Doomsword – Resound the Horn 2002

Hmm, undrar om den här plattan möjligen lär sikta på högtravande epik...

Hmm, undrar om den här plattan möjligen lär sikta på högtravande epik…

Krig och fasa, som sig bör.

Krig och fasa, som sig bör.

Platta och Doomswords "maskot"...

Platta och Doomswords ”maskot”…

Dragonheart Records 2002
Doomsword: Deathmaster – Sång / The Forger – Gitarr (rytm) / Guardien Angel II – Gitarr (lead) / Grom – Trummor / Dark Omen – Bas
Låtlista: Shores of Vinland / Onward into Batle / Doomsword / MCXIX / For Those Who Died with Swords in Hand / The Youth of Finn MacCool / Resound the Horn: Odin’s Hail

Vi siktar in oss på Italien igen, men den här gången är vi ute på betydligt halare is än när det gäller t.ex. Black Oath eller Thunderstorm. Nu skall vi ta oss an ett band som, inte nog med att de på sentida skivor vad jag förstått (jag äger iofs. Senaste men har ännu faktiskt inte lyssnat på den) ”helt” övergivit doomen, utan faktiskt aldrig varit sådär jääävla doomiga över huvud taget.

Jag skulle rentav kunna tänka mig att en och annan doom-pueritan rynkar på näsan och inte alls tycker att de här grabbarna har något i en doomblogg att göra.

Det lär väl inte bli bättre när man sedan, här på Doomswords andra platta, möts av vikingar på omslaget och inser att nu bjuds man inte bara på semi-doom, det skall tydligen handla om vikingar och sådant fruktansvärt okredigt också… Själv tycker jag att omslaget är riktigt snyggt, jag gillar de här ”klassiskt” målade omslagen och varenda gång jag slipper se något datorgenererat åbäke känns det som en vinst!
Vikingahövding på framsidan, vikingaslagsmål på baksidan, helt ok i min bok och om än just vikingar känns som ett något överrepresenterat ämne inom rockenrollen så ser jag dem hellre här än hos ett pajasband som Amon Amarth… Fast när det gäller Amon är de kanske mest fansen som är clowner där, det är väl trots allt de som sätter sig och ror (suck) på spelningarna, eller det kanske mest är de tyska fansen som bör bära hundhuvudet där.

Nog om Amon Amarth, det finns tydligen folk som gillar schlager-döds också, och nog om deras fans (fast dem finns det väl i alla fall ingen som gillar) nu skulle vi ju lyssna på italienska vikingasagor!

Doomsword går ut starkt och fyrar av sina långsammaste och ”tyngsta” låtar direkt för att gå in i en snabbare fas mot slutet av plattan. Musikaliskt handlar det om episk (läs EPISK) semi-doom med mycket starka drag av ”true”/US metal och man behöver inte vara någon expert på den genren (vilket jag absolut inte är) för att kunna dra paralleller till band som Manilla Road och Manowar. Lite vikingaera-Bathory har naturligtvis smugit sig in också.

En anledning till att det aldrig blir särskilt tungt är dels att ljudet knappast är av det slag man brukar förknippa doom med, här är det varken murrigt, dånande eller nedstämt, utan lätt och krispigt rakt igenom, från gitarrer till trummor. Att den förvisso skickliga trumslagargossen, Grom, knappast kan räknas bland de återhållsammas skara, det händer saker mest hela tiden, bidrar även det till att det aldrig blir särskilt tungt.

Om man bortser från avsaknaden av tyngd och att den där riktiga doom-känslan aldrig infinner sig är dock ”Resound the Horn” en riktigt bra platta och vill man ha sin metal med extra epik lär man gå igång på det här.
Att Deathmaster (japp, det är stenhårda artistnamn som gäller här vilket naturligtvis bör premieras) sköter sången med bravur skall också nämnas och han besitter en pipa som trots att det väl, får sägas handla om ”skönsång” aldrig låter tillrättalagd eller mesig, utan kraftfullt hård. En drömsångare för varje episkt metal-band som inte siktar på enbart ”power metal”-klientelet, med andra ord.

Tyvärr tappar plattan lite under sin andra hälft. Man går i större utsträckning mot snabbare material och tappar den lilla tyngd som ändå fanns i de långsammare numren. Det blir knappast dåligt, det blir bara för lite doom av det hela och jag tror att plattan hade vunnit av en omfördelning av materialet, kanske med att spara fenomenala ”Doomsword” som sista låt t.e.x.

Att man blir lite mätt på den där ständigt på max uppskruvade epiken kan väl också spela in, det är väl i ärlighetens namn ingen skiva som snurrar varv på varv utan efter en lyssning känner man väl oftast för att runda av med något kanske lite mindre storslaget.

Gillar du episk doom, har ett någorlunda öppet sinne och inte räds grupper som t.ex. Manilla Road är ”Resound the Horn” absolut en platta att kolla upp, tycker du att band som är glättigare än YOB drar skam över doom som genre kan du nog låta bli!

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: