Trouble – Psalm 9 1984

Where's Wald... Jesus?

Where’s Wald… Jesus?

Troble_front
Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T't är tufft i alla fall!

Psalmreferat känns ju sådär, men Trouble-T’t är tufft i alla fall!

Metal Blade Records 1984 (den här utgåvan Escapi Music 2006)
Trouble: Eric Wagner – Sång / Rick Wartell – Gitarr / Bruce Franklin – Gitarr / Sean McAllister – Bas / Jeff Olson – Trummor
Låtlista: The Tempter / Assassin / Victim of the Insane / Revelation (Life or Death) / Bastards Will Pay / The Fall of Lucifer / Endtime / Psalm 9 / Tales of Brave of Ulysses*
Bonus DVD: Exclusive Interview Pt. 1* / Assasin (live)* / Exclusive Interview Pt. 2* / Psalm 9 (live)* / Exclusive Interview Pt. 3*/ Victim of the Insane (live)*

Vi tar klivet över pölen och dyker ned i riktigt klassisk doom!

Jämt Saint Vitus, Pentagram och till viss del Candlemass (som kanske varit mest betydelsefulla men trots allt lite ”senare”) räknas amerikanska Trouble som en av doom metals klassiska hörnstenar.

1984 släppte dessa legendare sin kanske mest klassiska platta, tillika debut. Initialt självbetitlad men i senare skede omdöpt till Psalm 9 då Trouble 1990 skapade fullständig förvirring genom det tveksamma genidraget att släppa ytterligare en självbetitlad platta, då de efter viss musikalisk kursändring blivit signade till Rick Rubins bolagsjätte Def American!

En ganska fräck målad framsida, med en inte helt subtil dödskalle gömd i berget och en kanske lite mindre synlig Jesus i trädet skvalrar på sätt och vis lite om vad som bjuds på skivan. Bortsett från det faktum att Trouble i en tid då de flesta spetsade öronen mot betydligt snabbare, då unga och fräsha, genrer som Thrash, Speed och Black Metal, valde att lägga tyngden på… tyngd, är Trouble kanske mest kända för att vara ”det där kristna bandet” (som alla hårdingar gillar, trots det).

Mer om detta senare. Vi börjar med musiken!

Till skilnad mot dagens, bland dommedagsdyrkare, ofta förekommande åsikt att all doom måste gå i snigeltempo precis hela tiden, blåste de klassiska doombanden (med visst undantag för Candlemass) allt som oftast iväg i ganska hyffsat tempo.
Likadant på Troubles debut där det faktiskt liras riktigt raskt stora delar av skivans speltid. Naturligtvis blir det rejält långsamt och riktigt tungt då och då men oftast är det snarare de raska Heavy Metal-riffen (och vilka riff sen, Trouble är hårda på riktigt!) som dominerar med enstaka tyngre partier invävda i låtarna.

Bortsett från blandningen av tunga och tuffa riff bjuds vi på tvillingstämmor al’a Judas Priest, fenomenalt trummande från Jeff Olson (han borde fått mer uppmärksamhet i hårdrockhistorien…), fräna basgångar och inte minst Eric Wagners säregna och superba sång!
Erics röst kan väl snarast beskrivas som någon som verkligen kan sjunga men har fått stämbanden strimlade av rakblad… En i doomsammanhang tämligen orginell röst men oj oj oj så bra!

Hur var det nu med den där kristenheten då? Det är svårt att missa att Erics plågade röst, bortsett från diverse samhälskritik och dylikt, allt som oftast besjunger Vite Krist och hans fader och snarare förespråkar kärlek framför hat, men epitetet ”White Metal”, som bolaget Metal Blade kom upp med som kontrast till dåtidens rusande Black Metal-trend med förgrundsband som Venom, Slayer, Mercyful Fate och Hellhammer är, enligt Eric Wagner, inget Trouble ställde sig bakom.

Eric valde viserligen att lägga fokus på texter basserade eller refererande till ”kristna ideal” (värdelös benämning, men vafan…) och bibliska referenser som en motreaktion mot det rådande ”sataniska idealet” inom hårdrocken, men var enligt bl.a. en gammal intervju i Close Up Magazine (tyvärr bara publicerad på deras websida och sedan länge försvunnen) inte mer kristna än något annat band.

Nu är ju Trouble från U.S.A. Så förmodligen menar han väl att det inte var mer kristna än något annat amerikanskt band men ändå…

Säga vad man vill om detta, men det kan ju vara kul för genren ”White metal” att, bland all dynga som Stryper och DivineFire, ha ett och annat bra band också!

Plattan är fullkomligt suverän rakt igenom, möjligen med undantag för den lite trista Cream-covern ”Tales of brave Ulysses”, men den är inte med på orginalsläppet så den räknas egentligen inte. Att utse plattans bästa låt är dock inte så enkelt bland dommedagsmonster som ”Victims of the Insane”, riff-fester som titelspåret och ”The Tempter” eller upptemporöjet i ”Assasin” men kanske, bara kanske, är det Dubbelkaggerökaren ”Bastards will Pay” som tar hem priset. Så in i hel… Himmelskt bra är den i alla fall!

(Den här nyåtgåvan från Escapi Music bjuder även på en bonus-DVD med intervju samt tre låtar från någon gammal TV-sändning från 82, d.v.s. två år innan albumdebuten, vilken är trevlig men kanske inte oumbärlig)

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: