Procession – …of Doomed Beginnings 2016

Coola grabbar och spretig logga!

Coola grabbar och spretig logga!

Procession back_1

 

High Roller Records 2016 Ltd. 666ex (333 clear/333 svart)
Procession:

Felipe Plaza Kutzbach – Gitarr, Sång / Daniel Pérez Saa – Bas / Carlos Solo – Trummor

Låtlista
Sida A:

Incinerate (demo)

Sida B:

The Road to the Gravegarden (demo)

Japp, vi kickar igång igen efter ett långt uppehåll, men där andra försöker göra något upplyftande gör jag tvärtom, det är ju trots allt en doom-blogg! För inte blir man överlycklig över Processions sätt att fira 10-år, eller det beror kanske på vilka böjelser man råka ha, men istället för tårta och nya höjdarlåtar bjöd Procession på gammal skåpmat i form av den första inspelning man gjorde som band.

Självklart kan väl det vara intressant, då dessa låtar inte har funnits utgivna tidigare (de är ett så kallat ”kolla gamla lådor hemma hos morsan-fynd”) och Felipe berättar i den korta men intressanta bandhistoriken på ”inlayet” om varför man valde detta sätt att fira bandet men personligen hade jag föredragit något nytt, eller kanske någon cool cover.

Nu är det två tidiga replokalsinspelningar från 2006 som gäller, ”Incinerate” som sedan spelades in för demon ”Burn” och ”The Road to the Gravegarden” som sedermera kom med på fullängdsdebuten ”Destroyers of the Faith”. Vi snackar ju Procession så låtarna är naturligtvis bra, om än de knappast är de starkaste kort bandet erbjudit. För att vara replokalsinspelningar, med dess naturliga begränsningar, är ljudet fullt acceptabelt och framförandet känns klanderfritt men skall man hårdra det kanske ”värdet” av denna inspelning växt något om man hört lite fler spår av ungdomlig naivitet, om än det känns märkligt att gnälla på ett bra framförande…

Omslaget bjuder på en halvsnygg logga, sparsmakat vitt på svart och är väl kanske inte mycket att orda om men det som höjer värdet lite på denna jubileumsskiva är det bifogade bladet med en tuff motljusbild på bandets då enda fasta medlemmar, Felipe och Daniel, på ena sidan och den, som sagt intressanta bakrundshistorian till bandet/inspelningen på den andra.

En ganska trevlig, men kanske inte helt oumbärlig utgåva således, vilken fick fylla det väldigt långa tomrum mellan senaste given ”To Reap Heavens Appart” och den hett efterlängtade ”Doom Decimation” som väntas anlända på självaste Halloween 2017!

 

Count Raven/Griftegård – Split 7” 2010

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få...

En staty, något av arketypen för ett doom-omslag om även de reella exemplen är få…

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, enkelt stilfullt!

Ván Records 2010
Count Raven: Dan Fondelius – Sång, Gitarr, Keyboard / Fredrik Jansson – Bas, djembe, Slagverk / Jens Beck – Trummor
Griftegård: Ola Blomkvist – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddeson – Gitarr / Thomas Jansson – Bas
Låtlista:
Sida A: Wolfmoon
Sida B: Wedded to Grief

Vi förflyttar oss raskt(!) från Italien till Sverige och betar av lite vinyl i småformat i form av en Count Raven/Griftegård-splitt 7”.

Båda banden släppte storartade plattor 2009, Count Raven med återkomstplattan ”Mammons War” och Griftegård med sin fullängdsdebut ”Solemn – Sacred – Severe” och följde sedan upp det med denna splittsingel 2010. Tyvärr har det inte kommit mycket mer efter det från något av banden bortsett från en splitt med Griftegård/Lord Vicar och det känns ju lite trist, men man får väl köra det befintliga ett par varv till i väntan på nytt.

Här delar som sagt banden plats och plast och bidrar med varsin låt och varsin framsida på den här stiligt komponerade splitten. En inner sleve med texter och dylikt medföljer också och det är jävligt trevligt även med singlar som har lite kött på benen, som flickan sa…

Count Raven går ut med fullfjädrad doom-estetik på sin omslagssida och bjussar på en staty föreställande posseidon(?). Det funkar rent visuellt men känns kanske inte helt klockrent till låten, Wolfmoon som naturligtvis behandlar pälsklädda formskiftare, men ett varulvsomslag kanske hade känts något såsigt(?)…

Låten är inspelad vid samma session som senaste fullängdaren och det borgar såklart för kvalitet, något som även levereras när trummor och ett habilt basriff dundrar igång i väl tilltaget tempo! Verserna är väl kanske inte så där speciella men när sedan brygga/refräng gör intrång faller allt på plats och det i kombination med den stiliga lyriken gör att man själv finner sig stående där, i de mer östra delarna av Centraleuropa med hungriga ögon stirrand på en under silvermånen…

Låten är såklart en bagatell men en jävligt bra sådan!

Betydligt mer allvarligt blir det när vi vänder på plattan. Griftegård är knappast kända för att leverera stoj och glam, och Wedded to Grief är, om nu någon tycker att titeln antyder motsatsen, inget undantag. Omslagsmässigt handlar det mest om en variant av vinyldebuten men det funkar fint, kanske inte mycket att titta på men det är rätt snyggt i alla fall.

På plattan brakar naturligtvis helvetet lös när nålen dimper ned på plasten och är man ett fan av våldsam tyng och snygga melodier som ALDRIG blir löjliga är detta ett fynd! Jag är faktiskt förvånad att man lyckas göra något som är så tungt och motsträvigt men fortfarande så förförande medryckande.

Att man dessutom lyckas peta in ett lika befriande som fenomenalt gitarrsolo i den dystra kakafonin utan att det tar udden av den allvarsamma tyngden är snudd på overkligt.

Griftegård är lite för doomen vad Watain, eller kanske Marduk/Funeral Mist-Mortuus är för dagens Black Metal, något som är ”på riktigt” och inte bara tomma fraser med andra ord.

Lysande såklart!

I övrigt är det kul med en split med två så skilda nummer vilka båda visar band i högform. Man blir såklart sugen på mer. När det gäller Count Raven känns väl detta smått avlägset då bandets motor Dan Fondelius åter satt kurs som ensamseglare och lämnat det manskap som så framgångsfullt hjälpte till att ro iland finfina ”Mammons War” bakom sig.

Griftegård känns mer hoppfullt (eller näe…) även om det ånyo är oroväckande tyst på skivfronten även där, spelningar görs i alla fall då och då (nu får jag åter ångest över att jag aldrig åkte och kollade när de lirade med Lord Vicar i Stockholm senast, jag som hade biljett och allt…) så den där andra plattan borde ju ploppa ut så småningom, tycker jag!

Här är i alla fall Wedded to Grief, i all sin prakt om än kanske inte i den mest ultimata liveupptagningen!

Doomsword – Resound the Horn 2002

Hmm, undrar om den här plattan möjligen lär sikta på högtravande epik...

Hmm, undrar om den här plattan möjligen lär sikta på högtravande epik…

Krig och fasa, som sig bör.

Krig och fasa, som sig bör.

Platta och Doomswords "maskot"...

Platta och Doomswords ”maskot”…

Dragonheart Records 2002
Doomsword: Deathmaster – Sång / The Forger – Gitarr (rytm) / Guardien Angel II – Gitarr (lead) / Grom – Trummor / Dark Omen – Bas
Låtlista: Shores of Vinland / Onward into Batle / Doomsword / MCXIX / For Those Who Died with Swords in Hand / The Youth of Finn MacCool / Resound the Horn: Odin’s Hail

Vi siktar in oss på Italien igen, men den här gången är vi ute på betydligt halare is än när det gäller t.ex. Black Oath eller Thunderstorm. Nu skall vi ta oss an ett band som, inte nog med att de på sentida skivor vad jag förstått (jag äger iofs. Senaste men har ännu faktiskt inte lyssnat på den) ”helt” övergivit doomen, utan faktiskt aldrig varit sådär jääävla doomiga över huvud taget.

Jag skulle rentav kunna tänka mig att en och annan doom-pueritan rynkar på näsan och inte alls tycker att de här grabbarna har något i en doomblogg att göra.

Det lär väl inte bli bättre när man sedan, här på Doomswords andra platta, möts av vikingar på omslaget och inser att nu bjuds man inte bara på semi-doom, det skall tydligen handla om vikingar och sådant fruktansvärt okredigt också… Själv tycker jag att omslaget är riktigt snyggt, jag gillar de här ”klassiskt” målade omslagen och varenda gång jag slipper se något datorgenererat åbäke känns det som en vinst!
Vikingahövding på framsidan, vikingaslagsmål på baksidan, helt ok i min bok och om än just vikingar känns som ett något överrepresenterat ämne inom rockenrollen så ser jag dem hellre här än hos ett pajasband som Amon Amarth… Fast när det gäller Amon är de kanske mest fansen som är clowner där, det är väl trots allt de som sätter sig och ror (suck) på spelningarna, eller det kanske mest är de tyska fansen som bör bära hundhuvudet där.

Nog om Amon Amarth, det finns tydligen folk som gillar schlager-döds också, och nog om deras fans (fast dem finns det väl i alla fall ingen som gillar) nu skulle vi ju lyssna på italienska vikingasagor!

Doomsword går ut starkt och fyrar av sina långsammaste och ”tyngsta” låtar direkt för att gå in i en snabbare fas mot slutet av plattan. Musikaliskt handlar det om episk (läs EPISK) semi-doom med mycket starka drag av ”true”/US metal och man behöver inte vara någon expert på den genren (vilket jag absolut inte är) för att kunna dra paralleller till band som Manilla Road och Manowar. Lite vikingaera-Bathory har naturligtvis smugit sig in också.

En anledning till att det aldrig blir särskilt tungt är dels att ljudet knappast är av det slag man brukar förknippa doom med, här är det varken murrigt, dånande eller nedstämt, utan lätt och krispigt rakt igenom, från gitarrer till trummor. Att den förvisso skickliga trumslagargossen, Grom, knappast kan räknas bland de återhållsammas skara, det händer saker mest hela tiden, bidrar även det till att det aldrig blir särskilt tungt.

Om man bortser från avsaknaden av tyngd och att den där riktiga doom-känslan aldrig infinner sig är dock ”Resound the Horn” en riktigt bra platta och vill man ha sin metal med extra epik lär man gå igång på det här.
Att Deathmaster (japp, det är stenhårda artistnamn som gäller här vilket naturligtvis bör premieras) sköter sången med bravur skall också nämnas och han besitter en pipa som trots att det väl, får sägas handla om ”skönsång” aldrig låter tillrättalagd eller mesig, utan kraftfullt hård. En drömsångare för varje episkt metal-band som inte siktar på enbart ”power metal”-klientelet, med andra ord.

Tyvärr tappar plattan lite under sin andra hälft. Man går i större utsträckning mot snabbare material och tappar den lilla tyngd som ändå fanns i de långsammare numren. Det blir knappast dåligt, det blir bara för lite doom av det hela och jag tror att plattan hade vunnit av en omfördelning av materialet, kanske med att spara fenomenala ”Doomsword” som sista låt t.e.x.

Att man blir lite mätt på den där ständigt på max uppskruvade epiken kan väl också spela in, det är väl i ärlighetens namn ingen skiva som snurrar varv på varv utan efter en lyssning känner man väl oftast för att runda av med något kanske lite mindre storslaget.

Gillar du episk doom, har ett någorlunda öppet sinne och inte räds grupper som t.ex. Manilla Road är ”Resound the Horn” absolut en platta att kolla upp, tycker du att band som är glättigare än YOB drar skam över doom som genre kan du nog låta bli!

Core of Nation – Septor of Doom 2011

Chaly + The Bacardi Bat = Sant…

Slår framsidan i.a.f.

Dwarf Doom Records 2011
Core of Nation: Damma – Gitarr / Rickard – Gitarr (lead) / Hank – Trummor / Andreas – Sång, Bas
Låtlista: Black Temple / The Eyes of the Serpent / Dawn / Electric Funeral (Black Sabbath Cover) / Septor of Doom /Two Suns

WTF no1: Core of Nation? Vad är det för jävla Metalcore-namn? Visst, det är inte så jävla lätt att hitta ett både tufft och ledigt namn längre, särskilt inte om det skall vara ett ”ettordsnamn”. Då får man leka kombinationsleken och försöka hitta två tuffa ord som åtminstone passar någorlunda bra ihop utan att det blir alltför krystat. Det brukar ju iofs. gå åt helvete, men ”Core of Nation” misslyckas ju på alla punkter…

WTF no 2: Jag gillar stilistiska ”simpla” omslag i svart och vitt. Det gör jag faktiskt, men det här är fan inte snyggt. Jag menar, vad fan är det Overkill-dödskallen och Bacardi-fladdermusens oheliga avkomma det är tänkt att vi skall vila ögonen på eller? En ful krona och en om möjlig ännu fulare ”krumelur” bjuds vi även på… Däröver bandnamnet i MC-banner… Nåja, titeln ”Septor of Doom” låter ju i.a.f. lite tuff och ger en hopp om att det faktiskt inte skall röra sig om en hope trendiga pojkar i snedlugg som leverera poppig ”metal” med breakdowns…

WTF no3: Fan vad jag gnäller… ”Core of Nation” må vara ett halvtaskigt namn och omslaget kanske inte är det roligaste men hur låter skiten då? Riktigt bra om ni frågar mig! Det här är iofs så långt ifrån Funeral Doom man kan komma, ja det är väl i ärlighetens namn, i likhet med t.ex. Memory Garden, ungefär så långt ifrån doom man kan komma men fortfarande, om än med lite god vilja, kunna klassas som doom. Det går med andra ord inte skitsakta hela tiden… I själva verket hålls det ofta ett ganska rejält tempo (med doom-mått mätt) även om det naturligtvis även finns långsamma partier inbakade. Speciellt tungt blir det dock aldrig.

Det riffas dock på riktigt bra och låtarna håller, och det vill jag betona, riktigt jävla hög klass rakt igenom. Om jag fick önska mig något ytterligare hade det väl varit en gnutta mer tyngd i de långsamma partierna, vilka snarare känns tillbakalutande än krossande samt kanske ännu en egen låt istället för något uttjatade ”Electric Funeral” (som förvisso framförs oklanderligt och i.a.f. i någon form av egen tappning).

Hur som helst är detta en lysande platta av ett band som jag tror kan bli ännu bättre, synd bara med det såsiga namnet…

Griftegård – Psalmbok 2007

Svart, stiligt och enkelt. Klass!

Enkelt och stiligt här med!

Nactgnossis 2007 (Denna version: Ván 2009)
Griftegård: Jens Gustafsson – Trummor / Per Broddesson – Gitarr / Thomas Eriksson – Sång / Ola Blomkvist – Gitarr / Dennis Ohlson – Bass
Låtlista: Charles Taze Russel / Paul Gustave Doré

Jehovas Vittnen är ett religiöst samfund som har grunderna i det religiösa sällskapet ”Bibelforskarna” som grundades i U.S.A. på 1870-talet av en pastor Charles Taze Russel. 1931 bytte man namn till Jehovas Vittnen, ett numera välkänt världsomspännande religiöst samfund med över sju miljoner anhängare vilket har eskatologisk inriktning, d.v.s. (förenklat)man anser att vi lever nära den yttersta dagen. Enligt Jehovas Vittnen kommer alla som inte renlärigt följer Guds (Jehova) påbudvid vid den nära förestående dommedagen att förintas medan de rättsinnade (läs Jehovas Vittnen dårå, Doh…) skall uppleva Gud’s nya rike, med all härlighet(?) som följer med detta…

Norrköpingsplutonen, tillika Sveriges i dagsläget kanske hårdasde doom-band, Griftegård’s ”main man” Ola Blomquist levde, vad jag förstått, många år inom samfundet, av de flesta utomstående, betraktat som en sekt och de upplevelser detta innebar bearbetas nu och ges uttryck i Griftegårds förstklassiska doom.

Psalmbok är Griftegårds första släpp, En EP ursprungligen självutgiven 2007 men sedermera samma år utgivet på 12” av Nachtgnossis samt 2009 i en stilig CD-utgåva av Ván-records.

Innanför det mattsvarta ”gate fold”-omslaget i grov papp (ok, ok det är väl en vanlig jävla digipack då, fast med ”gate fold”-känsla…) i vilken den sistnämnda utgivningen levereras återfinns ca 18 minuter enastående doom i form av de två låtarna ”Charles Taze Russel” samt  ”Paul Gustave Doré” (namngivna efter Jehovas Vittnen’s ovan omnämnda ” urfader” samt den milt sagt inflytelserika 1800-talskonstnären Gustave Doré, vilken bl.a. annat illustrerat Dantes ”Den Gudomliga Komedin” och sedermera postumt och förvisso ofrivilligt(…) en uppsjö skivomslag inom den mörkare metallen).

Musikmässigt handlar Griftegård om riktigt rejält långsam doom. En långsamhet som rentav närmar sig tempot som brukar återfinnas hos de band som vilar under de mer extrema grenarna av doom metal-trädet såsom t.ex. Funeral doom.
Griftegård begagnar sig dock av ”ren”, och någorlunda ”episk”, eller ”sakral” är nog mer passande i sammanhanget, sång men till skillnad mot band såsom Candlemass, Lord Vicar eller Reverend Bizarre spelar Griftegård långsamt rakt igenom och tillåter sig aldrig avvika i vare sig mellan, eller för den delen ännu högre tempo.

Detta kan man tänka sig skulle bädda för en skapligt långtråkig sörja, men då låtarna är uppbyggda av både mästerliga riff och riktigt schysta melodier känns allt i sin långsamhet bara perfekt och de 18-minuterna försvinner i ett nafs! Lägg därtill att den minst sagt mörka lyriken, behandlande en till synes religiös avgrund av ångest, uppå detta, framförs med fin trovärdighet av Thomas Eriksson så inser ni snart att det här handlar om en riktig pärla!

Jag inser att jag nästan låter överdrivet entusiastisk över Griftegård och ”Psalmbok” men i ärlighetens namn är detta helt klart ett av doom-metalens i dagsläget mest intressanta band! Om jag inte minns helt fel hörde jag f.ö. något om att en uppföljare till bandets likaledes lysande fullängdare ”Solemn: Sacred: Severe” var på gång, då jag kort språkade med Thomas under Marduks spelning i Norrköping i våras! Det är verkligen något att se fram mot!

Ereb Altor – By Honour 2008

Jag tycker det här är ganska snyggt, fast fult. fulsnyggt!

En baksida… I Hate-loggan är ju tuff i.a.f.

I Hate 2008
 Ereb Altor: Ragnar (Daniel Bryntse) – Trummor, Gitarr, Bas, Keyboard, Sång / Mats (Christer Olsson) – Trummor, Gitarr, Bas, Keyboard
Låtlista: Perennial / Awakening / By Honour / Winter Wonderland / Dark Nymph / Wizard / Ereb Altor

För en herrans massa år sedan glodde jag av någon anledning på en snutt av ett barnprogram, som jag tyvärr inte mins namnet på. Programmet var en svensk produktion och om jag inte minns fel, var det av den mer skruvade sorten. Jag gissar att det handlade om två kompisar som löste mysterier eller liknande bland en massa skumma bifigurer. En av dessa, bifigurerna dårå, var en av kompisarnas morbror(?) och kan ha hetat Reine(?). Reine (vi kallar honom så) presenterades som, fritt citat, ”Reine gillar rock, HÅRD rock. Hans favoritband heter Bathory, men bara de första skivorna innan de började med den där vikingaskiten…”.

 Ni förstår själva att detta måste varit bland det hårdaste som spelats in i barnprogramsväg, tja, näst efter ”Privatdetektiven Kant” då, och det grämer mig naturligtvis enormt att jag inte minns programmets namn.

 Skitsamma, det här är ju ingen jävla nostalgiblogg(?), poängen med skiten var att jag delar Reines uppfattning. Bathory är världens bästa band på de fyra första, men i.o.m ”Hammerheart” blev det ju rejält mediokert… Ok, jag kan sträcka mig till att ”One Rode to Asa Bay” och ”Shores in Flames” är ok, men sedan får det räcka…

Ereb Altor består av två medlemmar från det, minst sagt, episka och helt ok svenska doom-bandet Isole. Dessa har valt att hylla Bathory med bandet Ereb Altor. De hyllar inte de fyra första plattorna… De hyllar Viking-jävla skit- Bathory… Varför någon skulle vilja göra det är för mig en gåta (likväl att en massa tomtar springer omkring och anser att det är den delen av Bathorys karriär som är den bra, vafan!). Det konstiga med Ereb Altor är att det, trots referensen, är riktigt bra!

Ereb Altor låter lite som en korsning mellan ”Vikinga-Bathory” och just huvudgruppen Isole. På plussidan kan nämnas att Isoles, i mina öron, ibland irriterande ständiga stämsång här är något mer avskalad och sångslingorna något mer ”raka” för att mer minna om Quorthons dito. Till skillnad mot Bathory ”låter det bra” (Jag har aldrig fattat varför Quorthon fortsatte med sunkproduktionen när han övergav den hårda skolan. Medel för en ”riktig”, eller åtminstone budgetstudioinspelning lär ju ha funnits och den för Black Metal passande råheten i originalets skitljud funkar ju inte riktigt lika bra när det gäller storslagen epik (låten Blood Fire Death undantagen men den är ju å andra sidan från tiden då Bathory fortfarande var tuffa)) och den, det skall jag ge Bathory, unika ”det här låter fan som om det spelas på vikingatiden”-känslan, är faktiskt någorlunda närvarande.

Lågtmässigt rör det sig om långsamma och våldsamt episka doomlåtar och jag tycker faktiskt att Ereb Altor är bättre än både Isole och vikingaerans Bathory (fast det är ju inte svårt), kanske mest för att det låter lite som ett råare, mer avskalat och kanske inte fullt så jävla perfektionistiskt Isole. Fans av Isole lär gilla det här, likväl det mänskliga avskräde som finner Bathory efter ”Blood Fire Death” tilltalande, men i.a.f. det sistnämnda är, vilket jag hoppas framgår med all tydlighet, inte något krav!

Fan, det här kom ju mest att handla om Bathory, men det gör ju Ereb Altor i sanningens namn också.

Solitude Aeturnus – Into the Depths of Sorrow 1991

Oh, Happy Days!

Solitude Aeturnus:  Robert Lowe – Sång / Edgar Rivera – Gitarr / John Perez – Gitarr / Lyle Steadham – Bas / John Covington – Trummor
Låtlista: Dawn of Antiquity (A Return to Despair) / Opaque Divinity / Transcending Sentinels / Dream of Immortality / Destiny Falls to Ruin / White Ship / Mirror of Sorrow / Where Angels Dare to Tread

På den gamla goda tiden, innan internet, ja t.o.m. innan ”gratisskivor” (läs reklam) var en nödvändighet i varenda jävla musiktidning var hela grejen med ”ny” musik mycket krångligare. För oss vanliga dödliga som inte var med i någon nämnvärd tape trading-circus handlade det väl mest om tips från kompisar, engelskspråkiga musiktidningar, Close-Up och andra mer eller mindre långlivade publikationer med fokus på ”hårdare” musik.

Själv blev jag tipsad om Candlemass från en polare och jag antar att det andra doom-bandet (Black Sabbath och vårt egna band borträknade) jag ”upptäckte” även detta skedde genom en av ovanstående källor, nämligen ”Thrash (Metal Hammer Extra)” no. 1/92 som namnet till trots bjöd på något så coolt som en Doom Metal-special där Count Raven, Revelations och Solitude Aeturnus avhandlades.

Det dras ofta paralleller mellan Candlemass och Solitude Aeturnus, något jag inte alls håller med om. Visserligen spelar båda metallskodd episk doom men där Candlemass snarare lutar åt det klassiskt raka, svävar Solitude Aeturnus ofta ut i överdådigt episka arrangemang (utan stråkar, kvinnosång och annat trams bör nämnas) som inte sällan har en hel del ”progressive metal” i sig.

Först ut på denna platta, vars omslag, om än något missvisande, skriker ångest är introt ”Dawn of Antiquity” med lite obligatoriska munkkörer. Dessa sätter visserligen stämningen, men ett intro är alltid ett intro och efter ett par lyssningar känns det väl oftast som att man, i vanlig intro-ordning, gärna skippar det och går in på de riktiga låtarna istället.

”Opaque Divinity” kickar igång rätt friskt med ett för genren rätt raskt riff som övergår i partier rikligt fyllda med dubbelkaggar. Versriffet innehåller f.ö. en rätt fånig ”felhörning” från min sida då jag tyckte (och tycker) att Rob sjunger ”The Opossum Awoke” istället för det något mer logiska ”Apostle” (men vad vet jag, Rob kanske gillar pungråttor)… Ytterligare ett riktigt bra höghastighetsriff, med en av skivans mest ”catchy” sångslingor hinns med för att sedan övergå i solo och så småningom ett riktigt tufft och långsamt riff, som till skillnad mot resten av låten verkligen andas doom. Helt ok, men kanske inte plattans starkaste kort.

”Trancending Sentinels” fortsätter, efter ett akustiskt intro med stämningsfull ”lead”, i liknande progressiv stil med verspartier som blandar korta snabba partier med korta långsamma delar. Refrängen är väl ungefär så mycket episk doom det kan bli och såklart jävligt bra och följs dessutom upp av lite ett lite hårdare riff vilket uppskattas. En väldigt riffig låt på det stora och således en höjdare!

”Dream of Immortality” bjuder på en riktigt doomig inledning för att sedan gå in i doomens ABC, långsamt hackande på E-strängen, bra så det förslår såklart! Ovanpå lägger Rob sina karakteristiskt ”krångliga” sångslingor, här med en smått orientalisk touch. Även refrängen är långsam doom för att gå in i ett snabbare ”galloppriff” innan ett solo bryter in över ytterligare ett långsamt doomriff. Sedan bjuds halv-thrashigt hackande och stiliga melodislingor innan kalaset börjar om med vers igen. Ännu en höjdarlåt, särskilt om man som jag även gillar lite enklare ”hack-riff” mitt i all variation!

I ”Destiny Falls to Ruin” bjuds plattans i särklass mest hit-betonade refräng, om man nu kan tala i de termerna när det gäller doom. I övrigt en riktigt tung vers, ett ordentligt medryckande snabbt mellanspel med ett mycket snyggt och varierande soloparti!

Den progressiva doom–seglatsen fortsätter med ”White Ship”, min favorit när det begav sig om jag inte minns fel. Ett råtungt intro och en riktigt doom-vers bjuds det här innan man övergår i ett inte helt övertygande snabbt parti med smattrande dubbelkaggar. Något som drar ned helhetsintrycket en del. Ett snyggt solo räddar i.a.f. upp skutan innan låten kommer på rätt kurs med ännu en långsam vers och tonas ut till vågbrus vilket även agerar intro till plattans i särklass tyngsta spår!

Över vågskvalpet läggs ett riktigt sorgsen akustiskt plock med en likaledes deprimerande sångslinga. När ”Mirror of Sorrow” övergår i ett tungt distat riff är dommedagskänslan total och ackompanjerad av plattans helt klart mest depressiva, men snygga, sångmelodier får det här utnämnas till plattans absoluta doom-pärla, endast avbrutet av ett kort snabbt parti i mitten, något som förmodligen behövs för att inte låta monotonin förhärska helt.

Sist ut på plattan bjuds monumentala ”Where Angels dare to Tread” som likt merparten av plattans spår bjuder på en snygg mix av långsam tyngd och snabbare partier, en snygg refräng och genomtänkt och blixtrande solospel. Det som sticker ut mest är det parti som starkt påminner om Candlemass ”Black Candles” eller då egentligen Metallicas ”The Cal of Ktulu”. Själv kan jag bli lite irriterad över saker som påminner så pass starkt om andra låtar, om än det passar lysande in även i den här låten.

Jag har, förmodligen på grund av att det händer en hel del i musiken, en viss inkörssträcka när det gäller Solitude Aeturnus. Om jag inte lyssnat på gruppen på ett bra tag brukar jag vara småskeptisk det första varvet på en platta men sedan brukar det släppa och jag inser åter att Solitude Aeturnus är ett riktigt toppband inom genren. Debuten är knappas något undantag utan tävlar med uppföljaren ”Beyond the Crimson Horizon” om att vara Solitude Aeturnus bästa platta.

Förutom att vara en hejdundrande doom-platta gissar jag att ”Into the depths of Sorrow” även kan tilltala ”icke die hard-fans” av genren på grund av sin variationsrikedom och det faktum att även om den ofta är snortung även bjuder på en hel del snabbare partier.

Solstice – Lamentations 1994

Omslaget är i orginal en, betydligt snyggare, gul version. Detta är ett återsläpp med ett omslag som inte, av förståliga skäl godkännts av bandet...

Baksidan är något stiligare

Candlelight records: 1994
Solstice: Simon Matravers – Sång / Richard M Walker – Gitarr / Gian Pires – Gitarr / Lee ”Chaz” Netherwood – Bass / lennaert Roomer – Drums
Låtlista: Lamentations IV / Neither Time nor Tide / Only the Strong / Absolution in Extremis / These Forever Bleak Paths / Empty Lies the Oaken Throne / Last Wish / Wintermoon Rapture / The Man Who Lost the Sun / Ragnarok

Solstice är ett hyfsat förbisett doom-band från England med två fullängdare och en ep under bältet (samt två splitsinglar och ett gäng demos/samlingar). Den sista fullängdaren släptes 1998 men bandet är tydligen fortfarande aktivt även om det som släppts sedan dess består av en splitsingel (med The Lord Weird Slough Feg) 2001, en samlingsplatta 2008 och något så fräscht som en samlingskassett 2010! 

Huvudman i Solstice är Richard M Walker som även känns igen från mer eller mindre kända Isen Torr och Pagan Altar. I örigt kan nämnas att även andra ”kändisar”, såsom Gian Pires (Pyres) som sedermera gick till Black Metal/Goth metal/Tramsmetallbandet Cradle of Filth och Hamish Glencross, härligt bittert omnämnd som Hamish Doublecross, som traskade vidare till My Dying Bride och numera även i hypade all star-bandet Vallenfyre, figurerat i bandet (Pires på debuten, Glencross på andra plattan). 

Det här är i alla fall Solstices debutsläpp Lamentations, en platta som bjuder på fin doom av den allra episka sorten! Solstice låter genuint brittiska, jag antar att det är melodislingorna som utan att ha något direkt folkmusikaktigt över sig känns väldigt engelska, på samma sätt som tidiga Paradise Lost och My Dying Bride också låter väldigt brittiska. Annars känns den mest naturliga associationen som Solitude Aeturnus, även om Solstice är betydligt mindre progressiva i sitt riffande och snarare bygger sina låtar kring gitarrmelodier (dock med en del schysta riff som grundplåt). 

Även sångmässigt påminner Simon Matravers något om Solitude Aeturnus Robert Lowe då sångmelodierna likt Roberts aldrig verkar söka den enklaste vägen, utan snarare snirklar sig fram på en alldeles egen, lite mer fantasifull stig! Röstmässig ligger dock Simon ganska långt från Roberts ”tekniskt skolade” röst och där Robert ofta väljer att gå upp i ton ligger Simon oftast betydligt mörkare. Simons röst passar dock musiken mycket bra och trots vissa brister i bäringen blir det aldrig falskt och fult utan snarare charmigt oborstat. 

Skivan börjar, eftersom det nu faktiskt är doom (vissa förståsigpåare har hävdat att Solstice inte alls spelar doom, den enda förklaringen till något sådant är att de aldrig har hört Lamentations men ändå, i sin roll som upphöjda (nåja) experttyckare, känner sig nödgade att yppa sin tveksamma åsikt), självklart med en stunds mässande körer, för att sedan braka lös i plattans kanske bästa låt, ”Neither Time nor Tide”. Stilmässigt är plattan sig lik rakt igenom, förutom inledningen av ”The Man Who Lost the Sun” som har en del pratade partier och någon form av pseudo-growl som kanske inte är så lyckad. Detta är egentligen skivans enda svaga parti. 

I övrigt är detta en höjdarplatta rent låtmässigt. När det gäller ljudet finns det dock en del att invända mot. Det största problemet är sången som är rätt burkigt mixad vilket ger effekten att den inte riktigt smälter in i den övriga musiken. Det känns lite som om bandet står och spelar på ett ställe medan sångaren står inne i ett rör någon annanstans och gapar. Även om detta sänker plattans helhetsintryck vänjer man sig efter ett tag, men visst hade skivan varit ännu bättre om man fått till detta på ett bättre sätt! 

Gillar man episk doom finns det dock ingen ursäkt för att inte köpa den här plattan, den återsläpptes för ett par år sedan med nytt omslag och kanske lite annat extra(?) så det borde inte vara omöjligt att få tag på den!

Candlemass – Don’t Fear the Reaper EP

Inte så Candlemass men väldigt ”doom” och fruktansvärt snyggt!

En suddig bild på en, faktiskt, stiligt blodröd vinyl och sparsmakad baksida...

Doom 666/High Roller, 2010 12” Vinyl
A: Don’t Fear the Reaper.
B: All Along the watchtower.

Jag börjar denna blogg med en riktigt klassisk grupp men med en kanske inte fullt så klassisk skiva! Candlemass trevliga EP, Don’t Fear the Reaper. Utgiven i förstapress om 600ex (100 svarta (HR), 250 gröna(HR) och 250 röda(D666), vilka de sistnämnda släpptes och såldes på Candlemass 25 Years of Doom-konsert på Debaser Medis i Stockholm), samt en andrapress om 350 på blå vinyl (100 D666, 250 HR).

Själv köpte jag mitt ex. på just 25 years of Doom, en mycket trevliga spelning, där bl.a. Hela Epicus Doomicus Metallicus, med originalsångaren Johan Längquist på sång(!) framfördes. Störst bedrift stod dock jag själv för som, mot alla odds, lyckades hålla denna platta hel och ren, trots ett halt och snömoddigt Stockholm och en någorlunda imponerade promillehalt!

Nog om det, plattan bjuder på, förutom ett makalöst stiligt omslag (som väl knappast andas ”traditionell Candlemass”) två stycken ”doomifierade” covers. Blue Öyster Cult’s fenomenala Don’t fear the Reaper, här i en härligt släpig version som, trotts att den är riktigt bra, inte på långa vägar når upp till originalets klass, samt Bob Dylans All Along the Watchtower, även den helt ok (har inte hört originalet här, bara Hendrix cover). Robert Lowe gör i vanlig ordning en stabil insatts bakom micken, men plattans behållning är snarare på ”mysnivå” än det rent musikaliska. Candlemass lirande 70-talsgroove är inte så vanligt förekommande men fungerar ändå förvånande väl, i.a.f. om man väljer att vila ögonen på det, förvisso skamligt trendiga, ”70-talsockultism”-doftande omslaget samtidigt som man lyssnar!