Doomshine – Thy Kingdoom Come 2004

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Japp, framsidan är faktiskt lika ful som det här kanske inte exceptionellt bra fotot vill påskina!

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Som baksida funkar väl lite gravar kanske?

Iron Glory Records 2004
Doomshine: Carsten Fisch – Bas / Markus Schlaps – Trummor / Sven Podguski – Gitarr / Tim Holz – Sång, Gitarr
Låtlista: Where Nothing Hurts but Solitude / Venus Day / Light a Candle for Me / Creation (Chapter of Hope) / Sleep with the Devil (Chapter of Belief) / Shine on Sad Angel (Chapter of Doom) / A Room without View / The Cross (still stands for Pain) / Valiant Child of War

Idag återvänder vi till tyskland för att spisa lite episk doom.

Vi går ut hårt och startar med en rejäl dos gnäll, något man gott kan göra då dommedagsorkestern i fråga, vid första anblick utmärker sig genom inte mindre än två stycken, mindre positiva särdrag.

Ett: Skivan pryds av den allra värsta sortens omslagsdesign, den så förhatliga men ack så populära photoshop-bilden… Nu finns det absolut fulare omslag än det här, t.ex. styggelsen som dök upp på plattans uppföljare, men här blir det inte bara photoshop-fult utan även omåttligt tråkigt.
Interiören i någon tråkigt tom gotisk katedral med fula och meningslösa ljuseffekter, har vi månne sett detta förut? Jajamensan, och precis som alla andra karbonkopior på detta sinnesslöa bildkoncept valdes den spännande färgskalan brungrå! Festligt värre med andra ord…

Två: Doomshine? Doomshine… Ja det skall väl vara tyskar till detta. Hela iden att döpa sitt band till ett namn som inte bara skall ”återspegla” utan minsann övertydligt förklara vilken genre man lirar är ju rätt trött (Death må vara förlåtna), men Doomshine… Vadå Doomshine? Skall det bedyda dommedagssken eller? Totalt jävla nonsens skulle jag säga och därtill fabulöst fult… Naturligtvis är loggan fult photoshoppad i samma anda som resterande omslaget, ingen högodsare på det inte. Ingen blir väl förvånad över att ordet doom skojas in i albumtiteln också… Tyskjävlar…

Jaja, kasst bandnamn och fult omslag, det har vi ju varit med om förut utan att musiken blivit lidande för det, hur går det för Doom…suck…shine då?

Första gången jag hörde bandet och skivan ifråga, runt året för releasen, blev jag faktiskt rätt såld. Jag tyckte att det var riktigt bra men jag fick aldrig tag i plattan i fysiskt format utan fick några år senare nöja mig med uppföljaren, en helt ok platta det med men inte levde den upp till det nostalgiska skimmer som omgärdade debuten inte.
När jag sedan sent om sider fick tag i plattan måste jag medge att den bjöd på en viss besvikelse. Den var inte alls lika bra som jag mindes det utan den kändes snarare ganska trött och intetsägande. ”Thy King…suck…doom come” börjar visserligen med ett hyfsat fräckt Solitude Aeturnus-minnande riff och det riffas en hel del även resten av plattan men skivan dras lite av syndromet med sång på ständiga ackordutslag och den där lite ”mystiska stämningen” som tyvärr allt som oftast bygger på plockgitarrer, lugnt komp och försiktiga melodier snarare än på hård tyngd, och Heavy Metal vill man ju ha ruffig och hård, inte tillbakadragen och mjuk.

Även sångmässigt finns det en del att önska, Timmy Holz har förvisso en bra röst och sjunger inte oävet alls men det blir lite väl mycket ”Power Metal” över det hela för att jag skall vara riktigt nöjd.

Nu skall jag i ärlighetens namn säga att plattan växt en hel del med ökat antal spelningar, och det som först kändes alldeles för slätstruket och händelselöst visar sig innehålla både ett och annat småtufft riff och en hel del riktigt tunga passager. Jag är dock inte helt övertygad, det finns ganska många plattor som är bättre än den här, men visst, som omväxling då och då funkar den, om inte annat kan man ju låta sig svepas iväg i de riktigt välskrivna gitarrsolona.

Gillar man episk doom alá Solitude Aeturnus, fast med en omistaglig tysk touch och dessutom föredrar sin metal ytterst kompetent framförd, här har det utan tvekan nötts både i replokal och hemma på kammaren, kan nog Doomshine vara ett band att kolla upp, fast så värst spännande blir det aldrig och i min bok hade det inte skadat med åtminstone en smula mer skit under naglarna och naturligtvis en hel del mer hackande i E…

Nedan följer en liveupptagning av ”Where nothing Hurts but Solitude”där Leo Stivala från Maltas Forsaken hjälper till med att gapa lite!

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: