Iommi – Iommi 2000

Kanske inte världens snyggaste framsida... Informativ dock!

Kanske inte världens snyggaste framsida… Informativ dock!

Hin Håle själv...

Hin Håle själv…

Divine Recordings 2000
Iommi: Tony Iommi – Gitarr
Gästartister: Ace – Gitarr / Bob Marlette – Keybortd etc. / Serj Tankia – Sång / Skin – Sång / Billy Idol – Sång / Henry Rollins –  Sång / Phil Anselmo – Sång / Matt Cameron – Trummor / Dave Grohl – Sång, trummor / Ozzy Osbourne – Sång / Peter Steele (R.I.P. 2010) – Sång, bas / Bill Ward – Trummor / Brian May – Gitarr / Ben Shepherd – Bas / Laurence Cottle – Bas / Jimmy Copley – Trummor / John Tempesta – Trummor / Kenny Aronoff – Trummor / Ian Astbury – sång / Billy Corgan – Sång, bas gitarr
Låtlista: Laughing Man (in the Devil Mask) / Meat 04:54 Show / Goodbye Lament / Time Is Mine / Patterns / Black Oblivion / Flame On / Just Say No to
Love / Who’s Fooling Who? / Into the Night

Soloutflykter, detta skakiga, ”självförverkligande” och inte sällan katastrofala kapitel i musikers och musikens historia är alltid något som erbjuder ett visst, skall vi säga, spänningsmoment när verket avtäcks och den nakna sanningen oblygt tvingar alla som vill, och kanske några andra,att titta… Eller lyssna… Soloverk är ju i mångt och mycket en gåta i sig men brukar oftast komma sig av en av tre anledningar.

1. Ett framgångsrikt band lägger ned och någon eller några känner att ”nähe, hur fan skall vi få mer stålar nu då”, slänger ihop ett kompband under eget namn och tragglar vidare. Ofta med acceptabelt resultat, d.v.s. man blir lite sämre än ursprungsgruppen men man kan ändå harva vidare i ”divisionen under”, med en stadig skivutgivning tills ”de andra” i bandet blivit sams och den där jävla återföreningen alla(?) väntat äntligen på kan äga rum.

2. Någon framträdande i bandet, det vill säga sångaren, slutar, alternativt får kicken (det förstnämnda om du frågar sångaren det sistnämnda om du frågar vem som helst annan på jorden). Det kan resultera i liknande utveckling som i ovanstående fall och ibland kan det mynna ut en minst lika stor begivenhet som originalbandet (gärna med en blodig rivalitet däremellan och ett band som i takt med utbrytarens framgångar sakta glider allt närmare graven…)
Oftast blir det dock såklart bara piss av solokarriärer med resultatet att en ensam och bitter spillra till liv glider runt på sämre nattklubbar och river av patetiska covers av sig själv och sitt forna band…

3. Någon tongivande person i ett band vill visa att man minsann har fler strängar på sin lyra än att bara skriva de där gamla dängorna man en gång uppnått legendstatus genom att skriva. Man vill ju inte verka begränsad…
Det resulterar i att a) Man knåpar ihop ett eller ett par album som låter precis som huvudbandet, recensenterna ger dem halvhyffsade betyg, alla utom puritanerna frågar sig om nödvändigheten i det hela, och allt kan återgå till det normala efter något år.
b) Artisten visar sig faktiskt sitta på en lusta att hitta nya uttryckssätt. Tyvärr handlar det alltid bara om just lusten, då talangen att göra något annorlunda naturligtvis inte finns, det var ju därför artisten blev världens bästa goregrindkompositör i första ledet. Praktfiasko är naturligtvis enda utgången och artisten i fråga lägger i bästa fall ned planerna och allt prat om soloutflykten i framtida intervjuer kommer ofrånkomligt resultera i ett abrupt slut och att journalisten vänligt men bestämt leds ut ur rummet. Intervjun är, så att säga, slut.

Iommi får väl sägas tillhöra grupp nummer tre och visst var väl en viss oro befogad. Om än världens odiskutabelt mest betydesfulla hårdrockgitarrist och i viss mån urfader till genren i stort har ju Tony varit ute på hal is tidigare, inte minst i tidigare ”försök” till soloutflykter.
Nu får man väl säga att Iommi i och med sitt första soloalbum i eget namn faktiskt ror projektet i hamn. Lite underligt kan man tycka då Iommi väljer att varken vara nyskapande eller gå kvar i gamla hjulspår, utan istället satsar på någon hybrid, där blyinskodda riff tillåts dela utrymme med betydligt mer nedtonade och modernare tongångar. ”Modernare” betyder väl inte direkt nyskapande här utan består mest i att vara lite sen på bollen till de industriljud och alternativrocksound som slog igenom i början på nittiotalet.

Alla låtar bjuder på gästartister, vilka inte bara sjunger, spelar gitarr, bas och trummor utan också tillåtits vara med och arrangera låtarna. Just gästartisterna är kanske inte skivans starkaste kort då de, om än rakt igenom prominenta gästerna, kanske varken då eller nu käns överdrivet tilltalande för gemene man, i alla fall om man med ”gemene man” menar de som titulerar sig ”hårdrockare”.
Billy Idol, Dave Grohl och Ian Astbury i all ära men speciellt intressanta som samarbetspartners till Tony Iommy tycker i alla fall inte jag att de är. Att få med en till gitarrlegend i form av Brian May på några av spåren är även det i sak vråltufft men i sammanhanget, med det man förväntar sig av en platta av en dommedagsgud, känns det måttligt intressant, och i sanningens namn tillför det väl inte så mycket heller.
Personligen tycker jag, utan tvekan, att samarbetet med Skunk Anansies Skin och ex-Panteragaparen Phil Anselmo är de mest intressanta på skivan. Nämnda artister leverera också de i särklass bästa låtarna, möjligen i viss konkurrens med Ozzy-sjungna Who’s fooling who och salige Peter Steeles Just say no to Love.

Alla låtar, förutom Billy Corgan (hatobjekt…)-sjungna Black Oblivion är dock bra och ”över medel” om man så vill. Lite konstigt egentligen då skivans stora svaghet ligger i att låtarna är på tok för lika varandra. Ett intro med någon ”modern” trumlop, lugna alternativrockande verser och lite industrieffekter bryts av med monumental tyngd och avgrundsriff i refrängen, och den enda låt som egentligen står ut är just den småpoppiga Black Oblivion, men som sagt, hos en Smashing Pumkins-hatare som mig går den I N T E hem.

Resterande låtar är dock, om än något berg och dalbane-aktiga, klart lyssningsbara, främst och i allmänhet på grund av att Iommi väljer att krydda tillsättningen med bland de tyngsta riff karln har presterat och i några fall har han även lyckats få till ett lysande samarbete med strålande sångare (Skin och Anselmo).

Naturligtvis känns produktionen något daterad, det blir ju så när någon försöker att (dessutom lite sent) hänga på rådande trender och sedan tiden tillåtits flyga iväg, men det är egentligen inget jag bryr mig så mycket om. En bra skiva är en bra skiva, och IOMMI är just det, en bra skiva!

Stillborn – Necrospirituals 1989… Igen…

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

Fortfarande tufft omslag, nu med snygg vinyl till!

image

Baksidan slår ju i alla fall cd-utgåvan med hästlängder!

Radium 226,5 1989, den här utgåvan Bengans Vinylklubb 2013
Stillborn: Kari Hokkanen – Sång, Bas / Erik Sandqvist – Gitarr (rytm) / Peter Asp – Trummor / Ingemar Henning – Gitarr (lead)
Låtlista:
Sida A: Nuke’em All / Flesh fo Iesus / Albino Flogged in Black / I, The Stillborn
Sida B: Calvaria 1939 / Streetsatan / Raising Fits Cain / Angelynx

Vi gör en snabb tillbakablick, en repris i ett tuffare format, eller om ni vill en tidsresa till en enklare men samtidigt mycket krångligare tid…

Åttio och nittiotalets skivscen präglades starkt, förutom ett betydligt större utbud av riktiga skivaffärer/avdelningar, av olika klubbar och med klubbar menar jag inte fräcka sammanslutningar som t.ex Hellfire Club eller Skulls and Bones utan mer svennebanansammanslutningar i form av dåtidens motsvarighet till näthandel, bok och skivklubbar. Ofta med höga (i alla fall när man la på frakten) priser men med lockvaror för att lura in kunden i månatliga köp av varor man egentligen inte ville ha men glatt fick pynta upp för, då man månad efter månad både glömde att tacka nej till ”månadens vara” som att säga upp medlemskapet…

Bokklubbarnas traditionsenliga väskor kanske inte var så spännande men skivklubbarnas erbjudande om, främst efter cd’ns genombrott, fyra eller fem skivor till priset av en (som visserligen kostade som två…) lockade. Turligt nog gick det ju oftast att endast på nåder hitta mer än en eller två plattor som med lite god vilja kunde tänkas vara intressanta, så i något skivklubbsträsk fastnade jag aldrig, utan förlitade mig helt på gruppbeställningar från Ginza, beställningar (som ofta dröjde månader) hos den lokala skivnasaren samt enstaka besök till huvudstadens dignande utbud av, för oss lantisar, svåråtkomliga läckerbitar.

Nåväl, varför då detta tjatande om klubbar? Tja, anledningen är inte mer än att skivaffären Bengans helt enkelt valt att slå ett slag för vinylen, alternativt håva in lite stålar på den rådande vinyltrenden och helt sonika återutgett/ger ut ett gäng gamla plattor på det svarta, eller för den delen multikolorerade guldet.
Nu vet jag väl inte hur spännande resterande av utgivning egentligen är, men lika överraskande som bra är naturligtvis den kulturella välgärningen att slänga ut Stillborns Necrospirituals, en platta som inte är det lättaste att få tag på ens på cd, på vinyl!

Här får vi, förutom det sanslöst stiliga omslaget, i det format som omslag skall vara i, dessutom skivan på läckert transparent röd vinyl. Nu är ju åsikterna angående färgad vinyl minst sagt blandade men jag gillar det i alla fall, mest för att det är kul och snyggt, och eventuell ljudförlust, vars existens jag är högst tveksam till om vi snackar samma tyngd på färgad respektive svart (där kunde man ju dragit ett och annat tveksamt skämt…) vinyl, kan jag leva med.

Musikaliskt bjuds vi inte på något extra, det är fortfarande samma finfina blandning av Sabbath, Billy Idol och Rockabilly utan krusiduller och refrängen till ”I, the Stillborn” är fortfarande bland det tuffaste som spelats in. Necrospirituals på vinyl är således en pjäs man gärna äger. Att plattan dessutom reades ut för blygsamma 99 bagaloner vid tidpunkten för transaktionen gjorde knappast saken sämre! Bra musik för lite pengar, det är grejer det!

Vill ni läsa mer planlöst raljerande om Necrospirituals hittar ni originalposten här!