Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus 1986

Tuff framsida gånger tre!

Tuff framsida gånger tre!

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden... snyft.

Baksidor, men ingen med den snygga originalbilden… snyft.

Black Dragon Records 1986 (De här utgåvorna BDR 1986, BDR (france) 1986, Powerline 2003)
Candlemass: Leif Edling – Bas / Mats Björkman – Gitarr / Mats Ekström – Trummor
Gästmusiker: Johan Längqvist – Sång / Klas Bergwall – Solo / Christian Weberyd* /Chille Svensson – Sång på ”A Sorcerer’s Pledge”
*Huruvida Christians Gitarrspel ligger kvar på plattan verkar det råda delade meningar om, men varför inte?

Idag firas det jubileum på Doom over the World! Inte nog med att undertecknad fyller 40 långa år och snart kan lägga till ett ”ancient” i levnadsbeskrivningen, detta är även inlägg nummer 50 i bloggens historia!

Detta måste naturligtvis firas med något speciellt och vad passar då inte bättre än att gå igenom doomplattornas platta, Epicus Doomicus Metallicus, The King of all Kings när det gäller doom! Släng således på nämnda skiva, knäpp en pilsner och följ med på en resa genom en av världens allra bästa skivor genom tiderna!

Själv har jag denna Candlemass-debut i tre olika släpp. Den första är förstapressen av CD’n från 1986 som jag fått nedkluddad med autografer. Ganska sparsamt dock då dessa ”autografer” råkar vara två till antalet. Bara Edling bemödade sig att signera den, dock två gånger på olika ”sidor” under den smått kaosartade signeringssession som rådde efter gruppens framförande på 2000Decibell i Bengtsfors under deras bejublade återföreningsturne 2002/3.
En höjdarspelning förövrigt, om än den inte slog deras framförande på Sweden Rock året innan då de tyvärr fick något begränsad speltid i Bengtsfors, vilket Mappe storartat beklagade för oss igelaktigt kvarvarande fans som stod och vrålade efter ”A Sorcerer’s Pledge” efter spelningen.

Nedan är f.ö. en bild på en betydligt yngre och fånigt leende (men just det besparas ni…) Sorgfaagel bredvid en trevlig och mycket tillmötesgående Messiah vid nämnda spelning.

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan...

Undertecknad och Messiah, som inte alls är med på skivan…

Mer kladd och ett värre öde mötte den enda vinylversion av plattan jag har, en bildvinyl, som bortsett från att den verkar, i alla fall lite, ovanlig(?) inte är mycket att hänga i granen. Riktigt pissigt ljud på denna skiva som egentligen bara duger som prydnad. Här framförde jag att jag bara var intresserad av Leif och Mappes autografer, något som Messiah skrattande förstod men tyvärr inget som gick fram till någon annan i bandet så här sitter man således med viktigt penselkludd från personer som inte ens var påtänkta till bandet när plattan spelades in…

Sist ut är tyvärr inte originalvinylen vilken jag såklart gärna skulle vilja ha, eller i alla fall en återutgåva med den ”rätta” tjusiga baksidan hade varit trevligt. Nej, här är det Powerlines CD-återutgåva från 2002 som hittas. Det man kan säga om denna, bortsett från den meningslösa slip casen (vad är vitsen, det är ju bara sjukt onödigt) är att omslagets tidigare coolt inverterade skalle har ”rättats till” och likt all text tryckts i ”metalltryck” samt att den innehåller en bonusskiva med en spelning från 1988. Att ändra omslag är inget jag premierar även om jag inte bryr mig så mycket här då jag ju redan har ”originalet” på CD och skall det vara bonuslåtar gillar jag skarpt när man lägger de på separata plattor istället för att solka ned originalskivan med massa extra mög… Här skulle det dessutom kunna vara en ganska kul bonus om det inte var för att det låter som att hastigheten är sänkt på skiten. Rent musikaliskt märks ingen större skillnad, det är knappast så att det låter som att grabbarna börjat lira Drone men Messiahs sång låter minst sagt suspekt. I själva låtarna låter han väl mest lite förkyld men i mellansnacket låter det som att karln petat i sig ett helrör Jack Daniels typ… Lite synd på en annars schyst bonus!

Själva ”huvudskivan” lider också lite ljudmässigt. Det enda som har hänt där är väl att den blivit remastrad men jag tycker att den förlorat lite i värme och tyngd och i ärlighetens namn tycker jag att den är betydligt bättre i original än på denna återutgåva, även om skillnaden i ljud naturligtvis egentligen är marginell.

Nog snack om detta och vidare till själva musiken på denna ”så nära tiopoängare man kan komma” till skiva. Här ryms sex låtar vilken var och en för sig är en doomklassiker och att få höra dem i kronologisk ordning med originalsångaren Johan Längquist bakom micken på plattans ”25-årsjubilemum” var naturligtvis en ren fröjd! Nu tappades det vist fokus igen, det är väl den där första pilsnern som kickar in, nu kör vi på låtarna!

Solitude

Man skall gå ut hårt, och det gjorde sannerligen Leif och grabbarna här på Doomplattornas doomplatta med doomlåtarnas doomlåt. Solitude börjar förvisso försiktigt med gitarrknäppande och försiktig sång men sedan öppnas avgrunden till ett av de tyngsta riffen i världshistorien, ett riff som bara matchas i tyngd av partiet som följer den vemodigt vackra (nä det är inte vackert, det är bra…) refrängen och där får man även ett sånt där fulsnyggt gitarrsolo som bonus! Det är härligt när det inte låter så jävla polerat!

Anledningen till Solitudes storhet är såklart att det bortsett från den monumentala tyngden är ett jävla sväng i riffen och istället för att verka sövande får Candlemass en att vilja knyta näven i luften, inte i någon fånig ”brothes of metal”-anda, utan i ren och skär dommedagsfröjd!

Demons Gate

Det är farligt att gå ut för hårt, man har ju ingenstans att ta vägen efter det. Nyss sa jag att Solitude var Doomlåtarnas Doomlåt och underföståt menade jag väl kanske att det inte blir mycket bättre eller tyngre än såhär men det kan det visst, i alla fall om Leif Edling står vid rodret!

Jag vidahåler nog att Solitude är ”DOOMLÅTEN” men Demons Gate är en av de låtar som i min bok tävlar om att vara världens absolut bästa låt, alla kategorier! Inget, inte ens det som egentligen borde vara fånigt, kan förringa min kärlek till Demons Gate! Jag älskar de föråldrade introt med sitt billiga Casio keyboard-ljud och Leifs nedpitchade tal! jag älskar det ytterst enkla och ”varför valde han att göra sådär”-ljudande bassolot i låten mitt och jag älskar sannerligen de vråltunga och medryckande verserna med sången som verkligen för fram känslan av stinkande ondska om vilken texten förtäljer! Till och med en dubbeltrampsskeptiker som mig tycker att de mer smattrande partierna som kickar(häpp!) in innan anti-refrängen och efter det där bassolot, tillför något. Ja, Demons Gate är ren lycka i tonform och utan tvekan Candlemass absolut bästa låt, om än icke utan hård konkurrens!

Chrystal Ball

Skivan fortsätter med våldsam tyngd i Chrystal Ball, en låt med riff som egentligen borde fungerat ”sådär” men i Edling och Längqvists händer blir ännu en guldlåt! Ett avigt intro och ett versriff med taggarna utåt. Därtill en låtstruktur som saknar det mesta av vad som kan kallas följsamhet men allt binds samman av den fantastiska sången, till ännu en höjdarlåt. Detta var länge en av mina absoluta Candlemass-favoriter och även om den kanske inte glänser lika mycket i min ögon som i min ungdom så är det fortfarande en riktig jävla hit!

Black Stone Wielder

Skivans hårdaste låt? Introt har jag alltid tyckt låtit ansträngt och det går i den där jobbiga 12/16-dels takten som är så där jävla jobbig att spela oavsett hur långsamt eller snabbt den än må gå. Det här är den låt jag gillar minst på skivan och jag tror att det i mångt och mycket beror på introt. Nu tycker jag fortfarande att det är en bra låt men på den här skivan räcker inte bra så jävla långt… Efter det ”jobbiga” introt följer ett huvudriff som jag alltid tyckt andats väldigt mycket Slayer. Ett väldigt enkelt Slayer kan tyckas och det här är ett riff som jag tycker är bättre än vad det egentligen är. Trummorna får mig att lägga till ett extra litet avigt gitarrhack i huvudet som jag visserligen förstått inte finns där men som ändå alltid eftersöks när jag hör låten. Detta gör att jag inte riktigt kan njuta till fullo av denna låt förutom just i denna version då Janne Lind inte tenderar att spela likadant och riffet då ärligt visar sig i all sin enkelhet, utan det där lilla extra som jag, om än obefintligt, älskar. Så jävla flummigt kan det bli ibland…

Med sin adaption av sagan om Jesus sitter väl sticket med ”Gläns över sjö och strand” som en smäck och även om jag ställer mig tudelad till dylika infall tycker jag att det, likt annat som borde vara fjantigt men inte är det, funkar fint på skivan. Plattans svagaste låt, men ändå väldig väldigt bra!

Under The Oak

Så var vi då framme vid låten som drar i handbromsen för lovorden gällande den här plattan. Candlemass akilleshäl om ni frågar mig och ett mörkt kapitel i musikhistorien vilket gör sig påmint varje gång denna kulturskatt ens kommer på tal.

Under the Oak är såklart en skitbra låt det med, inte tu tal om det, annars skulle den knappast ligga med inte bara här utan även i sin rätta form, som en del av konceptskivan ”Tales of Creation”.

Allt är egentligen frid och fröjd, om än introriffet andas väl mycket ”Master of Puppets” och sång och musik lämnar inte mycket att önska när man guidas genom ännu en ”Sword and Sorcery”-tappning av skapelseberättelsen. Låten lugnas ned och leds in i ett fint och stämningsfullt mellanspel som efter hand går in i ett effektfullt crescendo men det är sedan det händer…

Gitarr, bas och trummor tystnar och Johan Längqvist får fritt spelrum för sin fantastiska stämma!

Och vad gör karln?

Han levererar de mest rodnadsframkallande skrik någon människa någonsin åstadkommit… Här har man en platta som man i tid och otid tvingat på fagra kjoltyg och annat folk att lyssna på för att den är så jäääävla bra och sen, ett par låtar in har man det där jävla partiet som gör att man vill kasta sig fram mot stereon och förinta volymen… Men det kan man ju inte göra utan man får stå där som ett fån och nicka: ”Japp, det här gillar jag!. Precis det här är det bästa jag vet gällande musik, vuxna karlar som i totalt misslyckande försök att låta hårda skriker lungorna ur sig, det är just det jag går igång på”. Ja jävlar…

Som tur är funkar rösten, kanske inte bra, men bättre resterande del av låten, när även övrig orkester faller in, men ändå… Hur kunde det där släppas igenom.

Kanske gick tunnelbanan förbi utanför Thunderloadstudion precis vid genomlyssningen så ingen hörde något? Kanske Ragne skrattade i mjug då han insåg att ”det där” skulle hindra de fenomenala uppkomlingarna från att peta ned dem från den svenska Heavy Metal-tronen… Nja det låter väl kanske inte troligt, men något måste det varit…

A Sorcerer’s Pledge

Sist ut på plattan kommer en av mina absoluta Candlemass-favoriter. En upptempolåt får man väl tillstå och ren och skär Heavy Metal-magi! En förnämligt mörk historia om en maktgalen trollkarl som i sin föryngringsiver möter sitt fruktansvärda öde vilken berättas medelst ett fantastiskt intro som med hårdrockvärldens hårdaste ”effekt”, plektrum som dras mot gitarrhalsen bryter in i låtens huvudriff med ”thrashiga” markeringar. Här tycker jag att man kan ana Leifs fäbless för tidig Black Metal såsom Venom. Sen blir det åka av med galopperande verser och dubbeltrampsskodda refränger. Såsigt kan man tro men allt är sanslöst bra, precis som det stämningsfulla och tunga ”mellanspel” (ja, det känns ju konstigt att kalla det mellanspel när inget av det tidigare återkommer) som följer där den mörka historien får sin upplösning ackompanjerad av tungt hackande gitarrer och härliga 80-talssynthar!

Efter det följer ett nytt parti som får agera skivans avslut vilket tyvärr tonas ut lite för snabbt till förmån för Cille Svensons skönsång, här hade jag gärna hört ett par vändor till, men det sätter ändå ett passande slut på skivan!

Så var sagan om världens bästa doomplatta, och kanske världens bästa skiva, all. Inte mycket mer finns att säga att om man inte äger denna musikskatt bör man snabba sig till den lokala skivnasaren för ett ex. Dagen har lyckats övergå i natt och en av jubilarerna är inte längre jubilar. Bloggen firar dock fortfarande 50 med fantastiska EPICUS DOOMICUS METALLICUS!

Mourning Beloveth – Dust 2001

 

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Mamma, det sitter en konstig gubbe och gråter i skogen!

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger...

Ett knippe doomsters och en låtlist, mycket mer kan man väl inte begära av en baksida kanske? Det funkar, som man säger…

Mourning Beloveth – Dust 2001
Brón 2001 (den här utgåvan Sentinel Records 2002)
Mourning Beloveth: Darren Moore – Sång / Frank Brennan – Gitarr, Sång / Brian Delaney – Gitarr / Adrian Butler – Bas / Tim Johnson – Trummor
Låtlista: The Mountains are Mine / In Mourning my Days / Dust / Autumnal Fires / All Hope is Pleading / It Almost Looked Human* / Sinistra / Forever Lost Emeralds*
*Bonusspår

Jaha ja, vad händer här då? Efter lite ordning på torpet verkar det sannerligen inte bättre än att vi gör ett lappkast och med rak kurs återvänder rätt ned i omslagshelvetet! Irländsaka Mourning Beloveth valde tydligen att pryda sin debut med en surrealistisk ångestmålning som mest berättar att någonstans därute finns en sjuåring med målarambitioner som mår mycket, mycket dåligt…
Nu är väl kanske inte det här det värsta jag sett i omslagsväg men ändå. Varför skall folk envisas med att sabotera sina släpp med så himla tråkiga presentationer? Jag fattar ju att man vill ”sätta en stämning” men det kan man väl göra på ett lite roligare(?) sätt. Folk är alldeles för alvarliga och ”konstnärliga” för att man riktigt skall orka med…
Lyckligtvis levererar Mourning Beloveth i alla fall på andra plan, för musikmässigt sparar man inte på krutet! Inledande ”The Mountains are Mine” sätter direkt tonen, inget löjligt intro, inget uppbyggande av stämning utan bara pang på med krossande tyngd och fantastisk sång och sedan fortsätter ”Dust” med lika magnifika uppvisningar i dödsdoom skivan igenom!

Många verkar vilja dra paralleller mellan Morning Beloveth och My Dying Bride och jag kan se varför, då båda spelar, eller i My Dying Brides fall spelade om än man ibland får ett återfall, dödsdoom men det är ändå en ganska stor skillnad mellan banden.
Morning Beloveth, om än melankoliska, söker aldrig den bitterljuva stämningen My Dying Bride så ofta väver in med fiol, piano och Aaron Stainthorpes gråtröst eller ”diktläsande” (nu är det förvisso en del pratande i ”The Mountains are Mine, men inte på samma vis även om man kanske snuddar lite på just poemframförande där). Framförallt är Mourning Beloveth betydligt hårdare och i.o.m. Darren Moores fenomenala dödsgrowl ligger Mourning Beloveth betydligt närmare just dödsgenren än My Dying Bride gjort på mycket länge.

Jag skulle hellre vilja dra ”likhetstecken” med tyska Ahab om än säkert någon upprört skriker ”Stopp och belägg!” här… För säkerhetsskull får jag väl korrigera till Ahab på ”The Giant”. Mourning Beloveth kommer sällan ned i hastigheter som skulle kunna klassa in som Funeral Doom om än det går bra långsamt då och då, men stämningsmässigt och musikmässigt tycker jag att de två banden har en del gemensamt då de mycket lyckat blandar sin growl med rensång utan att någon gång ge avkall på musikens tyngt eller hårdhet (vilket såklart inte stämmer in på ”The Giant” som absolut har några softare partier, men skit i det nu, det är ju helt jävla omöjligt att jämföra band).

Bra som fan är det i alla fall och min tidigare känsla att Dust ibland blir lite långtråkig beror mest på att man klämt in två bonuslåtar på mitt ex.
Ligger man runt tiominutersstrecket i låtlängd är det absolut för mycket med åtta låtar och originalets sex (varav en ett ganska meningslöst outro) ger nog en betydligt mer lättsmält lysningssession. Nu blir det lite för mycket av det goda och särskilt sista låten som är ett demospår hoppas oftast över. Jag är i princip emot bonusspår på skivor då de allt som oftast drar ned grundtanken med plattan och ser dem helst liggande på separata skivor om det skall ge något. Bortsett från denna nyutgivningsrelaterade lilla svacka är dock Dust en fenomenal platta och jag undrar mest varför det här är den enda skiva med Mourning Beloveth jag äger…

 

Sorcerer – Sorcerer 1995

Döden, vad jan gå fel?

Döden, vad kan gå fel?

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Svärd är tufft, det är svårt att argumentera mot.

Brainticket Records 1995 (den här utgåvan 2011)
Sorcerer: Anders Engberg – Sång / Johnny Hagel – Bas / Peter Furuhild – Gitarr / Mats Liedholm – Gitarr / Rickard Evensand – Trummor / Tommy Karlsson – Trummor
Låtlista: Premonition / The Sorcerer / Northern Seas / Queen in Black / Inquisition / Wisdom / Stargazer / At Dawn / Anno 1503 / Born With Fear / Dark Ages / Far Beyond / The Battle / Visions

Janne Stark hävdar i sin, förvisso inte helt felfria, men för all del väldigt trevliga och minst sagt omfattande Encyclopedi över svensk Heavy Metal att Sorcerer är ett band som sålt fler demos än de någonsin sålt skivor. Huruvida just det påståendet är sant eller inte vet jag inte men det kan säkert ligga en del i det då Sorcerer trots allt besitter en liten, men med betoning på liten, kultstatus men att det trots detta mer snackas, eller hur mycket det nu snackas, och skrivs mer om ”Sorcerer” än om själva musiken, T.ex. Vid återutgivandet av deras enda platta.
Att nämnda skiva sedan till största del består av just av Sorcerers demos bidrar också till det hela, lite beroende hur man räknar kanske…

Om man nu släpper tämligen ointressant idisslande och gissningar kring försäljningsstatistik kan man iställe konstatera att Sorcerer bildades 1988 av diverse löst folk som sedemera skulle vandra vidare till betydligt mer framgångsrika orkestrar (Tiamat, Lions Share, Therion m.m.), och kanske beror Sorcerers, om än blygsamma, legendstatus på detta?
Solitude Aeturnus gitarrist John Perez plockade hur som helst upp gruppen 1995 och släpte stora delar av de två demokasseterna samt lite andra låtar på en självbetitlad platta (ja inte efter Perez då utan Sorcerer…), en skiva som 2011 återutgavs, nu med alla demospår inkluderade.

Både det initiala skivsläppet såsom återsläppet kan man väl säga var en välgärning, och än en inte helt förvånande sådan, då Sorcerer spelar en Heavy Metal-inriktad doom med starka progressiva drag, inte helt väsensskild från Perez egna bedrifter i Solitude Aeturnus även om Sorcerer låter ungefär så mycket svensk hårdrock i skiftet 80/90-tal som man nu kan göra, ovanpå det.

Plattan hade nog kunnat vara en riktig liten pärla om det nu inte vore för att det handlar om en demosamling i stort. Inget fel i detta i och för sig om det nu inte vore för ljudet, som är en historia i sig. Att demos låter ”sådär” är inget att höja ögonbrynen för men i just Sorcerers fall lyckas man kanske ta värsta tänkbara väg… Allt, utom basen, i tidsmässig …and Justice for all… anda, är tydligt och väl utskiljt och inte i närheten av det murriga och kompakta ljud man kanske vanligen förväntar sig av demos inspelade vid den här tiden, tyvärr har man dock lyckats ta bort varje uns av rymd och värme, vilket presenterar en doom som är befriad av allt vad tyngd befarar.

Låtmaterialet är det inget större fel på, i synnerhet inte på plattans första del, vilket torde vara bandets senare del, D.v.s demo 2 och inspelningar kring denna. Plattans andra del som består av den första demon är lite väl smörig, och känns ibland som en ursäkt för att visa hur jävla bra Anders Engberg (numera i 220 Volt) sjunger, vilket i och för sig är sant, Engberg sjunger som en Gud, själv vill jag ha honom som en korsning av Tony Martin och Joey Tempest, men låtmässigt blir det lite haltande. Resterande band är knappast några klåpare heller och allt låter, om det nu inte vore så tunt, väldigt bra, eller snarare väl framfört.

Första delen av skivan, som då till stora delar består av den andra demon har ännu vekare ljud, men här känns låtarna betydligt hetare och med lite mer tyngd i ljudet hade det här helt klart varit en jämbördig kombattant till mer etablerade band i samma genremässiga gränsland, såsom Memory Garden eller kanske till och med självaste Solitude Aeturnus. Stundom, som i Queen in Black, är det faktist snudd på fantastiskt bra!

Nu stannar dock allt på en, om än väldigt proffsig och efter förutsättningarna föga förvånande, demonivå och ibland kanske det är bra? Att pinsamheter som de avslutande textraderna i ”Far Beyond” -”Together we are strong, as the music in this song” får en begränsad publik kan väl bara vara bra, men egentligen önskar jag nog mest att jag fick höra Sorcerers bitvis jävligt bra doom och oklanderliga framförande på en ”riktig” skiva med en betydligt tyngre produktion. Det kan jag nästan lova hade blivit ståtligare än en kungabegravning i störtregn!

Pluspoäng utdelas för övrigt till nyutgåvans omslag, som trots modern teknik(?) faktiskt är ganska tufft!

Nedan ett om möjligt än mer stjärnspäckat Sorcerer, kanske inte helt i originaltsppning…

YOB – The Illusion of Motion 2004

TheIllusionofMotion

En framsida som… lämnar en del att önska…

...baksidan är dock ganska trevlig!

…baksidan är dock ganska trevlig!

Metal Blade Records 2004
YOB: Mike Scheidt – Sång, gitarr / Isamu Sato – Bas / Travis Foster – Trummor
Låtlista: Ball of  Molten Lead / Exorcism of the Host / Doom #2 / The Illusion of Motion

YOB är ett band som kom in ganska sent i mitt liv och ett av de band som jag för ett antal år sedan aldrig hade kunnat tänka mig att ens provlyssna på. Jag har länge närt en, milt sagt, stark aversion till allt som har med ”stoner” att göra men i och med någon form av uppluckring av mentaliteten, såhär när man påbörjat resan mot livets höst, har gjort att jag, om än med väldigt små steg, tillåter mig själv att även utforska stigar där jag rent instinktivt tidigare hade vänt.

I YOB’s fall kom brytpunkten i form av en recension av näst senaste given, ”The Great Cessation”, vilkens målande bildspråk gjorde att jag, på vinst och förlust, helt enkelt inte kunde låta bli att köpa plattan. Att skivan visade sig vara smått fantastiskt gjorde naturligtvis att jag ville lyssna mer på YOB och valet (eller val och val, så mycket annat var ju vid tidpunkten faktiskt jävligt svårt att genomföra) föll på att leta sig bakåt i katalogen.

”The Illusion of Motion” är YOB’s tredje fullängdare och är trots sitt, i doomsammanhang, hårt fyndiga namn en skiva jag garanterat aldrig skulle ha gett mig i kast med, inte minst på grund av den flummiga (även flum är något jag inbillar mig att jag avskyr) och anskrämliga ursäkten till omslag, om det inte vore för ”The Great Cessation”.

Nu kanske man bör flika in, för att lätta upp stämningen lite, att det finns vissa förmildrande omständigheter gällande omslaget, den ”nya” loggan som debuterade på just ”The Illusion of Motion” är ju faktiskt skitsnygg och skivtiteln skrivs trots allt i ”Old English” så allt är inte jämmer och elände…

Även musikaliskt tycker jag att man kan lägga in en viss brasklapp, kanske mest för att rädda mitt eget skinn och låta mig slippa svälja viss stolthet. YOB beskrivs t.ex. på Metal Archives som ”Stoner/Doom Metal” men enligt mig har YOB, i alla fall från, och kanske främst på, ”The Illusion of Motion” (vilket råkar vara den tidigaste platta jag hittills fått tag i) och framåt, betydligt fler beröringspunkter med ”hard core” än med ”stoner”. Det där har säkert folk en och annan synpunkt på och det kan man väl ha, men i min bok känns det i alla fall så. Långsam stenhård HC, det är vad som bjuds!

Nu är jag egentligen inget superfan av ”hard  core” heller, eller man kanske kan säga att jag inte har någon större koll på det (vilket såklart kan förklara att jag, kanske helt felaktigt, tycker att YOB spelar HC-influerad Doom) men kombinationen av medryckand, ofta stenhårda hårda riff och den skrikande, men ändå på något sätt melodiska sången, gör YOB och ”The Illusion of Motion” till en riktig musikdröm om än kanske i en mardrömsklik ljudskrud och trots dess ibland mantraliknande repetitivitet och, i tid, väl tilltagna låtar, med det avslutande titelspårets 26 minuter och 10 sekunder som krona på verket blir det (ibland tänker jag ”konstigt nog”) aldrig långtråkigt eller särskilt tjatigt. Inledande ”Ball of Molten Led”s 11 minuter svischar helt enkelt förbi som värsta treminuterslåten och innan man vet ordet av (kan vara en lätt överdrift) så har hela skivan spelat klart…

Trots att jag vet att jag gillar YOB har jag dock, jag antar att det är något gammalt stoner-spöke som fortfarande viner runt och sprider illviljans unkna odör, ganska stora problem med att få ändan ur vagnen och lyssna på gruppen. Jag har faktiskt aldrig lust att lägga på en YOB-platta men varje gång jag tvingar mig själv att göra det tycker jag att det är så jäääävla bra (ja, kanske inte senaste som väl måste växa lite)! Det är ju jävligt märkligt eftersom YOB, vilket det tjatats en del om nu, bland annat på ”The Illusion of Motion” levererar ypperlig Doom oavsett om man nu kallar det ”stoner” eller ”hard core”!

Mirador – The Azrael Tales 2005

 

En ängel i linne, skall det vara något det?

En ängel i linne, skall det vara något det?

En baksida... igen.

En baksida… igen.

Rivel records 2005
Mirador: Erik Mjörnell – Gitarr, bas / Jakob Forsberg – Sång, keyboard / Olof Gardestrand – Trummor
Låtlista: Redeemer / Phoenix Syndrome / No Lose Cut / Post Believers / Perfect Plan / Soul Distortion / The Trial / Thief / New Day / Metropolis Metamorphosis

Man kan ju fråga sig vad fan jag håller på med men nu blir det visst kristet här igen… Med raska kliv beger vi oss till Finspång och tidigt 90-tal och en missionskyrka som har fått doom-feber efter besök av proggiga doomorkestern Veni Domine. Resultatet av detta blir en konstellation bestående enbart av fromma korgossar, eller jag är lite osäker på hur from trumslagarepöjken egentligen var, och en Jesusdyrkande domedagsorkester vid namn Mirador (i sanning fanns väl bandet innan men bytte helt inriktning efter att ha influerats av Veni Domine).

Eftersom undertecknad vid tiden spelade i byns enda(?) andra domedagsorkester, märkas bör med helt annan trosinriktning, blev jag pådyvlad deras demo, ”King of all Kings”, som om jag mins det rätt (ett av mina barn gjorde processen kort med kassettbandet för många år sedan) bestod av en himla massa låtar inspelade på fyrkanalsporta, där hälften bestod av ”doomiga låtar” och resterande var erbarmligt smöriga kärleksförklarningar till Vite Krist och Co.

Demon, eller kanske främst kusinerna Jakob och Eriks otvivelaktiga talang, renderade i alla fall i skivkontrakt och i en omgruppering i leden rekryterades, inte heller särskilt gudfruktige(?), trumfantomen Lars ”Lärta” Palmquist (numera bl.a. hyffsat framgångsrik som skönsjungare i Scar Symetry) till trumpallen.

Skivkontraktet rann dock ut i sanden då bolaget konkade och sedan var väl sagan mer eller mindre all…

Något förvånande dök dock Mirador åter upp sisådär 12-13 år senare, nu återigen med ny trummis och endast Erik och Jakob kvar av de gamla medlemmarna, med plattan ”The Azrael Tales”. Av nyfikenhet införskaffades plattan, även om jag förmodligen (vem vet det, är nästan tio år sedan nu) trodde att de mer smöriga inslagen skulle tagit över helt och att det enbart skulle låta kristet (som i kasst) men döm av min förvåning när plattan visade sig vara en riktig liten pärla!

Nu snackar vi knappast doom i sin renaste form utan här bjuds en kakafoni av en mestadels väldigt episk progresiv heavy metal, men med mer eller mindre framträdande doom-element, och… här och var anas inte helt subtila vinkningar åt en viss Marilyn Manson med halvindustriella inslag. Det senast nämnda kan ju, på goda grunder, skrämma bort vem som helst men faktum är att dessa inslag, bortsett från att vara ganska lätträknade, faktiskt inte är så pjåkiga och passar in utmärkt de få gånger de förekommer. Naturligtvis kan vissa paralleller dras till de gamla förebilderna i Veni Domine men jag vill mena att Mirador har ett fullt utvecklat eget ”sound” och inte på långa vägar kan ses som ”copy cats”.

Av naturliga skäl genomsyras texterna och skivan i stort av ett kristet tema, men det är bara ibland som det blir allt för påträngande och såsigt även om några sådana tillfällen även förekommer. Då och då lyckas man tajma den lamaste formen av gudsdyrkan, typ ”rädda mig o Herre, det är du och ingen annan som gör mitt liv värt att leva” med de fåtal riktigt smöriga partierna men som tur är det inte irriterande ofta.

Överlag är detta riktigt bra, även om det sällan eller aldrig blir särskilt hårt och jag gissar på att det lagts ned enormt mycket tid på arrangemang av låtarna, för precis allt låter genomtänkt och riktigt jävla bra!

Några ord om själva förpackningen kan väl också vara på sin plats. Omslaget pryds av en ängel med svärd och det känns väl passande med tanke på titeln. Omslaget känns rent generellt, om man bortser från att ängel bär linne, som helt ok. Sobert och ganska stiligt men ändå ”doomigt”. Den enda invändningen jag har är att det lagts på någon effekt i bilden som gör att den är fylld av massor av streck vilket tyvärr mest ger en illusion av att omslaget är utskriven på någon risig bläckstråleskrivare med taskigt skrivarhuvud. Kanske inte den mest lyckade idén genom tiderna…

Jag tvivlar på att den här skivan är superenkel att hitta i affärerna nuförtiden, men hittar man den är den väl värd ett köp. I brist på bättre ligger plattan, något förvånande, upplagd på Spotify, dock under det svängiga dansbandsnamnet Miradors! Slarv-spotify förnekar sig inte…

Mirador lyser med sin frånvaro på Youtube, men för den nyfikna finns plattan som sagt på Spotify!

Abysmal Grief – Hearse 2002

Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Bildskivor är väl ingen favorit men man tar vad man får.

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Munkkåpa, prästskrud och högahattgubben. Italienare tvivelsutan!

Horror Records 2002 (Den här utgåvan 2008 ltd. 500 ex.)
Abysmal Grief: Labes C. Necrothytus – Sång, keyboard / Regen Graves – Gitarr, trummor / Lord Alastair – Bas
Låtlista:
Sida A: Hearse
Sida B: Borgo Pass

Long time no see… Jaja, skit i det nu, nu är det nytt år och nya friska tag. Domedagen inföll som bekant inte under 2012 som utlovat och även under 2013 lös den med sin frånvaro. Vi får väl se om det blir någon ordning på torpet i Djävulens år tjugohundrafjorton men jag är skeptisk. Man får nog nöja sig med att tillskansa sig undergångsstämning genom att spisa domedagsorkestrar i vanlig ordning.

Idag far vi till B-skräckens förlovade land Italien och genom förstklassig doom förflyttas vi raskt till mörka rumänska skogar och mystiska begravningsprocessioner…

Abysmal Grief kan väl ses som det största av de numera relevanta italienska hårdrockbanden med stark ”skräckanknytning” och bitvis stark doom-anknytning (och där räknar jag t.ex. inte kultförklarade Death SS som, för doom genren, i dagsläget särskilt relevanta även om de varit där och sniffat runt en gång i tiden).

Sjutummare Hearse är Abysmal Griefs andra ”officiella” släpp och mötte dagens obarmhärtiga ljus 2002, då som ”vanlig” och starkt limiterad singel men här återutgiven på bildsingel om 500 ex. Bandet har efter det släppt ett antal högklassiga fullängdare och ickefullängdare vilka givit bandet en viss renommé men kanske aldrig något supergenombrott, i alla fall inte i det stela och rigida Skandinavien, där lek med mer ”klassiska” skräckteman lätt ses som pajaskonster…

Abysmal Grief kan dock sin sak och bjuder på hearse-singeln på två, för bandet, ganska typiska dängor. Småsvängig och inte allt för sävlig doom/hårdrock där det kanske mest utmärkande är Sångaren/Keyboardisten Labes C. Necrothytus barytonröst och drivande keyboardslingor. Allt detta tillsammans med höga hattar, kråsskjortor och ett genomgående skräcktema borgar naturligtvis för praktfiasko men på något vis lyckas Abysmal Grief vända på steken så att allt bara blir kalasbra och till och med cirkusslingorna på keyboarden låter kanon och får en raskt att befinna sig där på den smala bergsstigen som leder bort mot det fruktade Borgopasset…

Den enda invändningen man kan ha är väl att singelns B-sida med låten Borgo Pass bjuder på ett inte allt för roligt ljud där särskilt gitarrerna låter väldigt tunna och mjäkiga, väsensskilt från a-sidans betydligt fläskigare ljudbild. Petitesser dock, båda låtarna är ruggigt bra, precis som det mest i Abysmal Griefs katalog. Bara att vässa hörntänderna med andra ord och hugga in i lite riktig vampyr-lore, långt från snygga tonårsvampyrer suktande efter kärlek, töntiga klankrig och annan nymodig skit som tyvärr också tillåts associeras med Mörkrets Furste.

Trouble – Psalm 9 1984

Where's Wald... Jesus?

Where’s Wald… Jesus?

Troble_front
Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T't är tufft i alla fall!

Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T’t är tufft i alla fall!

Metal Blade Records 1984 (den här utgåvan Escapi Music 2006)
Trouble: Eric Wagner – Sång / Rick Wartell – Gitarr / Bruce Franklin – Gitarr / Sean McAllister – Bas / Jeff Olson – Trummor
Låtlista: The Tempter / Assassin / Victim of the Insane / Revelation (Life or Death) / Bastards Will Pay / The Fall of Lucifer / Endtime / Psalm 9 / Tales of Brave of Ulysses*
Bonus DVD: Exclusive Interview Pt. 1* / Assasin (live)* / Exclusive Interview Pt. 2* / Psalm 9 (live)* / Exclusive Interview Pt. 3*/ Victim of the Insane (live)*

Vi tar klivet över pölen och dyker ned i riktigt klassisk doom!

Jämt Saint Vitus, Pentagram och till viss del Candlemass (som kanske varit mest betydelsefulla men trots allt lite ”senare”) räknas amerikanska Trouble som en av doom metals klassiska hörnstenar.

1984 släppte dessa legendare sin kanske mest klassiska platta, tillika debut. Initialt självbetitlad men i senare skede omdöpt till Psalm 9 då Trouble 1990 skapade fullständig förvirring genom det tveksamma genidraget att släppa ytterligare en självbetitlad platta, då de efter viss musikalisk kursändring blivit signade till Rick Rubins bolagsjätte Def American!

En ganska fräck målad framsida, med en inte helt subtil dödskalle gömd i berget och en kanske lite mindre synlig Jesus i trädet skvalrar på sätt och vis lite om vad som bjuds på skivan. Bortsett från det faktum att Trouble i en tid då de flesta spetsade öronen mot betydligt snabbare, då unga och fräsha, genrer som Thrash, Speed och Black Metal, valde att lägga tyngden på… tyngd, är Trouble kanske mest kända för att vara ”det där kristna bandet” (som alla hårdingar gillar, trots det).

Mer om detta senare. Vi börjar med musiken!

Till skilnad mot dagens, bland dommedagsdyrkare, ofta förekommande åsikt att all doom måste gå i snigeltempo precis hela tiden, blåste de klassiska doombanden (med visst undantag för Candlemass) allt som oftast iväg i ganska hyffsat tempo.
Likadant på Troubles debut där det faktiskt liras riktigt raskt stora delar av skivans speltid. Naturligtvis blir det rejält långsamt och riktigt tungt då och då men oftast är det snarare de raska Heavy Metal-riffen (och vilka riff sen, Trouble är hårda på riktigt!) som dominerar med enstaka tyngre partier invävda i låtarna.

Bortsett från blandningen av tunga och tuffa riff bjuds vi på tvillingstämmor al’a Judas Priest, fenomenalt trummande från Jeff Olson (han borde fått mer uppmärksamhet i hårdrockhistorien…), fräna basgångar och inte minst Eric Wagners säregna och superba sång!
Erics röst kan väl snarast beskrivas som någon som verkligen kan sjunga men har fått stämbanden strimlade av rakblad… En i doomsammanhang tämligen orginell röst men oj oj oj så bra!

Hur var det nu med den där kristenheten då? Det är svårt att missa att Erics plågade röst, bortsett från diverse samhälskritik och dylikt, allt som oftast besjunger Vite Krist och hans fader och snarare förespråkar kärlek framför hat, men epitetet ”White Metal”, som bolaget Metal Blade kom upp med som kontrast till dåtidens rusande Black Metal-trend med förgrundsband som Venom, Slayer, Mercyful Fate och Hellhammer är, enligt Eric Wagner, inget Trouble ställde sig bakom.

Eric valde viserligen att lägga fokus på texter basserade eller refererande till ”kristna ideal” (värdelös benämning, men vafan…) och bibliska referenser som en motreaktion mot det rådande ”sataniska idealet” inom hårdrocken, men var enligt bl.a. en gammal intervju i Close Up Magazine (tyvärr bara publicerad på deras websida och sedan länge försvunnen) inte mer kristna än något annat band.

Nu är ju Trouble från U.S.A. Så förmodligen menar han väl att det inte var mer kristna än något annat amerikanskt band men ändå…

Säga vad man vill om detta, men det kan ju vara kul för genren ”White metal” att, bland all dynga som Stryper och DivineFire, ha ett och annat bra band också!

Plattan är fullkomligt suverän rakt igenom, möjligen med undantag för den lite trista Cream-covern ”Tales of brave Ulysses”, men den är inte med på orginalsläppet så den räknas egentligen inte. Att utse plattans bästa låt är dock inte så enkelt bland dommedagsmonster som ”Victims of the Insane”, riff-fester som titelspåret och ”The Tempter” eller upptemporöjet i ”Assasin” men kanske, bara kanske, är det Dubbelkaggerökaren ”Bastards will Pay” som tar hem priset. Så in i hel… Himmelskt bra är den i alla fall!

(Den här nyåtgåvan från Escapi Music bjuder även på en bonus-DVD med intervju samt tre låtar från någon gammal TV-sändning från 82, d.v.s. två år innan albumdebuten, vilken är trevlig men kanske inte oumbärlig)

Minotauri – II 2007

Precis så här skall en framsida se ut, möjligen utan hakskyddet då!

Precis så här skall en framsida se ut, möjligen utan hakskyddet då!

 

En baksid med Old English-font slår ju i alla fall en baksida utan Old English-font!

En baksida med Old English-font slår ju i alla fall en baksida utan Old English-font!

Firefox Records 2007
Minotauri: Tommi Pakarinen – Bas / Viljami Kinnunen – Trummor / Ari Honkonen – Sång, Gitarr
Låtlista: Hammer of Doom / Kill to Live / War / Storms of the World / Under the Cross / Doom on Ice / Misery / Satan in Man* / Sex Messiah* / Black (magic) Triangle*
*CD-bonusspår

Det känns ganska skönt att finnarna i Minotauri tar saken vid hornen(!) och dänger till med ett ”riktigt” omslag, för att bryta av den visuella uppförsbacke som i mångt och mycket verkar vara kutym finom doom-genren.

Här, på Minotauris andra släpp, innovativt betitlat ”II”, slipper vi att skrapa ögonen mot något photoshoppat åbäke och bjuds istället på lite tecknad ”high fantasy” i form av yxbärande krigare och fagra damer i bara mässingen, precis som det skall vara med andra ord!

Det får väl se som ytterst passande då något modärnt (läs avskyvärt) knappast hade fungerat med finnarnas traditionella och bitvis inte så lite primitiva doom-metal. Vi snackar kanske inte Saint Vitus när det gäller enkelhet, men man behövde knappast hyra in Steve Vai när det var dags att lägga gurorna om man säger så. Helt rätt det med givetvis!

Tyvärr blir slutresultatet, trots de goda förutsättningarna, något splittrat när finnarna dundrar på. Ofta bjuds det på både tuffa låtar och riff, ibland till och med av yppersta kvalitet, som versriffet i ”Kill to Live” som absolut inte hade skämts för sig om det legat på Dommedagseposet numero uno, Candlemass ”Epicus Doomicus Metallicus”.

Problemet ligger mest i sången som varierar mellan rå och oslipad, vilket jag inte har några problem som helst med, till ”låtsastuff”, d.v.s. lite tillraspad och hård, men på det där sättet det blir när man själv skall försöka låta lika frän som Tom G Warrior men bara låter löjlig, till mitt absoluta hatobjekt, när det skall skojas till… Tänk Reverend Bizarres allra mest ”humoristiska” hårdrockskrik eller för den delen den mesta av den sentida sång i Darkthrone som framförs av Fenriz.

Lägg därtill ett bitvis ”finskt uttal” som väl kanske inte stör jättemycket i sig, men där man stundtals även där försökt vara fyllerolig. När det till exempel gapas ”I wörsssipp the Devil” som en hel finlanskryssning i satanisk tangoextas i ”Under the Cross”, så tror inte ens jag, trots mina välutvecklade fördomar, att ens en finne kan prestera så dålig engelska utan att larva sig, men vad vet jag? Mycket störande är det i alla fall i en annars riktigt bra låt…

Annars är det mesta finemang, överlag bra låtar med ganska rått ljud och alldeles bedrövligt högt inmixade effekter vilka gör en alldeles varm i hjärtat. Bäst är ”Kill to Live” och ”Doom on Ice” och hade det inte varit för sången hade det här varit en utmärkt platta istället som nu, en helt ok skiva!

Förutom originalplattan bjuds man på CD’n på tre extraspår som smälter bra in i helheten. Dessa består av låtarna från sjutummaren ”Satan in Man / Sex Messiah” och Minotauris bidrag till, även den fräckt och påhittigt betitlade,  Reverend Bizarre-spliten, ”Minotauri / Reverend Bizarre” vilket såklart är kul då dessa plattor knappast är något man snubblar över annars!

Paradise Lost – Gothic 1991

Halvdan framsida och skiva med Jesus...

Halvdan framsida och skiva med Jesus… på världens största bild. WTF?

Här fick Jesus vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Här fick Jesus också vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Peaceville 1991
Paradise Lost: Nick Holmes – Sång / Gregory Mackintosh Gitarr / Aeron Aedy – Gitrarr / Stephen Edmondson – Bas / Matthew Archer – Trummor
Låtlista: Gothic / Dead Emotion / Shattered / Rapture / Eternal / Falling Forever / Angel Tears / Silent / The Painless / Desolate

Halifax, England under nittiotalets första skälvande år… Här skapas metal och genrehistoria då ett sedvanligt death metal-band väljer att gå ifrån de gängse riff- och fartmallarna och istället satsa helhjärtat på tyngd och atmosfär.

Paradise Lost lär aldrig ha slagit några fartrekord varken tidigare eller senare men då de bitvis börjar dra ned på både fart och komplexitet, så smått redan på debuten ”Lost Paradise” för att kulminera i uppföljaren ”Gothic”, slår de på stort och blir inte bara grundare/medgrundare till en ny subgenre utan två! Tyvärr kan väl den ena genren, Gothic Metal, mer ses som en styggelse i den form den sedmera utvecklas till, både av Paradise Lost själva så som av andra samtida som sentida band. Den andra subgenren, nämligen den långsamt släpiga dödsmetal, eller kanske mer förenklat doom-metal med dödsråsslande, populärt benämnt Doomdeath, som så smått luftats på ”Lost Paradise” för att fullt blomma ut i och med ”Gothic” får väl ses som en större välgärning.

Jag läste häromdagen en gammal intervju i Slayer Mag daterad straxt efter släppet av Paradise Lost debutalbum och där förklarar Greg Mackintosh (tror jag det var) att på de nya låtarna, vilket man väl får gissa var grunden till det som sedan skulle bli ”Gothic”, spelar man inte längre Death Metal-riff utan Heavy Metal-riff. Det ligger onekligen en hel del sanning i detta då riff och låtstrukturer nästan helt saknar den komplexitet som allt som oftast återfinns i reguljärt dödsdyrkande metall. På ”Gothic” är det mer raka rör som gäller även om det visst fortfarande kan härledas en hel del Death Metal i låtarna.

Tempot är oftast betydligt långsammare än hos gängse genrekollegor även om det knappast går i snigelfart hela tiden men framförallt byggs en vemodig, och om man så vill, gotisk stämning upp av de enkla men ack så passande gitarrslingorna som ständig gör sig påminda över de tunga malande riffen.

Sångmässigt får väl den här plattan räknas som en fullträff då Nick Holmes en gång i tiden besatt en av dödsmetalvärldens fetaste stämmor och på ”Gothic” hade han tydligen inte börjat skämmas för det ännu, eller som karln uttryckte det i en intervju efter ”Shades of God”-släppet: -Vad är meningen med att Gregor skapar något magiskt på gitarren om jag sedan bara skall stå och skrika sönder det?

Suck… Inte konstigt att det här bandet barkade åt helvete…

Nåja, bortsett från Nicks höjdargrowlande var Paradise Lost ett av de ”första” banden att använda sig av det numera överexponerade trixet med tjejsång. Det fina med ”Gothic” är naturligtvis att tjejsången bara återfinns på två av plattans låtar, titelspåret och ”The Painless” och dessutom bara i relativt korta partier och således fungerar utmärkt som effekthöjare snarare än det sockersöta slisk dylika tilltag oftast renderar då damstämmor överutnyttjas inom den hårda rocken.

Finns det inte något att gnälla över då? Annars brukar det ju vara allmänt dålig stämning här på bloggen och raljeras om både bandnamn och kassa omslag innan allt lite fegt slätas över med att musiken i alla fall inte va helt åt skogen.

Tja, loggan funkar väl i all sin enkelhet och även om omslaget egentligen både är rätt trist och fult stör jag mig inte så där fasligt mycket.  Kanske påminner det mig om en tid när ett omslag faktiskt inte behövde bestå av en photoshoppad styggelse och det är ju gott som något även om tecknade monster och dödskallar naturligtvis alltid är att eftersträva.

Ljudet är väl, rent audiofilt, inte heller mycket att hurra för egentligen men på ”Gothic” blir det ju sådär konstig som det ibland kan bli när inga pusselbitar egentligen passar, att det halvkassa ljudet ger en extra dimension till musiken och faktiskt skänker skivan en del av dess själ… (Hey, get of the drugs man…)

Sen har vi naturligtvis också trumslagarpojken Matthew ”Detta är skiva nummer två, vad passar då bättre än att variera sig med inte mindre än TVÅ varianter av samma fill skivan igenom” Archer fast han har väl fått utstå så mycket spott och spe genom åren att hälften vore nog.

Sådär, det blev ju lite gnäll i alla fall men annars är verkligen det här en riktigt välförtjänt klassiker om än Paradise Lost åtnjöt sina verkliga framgångar med betydligt mer mediokert material än det här. Men det är ju inte Gothics fel utan mest fansen som är blåsta.

Till och med den enda kanske liiite småtrista låten, vilken är den som mest minner om vad som senare skulle  komma i bandets karriär, ”Shattered”, blir en höjdare på grund av det där fruktansvärt tuffa övertonspartiet som dyker upp i låten runt 0:50!

Vi avslutar med en ”kul anekdot”! Min kära fru som utan att klaga genom åren fått utstå bra mycket bråkigare akter än Paradise Lost uttalade en gång, när ”Gothic” spisades, de bevingade orden: ”Det här är det absolut sämsta jag någonsin hört”… Bara en sådan sak!

Doomshine – Thy Kingdoom Come 2004

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Iron Glory Records 2004
Doomshine: Carsten Fisch – Bas / Markus Schlaps – Trummor / Sven Podguski – Gitarr / Tim Holz – Sång, Gitarr
Låtlista: Where Nothing Hurts but Solitude / Venus Day / Light a Candle for Me / Creation (Chapter of Hope) / Sleep with the Devil (Chapter of Belief) / Shine on Sad Angel (Chapter of Doom) / A Room without View / The Cross (still stands for Pain) / Valiant Child of War

Idag återvänder vi till tyskland för att spisa lite episk doom.

Vi går ut hårt och startar med en rejäl dos gnäll, något man gott kan göra då dommedagsorkestern i fråga, vid första anblick utmärker sig genom inte mindre än två stycken, mindre positiva särdrag.

Ett: Skivan pryds av den allra värsta sortens omslagsdesign, den så förhatliga men ack så populära photoshop-bilden… Nu finns det absolut fulare omslag än det här, t.ex. styggelsen som dök upp på plattans uppföljare, men här blir det inte bara photoshop-fult utan även omåttligt tråkigt.
Interiören i någon tråkigt tom gotisk katedral med fula och meningslösa ljuseffekter, har vi månne sett detta förut? Jajamensan, och precis som alla andra karbonkopior på detta sinnesslöa bildkoncept valdes den spännande färgskalan brungrå! Festligt värre med andra ord…

Två: Doomshine? Doomshine… Ja det skall väl vara tyskar till detta. Hela iden att döpa sitt band till ett namn som inte bara skall ”återspegla” utan minsann övertydligt förklara vilken genre man lirar är ju rätt trött (Death må vara förlåtna), men Doomshine… Vadå Doomshine? Skall det bedyda dommedagssken eller? Totalt jävla nonsens skulle jag säga och därtill fabulöst fult… Naturligtvis är loggan fult photoshoppad i samma anda som resterande omslaget, ingen högodsare på det inte. Ingen blir väl förvånad över att ordet doom skojas in i albumtiteln också… Tyskjävlar…

Jaja, kasst bandnamn och fult omslag, det har vi ju varit med om förut utan att musiken blivit lidande för det, hur går det för Doom…suck…shine då?

Första gången jag hörde bandet och skivan ifråga, runt året för releasen, blev jag faktiskt rätt såld. Jag tyckte att det var riktigt bra men jag fick aldrig tag i plattan i fysiskt format utan fick några år senare nöja mig med uppföljaren, en helt ok platta det med men inte levde den upp till det nostalgiska skimmer som omgärdade debuten inte.
När jag sedan sent om sider fick tag i plattan måste jag medge att den bjöd på en viss besvikelse. Den var inte alls lika bra som jag mindes det utan den kändes snarare ganska trött och intetsägande. ”Thy King…suck…doom come” börjar visserligen med ett hyfsat fräckt Solitude Aeturnus-minnande riff och det riffas en hel del även resten av plattan men skivan dras lite av syndromet med sång på ständiga ackordutslag och den där lite ”mystiska stämningen” som tyvärr allt som oftast bygger på plockgitarrer, lugnt komp och försiktiga melodier snarare än på hård tyngd, och Heavy Metal vill man ju ha ruffig och hård, inte tillbakadragen och mjuk.

Även sångmässigt finns det en del att önska, Timmy Holz har förvisso en bra röst och sjunger inte oävet alls men det blir lite väl mycket ”Power Metal” över det hela för att jag skall vara riktigt nöjd.

Nu skall jag i ärlighetens namn säga att plattan växt en hel del med ökat antal spelningar, och det som först kändes alldeles för slätstruket och händelselöst visar sig innehålla både ett och annat småtufft riff och en hel del riktigt tunga passager. Jag är dock inte helt övertygad, det finns ganska många plattor som är bättre än den här, men visst, som omväxling då och då funkar den, om inte annat kan man ju låta sig svepas iväg i de riktigt välskrivna gitarrsolona.

Gillar man episk doom alá Solitude Aeturnus, fast med en omistaglig tysk touch och dessutom föredrar sin metal ytterst kompetent framförd, här har det utan tvekan nötts både i replokal och hemma på kammaren, kan nog Doomshine vara ett band att kolla upp, fast så värst spännande blir det aldrig och i min bok hade det inte skadat med åtminstone en smula mer skit under naglarna och naturligtvis en hel del mer hackande i E…

Nedan följer en liveupptagning av ”Where nothing Hurts but Solitude”där Leo Stivala från Maltas Forsaken hjälper till med att gapa lite!