The 11th Hour – Burden of Grief 2009

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Sommar, sol och kvittrande fåglar? Icke!

Allergiframkallande baksida... Låtsashandskrift är en styggelse.

Allergiframkallande baksida… Låtsashandskrift är en styggelse.

Napalm records 2009
The 11the Hour: Ed Warby – Sång, Trummor, Gitarr, Bas / Rogga Johansson – Sång
Låtlista: One last Somke / In the Silent Grave / Orgins of Mourning / Weep for Me / Atonement / Longing for Oblivion

Folk med många strängar på sin lyra får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig. Eller snarare, folk med många strängar på sin lyra där projekten ter sig ganska olika eller där kanske bara ett av projekten hux flux går i en skev riktning, får mig ofta att misstänksamt dra öronen åt mig.
Spelar man livsbejakande ”power metal” i 52 olika konstellationer ter det sig helt enkelt inte trovärdigt att man plötsligt kletar på sig skitig corpse paint och skaldar om att begrava världen i aska i något Svartmetalprojekt, sisådär 15 år efter den värsta hypen…

När Ed Warby (Ex-Gorefest, Hail of Bullets, Ayreon samt ett ton andra aktiva eller mindre aktiva band) fick för sig(?) att börja mangla doom under namnet ”The 11th Hour” sent 2000-tal kändes det således inte helt klockrent. Att det dessutom skedde, mer eller mindre, som ett soloprojekt där multitalangen Ed sköter allt förutom growl, vilket lämnats till Rogga Johansson (Paganazier, Ribspreader, ex-Deranged samt ungefär femtusen dödsband till, alla med stadig skivutgivning) ökade väl knappast på förväntningarna. Keep it real, liksom.

Nu är jag medveten om att den här synen på projekt kanske mer är ett problem hos mig än hos själva artisten för vem är jag att säga ”Vadå, du kan ju inte börja lira doom nu, du är ju för fan en progg-kille…” (eller döds-, power-, symphonic- eller space-kille eller vad fan man nu skall klassa Ed som)? Trots min, i alla fall begynnande, förmåga till självkritik har jag dock svårt för de här projektbanden, men av en eller annan anledning hindrade det mig i alla fall inte från att köpa ”bandets” debut, ”The Burden of Grief”, när den kom ut i affärerna 2009. Kanske suktade jag bara efter lite doom som bröt rådande norm, det vill säga, inte stank braja och svettiga flanellskjortor, vad vet jag, men köpt blev den i alla fall och det var ju bra det!

Så vad döljs då innanför omslaget till denna skiva? Ett omslag som för övrig, med sin närstudie av fågel, väl får ses som ganska ok. Kanske inte det roligaste jag har sett men till och med jag fattar att målade fantasilandskap med magiker, avgrundsmonster och trånande damer i gjutjärnsbikini kanske hade tett sig något malplacerat här, då plattan är en koncepthistoria om en, av lungcancer drabbad man (här kan det ligga någon verklig historia och släktskap till Ed bakom, men jag är lite osäker på det. Kanske blandar jag bara ihop allt med Vallenfyres första platta?), sista tid.

Muntert värre med andra ord!

Till det bjuds ett stycket dödsdoom av inte alls oäven kvallitet. Så fasligt ”dödsigt” är det väl i och för sig inte men det riffas i alla fall hårdare än andra band som ofta tillskrivs plats i denna subgenres subgenre t.ex. My Dying Bride.

Först tyckte jag plattan var något enahanda men det är en åsikt jag vill revidera. Bra riff och Warbys intressanta sångslingor, Warby har för övrigt en riktigt bra röst men jag misstänker att det finns en viss risk att man retar sig på den lite nasala tonen, bygger riktigt bra och hyffsat varierade låtar där det finns en del att upptäcka, vilket gör att plattan växer lite för varje varv den spelas.

Att Rogga då och då dyker upp och totalt krossar med sin enastående growl gör inte saken sämre, den karln har verkligen en lysande dödsstämma!

Vill man vara lite gnällig kan man väl för all del slå ned på att det vid enstaka tillfällen dyker upp lite pianoklink, mest för att skapa kontrast skulle jag tro och inget som stör speciellt mycket men visst, jag hade hellre sett att pianot uteblev.

En viss musikalkänsla infinner sig också när man lyssnar på ”The Burden of Grief”. Det vet jag iofs. inte om det nödvändigtvis behöver vara något negativt. Låtarna är ju som sagt bra och musikalkänslan kommer väl mest av att det sorgsna konceptet ackompanjeras av musik av synnerligen episk natur.

Skräms man inte av den bitvis förekommande growlen, eller för den delen, av att serveras en, trots hårda riff, dödsdoom som egentligen, musikaliskt men inte tematiskt, ligger ganska långt från själva döden är ”The Burden of Grief” helt klart ett vettigt val och visst är det riktigt kul med en platta som växer, från att vara ok till att faktiskt visa sig vara ett guldkorn, även om omslagsetiketens referenser till Candlemass väl kanske inte sitter sådär riktigt mitt i prick…

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: