Ahab – The Call of the Wretched Sea 2006

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för...

En val, en suddig val t.o.m. Fast just suddigheten kanske vi inte skall beskylla Ahab för…

 

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Harpuner, ett inte helt vanligt förekommande baksideatribut!

Napalm Records 2006
Ahab: Daniel Drotse – Sång, gitarr, keyboard / Stephan Adolph – Bas, körsång / Christian Hector – Gitarr / Cornelius Althammer – Trummor (sessionsmusiker)
Låtlista: Below the Sun / The Pasific / Old Thunder / Of the Monstrous Pictures of Whales / The Sermon / The Hunt / Ahab’s Oath

Vi fortsätter vår färd i  dödsskuggans dal, men den här gången får Charon vara vår ciceron för nu skall vi bege oss ut på sjön ett tag. Nu är de väl tveksamt om det finns några valar i floden styx men skit samma, valar finns det i alla fall så det räcker och blir över på tyska Ahabs debutalbum ”The Call of the Wretched Sea”, i alla fall om du frågar Kapten Ahab som inte bara lånat bandet sitt namn utan även är en av huvudfigurerna i romanen ”Moby Dick” som utgör underlag till albumets alla låtar och texter.
Bakom det stiligt målade omslaget vilket porträtterar just Ahabs nemesis, jättevalen Moby Dick döljer sig ett stycke Funeral Doom, eller som Ahab väljer att kalla det, Nautic Funeral Doom, då man gjort ”havet” till sin gimmick.
Vi snackar således rejält tilltaget med tyngd och betydligt sparsammare med fart.
Just den extrema restriktionen i fart gör ofta att Funeral Doom lätt blir en ganska långtråkig historia, men Ahab lyckas variera sin doom såpass mycket, inte minst på grund av innovativt trumspellet att de ror hela plattan i hamn utan att det någon gång blir långtråkigt och trist.
Att Ahab dessutom snickrat ihop genomgående bra låtar gör ju inte saken sämre, det är helt enkelt inga som helst problem att behålla koncentrationen när Ahab navigerar fram mellan blytunga riff och avgrundsdjupa dödsgurglande.

Det som gör Ahab så speciella är att de verkligen lyckas fånga en stämning på ett sätt få band är kapabla till. Att lyssna på ”The Call of the Wretched Sea” känns verkligen som att vara ute på öppet hav och sakta bäras fram på riffens långsamma rytmiska dyningar.

Eftersom det nautiska temat ligger mig varmt om hjärtat, vad blir egentligen mer spännande än ett kolsvart, hart när, bottenlöst djup och dess undangömda invånare, passar Ahab mig således som handen i handsken, eller kanske snarare som fisken i vattnet.

Att gilla Ahab är knappast något jag är ensam om, jag tror inte jag läst ett dålig ord om dom någonstans bortsett från att några tycker att de softat till sig något på senaste plattan, här är det dock fortfarande stenhårt, så har man ännu inte upptäckt Ahab är det absolut hög tid att göra det. Även om man nu i vanliga fall har problem med Funeral Doom kan det vara en bra ide för Ahab dras som sagt inte med genrens ibland förekommande monotoni.

Själv gillar jag Ahabs alla, hittills tre, album men det kan väl vara en god början att ge sig på debuten först då den absolut inte är sämst, om man uttrycker sig så!

Annonser

Mourning Beloveth – Dust 2001

 

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger...

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger…

Mourning Beloveth – Dust 2001
Brón 2001 (den här utgåvan Sentinel Records 2002)
Mourning Beloveth: Darren Moore – Sång / Frank Brennan – Gitarr, Sång / Brian Delaney – Gitarr / Adrian Butler – Bas / Tim Johnson – Trummor
Låtlista: The Mountains are Mine / In Mourning my Days / Dust / Autumnal Fires / All Hope is Pleading / It Almost Looked Human* / Sinistra / Forever Lost Emeralds*
*Bonusspår

Jaha ja, vad händer här då? Efter lite ordning på torpet verkar det sannerligen inte bättre än att vi gör ett lappkast och med rak kurs återvänder rätt ned i omslagshelvetet! Irländsaka Mourning Beloveth valde tydligen att pryda sin debut med en surrealistisk ångestmålning som mest berättar att någonstans därute finns en sjuåring med målarambitioner som mår mycket, mycket dåligt…
Nu är väl kanske inte det här det värsta jag sett i omslagsväg men ändå. Varför skall folk envisas med att sabotera sina släpp med så himla tråkiga presentationer? Jag fattar ju att man vill ”sätta en stämning” men det kan man väl göra på ett lite roligare(?) sätt. Folk är alldeles för alvarliga och ”konstnärliga” för att man riktigt skall orka med…
Lyckligtvis levererar Mourning Beloveth i alla fall på andra plan, för musikmässigt sparar man inte på krutet! Inledande ”The Mountains are Mine” sätter direkt tonen, inget löjligt intro, inget uppbyggande av stämning utan bara pang på med krossande tyngd och fantastisk sång och sedan fortsätter ”Dust” med lika magnifika uppvisningar i dödsdoom skivan igenom!

Många verkar vilja dra paralleller mellan Morning Beloveth och My Dying Bride och jag kan se varför, då båda spelar, eller i My Dying Brides fall spelade om än man ibland får ett återfall, dödsdoom men det är ändå en ganska stor skillnad mellan banden.
Morning Beloveth, om än melankoliska, söker aldrig den bitterljuva stämningen My Dying Bride så ofta väver in med fiol, piano och Aaron Stainthorpes gråtröst eller ”diktläsande” (nu är det förvisso en del pratande i ”The Mountains are Mine, men inte på samma vis även om man kanske snuddar lite på just poemframförande där). Framförallt är Mourning Beloveth betydligt hårdare och i.o.m. Darren Moores fenomenala dödsgrowl ligger Mourning Beloveth betydligt närmare just dödsgenren än My Dying Bride gjort på mycket länge.

Jag skulle hellre vilja dra ”likhetstecken” med tyska Ahab om än säkert någon upprört skriker ”Stopp och belägg!” här… För säkerhetsskull får jag väl korrigera till Ahab på ”The Giant”. Mourning Beloveth kommer sällan ned i hastigheter som skulle kunna klassa in som Funeral Doom om än det går bra långsamt då och då, men stämningsmässigt och musikmässigt tycker jag att de två banden har en del gemensamt då de mycket lyckat blandar sin growl med rensång utan att någon gång ge avkall på musikens tyngt eller hårdhet (vilket såklart inte stämmer in på ”The Giant” som absolut har några softare partier, men skit i det nu, det är ju helt jävla omöjligt att jämföra band).

Bra som fan är det i alla fall och min tidigare känsla att Dust ibland blir lite långtråkig beror mest på att man klämt in två bonuslåtar på mitt ex.
Ligger man runt tiominutersstrecket i låtlängd är det absolut för mycket med åtta låtar och originalets sex (varav en ett ganska meningslöst outro) ger nog en betydligt mer lättsmält lysningssession. Nu blir det lite för mycket av det goda och särskilt sista låten som är ett demospår hoppas oftast över. Jag är i princip emot bonusspår på skivor då de allt som oftast drar ned grundtanken med plattan och ser dem helst liggande på separata skivor om det skall ge något. Bortsett från denna nyutgivningsrelaterade lilla svacka är dock Dust en fenomenal platta och jag undrar mest varför det här är den enda skiva med Mourning Beloveth jag äger…