Memory Garden – Verdict of Posterity 1998

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

Kanske inte tvålfager?

Kanske inte tvålfager?

Metal Blade records 1998
Memory Garden: Anders Looström – Gitarr / Ken Johansson – Bas / Stefan Berglund – Gång / Simon Johansson – Gitarr (lead) / Tom Björn – Trummor
Låtlista: Carved in stone / Awkward tale / Shadow season / Tragic kingdom / The sum of all
fear / Split image / Outward passage / Wasteland foretold / Amen

Hallå, hallå… Någon som är kvar?

Ja, ja vi fortsätter väl som om inget hade hänt och låtsas inte om det (återigen…) tämligen långdragna uppehållet. Men vi kan ju köra en mjukstart i alla fall. Det är ju onödigt att dra på sig skador genom att gå ut för hårt otränad…
Det blir således varken snigelfart eller vråltyngd utan mer semidoomorienterat med Kumlas egna gullegrisar Memory Garden och deras andra platta Verdict of Posterity från 1998.

Memory Garden är inget som direkt spisas dagligen i det Sorgfaagliska hemmet, även om jag äger ett par plattor med bandet och min senaste kontakt med grabbarna (nu lät man ju jävligt hej och tjenis…) innan inlyssningen av denna platta var nog en smått fiaskoartad spelning med bandet för en fem, sex år sedan eller så. Inte fiaskoartad ifrån bandets sida, men publiken i den inte helt fritidsolika lokalen (det var läsk och bullar som gällde i ”baren”) hade, när det något försenat, var dags för huvudbandet (vilket då, kanske inte helt förvånande, råkade vara Memory Garden) hunnit reducerats till bandets närmaste anhörig samt undertecknad med sällskap… Kanske inte ett optimalt upplägg, men Memory Garden levererade i alla fall så ingen skugga över dem.
Eller föresten, min senaste kontakt var när jag i förbifarten, inte spiknykter, häcklade en oförstående Stefan Berglund för ovanstående spelning, på 25årsfirandet av Epicus Doomicus Metallicus men det kanske vi skall lämna därhän…

Memory Garden refereras ju allt som ofta till som ett Candlemass-light och om än kumlagossarna definitivt satsar mindre på tyngd än sin genredefinerande landsmän tycker jag att jämförelsen haltar en hel del. ”Verdict of Posterity” bjuder knappast på på någon glättigare version av traditionell Doom utan snarare ett någorlunda eget uttryck med sin doomkryddade, någorlunda progressiva anrättning. Inte minst bjuder trummisen Tom Björn på ett varierat och innovativt trumspel, något jag vanligtvis inte ser som fruktansvärt positivt inom genren men här funkar det fint och det är något som snarast för tankarna till Memento Mori (där han ju också gjort en kort session).
Vill man utöka referensramarna ytterligare är det väl Solitude Aeturnus som bör nämnas även om likheterna knappast är slående.

Det låter av naturliga skäl väldigt ”svenskt” om ”Verdict of Posterity” och gillar man svensk, lite småmeckig men absolut inte tillkrånglad metal precis som den lät på 90-talet, lär man gilla Memory Garden. Mitt minne sa mig att Memory Garden var betydligt mindre ”doomiga” än vad de är men trots att de väl rent ”tyngmässigt” ligger på gränsen till vad som kanske ingår i genren (doompuritaner lär utan tvekan snörpa på läppen och utesluta…) så bjuds det på tyngre partier både här och där. Min stora stötesten är egentligen sången, Stefan är utan tvekan en skicklig sångare men personligen är jag inte riktigt i fas med hans lite ”gnällig” småhesa röst, men det är väl mest en smaksak.
Sen är det ju naturligtvis synd att man slarvar bort sin tyngsta låt ”Amen” genom att göra en jättelång pianoballad av den.

Verdict of Posterity är i alla fall en bra skiva, kanske inte något man drar på för att segla bort på ett hav av vibrationer, men som ett stycke ”svensk” metal funkar den finfint!

Core of Nation – Septor of Doom 2011

Chaly + The Bacardi Bat = Sant…

Slår framsidan i.a.f.

Dwarf Doom Records 2011
Core of Nation: Damma – Gitarr / Rickard – Gitarr (lead) / Hank – Trummor / Andreas – Sång, Bas
Låtlista: Black Temple / The Eyes of the Serpent / Dawn / Electric Funeral (Black Sabbath Cover) / Septor of Doom /Two Suns

WTF no1: Core of Nation? Vad är det för jävla Metalcore-namn? Visst, det är inte så jävla lätt att hitta ett både tufft och ledigt namn längre, särskilt inte om det skall vara ett ”ettordsnamn”. Då får man leka kombinationsleken och försöka hitta två tuffa ord som åtminstone passar någorlunda bra ihop utan att det blir alltför krystat. Det brukar ju iofs. gå åt helvete, men ”Core of Nation” misslyckas ju på alla punkter…

WTF no 2: Jag gillar stilistiska ”simpla” omslag i svart och vitt. Det gör jag faktiskt, men det här är fan inte snyggt. Jag menar, vad fan är det Overkill-dödskallen och Bacardi-fladdermusens oheliga avkomma det är tänkt att vi skall vila ögonen på eller? En ful krona och en om möjlig ännu fulare ”krumelur” bjuds vi även på… Däröver bandnamnet i MC-banner… Nåja, titeln ”Septor of Doom” låter ju i.a.f. lite tuff och ger en hopp om att det faktiskt inte skall röra sig om en hope trendiga pojkar i snedlugg som leverera poppig ”metal” med breakdowns…

WTF no3: Fan vad jag gnäller… ”Core of Nation” må vara ett halvtaskigt namn och omslaget kanske inte är det roligaste men hur låter skiten då? Riktigt bra om ni frågar mig! Det här är iofs så långt ifrån Funeral Doom man kan komma, ja det är väl i ärlighetens namn, i likhet med t.ex. Memory Garden, ungefär så långt ifrån doom man kan komma men fortfarande, om än med lite god vilja, kunna klassas som doom. Det går med andra ord inte skitsakta hela tiden… I själva verket hålls det ofta ett ganska rejält tempo (med doom-mått mätt) även om det naturligtvis även finns långsamma partier inbakade. Speciellt tungt blir det dock aldrig.

Det riffas dock på riktigt bra och låtarna håller, och det vill jag betona, riktigt jävla hög klass rakt igenom. Om jag fick önska mig något ytterligare hade det väl varit en gnutta mer tyngd i de långsamma partierna, vilka snarare känns tillbakalutande än krossande samt kanske ännu en egen låt istället för något uttjatade ”Electric Funeral” (som förvisso framförs oklanderligt och i.a.f. i någon form av egen tappning).

Hur som helst är detta en lysande platta av ett band som jag tror kan bli ännu bättre, synd bara med det såsiga namnet…