Iommi – Iommi 2000

Kanske inte världens snyggaste framsida... Informativ dock!

Kanske inte världens snyggaste framsida… Informativ dock!

Hin Håle själv...

Hin Håle själv…

Divine Recordings 2000
Iommi: Tony Iommi – Gitarr
Gästartister: Ace – Gitarr / Bob Marlette – Keybortd etc. / Serj Tankia – Sång / Skin – Sång / Billy Idol – Sång / Henry Rollins –  Sång / Phil Anselmo – Sång / Matt Cameron – Trummor / Dave Grohl – Sång, trummor / Ozzy Osbourne – Sång / Peter Steele (R.I.P. 2010) – Sång, bas / Bill Ward – Trummor / Brian May – Gitarr / Ben Shepherd – Bas / Laurence Cottle – Bas / Jimmy Copley – Trummor / John Tempesta – Trummor / Kenny Aronoff – Trummor / Ian Astbury – sång / Billy Corgan – Sång, bas gitarr
Låtlista: Laughing Man (in the Devil Mask) / Meat 04:54 Show / Goodbye Lament / Time Is Mine / Patterns / Black Oblivion / Flame On / Just Say No to
Love / Who’s Fooling Who? / Into the Night

Soloutflykter, detta skakiga, ”självförverkligande” och inte sällan katastrofala kapitel i musikers och musikens historia är alltid något som erbjuder ett visst, skall vi säga, spänningsmoment när verket avtäcks och den nakna sanningen oblygt tvingar alla som vill, och kanske några andra,att titta… Eller lyssna… Soloverk är ju i mångt och mycket en gåta i sig men brukar oftast komma sig av en av tre anledningar.

1. Ett framgångsrikt band lägger ned och någon eller några känner att ”nähe, hur fan skall vi få mer stålar nu då”, slänger ihop ett kompband under eget namn och tragglar vidare. Ofta med acceptabelt resultat, d.v.s. man blir lite sämre än ursprungsgruppen men man kan ändå harva vidare i ”divisionen under”, med en stadig skivutgivning tills ”de andra” i bandet blivit sams och den där jävla återföreningen alla(?) väntat äntligen på kan äga rum.

2. Någon framträdande i bandet, det vill säga sångaren, slutar, alternativt får kicken (det förstnämnda om du frågar sångaren det sistnämnda om du frågar vem som helst annan på jorden). Det kan resultera i liknande utveckling som i ovanstående fall och ibland kan det mynna ut en minst lika stor begivenhet som originalbandet (gärna med en blodig rivalitet däremellan och ett band som i takt med utbrytarens framgångar sakta glider allt närmare graven…)
Oftast blir det dock såklart bara piss av solokarriärer med resultatet att en ensam och bitter spillra till liv glider runt på sämre nattklubbar och river av patetiska covers av sig själv och sitt forna band…

3. Någon tongivande person i ett band vill visa att man minsann har fler strängar på sin lyra än att bara skriva de där gamla dängorna man en gång uppnått legendstatus genom att skriva. Man vill ju inte verka begränsad…
Det resulterar i att a) Man knåpar ihop ett eller ett par album som låter precis som huvudbandet, recensenterna ger dem halvhyffsade betyg, alla utom puritanerna frågar sig om nödvändigheten i det hela, och allt kan återgå till det normala efter något år.
b) Artisten visar sig faktiskt sitta på en lusta att hitta nya uttryckssätt. Tyvärr handlar det alltid bara om just lusten, då talangen att göra något annorlunda naturligtvis inte finns, det var ju därför artisten blev världens bästa goregrindkompositör i första ledet. Praktfiasko är naturligtvis enda utgången och artisten i fråga lägger i bästa fall ned planerna och allt prat om soloutflykten i framtida intervjuer kommer ofrånkomligt resultera i ett abrupt slut och att journalisten vänligt men bestämt leds ut ur rummet. Intervjun är, så att säga, slut.

Iommi får väl sägas tillhöra grupp nummer tre och visst var väl en viss oro befogad. Om än världens odiskutabelt mest betydesfulla hårdrockgitarrist och i viss mån urfader till genren i stort har ju Tony varit ute på hal is tidigare, inte minst i tidigare ”försök” till soloutflykter.
Nu får man väl säga att Iommi i och med sitt första soloalbum i eget namn faktiskt ror projektet i hamn. Lite underligt kan man tycka då Iommi väljer att varken vara nyskapande eller gå kvar i gamla hjulspår, utan istället satsar på någon hybrid, där blyinskodda riff tillåts dela utrymme med betydligt mer nedtonade och modernare tongångar. ”Modernare” betyder väl inte direkt nyskapande här utan består mest i att vara lite sen på bollen till de industriljud och alternativrocksound som slog igenom i början på nittiotalet.

Alla låtar bjuder på gästartister, vilka inte bara sjunger, spelar gitarr, bas och trummor utan också tillåtits vara med och arrangera låtarna. Just gästartisterna är kanske inte skivans starkaste kort då de, om än rakt igenom prominenta gästerna, kanske varken då eller nu käns överdrivet tilltalande för gemene man, i alla fall om man med ”gemene man” menar de som titulerar sig ”hårdrockare”.
Billy Idol, Dave Grohl och Ian Astbury i all ära men speciellt intressanta som samarbetspartners till Tony Iommy tycker i alla fall inte jag att de är. Att få med en till gitarrlegend i form av Brian May på några av spåren är även det i sak vråltufft men i sammanhanget, med det man förväntar sig av en platta av en dommedagsgud, känns det måttligt intressant, och i sanningens namn tillför det väl inte så mycket heller.
Personligen tycker jag, utan tvekan, att samarbetet med Skunk Anansies Skin och ex-Panteragaparen Phil Anselmo är de mest intressanta på skivan. Nämnda artister leverera också de i särklass bästa låtarna, möjligen i viss konkurrens med Ozzy-sjungna Who’s fooling who och salige Peter Steeles Just say no to Love.

Alla låtar, förutom Billy Corgan (hatobjekt…)-sjungna Black Oblivion är dock bra och ”över medel” om man så vill. Lite konstigt egentligen då skivans stora svaghet ligger i att låtarna är på tok för lika varandra. Ett intro med någon ”modern” trumlop, lugna alternativrockande verser och lite industrieffekter bryts av med monumental tyngd och avgrundsriff i refrängen, och den enda låt som egentligen står ut är just den småpoppiga Black Oblivion, men som sagt, hos en Smashing Pumkins-hatare som mig går den I N T E hem.

Resterande låtar är dock, om än något berg och dalbane-aktiga, klart lyssningsbara, främst och i allmänhet på grund av att Iommi väljer att krydda tillsättningen med bland de tyngsta riff karln har presterat och i några fall har han även lyckats få till ett lysande samarbete med strålande sångare (Skin och Anselmo).

Naturligtvis känns produktionen något daterad, det blir ju så när någon försöker att (dessutom lite sent) hänga på rådande trender och sedan tiden tillåtits flyga iväg, men det är egentligen inget jag bryr mig så mycket om. En bra skiva är en bra skiva, och IOMMI är just det, en bra skiva!

Annonser

I begynnelsen, Black Sabbath – Paranoid 1970

Själv tänker jag "Neon Knights" fast kanske lite sämre...

Själv tänker jag ”Neon Knights” fast kanske lite sämre…

Samma lysande(!) ide igen!

Samma lysande(!) ide igen!

 

Vertigo Records 1970 (den här utgåvan Castle Comunications 1996)
Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr  / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: War pigs / Paranoid / Planent Caravan / Iron Man / Electric Funeral / Hand of Doom / Rat Salad / Fairies Wear Boots

Sommar, semester och värmekoma… Vad passar då bättre än välkyld pilsner och inväntande av den, av hettan förmodat, närstående apokalypsen, medelst blyinskodda riff, vokala requiem, ragnaröksdånande trummor och en och annan Golgatavandring längs bashalsen?

Ganska mycket, tydligen. En och annan öl har det ju blivit och visst har skivtallriken snurrat en del, den också, fast kanske inte exklusivt med doomplattpor laddade. Näe, det har väl blivit ett sammelsurium av klassisk hårdrock , tidig Black Metal och en del dödsmetaldyrkande (läs Obituary…). Det blev visst en del King Diamond också, efter kanonspelningen på Grönan där min ungdomsidol väckte lusten att rota fram plattor som legat i träda några år eller så. Naturligtvis har det lirats lite doom också, främst de nyaste plattorna som införskaffats, såsom nya Pilgrim och YOBs debut.

Skit i det nu, nu skulle det ju inte handla om sommarångest utan om ursprunglig tyngd från fyra Birminghamgrabbar och deras andra album, tillika andra höjdaralbum på ett år. Det var, kan man lugnt säga, mer krut i gubbarna förr…

Naturligtvis snackar vi Black Sabbath och deras ikoniska uppföljare Paranoid, ett album packat med hårdrocksklassiker och kanske det mest inflytelserika albumet någonsin, vad vet jag?

En sak är i alla fall säker, i och med Paranoid, tog Black Sabbath steget från bluesbaserad hårdrock till, om än bluesbaserad, Heavy Metal, och om än Iommi, Butler och Osbourne kanske inte gjorde några radikala förändringar så vill jag se det här som Bill Wards absoluta höjdpunkt och fenomenala peak. Många hyllar Ward, och om någon undrar varför så är det bara att slänga på Paranoid så får man svaret direkt… Aldrig tidigare har hårdrock smyckats med så hårt trumspel som på Paranoid, vilket naturligtvis bidrar till att Paranoid, i mina ögon markerar födseln av Heavy Metal. Att Ward, trots tyngd och hårdhet, svänger fenomenalt får väl ses som en bonus, eller kanske något självklart som tyvärr ofta glöms bort i dagens mer sterila Heavy Metal-klimat.

Låtmässigt kan man inte direkt klaga på Paranoid heller för Här finns det klassiker så det räcker… Först ut är War pigs, det ultraikoniska antikrigsepos som först var tänkt att namnge skivan, men vars namn av en eller annan anledning ogillades av bolaget. War pigs inledande absoluta tyngd visade med tydlighet att domedagskänslan från debuten var kvar för att stanna och Geezers text, i orginal betitlad Walpurgis, visar med sanning på den riktiga ondskan i världen.

War pigs enda egentliga nackdel är väl att den, då den fortfarande var tänkt som titellåt fick inspirera omslagskonsten… Paranoids omslag känns minst sagt förvirrat, det skapades till ”War pigs” men passar så mycket bättre till den kommande titeln ”Paranoid”, vilket till största del beror på att en pastellfärgad, svärdsvingande mustaschgubbe i moppehjälm känns mer ascosierat till galenskap, än till krig, om än det också må var galenskap… Fult som stryk är det i alla fall!

Titellåten Paranonids historia känner alla till, en utfyllnadslåt som skrevs i studion för att få till lite mer fart/innehåll som sedermera blev Black Sabbaths genom tiderna största hit och som, utan att för den delen kännas särskillt representativ för Sabbaths sound, fått representera hårdrockens gudfäder på i hart set varenda rocksamling som någonsin sett dagens ljus. Nåja, jag hoppar hypen men tyckte ändå att Paranoid, i all sin enkelhet är en riktigt bra låt!

Planet Caravan är ju också bra, ingen tvivel om det även om än det känns frestande att hoppa över den när plattan lirats ett par rundor. Planet Caravan är flummigt skön men själv föredrar jag om intensiteten uppehålls skivor igenom och ser således inget större berättigande till att låten inkluderas. Fast vem vet, utan Planet Caravan hade kanske inte Paranoid varit vad den är?

Skönt då med mer självklara låtar och ännu en riktig doomklassiker i och med Iron Man! Huvudriffet här skulle jag vilja säga är det riff som i störst mån färgat efterföljande doom-Metal med sin typiska tyngd/melodi-uppbyggnad. Lite kul är även att man tycker att Ozzy gör ett kanonjobb när han i (vanlig ordning) bara följer gitarrerna med sina sångslingor, ännu roligare blir det ju när man läser biografier där ”han skriver” att Iommi skrev riffet medan Geezer fixade texten och Jag (Ozzy) filade på sångmelodin….

Nåja, Iron Man är även detta en ikonisk Heavy Meal-milstolpe och det med rätta!

Sedan följer, skall man vara rättvis får man väl säga det näst, bästa och (näst) mest, eller kanske tredje mest om jag nu skall vara konsekvent, doom-definierande riffet och låten i Doom och Heavy-Metals historia! Electric Funeral är, som man börjar vänja sig när det gäller Sabbath, byggd av essensen av doom. Fräcka riff, domedagsstämning och tyngd. Svårare är det inte och när Geezer levererar ännu en guldtext är såklart succén ett faktum!

Hand of Doom är självklart inte mycket sämre och bortsett från att föra fram ett stiligt antidrogbudskap, vilket naturligtvis är smått underlandet med tanke på Black Sabbaths kanske inte helt återhållsamma leverne, vill jag vidhålla ett påstående som om än i orginal utfördes i inte helt nyktert tillstånd, vid 3:38 in i låten SKAPADES Heavy Metal!

Det är inte Black Sabbaths bästa riff genom tiderna men så här hårt hade ingen spelat tidigare. Att Ward, som tidigar nämnts, slår hårdast av alla främjar naturligtvis saken…

Apropå Ward får nästa spår se som Wards egen högtidsstund. Rat Salad är inte mycket annat än ett till låt utklätt trumsolo. Som sådant tycker jag att det är ganska överflödigt, Ward visar med tydlighet att han på Paranoid var den tidens främste rocktrummis men visst, man kan väl unna honom att glänsa, även om jag kanske tycker att han gör ett bättre jobb i de ”riktiga” låtarna än när han skall stila… Då det faktiskt är något mer än bara trumfills i Rat Salad funkar den väl trots allt, även om det förmodligen är den låt jag skulle sakna minst på Paranoid. Förlåt, Planet Caravan, med andra ord.

Sedan återstår bara att skönt gunga med till svängiga Fairies Wear Boots och sämre har ju skivor avslutats! Säga vad man vill om Ozzy men här gör han en höjdarinsats och vem vet, kanske stämmer det också att han skrev texten om hans och Geezers tumultartade möte med Skinheads som skall vara textens uppsåt. En bra avslutningslåt är det i alla fall, fattas annat på denna klassikerspäckade platta!

 

I begynnelsen, Black Sabbath – Black Sabbath 1970

Ett av historiens snyggaste skivomslag. det passar naturligtvis plattan perfekt!

Ett av historiens snyggaste skivomslag. det passar naturligtvis plattan perfekt!

En baksida. Informativ: Ja. Snygg: Nej.

En baksida. Informativ: Ja. Snygg: Nej.

Vertigo records 1970 (den här utgåvan, Castle Communications  1986)
 Black Sabbath: Ozzy Osbourne – Sång / Tony Iommi – Gitarr / Geezer Butler – Bas / Bill Ward – Trummor
Låtlista: Black Sabbath / The Wizard / Behind The Wall Of Sleep / N.I.B. / Evil Woman  / Sleeping Village / Warning

Jag har en längre tid ältat huruvida jag skall, eller inte skall ta med Black Sabbath här på bloggen. Ingen kan väl förneka Black Sabbaths betydelse för doom-metal, eller för Heavy Metal i stort för den delen och i början av karriären lirade de ju faktiskt musik som inte bra kan sägas ha lagt grund till och inspirerat framtida stenkrossband, utan faktiskt utan att man skäms kan kallas just, doom.

Problemet är väl snarare att Sabbath även under tidiga år bitvis blandade upp sitt material med nummer av betydligare glättigare karaktär än vad just jag kanske vill kalla doom och framför allt att de likt de flesta band med ett gäng år på nacken i viss mån pysslat med den styggelse som benämns ”utveckling”, i Sabbaths fall till ett mer ”standardiserat” hårdrock-sound, där i början av 80-talet.
Skall man sluta att skriva om plattorna efter (med lite god vilja), Technical Ecstasy? Black Sabbath efter det känns väl ganska långt ifrån doom, fast å andra sidan vill man ju ändå gärna ta varje tillfälle i akt att dyrka låtar som ”Sign of the Southern Cross” och ”Letters from Earth”… 

Enklast kanske är att inte bekymra sig så jävla mycket och bara köra på, ”det är ju ändå ingen jävel som läser skiten” är ju en ganska bra inställning ibland! 

Nu blir det i.a.f. såhär, Black Sabbath förpassas till en ”serie”, betitlad  ”I begynnelsen”, som de doom-föregångare de defacto är, sen får vi väl se hur lång den ”serien” blir och varför det nu skall vara en serie alls, det kan jag inte svara på, men det verkar ju vara populärt med fasta avdelningar när det kommer till meningslöst bloggande, så varför inte? 

F.ö. var bloggens grundtanke att jag skulle få frossa i stilig vinyl, något som gått ”sådär” och även denna gång blir det tråkig CD som spisas men nästa inlägg ”lovar” jag skall behandla lite mjukare plast, om än i kortformat, nu blir det i.a.f. Black Sabbath, och inte vilken Black Sabbath som helst, utan Black Sabbath! 

Som alla vet skapade fyra Birmingham-grabbar historia fredagen den 13:e februari 1970. Redan det inledande regnet förebådar vad som komma skall och när åska och… kyrkklockor, I fucking love them, bryter in är saken redan, som man säger, biff! Första spåret tillika ”titellåten” ”Black Sabbath” skall inte bara ses som all doom´s urmoder utan även som den ultimata doomlåten. När riffet, Riffet, Riffet! bryter in rämnar allt! Doom metal föds ur tritonus och inget kommer någonsin bli tyngre än det här! 

”The Wizard” fortsätter med att visa upp debutanterna i samma strålande form och om än inte lika monumentalt tung som föregående låt bjuder även the wizard på riktiga brottarriff och dessutom världens absolut tuffaste trumslag i form av koklockan 2.11 in i låten. Begagnandet av munspelet får ses som en bonus!

Plattan fortsätter med brottarhits som ”Beyond the Wall of Sleep” och hejdlöst stoner(?)gung i fenomenala ”N.I.B.”. Soloriffandet på bas i början av ”N.I.B.” kan väl f.ö. bara kämpa med Cliff Burtons ”(Anesthesia) – Pulling Teeth” när det gäller igenkännelsefaktor. Covern på Crow’s ”Evil Woman” poppar till det ordentligt men en bra låt är en bra låt så visst funkar det. Ta er f.ö. gärna tid att lyssna på originalversionen, Black Sabbath håller sig relativt nära med undantaget att man i originalet bjuds på hejdlöst storbandsbrass! 

Det finns egentligen inget att invända mot förrän ”Sleeping Village” gör entré, efter ett i.o.f.s. rätt stiligt intro glättar det ur lite väl mycket vilket gör att stämningen drastiskt höjs, något som naturligtvis är fatalt i doom-sammanhang. Efter ”Sleeping Village” följer 10 minuter berg och dal-bana i form av ännu en cover, Aynsley Dunbar Retaliation’s ”Warning” här utökad med ett rejält jam-parti i mitten (om än det på min platta har blivit lite fel i ”press” och tidsangivelse så att själva ”jammandet” och låtens början tillskrivs ”Sleeping Village”…). Här återfinns visserligen både fenomenalt basgung och cool lyrik (och fräcka felsång som: ”I was born without you baby” istället för det betydligt mer logiska ” I was warned about you baby”), men är man som jag, måttligt förtjust i flummiga soloeskapader blir man rätt mätt på Warning efter ett tag. Jag skall inte påstå att det är dåligt, för det är det inte, t.o.m. i ”jammandet” återfinns tuffa saker men i min bok hade ”Warning” gärna fått var 3-4 minuter, vilket är vad den är i sitt grundutförande, istället för 10. 

Trots sin något svagare avslutning är Black Sabbath’s debut naturligtvis inget annat än en riktig megaklassiker och naturligtvis ofattbart viktig musikhistoriskt, ett faktum som gör att jag tvivlar på att någon läsare av dessa rader saknar denna i sin samling men om så är fallet är det självklart bums till skivaffären som gäller. Här skapades doom-historia!

Pentagram – Relentless (Pentagram) 1985

Baphomet bestående av en ganska ful get och ett ”pentagram” som är en stjärna, inte ett pentagram… Hmm… Trots det rätt coolt!

Svart… Låtlista… Lite info… En baksida helt enkelt.

Pentagram 1985 (återutgivning Peaceville 1993, 2005)
Pentagram: Bobby Liebling – Sång / Victor Griffin – Gitarr / Martin Swaney – Bas / Joe Hasselvander – Trummor
Låtlista: Death Row / All Your Sins / Sign of the Wolf (Pentagram) / The Ghoul / Relentless / Run My Course / Sinister / The Deist / You’re Lost, I’m Free / Dying World / 20 Buck Spin

Så var det dags för en riktig klassiker igen då! Pentagram, tillsammans med band som Trouble och Saint Vitus, pionjärer inom doom-metal och ofta sedda som U.S.A.´s svar på Black Sabbath. Fast då ett svar som, till skillnad från sina engelska kollegor, vilka tvivelsutan även finns i medvetandet t.o.m. hos folk som inte lyssnar på annat än, skall vi säga ”Svensktopen”, knappt är kända utanför den begränsade krets av extremt belevade människor vilka ser doom-metal som sitt kall!
Trots detta, eller kanske därför har bandledaren Bobby Liebling och hans, milt utryckt skiftande, manskap nått en ganska respektabel kultstatus och har väl, i rättvisans namn, under de senaste årens retrotrend, nått viss framgång även hos hårdrockens mainstreamfåra (läs:  Patchvästarna som med en dåres  envishet hävdar att  Iron Maiden fortfarande är relevanta…)

Trots att de bildades redan i början av 70-talet verkar Pentagrams första 10-15år, trots mängder av demos och en och annan sjutummare (samt tydligen, audition för Kiss Gene Simons och Paul Stanley), varit tämligen händelselösa. Efter diverse vedermödor (arresteringar, medlemsbyten och annan skit) splittrades Pentagram vilket ledde till att Bobby samt trummisen Joe Hasselvander (sedermera även i semilegendariska engelska Speed Metal/NWoBHM-trion Raven) slog sina påsar ihop med Death Row’s Lee Abney (raskt utbytt mot Martin Swaney) och Victor Griffin, för att sedan anamma det, förmodat mer inarbetade, namnet ”Pentagram”.

Någon direkt magi verkar dock inte detta resulterat i, i.a.f. inte hos några bolagsrepresentanter, eftersom man 1985 valde att, på egen hand, släppa sin debut, frankt namngiven ”Pentagram”.

Denna återutgavs sedermera av Peaceville 1993, i.o.m. att de rekryterade Pentagram till sitt stall inför deras tredje fullängdare ”Be Forwarned”, dock med omstuvad låtordning samt det numera ”klassiska” getomslaget och under namnet… Ja, ni gissade det… ”Relentless”!

Man kan väl gissa att omslaget låtit sig inspireras av framgångarna runt band som Bathory och Venom (Welcome to Hell, någon…) i ett Black Metal-suktande tidigt 90-talsklimat, men musikaliskt handlar det om bland de tidigare exemplen på ”renodlad” doom –metal (ja inte 1993 dårå… men ni fattar?), klart inspirerat, men inte i närheten av efterapande av, proto-doomgiganterna i Black Sabbath.

Bortsett från nyinspelningen av gamla pärlan ”20 Buck Spin” som väl av naturliga skäl låter mer svängigt sjuttiotal(…) handlar det i stort om riktigt tung och ofta, med Pentagrammått mätt, långsam doom, men likt de flesta av doompionjärerna är tempot överlag varierande och även upptemponummer (nåja)som ”Sign of the Wolf (Pentagram)”, vilken tillsammans med blytunga ”The Ghoul” kanske är bäst på plattan, ges gott om utrymme.

Bäst är såklart att skivan är en orgie i riktigt schysta riff, mestadels, i.o.m. bandets 70-talsrötter, förvånande ”metalliska” vilka tillsammans med Bobbys karakteristiska och småbluesiga (jag får lite Danzigvibbar, fast det är väl egentligen tvärtom…) stämma gör detta till en riktig höjdarplatta!
Extra plusspoäng utdelas för att det aldrig ”flummas iväg” i långa tröttsamma knarkdoftande instrumentalpartier vilka t.ex. tenderade att sabba var och varannan låt av förebilderna i Black Sabbath.

Själv gillar jag egentligen när jag bjuds doom som överlag är långsammare, men när blandningen blir så pass delikat som på ”Relentless” köper jag mer än gärna även de snabbare partierna!

Ps. Det är väl knappast någon hemlighet att Candlemass Leif Edling gillar Pentagram men om man nu skulle vara tveksam till detta kan man ju alltid roa sig med att jämföra versriffet i just låten ”Relentless” och ”huvudriffet” i Candlemass ”Dark are the Veils of Death”. Där snackar vi inspiration!

Ps. 2. Tuff video av Sign of the Wolf 1983 när Pentagram ”fortfarande” var Death Row…

Veni Domine – Fall baylon fall 1992

Snygg som Satan, så är det!

Som synes inspelad i Heavy Load-brödernas Thunderload Studios

Edge Records 1992 (den här utgåvan: Massacre records 1997)
Veni Domine: Fredrik Ohlsson – Sång / Torbjörn Weinesjö – Gitarr / Magnus Thorman – Bas / Tomas Weinesjö – trummor / P.A. Danielsson – Keyboard (R.I.P. 2004)
Låtlista: Face Of The Prosecutor / King Of The Jews / In The Day Of The Sentinel / Wisdom Calls / Armageddon / O Great City / The Chronicle Of The Seven Seals / Visions*
*Bonusspår på återutgåvor

Vafalls? ”White Metal” i denna sorgens, hatets och föraktets boning? Kristen musik överlag och kristen ”Metal” i synnerhet, kan mycket väl vara den lägsta form av kulturyttring som någonsin getts chans att yppa sin tveksamma mediala existens, hur kan man då förklara att några av Vite Krists lakejer lyckats nästla sig in här, dessutom stjälande utrymme i min profana skivsamling? Vad döljer sig egentligen bakom Rodney Matthews målning föreställande allt onts destruktion (här i form av nazism samt, förmodar, jag stålar förvärvade genom vit magi)?

Låt mig först klargöra tre saker:

1: Jag gillar inte kristen hårdrock. Skulle jag vara självmordsbombare, vilket jag nu inte är, skulle Bobfest mycket väl kunna vara ett tänkbart mål…

2: Jag gillar inte Queensrÿche. Vore jag brevskrivare, vilket jag verkligen inte är, skulle varenda skribent som envisas med att påpeka att ”Operation Mindcrime är världens bästa skiva” kunna vänta sig få ett kuvert innehållande vitt pulver, betydligt mer hårdslående än, skall vi säga, Scott Ian’s damorkester, som ett brev… på… posten…

3: Jag gillar inte Geoff Tate. Vore jag en hatets dignitär, vilket jag är, skulle jag mycket väl kunna sträcka mig till att säga att jag hatar Geoff Tate! Jag hatar Geoff Tate.

Och här har vi alltså ett kristet hårdrockband som låter som en korsning av Queensrÿche, Candlemass (eller snarare Solitude Aeturnus) och Tony Martin-eran av Black Sabbath, Dessutom med en sångare som stundom låter, milt sagt, jävligt lik Geoff Tate…

Kristen doom (man får fan rysningar) hade ett rejält uppsving i den lilla bruksort jag växte upp i i det gryende 90-talet, då just Veni Domine var på besök och spelade på det lokala Pingstkyrkehaket. Vips skulle varenda liten korgosse spela hårt och långsamt (eller lagom hårt och lagom långsamt) och vi mörkermän ville bara spy… Det gick så långt att mitt dåvarande band när det var demoinspelningsdags minsann fick försäkra att vi inte alls var kristna för att få tillåtelse att spela in i den anrika Unisound-studion…

Nåja, fall Babylon Fall är i.a.f. ett stycke progressiv, och inte så lite episk, doom som trots sina tydligt kristna texter (och bibelord på omslag etc.) inte alls känns vare sig predikande eller påträngande. Texterna är snarare berättelser om apokalypsen och den fallne ängeln än direkta lovsånger till Gud, eller den del av treenigheten som kallas Jesus, vilket annars brukar vara den reglementsenliga inspirationskällan när frikyrkliga gossar skall skriva lyrik…

Visst plinkas det en hel del akustisk gitarr och rejält med keyboards återfinns, men det vägs hela tiden upp med tyngd och rejält dramatiska sångmelodier och t.o.m Fredrik Ohlssons Geoff Tate-imitationer (riktigt illa blir de i de lägre registren), kompenseras av att han faktiskt är smått fantastisk när han når de högre tonerna.

Gillar du episk doom lär du nog gilla även den här debutplattan från Veni Domine. Gillar du dessutom Black Sabbath runt ”Headless Cross” lär saken inte bli sämre. Av naturliga skäl kommer du att uppnå extas om du, Gud förbjude (hrmm) skulle ha den dåliga smaken att dessutom gilla Queensrÿche med tillhörande gaphals. Skulle det falla sig så att du dessutom råkar vara kristen, kan du dra åt helvete.

Veni Domine lyckades att släppa en ännu bättre platta i uppföljaren till den här, men sedan tog tyvärr den progressiva ådran över och allt blev bara stentrist. Fall Babylon Fall samt Material Sanctuary bör dock finnas i varje fan av episk doom’s skivsamling. Oavsett religiös tillhörighet.

Wall of Sleep – Overlook The All 2003

Wall of Sleep - Overlook the All

PsycheDOOMelic Records 2003
Wall of Sleep:  Szabolcs Szolcsányi – Trummor  / Ferenc Marek – Bas / Sándor Füleki – Gitarr / András Greff – Gitarr / Gábor Holdampf – Sång
Låtlista: Overlook the All / Life lies Low / Hands of Dust / The Wizard

Man kan väl lugnt säga att bandnamnet ”Wall of Sleep” tidigare avskräckt mig från att kolla upp dessa ungerska gossars tonkonst. Att döpa band efter en låt är väl ungefär bland det lamaste man kan göra, men ”Wall of Sleep” vinner åtminstone med hästlängder över t.ex. ”Mob Rules” och… ”Heaven and Hell”…

Nåja, jag chansade i.a.f. för ett par år sedan och tjackade Wall of Sleep’s tre första släpp för en spottstyver av någon ”begagnadeplattortjomme” och trots det såsiga namnet är inte det något jag ångrar en sekund.

Skall man kategorisera Wall of Sleep får det väl bli någon form av hybrid av stoner och traditionell doom, med en väldigt egen, ganska ”rockig” identitet. Wall of Sleep’s främsta kännetecken är att det riffas frenetiskt, och för det mesta fantastiskt, samt Gábor Holdampf säregna sångstil.

Just sången verkar vara något att älska eller hata och mer än en verkar tycka att Gábor inte är någon höjdare, själv tycker jag att han tillför mycket och är en betydande del av Wall of Sleeps identitet. Jag tycker det är rejält synd att han inför senaste släppet, ”When the Mountains Roar” fick gå till förmån för tråkiga standardrocksångaren Csaba Cselényi (Vilken naturligtvis hyllats mer än brukligt…suck…).

Debut-ep’n består av fyra låtar varav tre är egna. Dessa varierar från ”helt ok” till ”bra” men skvallrar kanske mer om kommande storhetsdåd än att helt övertyga på egen hand. En hel del snygga riff bjuds det i alla fall på och även om Gabórs sångmelodier på debuten inte träffar klockrent hela tiden finns potentialen även där.

Avslutar gör en cover på Black Sabbath’s ”The Wizard”, vilket är kul, inte bara för att det är en av Black sabbath’s bästa låtar utan också för att Wall of Sleep gör den riktigt bra, lite extra munspelssolo bjuds man också på (i en värld där varenda band skall köra en cover på Electric Funeral känns det även skönt med lite variation…)!

På det hela en helt ok debut med  en knippe schysta låtar och en ovanligt stabil cover bjuder på en försmak av kommande briljans!