Memory Garden – Verdict of Posterity 1998

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

90-tal: check, Kristian Wåhlin: check, snyggt: check.

Kanske inte tvålfager?

Kanske inte tvålfager?

Metal Blade records 1998
Memory Garden: Anders Looström – Gitarr / Ken Johansson – Bas / Stefan Berglund – Gång / Simon Johansson – Gitarr (lead) / Tom Björn – Trummor
Låtlista: Carved in stone / Awkward tale / Shadow season / Tragic kingdom / The sum of all
fear / Split image / Outward passage / Wasteland foretold / Amen

Hallå, hallå… Någon som är kvar?

Ja, ja vi fortsätter väl som om inget hade hänt och låtsas inte om det (återigen…) tämligen långdragna uppehållet. Men vi kan ju köra en mjukstart i alla fall. Det är ju onödigt att dra på sig skador genom att gå ut för hårt otränad…
Det blir således varken snigelfart eller vråltyngd utan mer semidoomorienterat med Kumlas egna gullegrisar Memory Garden och deras andra platta Verdict of Posterity från 1998.

Memory Garden är inget som direkt spisas dagligen i det Sorgfaagliska hemmet, även om jag äger ett par plattor med bandet och min senaste kontakt med grabbarna (nu lät man ju jävligt hej och tjenis…) innan inlyssningen av denna platta var nog en smått fiaskoartad spelning med bandet för en fem, sex år sedan eller så. Inte fiaskoartad ifrån bandets sida, men publiken i den inte helt fritidsolika lokalen (det var läsk och bullar som gällde i ”baren”) hade, när det något försenat, var dags för huvudbandet (vilket då, kanske inte helt förvånande, råkade vara Memory Garden) hunnit reducerats till bandets närmaste anhörig samt undertecknad med sällskap… Kanske inte ett optimalt upplägg, men Memory Garden levererade i alla fall så ingen skugga över dem.
Eller föresten, min senaste kontakt var när jag i förbifarten, inte spiknykter, häcklade en oförstående Stefan Berglund för ovanstående spelning, på 25årsfirandet av Epicus Doomicus Metallicus men det kanske vi skall lämna därhän…

Memory Garden refereras ju allt som ofta till som ett Candlemass-light och om än kumlagossarna definitivt satsar mindre på tyngd än sin genredefinerande landsmän tycker jag att jämförelsen haltar en hel del. ”Verdict of Posterity” bjuder knappast på på någon glättigare version av traditionell Doom utan snarare ett någorlunda eget uttryck med sin doomkryddade, någorlunda progressiva anrättning. Inte minst bjuder trummisen Tom Björn på ett varierat och innovativt trumspel, något jag vanligtvis inte ser som fruktansvärt positivt inom genren men här funkar det fint och det är något som snarast för tankarna till Memento Mori (där han ju också gjort en kort session).
Vill man utöka referensramarna ytterligare är det väl Solitude Aeturnus som bör nämnas även om likheterna knappast är slående.

Det låter av naturliga skäl väldigt ”svenskt” om ”Verdict of Posterity” och gillar man svensk, lite småmeckig men absolut inte tillkrånglad metal precis som den lät på 90-talet, lär man gilla Memory Garden. Mitt minne sa mig att Memory Garden var betydligt mindre ”doomiga” än vad de är men trots att de väl rent ”tyngmässigt” ligger på gränsen till vad som kanske ingår i genren (doompuritaner lär utan tvekan snörpa på läppen och utesluta…) så bjuds det på tyngre partier både här och där. Min stora stötesten är egentligen sången, Stefan är utan tvekan en skicklig sångare men personligen är jag inte riktigt i fas med hans lite ”gnällig” småhesa röst, men det är väl mest en smaksak.
Sen är det ju naturligtvis synd att man slarvar bort sin tyngsta låt ”Amen” genom att göra en jättelång pianoballad av den.

Verdict of Posterity är i alla fall en bra skiva, kanske inte något man drar på för att segla bort på ett hav av vibrationer, men som ett stycke ”svensk” metal funkar den finfint!

Scald – Will of the Gods is Great Power 1996

 

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Framsida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida... Fräck jävla logga är det i alla fall!

Baksida… Fräck jävla logga är det i alla fall!

MetalAgen 1996 (Den här utgåvan Wroth Emitter Productions 2003, Ltd 1300ex)
Scald: Maxim ”Agyl” Andrianov – Sång / Ivan ”Harald” Sergev – Gitarr / Karry – Gitarr, Keyboard / Velingor – Bas / Ottar – Trummor
Låtlista: Night Sky / Sepulchral Bonfire / A Tumulus / In the Open Sea / Eternal Stone / Ragnaradi Eve / Bilrost / Sepulchral Bonfire (Version 95)*
*Extraspår

En bra grej med internet är att man utan att stånga sig blodig kan få nys om lite mindre kända akter, ja man kan till och med lyssna på musik från världens mest avlägsna hörn, vilken för en sisådär femton år sedan bara de mest inbitna samlarna, med en god portion tur, skulle kunnat lägga vantarna på. En rätt dålig grej med internet är å andra sidan att varenda jävel har allt på ett musklicks avstånd och det som en gång var speciellt och obskyrt numera viftas bort som ”jaha, den där gamla plattan… det är väl inget” av kvastskaft som när ett större intresse i att knäppa folk på näsan än att grotta ned sig i spännande musik.

Nåja, skit i det. En annan pissig sak med nätet är ju att varenda jävla gnällgubbe kan starta upp en blogg där de kan sitta och sura över svårgreppbara nutidsfenomen och det var ju inte direkt där jag ville hamna…

Vi kör således på, med en obskyr jävla doomplatta som förstås varenda jävel har hört för länge sedan. Ryska Scald släppte 1996 en minst sagt episk kassett som i all sin avlägsenhet kanske inte rönte någon direkt framgång (alla som tjackade kassetten när den först gavs ut kan ju räcka upp en hand… Näe, tänkte väl det.) men på senare år vunnit något av en legendstatus. Kanske beror det på att det bakom det vikingainspirerade omslaget (på min utgåva dårå, i sann småbolagsanda är det naturligtvis olika omslag på alla utgåvor av den här plattan) på Will of Gods is a Great Power, vilket skivan heter i original, återfinns ett stycke mycket kvalitativ doom-metal. Visst lämnar ljudet ganska mycket att önska, men jag gissar att det var så här det lät i Ryssland i mitten av nittiotalet om man var ett litet skitband utan ekonomi till någon större studio, men musikaliskt rör sig Scald i de högre divisionerna!

Oftast är det en markant skillnad mellan toppen och ”resterande” band inom episk doom men även om Scald kanske inte når Candlemass eller för den delen kronprinsarna Solitude Aeturnus klass så är de i alla fall och sniffar de sistnämnda i bakhasorna med sin ultraepiska doom.

Legendstatusen kan ju också komma sig av, så som den ofta gör, ond bråd död. Will of Gods is a Great Power blev nämligen Scalds debut tillika svanesång, då Scalds kanske främsta tillgång, den fenomenala sångaren Максим Андрианов, eller som han omnämns på skiva, Agyl, tragiskt omkom i en tågolycka och därmed deklarerade Scalds omedelbara slut.

Mycket sorgligt naturligtvis och visst är det synd även på ett musikalisk plan, för med låtar som t.ex. Night Sky är man minst sagt funderande över vad som skulle ha kunnat komma om Scald tillåtits etablera sig.

Will of the Gods is Great Power är en obskyr pärla som alla med något som hels intresse för episk doom skall kolla upp ögona bums. Fast det behövs ju inte, ni har ju hört den för länge sedan!

För övrigt är det naturligtvis hysteriskt(?) roligt, att som svensk, se ”outrot” betitlat Bilrost… Vågar vi gissa på att Bifrost var vad som eftersöktes?

Nedan den fräsiga officiella videon till Sepulchral Bonfire!

 

 

 

Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

Trouble – Psalm 9 1984

Where's Wald... Jesus?

Where’s Wald… Jesus?

Troble_front
Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T't är tufft i alla fall!

Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T’t är tufft i alla fall!

Metal Blade Records 1984 (den här utgåvan Escapi Music 2006)
Trouble: Eric Wagner – Sång / Rick Wartell – Gitarr / Bruce Franklin – Gitarr / Sean McAllister – Bas / Jeff Olson – Trummor
Låtlista: The Tempter / Assassin / Victim of the Insane / Revelation (Life or Death) / Bastards Will Pay / The Fall of Lucifer / Endtime / Psalm 9 / Tales of Brave of Ulysses*
Bonus DVD: Exclusive Interview Pt. 1* / Assasin (live)* / Exclusive Interview Pt. 2* / Psalm 9 (live)* / Exclusive Interview Pt. 3*/ Victim of the Insane (live)*

Vi tar klivet över pölen och dyker ned i riktigt klassisk doom!

Jämt Saint Vitus, Pentagram och till viss del Candlemass (som kanske varit mest betydelsefulla men trots allt lite ”senare”) räknas amerikanska Trouble som en av doom metals klassiska hörnstenar.

1984 släppte dessa legendare sin kanske mest klassiska platta, tillika debut. Initialt självbetitlad men i senare skede omdöpt till Psalm 9 då Trouble 1990 skapade fullständig förvirring genom det tveksamma genidraget att släppa ytterligare en självbetitlad platta, då de efter viss musikalisk kursändring blivit signade till Rick Rubins bolagsjätte Def American!

En ganska fräck målad framsida, med en inte helt subtil dödskalle gömd i berget och en kanske lite mindre synlig Jesus i trädet skvalrar på sätt och vis lite om vad som bjuds på skivan. Bortsett från det faktum att Trouble i en tid då de flesta spetsade öronen mot betydligt snabbare, då unga och fräsha, genrer som Thrash, Speed och Black Metal, valde att lägga tyngden på… tyngd, är Trouble kanske mest kända för att vara ”det där kristna bandet” (som alla hårdingar gillar, trots det).

Mer om detta senare. Vi börjar med musiken!

Till skilnad mot dagens, bland dommedagsdyrkare, ofta förekommande åsikt att all doom måste gå i snigeltempo precis hela tiden, blåste de klassiska doombanden (med visst undantag för Candlemass) allt som oftast iväg i ganska hyffsat tempo.
Likadant på Troubles debut där det faktiskt liras riktigt raskt stora delar av skivans speltid. Naturligtvis blir det rejält långsamt och riktigt tungt då och då men oftast är det snarare de raska Heavy Metal-riffen (och vilka riff sen, Trouble är hårda på riktigt!) som dominerar med enstaka tyngre partier invävda i låtarna.

Bortsett från blandningen av tunga och tuffa riff bjuds vi på tvillingstämmor al’a Judas Priest, fenomenalt trummande från Jeff Olson (han borde fått mer uppmärksamhet i hårdrockhistorien…), fräna basgångar och inte minst Eric Wagners säregna och superba sång!
Erics röst kan väl snarast beskrivas som någon som verkligen kan sjunga men har fått stämbanden strimlade av rakblad… En i doomsammanhang tämligen orginell röst men oj oj oj så bra!

Hur var det nu med den där kristenheten då? Det är svårt att missa att Erics plågade röst, bortsett från diverse samhälskritik och dylikt, allt som oftast besjunger Vite Krist och hans fader och snarare förespråkar kärlek framför hat, men epitetet ”White Metal”, som bolaget Metal Blade kom upp med som kontrast till dåtidens rusande Black Metal-trend med förgrundsband som Venom, Slayer, Mercyful Fate och Hellhammer är, enligt Eric Wagner, inget Trouble ställde sig bakom.

Eric valde viserligen att lägga fokus på texter basserade eller refererande till ”kristna ideal” (värdelös benämning, men vafan…) och bibliska referenser som en motreaktion mot det rådande ”sataniska idealet” inom hårdrocken, men var enligt bl.a. en gammal intervju i Close Up Magazine (tyvärr bara publicerad på deras websida och sedan länge försvunnen) inte mer kristna än något annat band.

Nu är ju Trouble från U.S.A. Så förmodligen menar han väl att det inte var mer kristna än något annat amerikanskt band men ändå…

Säga vad man vill om detta, men det kan ju vara kul för genren ”White metal” att, bland all dynga som Stryper och DivineFire, ha ett och annat bra band också!

Plattan är fullkomligt suverän rakt igenom, möjligen med undantag för den lite trista Cream-covern ”Tales of brave Ulysses”, men den är inte med på orginalsläppet så den räknas egentligen inte. Att utse plattans bästa låt är dock inte så enkelt bland dommedagsmonster som ”Victims of the Insane”, riff-fester som titelspåret och ”The Tempter” eller upptemporöjet i ”Assasin” men kanske, bara kanske, är det Dubbelkaggerökaren ”Bastards will Pay” som tar hem priset. Så in i hel… Himmelskt bra är den i alla fall!

(Den här nyåtgåvan från Escapi Music bjuder även på en bonus-DVD med intervju samt tre låtar från någon gammal TV-sändning från 82, d.v.s. två år innan albumdebuten, vilken är trevlig men kanske inte oumbärlig)

Minotauri – II 2007

Precis så här skall en framsida se ut, möjligen utan hakskyddet då!

Precis så här skall en framsida se ut, möjligen utan hakskyddet då!

 

En baksid med Old English-font slår ju i alla fall en baksida utan Old English-font!

En baksida med Old English-font slår ju i alla fall en baksida utan Old English-font!

Firefox Records 2007
Minotauri: Tommi Pakarinen – Bas / Viljami Kinnunen – Trummor / Ari Honkonen – Sång, Gitarr
Låtlista: Hammer of Doom / Kill to Live / War / Storms of the World / Under the Cross / Doom on Ice / Misery / Satan in Man* / Sex Messiah* / Black (magic) Triangle*
*CD-bonusspår

Det känns ganska skönt att finnarna i Minotauri tar saken vid hornen(!) och dänger till med ett ”riktigt” omslag, för att bryta av den visuella uppförsbacke som i mångt och mycket verkar vara kutym finom doom-genren.

Här, på Minotauris andra släpp, innovativt betitlat ”II”, slipper vi att skrapa ögonen mot något photoshoppat åbäke och bjuds istället på lite tecknad ”high fantasy” i form av yxbärande krigare och fagra damer i bara mässingen, precis som det skall vara med andra ord!

Det får väl se som ytterst passande då något modärnt (läs avskyvärt) knappast hade fungerat med finnarnas traditionella och bitvis inte så lite primitiva doom-metal. Vi snackar kanske inte Saint Vitus när det gäller enkelhet, men man behövde knappast hyra in Steve Vai när det var dags att lägga gurorna om man säger så. Helt rätt det med givetvis!

Tyvärr blir slutresultatet, trots de goda förutsättningarna, något splittrat när finnarna dundrar på. Ofta bjuds det på både tuffa låtar och riff, ibland till och med av yppersta kvalitet, som versriffet i ”Kill to Live” som absolut inte hade skämts för sig om det legat på Dommedagseposet numero uno, Candlemass ”Epicus Doomicus Metallicus”.

Problemet ligger mest i sången som varierar mellan rå och oslipad, vilket jag inte har några problem som helst med, till ”låtsastuff”, d.v.s. lite tillraspad och hård, men på det där sättet det blir när man själv skall försöka låta lika frän som Tom G Warrior men bara låter löjlig, till mitt absoluta hatobjekt, när det skall skojas till… Tänk Reverend Bizarres allra mest ”humoristiska” hårdrockskrik eller för den delen den mesta av den sentida sång i Darkthrone som framförs av Fenriz.

Lägg därtill ett bitvis ”finskt uttal” som väl kanske inte stör jättemycket i sig, men där man stundtals även där försökt vara fyllerolig. När det till exempel gapas ”I wörsssipp the Devil” som en hel finlanskryssning i satanisk tangoextas i ”Under the Cross”, så tror inte ens jag, trots mina välutvecklade fördomar, att ens en finne kan prestera så dålig engelska utan att larva sig, men vad vet jag? Mycket störande är det i alla fall i en annars riktigt bra låt…

Annars är det mesta finemang, överlag bra låtar med ganska rått ljud och alldeles bedrövligt högt inmixade effekter vilka gör en alldeles varm i hjärtat. Bäst är ”Kill to Live” och ”Doom on Ice” och hade det inte varit för sången hade det här varit en utmärkt platta istället som nu, en helt ok skiva!

Förutom originalplattan bjuds man på CD’n på tre extraspår som smälter bra in i helheten. Dessa består av låtarna från sjutummaren ”Satan in Man / Sex Messiah” och Minotauris bidrag till, även den fräckt och påhittigt betitlade,  Reverend Bizarre-spliten, ”Minotauri / Reverend Bizarre” vilket såklart är kul då dessa plattor knappast är något man snubblar över annars!

Candlemass – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee 2012

Old English-font - check, Dödskalle - check, Kors - check. Allt i sin ordning med andra ord.

Old English-font – check, Dödskalle – check, Kors – check. Allt i sin ordning med andra ord.

Hmm... Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Hmm… Fast det där korset är väl ändå felvänt?

Napalm Records 2012 (Ltd. 150ex Gold, 450ex Black)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Lasse Johansson – Gitarr / Jan Lindh – Trummor / Robert Lowe – Sång
Låtlista:
Sida A: Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee
Sida B: The Killing of the Sun

Det finns mer eller mindre nödvändiga skivor. En del går inte att leva utan och en del går det alldeles utmärkt att klara sig att, ja det kan till och med vara önskvärt, aldrig mera höra igen och en del går från att vara viktiga till att efter hand passeras till högen som aldrig, aldrig… aldrig… aldr… kommer att spelas igen.

Candlemass 12” – Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee är ett fint exempel på sistnämnda.

Inte för att det är något större fel på den. Ett riktigt snyggt omslag med precis den enkla monokroma dödsdyrkarestetik som jag, och jag gissar en hel del andra, gillar så mycket, omsluter en lockande limiterad guldfärgad 180g vinyl, det är alltid kul med stort format även om det är en singel, och musikaliskt finns inget att klaga på heller.

Singelns A-sida består av det första som presenterades för omvärlden gällande den då annalkande nya, och sista, plattan med Candlemass, ”Dancing in the Temple of the Mad Queen Bee”. En med Candlemass-mått mätt rätt kvick dänga. ”Snabba” Candlemass-låtar ställer jag mig något tveksam till, visst har de lyckats få till en och annan (eller kanske mertalet av produktionen) men lågvattenmärken som ”Black Dwarf” gör att man oroligt drar öronen åt sig när Leif levererar fartmonster (yeah right…).

Nu visade sig DitTotMQB vara en ypperlig låt, jag gillade den (jag blev själv förvånad) första gången jag hörde den och den har dessutom växt en hel del med antalet lyssningar. Bidrottningen fångar en helt enkelt i sin virvlande galenskap!

B-sidan var, när det begav sig, mest spännande då det rörde sig om ännu en ny låt, men till skillnad mot A-sidan en låt som inte luftats innan, ”The Killing of the Sun”.

Här dras tempot ned en aning även om jag väl fortfarande skulle vilja kalla det för mid-tempo doom men riffen är både svängiga och tunga. En bra låt, om än inte fantastiskt, och tillsammans med det fina titelspåret gav den här promo-singeln ett riktigt sug efter den kommande fullängdaren ,”Psalms for the Dead”, något som verkligen gladde mig då jag, till skilnad mot vad majoriteten verkar anse, tyckte att föregående ”Death Magic Doom” var en ganska slätstruken historia.

Så, två bra låtar förpackade i ett snyggt fodral, varför lyssnar man inte på den här särskilt ofta då? Naturligtvis beror det på det faktum att det inte erbjuds något mer än samma låtar, i samma versioner som senare skulle dyka upp på ”Psalms for the Dead” och skivan förlorar således en del värde när man lika gärna kan dra på fullängdaren med alla kanonspår som samsas med de här två låtarna om utrymmet där. Omslaget är ju dessutom bara en variant av fullängdsomslaget, hur snyggt det än må vara.

Lite tråkigt alltså, varför inte göra en EP när det ändå bjuds på en 12:a? I ”värsta” fall kan man ju slänga dit något halvobskyrt live-spår, men ändå hellre bjussa på en eller två exklusiva bonuslåtar som inte återfinns på fullängdaren. Det faktum att skivan såldes till närapå fullängdspris gör dessutom att det känns småsnålt.

Nåja, nog med gnäll. Bra låtar som gav ett fint formbesked när skivan kom, i ett riktigt läckert format är det i alla fall, om än det knappast finns någon anledning att i dagsläget leta efter den annat än som samlarobjekt.

Dawn of Winter – Celebrate the Agony 1993

En doomig framsida och en "ankh", vad mer kan man egentligen begära?

En doomig framsida och en ”ankh”, vad mer kan man egentligen begära?

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

En baksida, viktigast är såklart tuschanteckningen om att jag minsann äger nummer 63 av 500 (63 av 100 borde det väl också vara, antar jag)!

Tales of Madness 1993 (den här utgåvan, Jorney’s End 2012 ltd. 100 vita, 400 svarta)
Dawn of Winter: Gerrit P. Mutz – Sång / Jörg M. Knittel – Gitarr, Keyboard / Joachim ”Bolle” Schmalzried – Bas / Oliver C. Schramm – Trummor
Låtlista:
Sida A: Forsaken and Forlorn / The Black Angel / Dance in Despair
Sida B: Path of the Worm / Long Forgotten Realms

Ibland blir man lite trött av att skriva att allt är så där jävla bra hela tiden, det blir ju lätt så om man nu väljer att dela med sig av sina åsikter i ett något nischat ämne, i alla fall om man får välja ämne själv (och det kan man väl gissa att man fick då man så ivrigt ville säga vad man tyckte). Fast ibland skrivs det ju mest om hur dåligt allt är, det brukar väl i ärlighetens namn bjuda på roligare läsning då det är lättare att skoja bort skit än att skoja fram guld…

Nåja, lyssnar man på Doom är det i sanningens namn inte det lättaste att sitta och ta sig igenom en massa dynga, till och med det som är i världsklass kan ju erbjuda en utmaning ibland, då tyngd och ultrarapid inte alltid går hand i hand med actionfylld spänning, så de värsta kalkonerna ges väl aldrig chansen om man skall se det krasst.

Här trodde jag i alla fall att jag hade fått chansen att åtminstone raljera lite över ett tveksamt släpp efter all lismande inställsamhet i tidigare inlägg.

Dawn of Winter fick mig mer eller mindre på fall med sin andra fullängdare, ”The Peaceful Dead” och om än den kanske inte är sådär fantastisk som jag än gång tyckte så var det i alla fall självklart att inhandla debut-EP’n när ”Jorney’s End” valde att återsläppa den på vinyl i 500 handnumrerade ex. (400 svarta och 100 vita).

Själva förpackningen är det väl inte mycket att orda om. Jag har den vita vinylen, av någon anledning gillar jag ”färgad” vinyl så det brukar det bli om tillfälle ges och vit är väl också en variant.  Kanske inte skitkul men… vit… är den ju. Annars bjuds det på ”nytt” omslag, inspirerat kan man väl säga av det gamla, samma fula logga som på orginalet fast med annan ”färgsättning” och ett extra inlay med texter och annan info för den som orkar och vill.

Helt ok. Med andra ord, inget extra direkt men samtidigt inte sådär vrålsnålt som det är ibland vilket får en att undra varför man inte bara sitter och laddar ned dagarna i ända.

När nålen trillar ned på plasten möts man först av lite sedvanlig introondska, det är lite ”Hell Awaits” över det här och sen börjar det, som vore rätt fantastisk om det fick fortgå plattan igenom, men som ”tyvärr” bara håller sig till första låten…

Det är tungt, det är kyrkklockor och det är… kanske den sämsta och fånigaste jävla sången som lagts på en doom-platta någonsin, Johan Längquists soloskrik i ”Under The Oak” inräknade, vilket säger en del.

Jag skriver gärna under på att Johan är den i särklass bästa sångaren Candlemass någonsin anlitat och att ”Epicus Doomicus Metalicus” inte bara är världens bästa doom-vax utan även en av de bästa skivorna alla kategorier, men det där sekunderna när det fulskriks ”I Cried for the ones that I’ve lost” vill man bara upplösas, bli ett med ingenting och sjunka under jorden. Jag är helt ärlig när jag säger att jag länge skämdes när andra var i samma rum som jag och detta spelades…

Jag är ganska säker på att jag skulle skämmas även om jag, av någon outgrundlig anledning, la på ”Forsaken and Forlorn” och någon befann sig i min närhet också…

Jag tror inte ens att det är meningen att det skall vara roligt, även om just något sådant här säkert skulle kunna kvala in som tysk humor. Det är bara pinsamt, vekt och helt jävla värdelöst.

De första varven på plattan ligger detta som en tung blöt filt över en och lägger drastiskt sordin över den glädjeyra som det annars brukar innebära att avnjuta dommedagsmusik, döden och allmän misär i kombination med pilsner eller annat bakverk.

Tyvärr, eller vad man nu skall tycka, skärper sig Gerrit P. Mutz sig betydligt och om än han knappast är klassens förnämsta näktergal så låter han på resterande del av plattan helt ok, om än tysk (såklart).

Musiken ligger också och skvalpar på en nivå där man tycker att ”Det här var ju inte så illa” även om ingen låt någonsin kommer att fastna i huvudet. Jag är för dagen inne på femte raka genomspelningen av skivan och även om jag såklart känner igen partier så är det inte direkt så att man förväntansfullt inväntar vad som kommer näst.

Nu blev det ju rätt gnälligt här i alla fall, fast bara halvljumt gnäll, helt i samma anda som denna högst halvljumma platta. Varken bu eller bä, bara ”mäh…” och man sitter såklart och önskar att allt vore som den där första låten, samtidigt som det ju faktiskt är ”bättre” med musik som är ok än musik som är skitdålig.

Mer än ett köp för samlarna kan knappast Dawn of Winters debut-EP sammanfattas som, eller ett köp för dig som tycker att det finns alldeles för lite hyfsad traditionell (ja, det här är fortfarande bättre än mycket) okonstlad doom. Själv lägger jag nog på något annat nu, med känslan av att den här kan få vila ett bra tag.

Den här EP-n var inte direkt överrepresenterad på YOUtube så ni får nöja er med Dawn of Winters såsiga men suveräna hyllning till Doom Metal, vilken såklart är mycket bättre än allt som erbjuds på ”Celebrate the Agony”-ep’n, ”The Music of Despair” i en livlig live-upptagning från Malta. Lägg särskilt märke till bassistens energiska scennärvaro! Släng dig i väggen, Adrian Smith….

Krux – Krux 2002

Tufft som få, ännu snyggare utan stickern…

Mmmm… Religiöst vansinne!

Mascot Records 2002
Krux: Leif Edling – Bas / Mats levén – Sång / Jörgen sandström – Gitarr / peter Stjärnvind – Trummor / Fredrik Åkesson* – Gitarr (lead) / Nico Elgstrand* – Gitarr (lead) / Carl Westholm* – Orgel, Melotron, Moog
*Gästmusiker
Låtlista: Black Room / Krux / Nimis / Sibiria / Omfalos / Enigma EZB / Poccocátepetl / Evel Rifaz / Lunochod (part I, II, III, IV, V, VI & VII)

Gött att få vila ögonen på lite kvalitetsbilder igen! Jag är iofs. inget större fan av psykadelia men ett foto på en dödskalle kan nästan aldrig bli fel och här känns t.o.m. batikbakgrunden passande! Att baksidan pryds av pilgrimsplatsen ”Kryžių kalnas” (korskullen) I Litauen, här flummigt blåfärgad gör såklart inte saken sämre. Alla doomplattor borde begåvas med minst ett kors, en dödskalle samt en samplad kyrkklocka (även det finns såklart med på denna platta) så det känns såklart skönt att genrens maestro, Leif Edling visar var skåpet skall stå!

Denna supergrupp, bestående av nyssnämnda dommedagsankaret Edling samt Ex-Entombedarna Jörgen Sandström (Ex-Grave, Project Hate MCMXCIX mm.) och Peter ”Flinta” Stjärnvind (Merciless, Nifelheim mm.) samt världens mest anlitade vokalist, Mats Leven (Ex-Therion, Ex- Yngwie Malmsteen samt faktiskt alla andra existerande eller splittrade svenska grupper genom tiderna), har väl knappast undgått någon? Vid tidpunkten för detta släpp var det absolut det mest spännande som hänt doom-grenen på år och dag.

Krux debut känns som en naturlig fortsättning på mellanerans (läs: de svåra åren) Candlemass eller för all del, Edlings första sidoprojek (även detta med Leven), det fenomenala Abstrakt Algebra. Det är måhända inte lika äventyrslystet som AA, och absolut inte lika Sabbath-svängigt som blytunga ”From the 13th Sun” men den postmoderna skramligheten känns absolut igen. Även om Leif släppt lite på tyglarna på följande KRUX-plattor fungerar han på debuten fortfarande som envåldshärskare, åtminstone när det kommer till låtskrivandet men som den fenomenala dommedasförmedlare han är blir det inte ett dugg tjatigt för det.

Jag är absolut av den åsikten att Krux starkt bidrog till den (om än måttliga) revival som doomen åtnjöt under 2000-talet, och kanske i förlängningen framgången som retrorocken/metallen vunnit på senare år.

Krux debut är inget annat än en modern (jaja…) doomklassiker, bäst är refrängmonstert ”Omfalos”, Carl Westholms (Leif Edling, Ex-Candlemass, Ex-Abstrakt Algebra), här som ”gästartist”, fenomenala orgelspel och de råtuffa samplingarna i ”Bring me the Head of Nikita Chrusjtjov” (med kamrater). Bara att falla ned på knä och dyrka, med andra ord!

Nähe, nu är det väl dags att värma inför fredagens Pentagram/Procession-spelning i Stocholm men innan det kan man ju alltid slå ett getöga på denna hårda live-upptagning från Krux DVD, fyndigt betitlad ”Live” från 2003.

Pentagram – Relentless (Pentagram) 1985

Baphomet bestående av en ganska ful get och ett ”pentagram” som är en stjärna, inte ett pentagram… Hmm… Trots det rätt coolt!

Svart… Låtlista… Lite info… En baksida helt enkelt.

Pentagram 1985 (återutgivning Peaceville 1993, 2005)
Pentagram: Bobby Liebling – Sång / Victor Griffin – Gitarr / Martin Swaney – Bas / Joe Hasselvander – Trummor
Låtlista: Death Row / All Your Sins / Sign of the Wolf (Pentagram) / The Ghoul / Relentless / Run My Course / Sinister / The Deist / You’re Lost, I’m Free / Dying World / 20 Buck Spin

Så var det dags för en riktig klassiker igen då! Pentagram, tillsammans med band som Trouble och Saint Vitus, pionjärer inom doom-metal och ofta sedda som U.S.A.´s svar på Black Sabbath. Fast då ett svar som, till skillnad från sina engelska kollegor, vilka tvivelsutan även finns i medvetandet t.o.m. hos folk som inte lyssnar på annat än, skall vi säga ”Svensktopen”, knappt är kända utanför den begränsade krets av extremt belevade människor vilka ser doom-metal som sitt kall!
Trots detta, eller kanske därför har bandledaren Bobby Liebling och hans, milt utryckt skiftande, manskap nått en ganska respektabel kultstatus och har väl, i rättvisans namn, under de senaste årens retrotrend, nått viss framgång även hos hårdrockens mainstreamfåra (läs:  Patchvästarna som med en dåres  envishet hävdar att  Iron Maiden fortfarande är relevanta…)

Trots att de bildades redan i början av 70-talet verkar Pentagrams första 10-15år, trots mängder av demos och en och annan sjutummare (samt tydligen, audition för Kiss Gene Simons och Paul Stanley), varit tämligen händelselösa. Efter diverse vedermödor (arresteringar, medlemsbyten och annan skit) splittrades Pentagram vilket ledde till att Bobby samt trummisen Joe Hasselvander (sedermera även i semilegendariska engelska Speed Metal/NWoBHM-trion Raven) slog sina påsar ihop med Death Row’s Lee Abney (raskt utbytt mot Martin Swaney) och Victor Griffin, för att sedan anamma det, förmodat mer inarbetade, namnet ”Pentagram”.

Någon direkt magi verkar dock inte detta resulterat i, i.a.f. inte hos några bolagsrepresentanter, eftersom man 1985 valde att, på egen hand, släppa sin debut, frankt namngiven ”Pentagram”.

Denna återutgavs sedermera av Peaceville 1993, i.o.m. att de rekryterade Pentagram till sitt stall inför deras tredje fullängdare ”Be Forwarned”, dock med omstuvad låtordning samt det numera ”klassiska” getomslaget och under namnet… Ja, ni gissade det… ”Relentless”!

Man kan väl gissa att omslaget låtit sig inspireras av framgångarna runt band som Bathory och Venom (Welcome to Hell, någon…) i ett Black Metal-suktande tidigt 90-talsklimat, men musikaliskt handlar det om bland de tidigare exemplen på ”renodlad” doom –metal (ja inte 1993 dårå… men ni fattar?), klart inspirerat, men inte i närheten av efterapande av, proto-doomgiganterna i Black Sabbath.

Bortsett från nyinspelningen av gamla pärlan ”20 Buck Spin” som väl av naturliga skäl låter mer svängigt sjuttiotal(…) handlar det i stort om riktigt tung och ofta, med Pentagrammått mätt, långsam doom, men likt de flesta av doompionjärerna är tempot överlag varierande och även upptemponummer (nåja)som ”Sign of the Wolf (Pentagram)”, vilken tillsammans med blytunga ”The Ghoul” kanske är bäst på plattan, ges gott om utrymme.

Bäst är såklart att skivan är en orgie i riktigt schysta riff, mestadels, i.o.m. bandets 70-talsrötter, förvånande ”metalliska” vilka tillsammans med Bobbys karakteristiska och småbluesiga (jag får lite Danzigvibbar, fast det är väl egentligen tvärtom…) stämma gör detta till en riktig höjdarplatta!
Extra plusspoäng utdelas för att det aldrig ”flummas iväg” i långa tröttsamma knarkdoftande instrumentalpartier vilka t.ex. tenderade att sabba var och varannan låt av förebilderna i Black Sabbath.

Själv gillar jag egentligen när jag bjuds doom som överlag är långsammare, men när blandningen blir så pass delikat som på ”Relentless” köper jag mer än gärna även de snabbare partierna!

Ps. Det är väl knappast någon hemlighet att Candlemass Leif Edling gillar Pentagram men om man nu skulle vara tveksam till detta kan man ju alltid roa sig med att jämföra versriffet i just låten ”Relentless” och ”huvudriffet” i Candlemass ”Dark are the Veils of Death”. Där snackar vi inspiration!

Ps. 2. Tuff video av Sign of the Wolf 1983 när Pentagram ”fortfarande” var Death Row…

Candlemass Cronicles 2008 –

Candlemass Cronicles 1-5

Semester… Detta leder till det faktum att uppdateringsfrekvensen här blivit, om än knappt möjligt, ännu lägre… Såhär i tider där det plötsligt ligger på ens eget ansvar att hindra barnen från att gå bärsärkargång blir det kanske inte så mycket doom heller?
Tja, det har handlat ganska mycket om Candlemass den här sommaren, och även under semestern för mig. Nya ”Psalms for The Dead” har spisats flitigt och har fått agera bakgrundsmusik varenda gång grillen släpats fram mellan regnskurarna. På småtimmarna har det gjorts djupdykningar av den mer ”negativa” sorten, som att utröna om ”Death Magick Doom” kanske t.o.m. är sämre än mitt gamla hatobjekt ”Dactylis Glomerata”, men även välbehövlig rekreation i.o.m. vinylsvarvande i form av utmärkta ”King of the Grey Islands” samt stiliga EP’n ”Dancing in the Temple (Of the Mad Queen Bee).

Nya, och ruskigt snygga, ”Psalms of the Dead” som inhandlats i flerformat har fått märkligt lite speltid gällande vinylformatet, men har som sagt snurrat flitigt i CD-spelare här och var…

Variationer på tema, ”Psalms for the Dead” Ltd. Delux Viyl Gatefold 2-LP gold/black + 7″ singel (missade att få med den på bilden dock…) med poster samt 5st vykort (lim. 300ex.). ”Psalms for the Dead” Lim ed. Digi-CD med DVD samt flagga och poster (lim. 800ex?). ”Dancing in the Temple (of the Mad Queen Bee)” Ltd. 12″ singel Gold (Lim. 150ex.).

Strax innan semestern trillade även senaste numret (No: 5) av världens bästa ”fanzine”, The Candlemass Cronicles [CC], ned i brevlådan, dessutom tillsammans med det, av mig, hett eftertraktade förstanumret! Tack för det P.O.

För den som inte vet är CC den ultimata läsningen för alla som anser att Candlemass är världens bästa band! En hyllning skapad av amerikanen John Gaffney samt svenska Mattias Reinholdsson, sedan nummer två medverkar (till stor del) även Per-Ola Nilsson, som även figurerar som recensent för ”traditionell metal” i Sveriges i dagsläget största Hårdrocktidning, Sweden Rock Magazine.

Varje nummer avhandlar ett enskilt album i ett mycket genomgående förfarande. Bortsett från att bidragande medlemmar på respektive platta ges tillfälle att kommentera albumet i stort, låtarna samt egna och andras insatser, får man även insikt i omslag, för albumen aktuella studios, samt kuriosa i form av personal omkring Candlemass! Jag antar att man måste älska Candlemass lite extra för att få ut full behållning av tidningen, men även för den som bara gillar bandet en smula erbjuds, för ett Fanzine, extraordinärt välskrivna och journalistiskt mycket proffsiga artiklar.

Om man nödvändigtvis vill klaga på något, får väl sägas vara att frågeställningen bitvis blir något repetitiv (dock aldrig ointressant) då samma frågor bitvis ställs till flera av de intervjuade. En annan nackdel är att vissa nummer (2-4) helt saknar kommentarer från Candlemass huvudperson, Leif Edling, men det är förmodligen inte något man kan lasta CC för. Kul i.a.f att Leif valde att besvara ett antal (heta) frågor i senaste numret, vilket avhandlar återföreningsspektaklets otroliga framgångar och motgångar!

Följande nummer finns hittills utgivna och finns, vad jag förstått, i varierande mån att efterbeställa (läs: fråga, nya upplagor trycks uppenbarligen men dessa är små, så att få tag på äldre nummer kan nog vara svårt).

No 1: From the 13th Sun
No2: Epicus Doomicus Metallicus
No3: Chapter VI
No4: King of the Grey Islands
No5: Candlemass – S/T

Info om beställning etc. finns på CC’s Myspace (hata…)

http://www.myspace.com/candlemasschronicles