för tankarna till Memento Mori (där han ju också gjort en kort session).
Vill man utöka referensramarna ytterligare är det väl Solitude Aeturnus som bör nämnas även om likheterna knappast är slående.

Det låter av naturliga skäl väldigt ”svenskt” om ”Verdict of Posterity” och gillar man svensk, lite småmeckig men absolut inte tillkrånglad metal precis som den lät på 90-talet, lär man gilla Memory Garden. Mitt minne sa mig att Memory Garden var betydligt mindre ”doomiga” än vad de är men trots att de väl rent ”tyngmässigt” ligger på gränsen till vad som kanske ingår i genren (doompuritaner lär utan tvekan snörpa på läppen och utesluta…) så bjuds det på tyngre partier både här och där. Min stora stötesten är egentligen sången, Stefan är utan tvekan en skicklig sångare men personligen är jag inte riktigt i fas med hans lite ”gnällig” småhesa röst, men det är väl mest en smaksak.
Sen är det ju naturligtvis synd att man slarvar bort sin tyngsta låt ”Amen” genom att göra en jättelång pianoballad av den.

Verdict of Posterity är i alla fall en bra skiva, kanske inte något man drar på för att segla bort på ett hav av vibrationer, men som ett stycke ”svensk” metal funkar den finfint!

Annonser

Scald – Will of the Gods is Great Power 1996

 

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Framsida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

MetalAgen 1996 (Den här utgåvan Wroth Emitter Productions 2003, Ltd 1300ex)
Scald: Maxim ”Agyl” Andrianov – Sång / Ivan ”Harald” Sergev – Gitarr / Karry – Gitarr, Keyboard / Velingor – Bas / Ottar – Trummor
Låtlista: Night Sky / Sepulchral Bonfire / A Tumulus / In the Open Sea / Eternal Stone / Ragnaradi Eve / Bilrost / Sepulchral Bonfire (Version 95)*
*Extraspår

En bra grej med internet är att man utan att stånga sig blodig kan få nys om lite mindre kända akter, ja man kan till och med lyssna på musik från världens mest avlägsna hörn, vilken för en sisådär femton år sedan bara de mest inbitna samlarna, med en god portion tur, skulle kunnat lägga vantarna på. En rätt dålig grej med internet är å andra sidan att varenda jävel har allt på ett musklicks avstånd och det som en gång var speciellt och obskyrt numera viftas bort som ”jaha, den där gamla plattan… det är väl inget” av kvastskaft som när ett större intresse i att knäppa folk på näsan än att grotta ned sig i spännande musik.

Nåja, skit i det. En annan pissig sak med nätet är ju att varenda jävla gnällgubbe kan starta upp en blogg där de kan sitta och sura över svårgreppbara nutidsfenomen och det var ju inte direkt där jag ville hamna…

Vi kör således på, med en obskyr jävla doomplatta som förstås varenda jävel har hört för länge sedan. Ryska Scald släppte 1996 en minst sagt episk kassett som i all sin avlägsenhet kanske inte rönte någon direkt framgång (alla som tjackade kassetten när den först gavs ut kan ju räcka upp en hand… Näe, tänkte väl det.) men på senare år vunnit något av en legendstatus. Kanske beror det på att det bakom det vikingainspirerade omslaget (på min utgåva dårå, i sann småbolagsanda är det naturligtvis olika omslag på alla utgåvor av den här plattan) på Will of Gods is a Great Power, vilket skivan heter i original, återfinns ett stycke mycket kvalitativ doom-metal. Visst lämnar ljudet ganska mycket att önska, men jag gissar att det var så här det lät i Ryssland i mitten av nittiotalet om man var ett litet skitband utan ekonomi till någon större studio, men musikaliskt rör sig Scald i de högre divisionerna!

Oftast är det en markant skillnad mellan toppen och ”resterande” band inom episk doom men även om Scald kanske inte når Candlemass eller för den delen kronprinsarna Solitude Aeturnus klass så är de i alla fall och sniffar de sistnämnda i bakhasorna med sin ultraepiska doom.

Legendstatusen kan ju också komma sig av, så som den ofta gör, ond bråd död. Will of Gods is a Great Power blev nämligen Scalds debut tillika svanesång, då Scalds kanske främsta tillgång, den fenomenala sångaren Максим Андрианов, eller som han omnämns på skiva, Agyl, tragiskt omkom i en tågolycka och därmed deklarerade Scalds omedelbara slut.

Mycket sorgligt naturligtvis och visst är det synd även på ett musikalisk plan, för med låtar som t.ex. Night Sky är man minst sagt funderande över vad som skulle ha kunnat komma om Scald tillåtits etablera sig.

Will of the Gods is Great Power är en obskyr pärla som alla med något som hels intresse för episk doom skall kolla upp ögona bums. Fast det behövs ju inte, ni har ju hört den för länge sedan!

För övrigt är det naturligtvis hysteriskt(?) roligt, att som svensk, se ”outrot” betitlat Bilrost… Vågar vi gissa på att Bifrost var vad som eftersöktes?

Nedan den fräsiga officiella videon till Sepulchral Bonfire!

 

 

 

Sorcerer – Sorcerer 1995

Döden, vad jan gå fel?

Döden, vad kan gå fel?

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Brainticket Records 1995 (den här utgåvan 2011)
Sorcerer: Anders Engberg – Sång / Johnny Hagel – Bas / Peter Furuhild – Gitarr / Mats Liedholm – Gitarr / Rickard Evensand – Trummor / Tommy Karlsson – Trummor
Låtlista: Premonition / The Sorcerer / Northern Seas / Queen in Black / Inquisition / Wisdom / Stargazer / At Dawn / Anno 1503 / Born With Fear / Dark Ages / Far Beyond / The Battle / Visions

Janne Stark hävdar i sin, förvisso inte helt felfria, men för all del väldigt trevliga och minst sagt omfattande Encyclopedi över svensk Heavy Metal att Sorcerer är ett band som sålt fler demos än de någonsin sålt skivor. Huruvida just det påståendet är sant eller inte vet jag inte men det kan säkert ligga en del i det då Sorcerer trots allt besitter en liten, men med betoning på liten, kultstatus men att det trots detta mer snackas, eller hur mycket det nu snackas, och skrivs mer om ”Sorcerer” än om själva musiken, T.ex. Vid återutgivandet av deras enda platta.
Att nämnda skiva sedan till största del består av just av Sorcerers demos bidrar också till det hela, lite beroende hur man räknar kanske…

Om man nu släpper tämligen ointressant idisslande och gissningar kring försäljningsstatistik kan man iställe konstatera att Sorcerer bildades 1988 av diverse löst folk som sedemera skulle vandra vidare till betydligt mer framgångsrika orkestrar (Tiamat, Lions Share, Therion m.m.), och kanske beror Sorcerers, om än blygsamma, legendstatus på detta?
Solitude Aeturnus gitarrist John Perez plockade hur som helst upp gruppen 1995 och släpte stora delar av de två demokasseterna samt lite andra låtar på en självbetitlad platta (ja inte efter Perez då utan Sorcerer…), en skiva som 2011 återutgavs, nu med alla demospår inkluderade.

Både det initiala skivsläppet såsom återsläppet kan man väl säga var en välgärning, och än en inte helt förvånande sådan, då Sorcerer spelar en Heavy Metal-inriktad doom med starka progressiva drag, inte helt väsensskild från Perez egna bedrifter i Solitude Aeturnus även om Sorcerer låter ungefär så mycket svensk hårdrock i skiftet 80/90-tal som man nu kan göra, ovanpå det.

Plattan hade nog kunnat vara en riktig liten pärla om det nu inte vore för att det handlar om en demosamling i stort. Inget fel i detta i och för sig om det nu inte vore för ljudet, som är en historia i sig. Att demos låter ”sådär” är inget att höja ögonbrynen för men i just Sorcerers fall lyckas man kanske ta värsta tänkbara väg… Allt, utom basen, i tidsmässig …and Justice for all… anda, är tydligt och väl utskiljt och inte i närheten av det murriga och kompakta ljud man kanske vanligen förväntar sig av demos inspelade vid den här tiden, tyvärr har man dock lyckats ta bort varje uns av rymd och värme, vilket presenterar en doom som är befriad av allt vad tyngd befarar.

Låtmaterialet är det inget större fel på, i synnerhet inte på plattans första del, vilket torde vara bandets senare del, D.v.s demo 2 och inspelningar kring denna. Plattans andra del som består av den första demon är lite väl smörig, och känns ibland som en ursäkt för att visa hur jävla bra Anders Engberg (numera i 220 Volt) sjunger, vilket i och för sig är sant, Engberg sjunger som en Gud, själv vill jag ha honom som en korsning av Tony Martin och Joey Tempest, men låtmässigt blir det lite haltande. Resterande band är knappast några klåpare heller och allt låter, om det nu inte vore så tunt, väldigt bra, eller snarare väl framfört.

Första delen av skivan, som då till stora delar består av den andra demon har ännu vekare ljud, men här känns låtarna betydligt hetare och med lite mer tyngd i ljudet hade det här helt klart varit en jämbördig kombattant till mer etablerade band i samma genremässiga gränsland, såsom Memory Garden eller kanske till och med självaste Solitude Aeturnus. Stundom, som i Queen in Black, är det faktist snudd på fantastiskt bra!

Nu stannar dock allt på en, om än väldigt proffsig och efter förutsättningarna föga förvånande, demonivå och ibland kanske det är bra? Att pinsamheter som de avslutande textraderna i ”Far Beyond” -”Together we are strong, as the music in this song” får en begränsad publik kan väl bara vara bra, men egentligen önskar jag nog mest att jag fick höra Sorcerers bitvis jävligt bra doom och oklanderliga framförande på en ”riktig” skiva med en betydligt tyngre produktion. Det kan jag nästan lova hade blivit ståtligare än en kungabegravning i störtregn!

Pluspoäng utdelas för övrigt till nyutgåvans omslag, som trots modern teknik(?) faktiskt är ganska tufft!

Nedan ett om möjligt än mer stjärnspäckat Sorcerer, kanske inte helt i originaltsppning…

Doomshine – Thy Kingdoom Come 2004

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Iron Glory Records 2004
Doomshine: Carsten Fisch – Bas / Markus Schlaps – Trummor / Sven Podguski – Gitarr / Tim Holz – Sång, Gitarr
Låtlista: Where Nothing Hurts but Solitude / Venus Day / Light a Candle for Me / Creation (Chapter of Hope) / Sleep with the Devil (Chapter of Belief) / Shine on Sad Angel (Chapter of Doom) / A Room without View / The Cross (still stands for Pain) / Valiant Child of War

Idag återvänder vi till tyskland för att spisa lite episk doom.

Vi går ut hårt och startar med en rejäl dos gnäll, något man gott kan göra då dommedagsorkestern i fråga, vid första anblick utmärker sig genom inte mindre än två stycken, mindre positiva särdrag.

Ett: Skivan pryds av den allra värsta sortens omslagsdesign, den så förhatliga men ack så populära photoshop-bilden… Nu finns det absolut fulare omslag än det här, t.ex. styggelsen som dök upp på plattans uppföljare, men här blir det inte bara photoshop-fult utan även omåttligt tråkigt.
Interiören i någon tråkigt tom gotisk katedral med fula och meningslösa ljuseffekter, har vi månne sett detta förut? Jajamensan, och precis som alla andra karbonkopior på detta sinnesslöa bildkoncept valdes den spännande färgskalan brungrå! Festligt värre med andra ord…

Två: Doomshine? Doomshine… Ja det skall väl vara tyskar till detta. Hela iden att döpa sitt band till ett namn som inte bara skall ”återspegla” utan minsann övertydligt förklara vilken genre man lirar är ju rätt trött (Death må vara förlåtna), men Doomshine… Vadå Doomshine? Skall det bedyda dommedagssken eller? Totalt jävla nonsens skulle jag säga och därtill fabulöst fult… Naturligtvis är loggan fult photoshoppad i samma anda som resterande omslaget, ingen högodsare på det inte. Ingen blir väl förvånad över att ordet doom skojas in i albumtiteln också… Tyskjävlar…

Jaja, kasst bandnamn och fult omslag, det har vi ju varit med om förut utan att musiken blivit lidande för det, hur går det för Doom…suck…shine då?

Första gången jag hörde bandet och skivan ifråga, runt året för releasen, blev jag faktiskt rätt såld. Jag tyckte att det var riktigt bra men jag fick aldrig tag i plattan i fysiskt format utan fick några år senare nöja mig med uppföljaren, en helt ok platta det med men inte levde den upp till det nostalgiska skimmer som omgärdade debuten inte.
När jag sedan sent om sider fick tag i plattan måste jag medge att den bjöd på en viss besvikelse. Den var inte alls lika bra som jag mindes det utan den kändes snarare ganska trött och intetsägande. ”Thy King…suck…doom come” börjar visserligen med ett hyfsat fräckt Solitude Aeturnus-minnande riff och det riffas en hel del även resten av plattan men skivan dras lite av syndromet med sång på ständiga ackordutslag och den där lite ”mystiska stämningen” som tyvärr allt som oftast bygger på plockgitarrer, lugnt komp och försiktiga melodier snarare än på hård tyngd, och Heavy Metal vill man ju ha ruffig och hård, inte tillbakadragen och mjuk.

Även sångmässigt finns det en del att önska, Timmy Holz har förvisso en bra röst och sjunger inte oävet alls men det blir lite väl mycket ”Power Metal” över det hela för att jag skall vara riktigt nöjd.

Nu skall jag i ärlighetens namn säga att plattan växt en hel del med ökat antal spelningar, och det som först kändes alldeles för slätstruket och händelselöst visar sig innehålla både ett och annat småtufft riff och en hel del riktigt tunga passager. Jag är dock inte helt övertygad, det finns ganska många plattor som är bättre än den här, men visst, som omväxling då och då funkar den, om inte annat kan man ju låta sig svepas iväg i de riktigt välskrivna gitarrsolona.

Gillar man episk doom alá Solitude Aeturnus, fast med en omistaglig tysk touch och dessutom föredrar sin metal ytterst kompetent framförd, här har det utan tvekan nötts både i replokal och hemma på kammaren, kan nog Doomshine vara ett band att kolla upp, fast så värst spännande blir det aldrig och i min bok hade det inte skadat med åtminstone en smula mer skit under naglarna och naturligtvis en hel del mer hackande i E…

Nedan följer en liveupptagning av ”Where nothing Hurts but Solitude”där Leo Stivala från Maltas Forsaken hjälper till med att gapa lite!

Solitude Aeturnus – Into the Depths of Sorrow 1991

Oh, Happy Days!

Solitude Aeturnus:  Robert Lowe – Sång / Edgar Rivera – Gitarr / John Perez – Gitarr / Lyle Steadham – Bas / John Covington – Trummor
Låtlista: Dawn of Antiquity (A Return to Despair) / Opaque Divinity / Transcending Sentinels / Dream of Immortality / Destiny Falls to Ruin / White Ship / Mirror of Sorrow / Where Angels Dare to Tread

På den gamla goda tiden, innan internet, ja t.o.m. innan ”gratisskivor” (läs reklam) var en nödvändighet i varenda jävla musiktidning var hela grejen med ”ny” musik mycket krångligare. För oss vanliga dödliga som inte var med i någon nämnvärd tape trading-circus handlade det väl mest om tips från kompisar, engelskspråkiga musiktidningar, Close-Up och andra mer eller mindre långlivade publikationer med fokus på ”hårdare” musik.

Själv blev jag tipsad om Candlemass från en polare och jag antar att det andra doom-bandet (Black Sabbath och vårt egna band borträknade) jag ”upptäckte” även detta skedde genom en av ovanstående källor, nämligen ”Thrash (Metal Hammer Extra)” no. 1/92 som namnet till trots bjöd på något så coolt som en Doom Metal-special där Count Raven, Revelations och Solitude Aeturnus avhandlades.

Det dras ofta paralleller mellan Candlemass och Solitude Aeturnus, något jag inte alls håller med om. Visserligen spelar båda metallskodd episk doom men där Candlemass snarare lutar åt det klassiskt raka, svävar Solitude Aeturnus ofta ut i överdådigt episka arrangemang (utan stråkar, kvinnosång och annat trams bör nämnas) som inte sällan har en hel del ”progressive metal” i sig.

Först ut på denna platta, vars omslag, om än något missvisande, skriker ångest är introt ”Dawn of Antiquity” med lite obligatoriska munkkörer. Dessa sätter visserligen stämningen, men ett intro är alltid ett intro och efter ett par lyssningar känns det väl oftast som att man, i vanlig intro-ordning, gärna skippar det och går in på de riktiga låtarna istället.

”Opaque Divinity” kickar igång rätt friskt med ett för genren rätt raskt riff som övergår i partier rikligt fyllda med dubbelkaggar. Versriffet innehåller f.ö. en rätt fånig ”felhörning” från min sida då jag tyckte (och tycker) att Rob sjunger ”The Opossum Awoke” istället för det något mer logiska ”Apostle” (men vad vet jag, Rob kanske gillar pungråttor)… Ytterligare ett riktigt bra höghastighetsriff, med en av skivans mest ”catchy” sångslingor hinns med för att sedan övergå i solo och så småningom ett riktigt tufft och långsamt riff, som till skillnad mot resten av låten verkligen andas doom. Helt ok, men kanske inte plattans starkaste kort.

”Trancending Sentinels” fortsätter, efter ett akustiskt intro med stämningsfull ”lead”, i liknande progressiv stil med verspartier som blandar korta snabba partier med korta långsamma delar. Refrängen är väl ungefär så mycket episk doom det kan bli och såklart jävligt bra och följs dessutom upp av lite ett lite hårdare riff vilket uppskattas. En väldigt riffig låt på det stora och således en höjdare!

”Dream of Immortality” bjuder på en riktigt doomig inledning för att sedan gå in i doomens ABC, långsamt hackande på E-strängen, bra så det förslår såklart! Ovanpå lägger Rob sina karakteristiskt ”krångliga” sångslingor, här med en smått orientalisk touch. Även refrängen är långsam doom för att gå in i ett snabbare ”galloppriff” innan ett solo bryter in över ytterligare ett långsamt doomriff. Sedan bjuds halv-thrashigt hackande och stiliga melodislingor innan kalaset börjar om med vers igen. Ännu en höjdarlåt, särskilt om man som jag även gillar lite enklare ”hack-riff” mitt i all variation!

I ”Destiny Falls to Ruin” bjuds plattans i särklass mest hit-betonade refräng, om man nu kan tala i de termerna när det gäller doom. I övrigt en riktigt tung vers, ett ordentligt medryckande snabbt mellanspel med ett mycket snyggt och varierande soloparti!

Den progressiva doom–seglatsen fortsätter med ”White Ship”, min favorit när det begav sig om jag inte minns fel. Ett råtungt intro och en riktigt doom-vers bjuds det här innan man övergår i ett inte helt övertygande snabbt parti med smattrande dubbelkaggar. Något som drar ned helhetsintrycket en del. Ett snyggt solo räddar i.a.f. upp skutan innan låten kommer på rätt kurs med ännu en långsam vers och tonas ut till vågbrus vilket även agerar intro till plattans i särklass tyngsta spår!

Över vågskvalpet läggs ett riktigt sorgsen akustiskt plock med en likaledes deprimerande sångslinga. När ”Mirror of Sorrow” övergår i ett tungt distat riff är dommedagskänslan total och ackompanjerad av plattans helt klart mest depressiva, men snygga, sångmelodier får det här utnämnas till plattans absoluta doom-pärla, endast avbrutet av ett kort snabbt parti i mitten, något som förmodligen behövs för att inte låta monotonin förhärska helt.

Sist ut på plattan bjuds monumentala ”Where Angels dare to Tread” som likt merparten av plattans spår bjuder på en snygg mix av långsam tyngd och snabbare partier, en snygg refräng och genomtänkt och blixtrande solospel. Det som sticker ut mest är det parti som starkt påminner om Candlemass ”Black Candles” eller då egentligen Metallicas ”The Cal of Ktulu”. Själv kan jag bli lite irriterad över saker som påminner så pass starkt om andra låtar, om än det passar lysande in även i den här låten.

Jag har, förmodligen på grund av att det händer en hel del i musiken, en viss inkörssträcka när det gäller Solitude Aeturnus. Om jag inte lyssnat på gruppen på ett bra tag brukar jag vara småskeptisk det första varvet på en platta men sedan brukar det släppa och jag inser åter att Solitude Aeturnus är ett riktigt toppband inom genren. Debuten är knappas något undantag utan tävlar med uppföljaren ”Beyond the Crimson Horizon” om att vara Solitude Aeturnus bästa platta.

Förutom att vara en hejdundrande doom-platta gissar jag att ”Into the depths of Sorrow” även kan tilltala ”icke die hard-fans” av genren på grund av sin variationsrikedom och det faktum att även om den ofta är snortung även bjuder på en hel del snabbare partier.

Solstice – Lamentations 1994

Omslaget är i orginal en, betydligt snyggare, gul version. Detta är ett återsläpp med ett omslag som inte, av förståliga skäl godkännts av bandet...

Baksidan är något stiligare

Candlelight records: 1994
Solstice: Simon Matravers – Sång / Richard M Walker – Gitarr / Gian Pires – Gitarr / Lee ”Chaz” Netherwood – Bass / lennaert Roomer – Drums
Låtlista: Lamentations IV / Neither Time nor Tide / Only the Strong / Absolution in Extremis / These Forever Bleak Paths / Empty Lies the Oaken Throne / Last Wish / Wintermoon Rapture / The Man Who Lost the Sun / Ragnarok

Solstice är ett hyfsat förbisett doom-band från England med två fullängdare och en ep under bältet (samt två splitsinglar och ett gäng demos/samlingar). Den sista fullängdaren släptes 1998 men bandet är tydligen fortfarande aktivt även om det som släppts sedan dess består av en splitsingel (med The Lord Weird Slough Feg) 2001, en samlingsplatta 2008 och något så fräscht som en samlingskassett 2010! 

Huvudman i Solstice är Richard M Walker som även känns igen från mer eller mindre kända Isen Torr och Pagan Altar. I örigt kan nämnas att även andra ”kändisar”, såsom Gian Pires (Pyres) som sedermera gick till Black Metal/Goth metal/Tramsmetallbandet Cradle of Filth och Hamish Glencross, härligt bittert omnämnd som Hamish Doublecross, som traskade vidare till My Dying Bride och numera även i hypade all star-bandet Vallenfyre, figurerat i bandet (Pires på debuten, Glencross på andra plattan). 

Det här är i alla fall Solstices debutsläpp Lamentations, en platta som bjuder på fin doom av den allra episka sorten! Solstice låter genuint brittiska, jag antar att det är melodislingorna som utan att ha något direkt folkmusikaktigt över sig känns väldigt engelska, på samma sätt som tidiga Paradise Lost och My Dying Bride också låter väldigt brittiska. Annars känns den mest naturliga associationen som Solitude Aeturnus, även om Solstice är betydligt mindre progressiva i sitt riffande och snarare bygger sina låtar kring gitarrmelodier (dock med en del schysta riff som grundplåt). 

Även sångmässigt påminner Simon Matravers något om Solitude Aeturnus Robert Lowe då sångmelodierna likt Roberts aldrig verkar söka den enklaste vägen, utan snarare snirklar sig fram på en alldeles egen, lite mer fantasifull stig! Röstmässig ligger dock Simon ganska långt från Roberts ”tekniskt skolade” röst och där Robert ofta väljer att gå upp i ton ligger Simon oftast betydligt mörkare. Simons röst passar dock musiken mycket bra och trots vissa brister i bäringen blir det aldrig falskt och fult utan snarare charmigt oborstat. 

Skivan börjar, eftersom det nu faktiskt är doom (vissa förståsigpåare har hävdat att Solstice inte alls spelar doom, den enda förklaringen till något sådant är att de aldrig har hört Lamentations men ändå, i sin roll som upphöjda (nåja) experttyckare, känner sig nödgade att yppa sin tveksamma åsikt), självklart med en stunds mässande körer, för att sedan braka lös i plattans kanske bästa låt, ”Neither Time nor Tide”. Stilmässigt är plattan sig lik rakt igenom, förutom inledningen av ”The Man Who Lost the Sun” som har en del pratade partier och någon form av pseudo-growl som kanske inte är så lyckad. Detta är egentligen skivans enda svaga parti. 

I övrigt är detta en höjdarplatta rent låtmässigt. När det gäller ljudet finns det dock en del att invända mot. Det största problemet är sången som är rätt burkigt mixad vilket ger effekten att den inte riktigt smälter in i den övriga musiken. Det känns lite som om bandet står och spelar på ett ställe medan sångaren står inne i ett rör någon annanstans och gapar. Även om detta sänker plattans helhetsintryck vänjer man sig efter ett tag, men visst hade skivan varit ännu bättre om man fått till detta på ett bättre sätt! 

Gillar man episk doom finns det dock ingen ursäkt för att inte köpa den här plattan, den återsläpptes för ett par år sedan med nytt omslag och kanske lite annat extra(?) så det borde inte vara omöjligt att få tag på den!