Jex Thoth – Jex Thoth 2008

Svärd, svamp och stenar...

Svärd, svamp och stenar…

image

image

I hate 2008
Jex Thoth: Jex Thoth – Sång / Zodiac – Synth, Piano, Orgel / Johnny Dee – Trummor / Grimm Jimm – Bas, Gitarr / Silas Paine – Gitarr, Boizoiki, Flöjt
Låtlista: Nothing Left to Die / The Banishment / Obsidian Night / Separated at Birth / Son of Yule / Warrior Woman / Equinox Suite: The Poison Pit / Equinox Suite: Thawing Magus / Equinox Suite: Invocation Pt. 1 / Equinox Suite: The Damned and Divine / When the Raven Calls (Bobb Trimble cover) / Stone Evil

Att retrorock fick någon form av superuppsving i den senare delen av 2000-talet kan väl inte undgått någon, band som Graveyard och Witchcraft gjorde livet surt för oss som anser att tuffa namn också förpliktar till mer än utsvängda manchesterbrallor, mustascher och bruna jordnära färgtoner… Retrorocken hade dock det, kanske inte odelade positiva i sig att folk helt plötsligt började tycka att det där med långsamma tunga riff kanske inte var så tokigt i alla fall och samtidigt, vad passar bättre till en murrig långsam 70-talsgitarr än lite rumpkyssande av Hin Håle? Hux flux trillade alltså två av de mer intressanta bitarna inom hårdrocken på plats och skapade förutsättningar för att något lite mer intressant än vad flinka fingrar, blommiga skjortkagar och gröna manchesterkostymer kunde uppbringa. I retrorockens kölvatten följde således den ockulta retrorocken, en lite elakare och tyngre kussin, gärna kryddad med kvinnosång, av den mer själfulla, snarare än fagra sorten och inte minst en rejäl dos Doom!

Allt det där blev ju, med tiden, ganska uttjatat det med, likt allt som blir fräckt och häftigt över en natt och dessutom mer eller mindre kidnappat och föremål för beundran för den sämsta subkulturen genom tiderna, Hipsters, men innan allt gick åt helvete så han ju ett och annat trevligt ske, t.ex. genom ett av ”pionjärbanden”, Jex Thoth.

Jex Thoth som reste sig ur askan ur Totem är väl snarare naturromantiska/ursprungsreligiösa än ockulta men med sin sällsamt flummiga psykedeliska rock, kryddat med en precis lagom dos Doom, för att inte undertecknad, som känner att det här borde man, som antiflumist, avsky, skall brista ut i vansinniga rejektionsvrål, utan istället följsamt låta sig  gungas in i den soniska knarkdimman.

Hela kallaset toppas naturligtvis av Jex fantastiska röst, som fullkomligt skriker ut 70-talsmagi, brun mahognypanel och hårig frustande sexualitet… Ja, jävlar…

Man skall dock inte glömma att bakom den fantastiska rösten backas allt upp av ett knippe rätt fantastiska låtar också, och om än disten är sparsam blir det till och med riktigt elakt någon gång emellanåt…

För alla som tycker att Jex Thoth antingen är för lite Doom, vilka de naturligtvis inte är, eller för lite Metal, vilket de kanske är, för att ta upp plats på en blogg dedikerad till Doom-Metal kan man väl, om det är till någon glädje, snacka lite omslag. Varför då undrar ni, omslaget är ju rött och vitt, halvfult, helflummigt och skriket ju inte dirrekt nitar och läder…

Näe, kanske inte det men det är gjort av en av Doom metals ”stora” nämligen saligt insomnade Reverend Bizarres Albert Witchfinder.

Bara en sån grej!

The Wounded Kings – The Shadows over Atlantis 2010

”Flicka” heter nog det här ”konstverket” och är målat av någon djup djävul som låter sin svärtade svårhet överskugga bristen på kompetens…

Samma stiliga dam pryde baksidan.

I Hate 2010
Låtlista: The Swirling Mist / Baptism of Atlantis / Into the Ocean’s Abyss / The Sons of Belial / Deathless Echo / Invocation of the Ancients
The Wounded Kings: Steve Mills – Gitarr, bas, trummor, keyboard, sång / George Birch – Sång, gitarr

Jag fortsätter min ofrivilliga odyssé i de gräsliga omslagens förlovade land (dock utan att för den delen förkovra mig i dansband anno 77 och annat trams, där finns det bättre bloggar att tillgå…) och landar denna gång i England där The Wounded Kings valt att låta en treåring gå lös med kladdkritorna för att få fram en, gissar jag, ockult och mystisk tolkning av en förmodad atlantisinvånare, shaman eller pantertämjare? Vad vet jag?
Fult som stryk är det i.a.f. vilket är lite synd eftersom man, om man vänder på bladet, finner en betydligt snyggare, mer ockult och betydligt mer mystisk bild i samma stil. Synd att de inte körde på denna istället.

Så här skall det se ut!

The Wounded Kings är ett av banden som tillsammans med/i kölvattnet av Totem/Jex Thoth gjorde den ockulta och rockiga doomen populär i slutet av 2000-talet. Medan Jex Thoth väl satsar mer på det småmysig psykadelisk 60/70-talsondska känns The Wounded Kings vara av ett mer modernt snitt. Deras andra fullängdare, ”Shadows over Atlantis” är tämligen tillbakadragen och det som bjuds är ett lågmält skräcklandskap målat av långsamt riffande, lågmäld sång och en ocean av reverb. Ovanpå de tämligen simpla riffen vävs en matta av spöklika slingor, ibland mer ljudeffektliknande än egentliga melodier av lead-gitarr. Bitvis bjuds man även på tillägg av piano och dylikt men aldrig på ett sätt så att det blir töntigt goth-romantiskt vilket känns skönt. Sången ligger långt bak i mixen och skapar en närmast mässande effekt med George Birch bräkande röst.

Plattan är som sagt mycket tillbakadragen och försiktig, eller försiktig är att ta i, det blir ju en rätt rejäl ljudkavalkad då och då, men det saknas attack om man säger så, vilket är något av dess svaghet. Även om skivan är bra, när den kom tyckte jag att den var riktigt bra, hettar det aldrig riktigt till. Det känns mer som en skiva att pimpla vin framför brasan till medan man känner sig svår, och även om det kan vara trevligt ibland blir det ju lätt fel när man precis snört på sig spikarmbanden.