Mourning Beloveth – Dust 2001

 

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger...

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger…

Mourning Beloveth – Dust 2001
Brón 2001 (den här utgåvan Sentinel Records 2002)
Mourning Beloveth: Darren Moore – Sång / Frank Brennan – Gitarr, Sång / Brian Delaney – Gitarr / Adrian Butler – Bas / Tim Johnson – Trummor
Låtlista: The Mountains are Mine / In Mourning my Days / Dust / Autumnal Fires / All Hope is Pleading / It Almost Looked Human* / Sinistra / Forever Lost Emeralds*
*Bonusspår

Jaha ja, vad händer här då? Efter lite ordning på torpet verkar det sannerligen inte bättre än att vi gör ett lappkast och med rak kurs återvänder rätt ned i omslagshelvetet! Irländsaka Mourning Beloveth valde tydligen att pryda sin debut med en surrealistisk ångestmålning som mest berättar att någonstans därute finns en sjuåring med målarambitioner som mår mycket, mycket dåligt…
Nu är väl kanske inte det här det värsta jag sett i omslagsväg men ändå. Varför skall folk envisas med att sabotera sina släpp med så himla tråkiga presentationer? Jag fattar ju att man vill ”sätta en stämning” men det kan man väl göra på ett lite roligare(?) sätt. Folk är alldeles för alvarliga och ”konstnärliga” för att man riktigt skall orka med…
Lyckligtvis levererar Mourning Beloveth i alla fall på andra plan, för musikmässigt sparar man inte på krutet! Inledande ”The Mountains are Mine” sätter direkt tonen, inget löjligt intro, inget uppbyggande av stämning utan bara pang på med krossande tyngd och fantastisk sång och sedan fortsätter ”Dust” med lika magnifika uppvisningar i dödsdoom skivan igenom!

Många verkar vilja dra paralleller mellan Morning Beloveth och My Dying Bride och jag kan se varför, då båda spelar, eller i My Dying Brides fall spelade om än man ibland får ett återfall, dödsdoom men det är ändå en ganska stor skillnad mellan banden.
Morning Beloveth, om än melankoliska, söker aldrig den bitterljuva stämningen My Dying Bride så ofta väver in med fiol, piano och Aaron Stainthorpes gråtröst eller ”diktläsande” (nu är det förvisso en del pratande i ”The Mountains are Mine, men inte på samma vis även om man kanske snuddar lite på just poemframförande där). Framförallt är Mourning Beloveth betydligt hårdare och i.o.m. Darren Moores fenomenala dödsgrowl ligger Mourning Beloveth betydligt närmare just dödsgenren än My Dying Bride gjort på mycket länge.

Jag skulle hellre vilja dra ”likhetstecken” med tyska Ahab om än säkert någon upprört skriker ”Stopp och belägg!” här… För säkerhetsskull får jag väl korrigera till Ahab på ”The Giant”. Mourning Beloveth kommer sällan ned i hastigheter som skulle kunna klassa in som Funeral Doom om än det går bra långsamt då och då, men stämningsmässigt och musikmässigt tycker jag att de två banden har en del gemensamt då de mycket lyckat blandar sin growl med rensång utan att någon gång ge avkall på musikens tyngt eller hårdhet (vilket såklart inte stämmer in på ”The Giant” som absolut har några softare partier, men skit i det nu, det är ju helt jävla omöjligt att jämföra band).

Bra som fan är det i alla fall och min tidigare känsla att Dust ibland blir lite långtråkig beror mest på att man klämt in två bonuslåtar på mitt ex.
Ligger man runt tiominutersstrecket i låtlängd är det absolut för mycket med åtta låtar och originalets sex (varav en ett ganska meningslöst outro) ger nog en betydligt mer lättsmält lysningssession. Nu blir det lite för mycket av det goda och särskilt sista låten som är ett demospår hoppas oftast över. Jag är i princip emot bonusspår på skivor då de allt som oftast drar ned grundtanken med plattan och ser dem helst liggande på separata skivor om det skall ge något. Bortsett från denna nyutgivningsrelaterade lilla svacka är dock Dust en fenomenal platta och jag undrar mest varför det här är den enda skiva med Mourning Beloveth jag äger…

 

Annonser

My Dying Bride – The Angel and the Dark River 1995

Ett hyfsat omslag…

…fast baksidan är faktiskt ganska snygg!

Peaceville Records 1995 (Den här utgåvan Peaceville Records 2010)
My Dying Bride: Aaron Stainthorpe – Sång / Andy Craighan – Gitarr / Calvin Robertshaw – Gitarr / Adrian ”Ade” Jackson – Bas / Martin Powell – Fiol, Keyboard / Rick Miah – Trummor
Låtlista:
CD: Cry of Mankind / From Darkest Skies / Black Voyage / A Sea to Suffer In / Two Winters Only / Your Shameful Heaven / The Sexuality of Bereavement* / Your River* / Your Shameful Heaven* / The Forever People*
*Bounsspår
DVD: Promo-videor:  Symphonaire Infernus et Spera Empyrium / The Thrash of Naked Limbs / The Songless Bird / I Am the Bloody Earth / The Cry of Mankind / For You
Live in Poland – Krakow 96-03-01: A Sea to Suffer in / The Songless Bird / The Crown of Sympathy / The Thrash of Naked Limbs / The Cry of Mankind / Your River / Black Voyage / Your Shameful Heaven /  From Darkest Skies /The Forever People
Live in Willem II – 93-11-07: The Songless Bird / The Snow in My Hand / The Crown of Sympathy / The Thrash of Naked Limbs / I Am the Bloody Earth / Symphonaire Infernus et Spera Empyrium / Turn Loose the Swans / Sear Me MCMXCIII
Live in Simplon – 1992: Sear Me
Live at Dynamo Festival – 1995: Your River / A Sea to Suffer in / The Songless Bird / The Cry of Mankind

Aaaarghhh… Skrivkramp… Det är väl knappas underligt iofs, då jag spenderat de senaste veckorna med My Dying Bride som rör till det rejält i huvudet på en, då de envisas med att ena stunden var skapligt fantastiska för att i andra stunden framstå som sanslöst jävla tråkiga… Vad skall man tycka då?

Skivan som blivit min ständiga följeslagare under allt för många veckor är tredje fullängdare ”The Angel and the Dark River” och till slut blev jag så trött på skiten (att inte kunna komma på vad jag tycker om den alltså, musiken i sig är ju… hyfsad…) att jag tänkte, ”nu skiter jag i det här och börjar svarva vinyl istället” för att återfå någon form av livskvalitet.

Nåväl, efter att ha lirat fenomenala Black Oath-singlar på repeat hade jag i.a.f. återfått så mycket livskraft att jag ändå tänkte ge mig på och knäcka den här nöten, om inte annat för att få skiten ur världen. Dessutom med den briljanta iden ”om jag dessutom ägnar ett par rader åt att gnälla över hur jobbigt allt är kanske jag inte behöver skriva så mycket om själva plattan”, en taktik oblygt stulen från diverse andra mer framstående musik-bloggar!

Det här rör sig om en ”paketprodukt” där själva plattan inklusive bonusspår även delar plats med DVD’n ”For Darkest Eyes” och istället för det brakfula originalomslaget bjuds man här på en orginalomslagsifierad version av ”For Darkest Eyes”-bilden. Inte lika fult, men nästan lika tråkigt.

My Dying Bride är väl det av de tidiga ”stora” Doom/death-banden som genom sin karriär lyckats vidhålla en viss relevans, till skillnad mod gäspningar som Paradise Lost, Tiamat och Katatonia, då de aldrig släppt sin tidiga ”hårdhet” helt. På ”The Angel and the Dark River” blandar man smäktande sorgsen skönhet med åtminstone semihårt riffande och detta faktum är, enligt mig, My Dying Brides räddning.

Tyvärr så skall det ju bli skitpretentiöst då och då med trista pinkande på akustisk gitarr, ensamma basar och total meningslöshet, som det utdragna ”5-minuter av repetitivt ingenting”-slutet av den annars rätt schysta (trots onödigt och såsigt pianospel) ”The Cry of Mankind”. Bäst är det när de vemodiga fiolmelodierna, och kan My Dying Bride något så är det att skriva vemodiga melodier, läggs över åtminstone småhårt gitarr-riffande. I dessa stunder låter t.o.m. Aaron Stainthorpes ”gråtsång” riktigt bra vilket inte är illa då ”gråtsång” per definition borde innebära en enkel tummviftning mot gaskammaren…

Förutom de sex orginalbitarna finns på CD-skivan 4 bonuslåtar, där tre av dem utgör delar av en liveupptagninga från Dynamo 95 och det mest intressanta är ett (återigen) hyfsat studiospår, ” The Sexuality of Bereavement” vilkets främsta förtjänst är att det bjuder på Aarons growlnade. Nu är väl iofs. growlandet tveksamt passande till musiken, men på den här tiden var i.a.f growl en sångteknik Aaron behärskade, något t.ex. det tragiska kraxandet på näst senaste fullängdaren  ”For Lies I Sire” är ett bevis för att han inte längre gör.

DVD’n ”For Darkest Eyes” vilken förutom bandets (då) samlade promotionvideos bjuder på ett gäng filmade liveframträdanden är också ”hyfsad” (man kan tro att jag inspirerats av ett sentida inlägg av den gode Hatpastorn med allt jävla ”hyfsat”, och det kanske jag har, men uttrycket kommer verkligen till sin fulla rätt här). Promotionvideorna är en stilstudie i hur ”extrem metal”-videos utan större anslag såg ut på den här tiden, d.v.s. filmade bandmedlemmar på och utanför scenen varvat med en kakafoni av fula färger, negativa bilder och andra billiga video-effekter, en klar ”se en gång, sen aldrig, aldrig mer” m.a.o.

Liveupptagningarna är av blandad scenstorlek och kvalitet med Live in Kracow ’96 som det bästa ljud, scen och bildmässigt. Här finns inget att klaga på varken gällande framförande eller låtmässigt, men att sitta och glo igenom en spelning med ett kanske inte genomspexigt My Dying Bride framför TV’n är väl inte förenat med absolut ökande livslust…

Resterande livematerial är ungefär samma sak fast med dåligt ljud, grynig bild och liten scen, typ…

Personligen tycker jag att My Dying Bride peakade med efterföljande ”Like Gods of the Sun”, men gillar du musik som inte är skitbra men definitivt inte är skitdålig kan ”The Angel and the Dark River” vara något för dig. Denna utgåva är dessutom jävligt fullpackad och prisvärd om man nu kan sätta pris på något som ger dig känslan av ”Jaha…”

Solstice – Lamentations 1994

Omslaget är i orginal en, betydligt snyggare, gul version. Detta är ett återsläpp med ett omslag som inte, av förståliga skäl godkännts av bandet...

Baksidan är något stiligare

Candlelight records: 1994
Solstice: Simon Matravers – Sång / Richard M Walker – Gitarr / Gian Pires – Gitarr / Lee ”Chaz” Netherwood – Bass / lennaert Roomer – Drums
Låtlista: Lamentations IV / Neither Time nor Tide / Only the Strong / Absolution in Extremis / These Forever Bleak Paths / Empty Lies the Oaken Throne / Last Wish / Wintermoon Rapture / The Man Who Lost the Sun / Ragnarok

Solstice är ett hyfsat förbisett doom-band från England med två fullängdare och en ep under bältet (samt två splitsinglar och ett gäng demos/samlingar). Den sista fullängdaren släptes 1998 men bandet är tydligen fortfarande aktivt även om det som släppts sedan dess består av en splitsingel (med The Lord Weird Slough Feg) 2001, en samlingsplatta 2008 och något så fräscht som en samlingskassett 2010! 

Huvudman i Solstice är Richard M Walker som även känns igen från mer eller mindre kända Isen Torr och Pagan Altar. I örigt kan nämnas att även andra ”kändisar”, såsom Gian Pires (Pyres) som sedermera gick till Black Metal/Goth metal/Tramsmetallbandet Cradle of Filth och Hamish Glencross, härligt bittert omnämnd som Hamish Doublecross, som traskade vidare till My Dying Bride och numera även i hypade all star-bandet Vallenfyre, figurerat i bandet (Pires på debuten, Glencross på andra plattan). 

Det här är i alla fall Solstices debutsläpp Lamentations, en platta som bjuder på fin doom av den allra episka sorten! Solstice låter genuint brittiska, jag antar att det är melodislingorna som utan att ha något direkt folkmusikaktigt över sig känns väldigt engelska, på samma sätt som tidiga Paradise Lost och My Dying Bride också låter väldigt brittiska. Annars känns den mest naturliga associationen som Solitude Aeturnus, även om Solstice är betydligt mindre progressiva i sitt riffande och snarare bygger sina låtar kring gitarrmelodier (dock med en del schysta riff som grundplåt). 

Även sångmässigt påminner Simon Matravers något om Solitude Aeturnus Robert Lowe då sångmelodierna likt Roberts aldrig verkar söka den enklaste vägen, utan snarare snirklar sig fram på en alldeles egen, lite mer fantasifull stig! Röstmässig ligger dock Simon ganska långt från Roberts ”tekniskt skolade” röst och där Robert ofta väljer att gå upp i ton ligger Simon oftast betydligt mörkare. Simons röst passar dock musiken mycket bra och trots vissa brister i bäringen blir det aldrig falskt och fult utan snarare charmigt oborstat. 

Skivan börjar, eftersom det nu faktiskt är doom (vissa förståsigpåare har hävdat att Solstice inte alls spelar doom, den enda förklaringen till något sådant är att de aldrig har hört Lamentations men ändå, i sin roll som upphöjda (nåja) experttyckare, känner sig nödgade att yppa sin tveksamma åsikt), självklart med en stunds mässande körer, för att sedan braka lös i plattans kanske bästa låt, ”Neither Time nor Tide”. Stilmässigt är plattan sig lik rakt igenom, förutom inledningen av ”The Man Who Lost the Sun” som har en del pratade partier och någon form av pseudo-growl som kanske inte är så lyckad. Detta är egentligen skivans enda svaga parti. 

I övrigt är detta en höjdarplatta rent låtmässigt. När det gäller ljudet finns det dock en del att invända mot. Det största problemet är sången som är rätt burkigt mixad vilket ger effekten att den inte riktigt smälter in i den övriga musiken. Det känns lite som om bandet står och spelar på ett ställe medan sångaren står inne i ett rör någon annanstans och gapar. Även om detta sänker plattans helhetsintryck vänjer man sig efter ett tag, men visst hade skivan varit ännu bättre om man fått till detta på ett bättre sätt! 

Gillar man episk doom finns det dock ingen ursäkt för att inte köpa den här plattan, den återsläpptes för ett par år sedan med nytt omslag och kanske lite annat extra(?) så det borde inte vara omöjligt att få tag på den!