Procession – …of Doomed Beginnings 2016

Coola grabbar och spretig logga!

Coola grabbar och spretig logga!

Procession back_1

 

High Roller Records 2016 Ltd. 666ex (333 clear/333 svart)
Procession:

Felipe Plaza Kutzbach – Gitarr, Sång / Daniel Pérez Saa – Bas / Carlos Solo – Trummor

Låtlista
Sida A:

Incinerate (demo)

Sida B:

The Road to the Gravegarden (demo)

Japp, vi kickar igång igen efter ett långt uppehåll, men där andra försöker göra något upplyftande gör jag tvärtom, det är ju trots allt en doom-blogg! För inte blir man överlycklig över Processions sätt att fira 10-år, eller det beror kanske på vilka böjelser man råka ha, men istället för tårta och nya höjdarlåtar bjöd Procession på gammal skåpmat i form av den första inspelning man gjorde som band.

Självklart kan väl det vara intressant, då dessa låtar inte har funnits utgivna tidigare (de är ett så kallat ”kolla gamla lådor hemma hos morsan-fynd”) och Felipe berättar i den korta men intressanta bandhistoriken på ”inlayet” om varför man valde detta sätt att fira bandet men personligen hade jag föredragit något nytt, eller kanske någon cool cover.

Nu är det två tidiga replokalsinspelningar från 2006 som gäller, ”Incinerate” som sedan spelades in för demon ”Burn” och ”The Road to the Gravegarden” som sedermera kom med på fullängdsdebuten ”Destroyers of the Faith”. Vi snackar ju Procession så låtarna är naturligtvis bra, om än de knappast är de starkaste kort bandet erbjudit. För att vara replokalsinspelningar, med dess naturliga begränsningar, är ljudet fullt acceptabelt och framförandet känns klanderfritt men skall man hårdra det kanske ”värdet” av denna inspelning växt något om man hört lite fler spår av ungdomlig naivitet, om än det känns märkligt att gnälla på ett bra framförande…

Omslaget bjuder på en halvsnygg logga, sparsmakat vitt på svart och är väl kanske inte mycket att orda om men det som höjer värdet lite på denna jubileumsskiva är det bifogade bladet med en tuff motljusbild på bandets då enda fasta medlemmar, Felipe och Daniel, på ena sidan och den, som sagt intressanta bakrundshistorian till bandet/inspelningen på den andra.

En ganska trevlig, men kanske inte helt oumbärlig utgåva således, vilken fick fylla det väldigt långa tomrum mellan senaste given ”To Reap Heavens Appart” och den hett efterlängtade ”Doom Decimation” som väntas anlända på självaste Halloween 2017!

 

Paradise Lost – Gothic 1991

Halvdan framsida och skiva med Jesus...

Halvdan framsida och skiva med Jesus… på världens största bild. WTF?

Här fick Jesus vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Här fick Jesus också vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Peaceville 1991
Paradise Lost: Nick Holmes – Sång / Gregory Mackintosh Gitarr / Aeron Aedy – Gitrarr / Stephen Edmondson – Bas / Matthew Archer – Trummor
Låtlista: Gothic / Dead Emotion / Shattered / Rapture / Eternal / Falling Forever / Angel Tears / Silent / The Painless / Desolate

Halifax, England under nittiotalets första skälvande år… Här skapas metal och genrehistoria då ett sedvanligt death metal-band väljer att gå ifrån de gängse riff- och fartmallarna och istället satsa helhjärtat på tyngd och atmosfär.

Paradise Lost lär aldrig ha slagit några fartrekord varken tidigare eller senare men då de bitvis börjar dra ned på både fart och komplexitet, så smått redan på debuten ”Lost Paradise” för att kulminera i uppföljaren ”Gothic”, slår de på stort och blir inte bara grundare/medgrundare till en ny subgenre utan två! Tyvärr kan väl den ena genren, Gothic Metal, mer ses som en styggelse i den form den sedmera utvecklas till, både av Paradise Lost själva så som av andra samtida som sentida band. Den andra subgenren, nämligen den långsamt släpiga dödsmetal, eller kanske mer förenklat doom-metal med dödsråsslande, populärt benämnt Doomdeath, som så smått luftats på ”Lost Paradise” för att fullt blomma ut i och med ”Gothic” får väl ses som en större välgärning.

Jag läste häromdagen en gammal intervju i Slayer Mag daterad straxt efter släppet av Paradise Lost debutalbum och där förklarar Greg Mackintosh (tror jag det var) att på de nya låtarna, vilket man väl får gissa var grunden till det som sedan skulle bli ”Gothic”, spelar man inte längre Death Metal-riff utan Heavy Metal-riff. Det ligger onekligen en hel del sanning i detta då riff och låtstrukturer nästan helt saknar den komplexitet som allt som oftast återfinns i reguljärt dödsdyrkande metall. På ”Gothic” är det mer raka rör som gäller även om det visst fortfarande kan härledas en hel del Death Metal i låtarna.

Tempot är oftast betydligt långsammare än hos gängse genrekollegor även om det knappast går i snigelfart hela tiden men framförallt byggs en vemodig, och om man så vill, gotisk stämning upp av de enkla men ack så passande gitarrslingorna som ständig gör sig påminda över de tunga malande riffen.

Sångmässigt får väl den här plattan räknas som en fullträff då Nick Holmes en gång i tiden besatt en av dödsmetalvärldens fetaste stämmor och på ”Gothic” hade han tydligen inte börjat skämmas för det ännu, eller som karln uttryckte det i en intervju efter ”Shades of God”-släppet: -Vad är meningen med att Gregor skapar något magiskt på gitarren om jag sedan bara skall stå och skrika sönder det?

Suck… Inte konstigt att det här bandet barkade åt helvete…

Nåja, bortsett från Nicks höjdargrowlande var Paradise Lost ett av de ”första” banden att använda sig av det numera överexponerade trixet med tjejsång. Det fina med ”Gothic” är naturligtvis att tjejsången bara återfinns på två av plattans låtar, titelspåret och ”The Painless” och dessutom bara i relativt korta partier och således fungerar utmärkt som effekthöjare snarare än det sockersöta slisk dylika tilltag oftast renderar då damstämmor överutnyttjas inom den hårda rocken.

Finns det inte något att gnälla över då? Annars brukar det ju vara allmänt dålig stämning här på bloggen och raljeras om både bandnamn och kassa omslag innan allt lite fegt slätas över med att musiken i alla fall inte va helt åt skogen.

Tja, loggan funkar väl i all sin enkelhet och även om omslaget egentligen både är rätt trist och fult stör jag mig inte så där fasligt mycket.  Kanske påminner det mig om en tid när ett omslag faktiskt inte behövde bestå av en photoshoppad styggelse och det är ju gott som något även om tecknade monster och dödskallar naturligtvis alltid är att eftersträva.

Ljudet är väl, rent audiofilt, inte heller mycket att hurra för egentligen men på ”Gothic” blir det ju sådär konstig som det ibland kan bli när inga pusselbitar egentligen passar, att det halvkassa ljudet ger en extra dimension till musiken och faktiskt skänker skivan en del av dess själ… (Hey, get of the drugs man…)

Sen har vi naturligtvis också trumslagarpojken Matthew ”Detta är skiva nummer två, vad passar då bättre än att variera sig med inte mindre än TVÅ varianter av samma fill skivan igenom” Archer fast han har väl fått utstå så mycket spott och spe genom åren att hälften vore nog.

Sådär, det blev ju lite gnäll i alla fall men annars är verkligen det här en riktigt välförtjänt klassiker om än Paradise Lost åtnjöt sina verkliga framgångar med betydligt mer mediokert material än det här. Men det är ju inte Gothics fel utan mest fansen som är blåsta.

Till och med den enda kanske liiite småtrista låten, vilken är den som mest minner om vad som senare skulle  komma i bandets karriär, ”Shattered”, blir en höjdare på grund av det där fruktansvärt tuffa övertonspartiet som dyker upp i låten runt 0:50!

Vi avslutar med en ”kul anekdot”! Min kära fru som utan att klaga genom åren fått utstå bra mycket bråkigare akter än Paradise Lost uttalade en gång, när ”Gothic” spisades, de bevingade orden: ”Det här är det absolut sämsta jag någonsin hört”… Bara en sådan sak!

Ocean Chief – Tor 2006

Ett omslag som väl knappast gör någon glad…

…uppfält blir det dock såhär tufft och stiligt!

Att röka en hövding, antar jag…

12th Records 2006
Ocean Chief: Tobias Larsson – Trummor, sång / Björn Andersson – Gitarr / Jocke Pettersson – bas
Låtlista: Gallions from the Sun / Sorcerer on Dope / Praice Your Ocean Chief / Tor

Man kan nästan ana hur det här kommer att låta när man vecklar ut den tjusiga omslagsbilden i sin fulla prakt. En bild på en vikingagud bådar iofs. sällan gott utan borgar snarare ofta för töntigt trallvänligt tjo och tjim med malplacerade syntar och halvtaskigt black metal-kväkande. Här skvallrar dock färgsättningen om att det inte handlar om den sedvanliga folk/vikingmetallen utan något betydligt ”flummigare” och framförallt, tyngre!

Och tungt är det. Med en minst sagt krossande ljudbild maler Ocean Chief på i ultrarapid i låtar som, när de är korta, landar runt 15 minutersträcket och annars seglar iväg en bra bit över 20 minuter. Just låtlängden kan innebära en fara då det lätt blir händelselöst och långtråkigt, alternativ splittrat och spretigt, men Ocean Chief lyckas lösa det hyfsat ok och trots att det ofta handlar om ”variationer av ett riff” under långa perioder blir det sällan tjatigt.

Bitvis bryts den monumentala tyngden av mer lågmälda partier, något jag inte är jätteförtjust i, men då dessa inte tenderar att vara allt för långa funkar det i.a.f. som fin kontrastskapare. Någon enstaka gång svävar man även iväg i något bluesigt tunggungsriffande men oftast är det den långsamma tyngden som får härska.
Föga förvånande är det mestadels instrumentalt åskmuller som bjuds men en lagom dos sång letar sig in då och då och hjälper även den till att skapa lite variation.

Räds man vikingakonceptet kan man glädjas åt att texterna inte behandlar modiga hjältar och mustiga bataljer utan snarare rör sig på ett mer abstrakt plan och även lite knarkpropaganda har plikttroget letat sig in.

Jag är inte någon större stonerfantast, i min sinnesvärld tråkigt rockig midtempomusik med pajastexter om hur coolt de är med braja, men när stoner sätts synonymt med Ocean Chief’s och likaledes t.ex. YOB’s tyngd köper jag det absolut!