Paradise Lost – Gothic 1991

Halvdan framsida och skiva med Jesus...

Halvdan framsida och skiva med Jesus… på världens största bild. WTF?

Här fick Jesus vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Här fick Jesus också vara med, det är det klart sämsta med plattan.

Peaceville 1991
Paradise Lost: Nick Holmes – Sång / Gregory Mackintosh Gitarr / Aeron Aedy – Gitrarr / Stephen Edmondson – Bas / Matthew Archer – Trummor
Låtlista: Gothic / Dead Emotion / Shattered / Rapture / Eternal / Falling Forever / Angel Tears / Silent / The Painless / Desolate

Halifax, England under nittiotalets första skälvande år… Här skapas metal och genrehistoria då ett sedvanligt death metal-band väljer att gå ifrån de gängse riff- och fartmallarna och istället satsa helhjärtat på tyngd och atmosfär.

Paradise Lost lär aldrig ha slagit några fartrekord varken tidigare eller senare men då de bitvis börjar dra ned på både fart och komplexitet, så smått redan på debuten ”Lost Paradise” för att kulminera i uppföljaren ”Gothic”, slår de på stort och blir inte bara grundare/medgrundare till en ny subgenre utan två! Tyvärr kan väl den ena genren, Gothic Metal, mer ses som en styggelse i den form den sedmera utvecklas till, både av Paradise Lost själva så som av andra samtida som sentida band. Den andra subgenren, nämligen den långsamt släpiga dödsmetal, eller kanske mer förenklat doom-metal med dödsråsslande, populärt benämnt Doomdeath, som så smått luftats på ”Lost Paradise” för att fullt blomma ut i och med ”Gothic” får väl ses som en större välgärning.

Jag läste häromdagen en gammal intervju i Slayer Mag daterad straxt efter släppet av Paradise Lost debutalbum och där förklarar Greg Mackintosh (tror jag det var) att på de nya låtarna, vilket man väl får gissa var grunden till det som sedan skulle bli ”Gothic”, spelar man inte längre Death Metal-riff utan Heavy Metal-riff. Det ligger onekligen en hel del sanning i detta då riff och låtstrukturer nästan helt saknar den komplexitet som allt som oftast återfinns i reguljärt dödsdyrkande metall. På ”Gothic” är det mer raka rör som gäller även om det visst fortfarande kan härledas en hel del Death Metal i låtarna.

Tempot är oftast betydligt långsammare än hos gängse genrekollegor även om det knappast går i snigelfart hela tiden men framförallt byggs en vemodig, och om man så vill, gotisk stämning upp av de enkla men ack så passande gitarrslingorna som ständig gör sig påminda över de tunga malande riffen.

Sångmässigt får väl den här plattan räknas som en fullträff då Nick Holmes en gång i tiden besatt en av dödsmetalvärldens fetaste stämmor och på ”Gothic” hade han tydligen inte börjat skämmas för det ännu, eller som karln uttryckte det i en intervju efter ”Shades of God”-släppet: -Vad är meningen med att Gregor skapar något magiskt på gitarren om jag sedan bara skall stå och skrika sönder det?

Suck… Inte konstigt att det här bandet barkade åt helvete…

Nåja, bortsett från Nicks höjdargrowlande var Paradise Lost ett av de ”första” banden att använda sig av det numera överexponerade trixet med tjejsång. Det fina med ”Gothic” är naturligtvis att tjejsången bara återfinns på två av plattans låtar, titelspåret och ”The Painless” och dessutom bara i relativt korta partier och således fungerar utmärkt som effekthöjare snarare än det sockersöta slisk dylika tilltag oftast renderar då damstämmor överutnyttjas inom den hårda rocken.

Finns det inte något att gnälla över då? Annars brukar det ju vara allmänt dålig stämning här på bloggen och raljeras om både bandnamn och kassa omslag innan allt lite fegt slätas över med att musiken i alla fall inte va helt åt skogen.

Tja, loggan funkar väl i all sin enkelhet och även om omslaget egentligen både är rätt trist och fult stör jag mig inte så där fasligt mycket.  Kanske påminner det mig om en tid när ett omslag faktiskt inte behövde bestå av en photoshoppad styggelse och det är ju gott som något även om tecknade monster och dödskallar naturligtvis alltid är att eftersträva.

Ljudet är väl, rent audiofilt, inte heller mycket att hurra för egentligen men på ”Gothic” blir det ju sådär konstig som det ibland kan bli när inga pusselbitar egentligen passar, att det halvkassa ljudet ger en extra dimension till musiken och faktiskt skänker skivan en del av dess själ… (Hey, get of the drugs man…)

Sen har vi naturligtvis också trumslagarpojken Matthew ”Detta är skiva nummer två, vad passar då bättre än att variera sig med inte mindre än TVÅ varianter av samma fill skivan igenom” Archer fast han har väl fått utstå så mycket spott och spe genom åren att hälften vore nog.

Sådär, det blev ju lite gnäll i alla fall men annars är verkligen det här en riktigt välförtjänt klassiker om än Paradise Lost åtnjöt sina verkliga framgångar med betydligt mer mediokert material än det här. Men det är ju inte Gothics fel utan mest fansen som är blåsta.

Till och med den enda kanske liiite småtrista låten, vilken är den som mest minner om vad som senare skulle  komma i bandets karriär, ”Shattered”, blir en höjdare på grund av det där fruktansvärt tuffa övertonspartiet som dyker upp i låten runt 0:50!

Vi avslutar med en ”kul anekdot”! Min kära fru som utan att klaga genom åren fått utstå bra mycket bråkigare akter än Paradise Lost uttalade en gång, när ”Gothic” spisades, de bevingade orden: ”Det här är det absolut sämsta jag någonsin hört”… Bara en sådan sak!

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: