Candlemass – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee 2012

Old English-font - check, Dödskalle - check, Kors - check. Allt i sin ordning med andra ord.

Old English-font – check, Dödskalle – check, Kors – check. Allt i sin ordning med andra ord.

Hmm... Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Hmm… Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Napalm Records 2012 (Ltd. 150ex Gold, 450ex Black)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Lasse Johansson – Gitarr / Jan Lindh – Trummor / Robert Lowe – Sång
Låtlista:
Sida A: Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee
Sida B: The Killing of the Sun

Det finns mer eller mindre nödvändiga skivor. En del går inte att leva utan och en del går det alldeles utmärkt att klara sig att, ja det kan till och med vara önskvärt, aldrig mera höra igen och en del går från att vara viktiga till att efter hand passeras till högen som aldrig, aldrig… aldrig… aldr… kommer att spelas igen.

Candlemass 12” – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee är ett fint exempel på sistnämnda.

Inte för att det är något större fel på den. Ett riktigt snyggt omslag med precis den enkla monokroma dödsdyrkarestetik som jag, och jag gissar en hel del andra, gillar så mycket, omsluter en lockande limiterad guldfärgad 180g vinyl, det är alltid kul med stort format även om det är en singel, och musikaliskt finns inget att klaga på heller.

Singelns A-sida består av det första som presenterades för omvärlden gällande den då annalkande nya, och sista, plattan med Candlemass, ”Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee”. En med Candlemass-mått mätt rätt kvick dänga. ”Snabba” Candlemass-låtar ställer jag mig något tveksam till, visst har de lyckats få till en och annan (eller kanske mertalet av produktionen) men lågvattenmärken som ”Black Dwarf” gör att man oroligt drar öronen åt sig när Leif levererar fartmonster (yeah right…).

Nu visade sig DitTotMQB vara en ypperlig låt, jag gillade den (jag blev själv förvånad) första gången jag hörde den och den har dessutom växt en hel del med antalet lyssningar. Bidrottningen fångar en helt enkelt i sin virvlande galenskap!

B-sidan var, när det begav sig, mest spännande då det rörde sig om ännu en ny låt, men till skillnad mot A-sidan en låt som inte luftats innan, ”The Killing of the Sun”.

Här dras tempot ned en aning även om jag väl fortfarande skulle vilja kalla det för mid-tempo doom men riffen är både svängiga och tunga. En bra låt, om än inte fantastiskt, och tillsammans med det fina titelspåret gav den här promo-singeln ett riktigt sug efter den kommande fullängdaren ,”Psalms for the Dead”, något som verkligen gladde mig då jag, till skilnad mot vad majoriteten verkar anse, tyckte att föregående ”Death Magic Doom” var en ganska slätstruken historia.

Så, två bra låtar förpackade i ett snyggt fodral, varför lyssnar man inte på den här särskilt ofta då? Naturligtvis beror det på det faktum att det inte erbjuds något mer än samma låtar, i samma versioner som senare skulle dyka upp på ”Psalms for the Dead” och skivan förlorar således en del värde när man lika gärna kan dra på fullängdaren med alla kanonspår som samsas med de här två låtarna om utrymmet där. Omslaget är ju dessutom bara en variant av fullängdsomslaget, hur snyggt det än må vara.

Lite tråkigt alltså, varför inte göra en EP när det ändå bjuds på en 12:a? I ”värsta” fall kan man ju slänga dit något halvobskyrt live-spår, men ändå hellre bjussa på en eller två exklusiva bonuslåtar som inte återfinns på fullängdaren. Det faktum att skivan såldes till närapå fullängdspris gör dessutom att det känns småsnålt.

Nåja, nog med gnäll. Bra låtar som gav ett fint formbesked när skivan kom, i ett riktigt läckert format är det i alla fall, om än det knappast finns någon anledning att i dagsläget leta efter den annat än som samlarobjekt.

Annonser

Krux – Krux 2002

Tufft som få, ännu snyggare utan stickern…

Mmmm… Religiöst vansinne!

Mascot Records 2002
Krux: Leif Edling – Bas / Mats levén – Sång / Jörgen sandström – Gitarr / peter Stjärnvind – Trummor / Fredrik Åkesson* – Gitarr (lead) / Nico Elgstrand* – Gitarr (lead) / Carl Westholm* – Orgel, Melotron, Moog
*Gästmusiker
Låtlista: Black Room / Krux / Nimis / Sibiria / Omfalos / Enigma EZB / Poccocátepetl / Evel Rifaz / Lunochod (part I, II, III, IV, V, VI & VII)

Gött att få vila ögonen på lite kvalitetsbilder igen! Jag är iofs. inget större fan av psykadelia men ett foto på en dödskalle kan nästan aldrig bli fel och här känns t.o.m. batikbakgrunden passande! Att baksidan pryds av pilgrimsplatsen ”Kryžių kalnas” (korskullen) I Litauen, här flummigt blåfärgad gör såklart inte saken sämre. Alla doomplattor borde begåvas med minst ett kors, en dödskalle samt en samplad kyrkklocka (även det finns såklart med på denna platta) så det känns såklart skönt att genrens maestro, Leif Edling visar var skåpet skall stå!

Denna supergrupp, bestående av nyssnämnda dommedagsankaret Edling samt Ex-Entombedarna Jörgen Sandström (Ex-Grave, Project Hate MCMXCIX mm.) och Peter ”Flinta” Stjärnvind (Merciless, Nifelheim mm.) samt världens mest anlitade vokalist, Mats Leven (Ex-Therion, Ex- Yngwie Malmsteen samt faktiskt alla andra existerande eller splittrade svenska grupper genom tiderna), har väl knappast undgått någon? Vid tidpunkten för detta släpp var det absolut det mest spännande som hänt doom-grenen på år och dag.

Krux debut känns som en naturlig fortsättning på mellanerans (läs: de svåra åren) Candlemass eller för all del, Edlings första sidoprojek (även detta med Leven), det fenomenala Abstrakt Algebra. Det är måhända inte lika äventyrslystet som AA, och absolut inte lika Sabbath-svängigt som blytunga ”From the 13th Sun” men den postmoderna skramligheten känns absolut igen. Även om Leif släppt lite på tyglarna på följande KRUX-plattor fungerar han på debuten fortfarande som envåldshärskare, åtminstone när det kommer till låtskrivandet men som den fenomenala dommedasförmedlare han är blir det inte ett dugg tjatigt för det.

Jag är absolut av den åsikten att Krux starkt bidrog till den (om än måttliga) revival som doomen åtnjöt under 2000-talet, och kanske i förlängningen framgången som retrorocken/metallen vunnit på senare år.

Krux debut är inget annat än en modern (jaja…) doomklassiker, bäst är refrängmonstert ”Omfalos”, Carl Westholms (Leif Edling, Ex-Candlemass, Ex-Abstrakt Algebra), här som ”gästartist”, fenomenala orgelspel och de råtuffa samplingarna i ”Bring me the Head of Nikita Chrusjtjov” (med kamrater). Bara att falla ned på knä och dyrka, med andra ord!

Nähe, nu är det väl dags att värma inför fredagens Pentagram/Procession-spelning i Stocholm men innan det kan man ju alltid slå ett getöga på denna hårda live-upptagning från Krux DVD, fyndigt betitlad ”Live” från 2003.

Pentagram – Relentless (Pentagram) 1985

Baphomet bestående av en ganska ful get och ett ”pentagram” som är en stjärna, inte ett pentagram… Hmm… Trots det rätt coolt!

Svart… Låtlista… Lite info… En baksida helt enkelt.

Pentagram 1985 (återutgivning Peaceville 1993, 2005)
Pentagram: Bobby Liebling – Sång / Victor Griffin – Gitarr / Martin Swaney – Bas / Joe Hasselvander – Trummor
Låtlista: Death Row / All Your Sins / Sign of the Wolf (Pentagram) / The Ghoul / Relentless / Run My Course / Sinister / The Deist / You’re Lost, I’m Free / Dying World / 20 Buck Spin

Så var det dags för en riktig klassiker igen då! Pentagram, tillsammans med band som Trouble och Saint Vitus, pionjärer inom doom-metal och ofta sedda som U.S.A.´s svar på Black Sabbath. Fast då ett svar som, till skillnad från sina engelska kollegor, vilka tvivelsutan även finns i medvetandet t.o.m. hos folk som inte lyssnar på annat än, skall vi säga ”Svensktopen”, knappt är kända utanför den begränsade krets av extremt belevade människor vilka ser doom-metal som sitt kall!
Trots detta, eller kanske därför har bandledaren Bobby Liebling och hans, milt utryckt skiftande, manskap nått en ganska respektabel kultstatus och har väl, i rättvisans namn, under de senaste årens retrotrend, nått viss framgång även hos hårdrockens mainstreamfåra (läs:  Patchvästarna som med en dåres  envishet hävdar att  Iron Maiden fortfarande är relevanta…)

Trots att de bildades redan i början av 70-talet verkar Pentagrams första 10-15år, trots mängder av demos och en och annan sjutummare (samt tydligen, audition för Kiss Gene Simons och Paul Stanley), varit tämligen händelselösa. Efter diverse vedermödor (arresteringar, medlemsbyten och annan skit) splittrades Pentagram vilket ledde till att Bobby samt trummisen Joe Hasselvander (sedermera även i semilegendariska engelska Speed Metal/NWoBHM-trion Raven) slog sina påsar ihop med Death Row’s Lee Abney (raskt utbytt mot Martin Swaney) och Victor Griffin, för att sedan anamma det, förmodat mer inarbetade, namnet ”Pentagram”.

Någon direkt magi verkar dock inte detta resulterat i, i.a.f. inte hos några bolagsrepresentanter, eftersom man 1985 valde att, på egen hand, släppa sin debut, frankt namngiven ”Pentagram”.

Denna återutgavs sedermera av Peaceville 1993, i.o.m. att de rekryterade Pentagram till sitt stall inför deras tredje fullängdare ”Be Forwarned”, dock med omstuvad låtordning samt det numera ”klassiska” getomslaget och under namnet… Ja, ni gissade det… ”Relentless”!

Man kan väl gissa att omslaget låtit sig inspireras av framgångarna runt band som Bathory och Venom (Welcome to Hell, någon…) i ett Black Metal-suktande tidigt 90-talsklimat, men musikaliskt handlar det om bland de tidigare exemplen på ”renodlad” doom –metal (ja inte 1993 dårå… men ni fattar?), klart inspirerat, men inte i närheten av efterapande av, proto-doomgiganterna i Black Sabbath.

Bortsett från nyinspelningen av gamla pärlan ”20 Buck Spin” som väl av naturliga skäl låter mer svängigt sjuttiotal(…) handlar det i stort om riktigt tung och ofta, med Pentagrammått mätt, långsam doom, men likt de flesta av doompionjärerna är tempot överlag varierande och även upptemponummer (nåja)som ”Sign of the Wolf (Pentagram)”, vilken tillsammans med blytunga ”The Ghoul” kanske är bäst på plattan, ges gott om utrymme.

Bäst är såklart att skivan är en orgie i riktigt schysta riff, mestadels, i.o.m. bandets 70-talsrötter, förvånande ”metalliska” vilka tillsammans med Bobbys karakteristiska och småbluesiga (jag får lite Danzigvibbar, fast det är väl egentligen tvärtom…) stämma gör detta till en riktig höjdarplatta!
Extra plusspoäng utdelas för att det aldrig ”flummas iväg” i långa tröttsamma knarkdoftande instrumentalpartier vilka t.ex. tenderade att sabba var och varannan låt av förebilderna i Black Sabbath.

Själv gillar jag egentligen när jag bjuds doom som överlag är långsammare, men när blandningen blir så pass delikat som på ”Relentless” köper jag mer än gärna även de snabbare partierna!

Ps. Det är väl knappast någon hemlighet att Candlemass Leif Edling gillar Pentagram men om man nu skulle vara tveksam till detta kan man ju alltid roa sig med att jämföra versriffet i just låten ”Relentless” och ”huvudriffet” i Candlemass ”Dark are the Veils of Death”. Där snackar vi inspiration!

Ps. 2. Tuff video av Sign of the Wolf 1983 när Pentagram ”fortfarande” var Death Row…

Nemesis – The Day of Retribution 1984

Inget förhöjer naturligtvis ett omslag mer än en snygg och informativ sticker lite lagom placerad i blickfånget! man slipper iofs. orginalets rosavita bakgrund med tillhörande skitfula häst och ryttare…

Som synes spelar Christian Weberyd gitarr även i det tidiga Candlemass och skall också ha lagt gitarr på legendariska Epicus… Huruvida denna gitarr sedemra togs bort helt eller ligger kvar i mixen verkar det dock råda delade meningar om…

Nemesis: Leif Edling – Bas, Sång / Anders Wallin – Gitarr (lead) / Christian Weberyd – Gitarr / Anders Waltersson – Trummor
Låtlista: Black Messiah / In God We Trust / Theme of the Guardians / The King is Dead / Goodninght / Blackstone Wielder* / Demons Gate*
*Bonusspår från Candlemass “Second 1984 demo”

I min ungdom åkte jag regelbundet till Stockholm, främst för att hälsa på min pappa, men med den trevliga sidoeffekten att man kunde ta del av huvudstadens, till skillnad mot hemortens, något mer omfattande affärsutbud. I början var det väl mest det för mig gigantiska ”Stor & Liten” som lockades för att sedermera bytas ut mot deras hobbyavdelning och Wenzells Hobby. Allt efter att musiken blev mer och mer viktig styrdes dock kosan om, och de nya favoritmålen blev istället Mega-skivakademin och inte minst House of Kick’s affär i gamla stan (samt naturligtvis varenda serieantikavariat jag hittade, seriebutiken Metropolis och SF-bokhandeln…).

De tydligaste minnena från House of Kicks är väl de blodiga fejkkroppsdelarna som agerade inredning någonstans i skarven sent 80-tal, tidigt 90-tal samt dagen då jag hittade CD-utgåvan av Nemesis – The Day of Retribution där i skivbacken… Jag var redan ett inbitet Candlemass-fan och hade väl på något vis fått nys om att Edlings tidigare band hette Nemesis (det här var ju innan Internet kom och gjorde kunskap till var mans egendom…) och där stod den alltså… Plattan! Dessutom med extraspår i form av tidiga Candlemass-demos! Det var ju kanon, om inte nu glädjebägaren grumlats av det faktum att jag var tämligen medellös… Ingen affär den gången m.a.o. och efter det dröjde det ett antal år innan jag lyckades hitta ”The day of Retribution” igen (den var såklart borta vid nästa House of Kick’s-besök). Nåja, jag lyckades i.a.f. springa på den under min studietid i Norrköping och passade då på att köpa den. Var den värd väntan då? Nja…

Historiemässigt är den naturligtvis oumbärlig och i ärlighetens namn var Leif allt en hejare på att skriva låtar redan innan Candlemass. Stilmässigt rör det sig om en blandning av doom och traditionell Heavy Metal.

Först ut är originalversionen av det som senare (mot Leifs vilja men tydligen tilltjatad av Messiah) skulle bli ”Incarnation of Evil” på Candlemass finfina Ancient Dreams, ”Black Messiah”. Här i en något råare form, både sång och riffmässigt, även om låten i sig är i stort sett densamma. Naturligtvis en riktigt bra låt.
Efter denna dommedagsöppning bjuds det lite snabbare tongångar i form av, närapå Speed Metal-dängan, ”In God We trust”. Sedan blir det återhämtning i form av midtempodoom i halvdana “Theme of the Guardians” och skönt riffiga ”The King is Dead”. I sista låten dras tempot ned ännu en smula och “Godnight” bjuder även på en del akustiska partier, för att i halvtidsmellanspelet gå upp i tempo och aggressivitet, en något mer progressiv sak som även ståtar med en hel del solopartier.

På det stora hela är det inget fel alls på låtarna vilka torde tilltala alla som gillar den lite riffigare mörka sidan av Heavy Metal. Det som drar ned intrycket är naturligtvis sången. I Nemesis skötte Leif den biten själv med, skall vi säga, snudd på katastrofalt resultat. Quorthon är knappast känd för att leverera rensång med bravur, men i jämförelse med Leif framstår hans insatser närapå skolade… Sången funkar visserligen ok så länge Leif göra sitt bästa för att låta som Cronos i Venom (vilket också såklart är jävligt tufft att han gör) men när det skall låta finstämt och rent låter det bara illa och framför allt jävligt klent. Sångrösten är dock något man till viss mån vänjer sig vid.
Något man inte vänjer sig vid utan som irriterar likt en vagel, eller snarare en näve grus, i ögat är det katastrofala engelska uttalet som stundom förekommer. Ibland är det så jävla illa att man undrar om allt bara är på skoj, men vilken ungdom skulle i början av det glada 80-talet slarva bort ett skivkontrakt på att larva sig? Satan my master, vad dålig Svenska skolan måste vara…

 Som bonusspår på CD-utgåvan medföljer även två tidiga Candlemass-demos. Dessa låter ganska likt de senare versionerna som återfinns på Epicus Doomicus Metallicus men lider även dessa av sångfenomenet Leif Edlings äventyr bakom mikrofonen…

 The Day of Retribution är en skiva med ett helt gäng bra låtar, men som på grund av sina tillkortakommanden gällande sånginsatsen snarare är en historiskt intressant platta än en skiva man lyssnar på för att den är bra. Detta hade säkert varit annorlunda om Leif hade haft chansen att locka över Johan Länquist redan till sin skivdebut!