The Wounded Kings – The Shadows over Atlantis 2010

”Flicka” heter nog det här ”konstverket” och är målat av någon djup djävul som låter sin svärtade svårhet överskugga bristen på kompetens…

Samma stiliga dam pryde baksidan.

I Hate 2010
Låtlista: The Swirling Mist / Baptism of Atlantis / Into the Ocean’s Abyss / The Sons of Belial / Deathless Echo / Invocation of the Ancients
The Wounded Kings: Steve Mills – Gitarr, bas, trummor, keyboard, sång / George Birch – Sång, gitarr

Jag fortsätter min ofrivilliga odyssé i de gräsliga omslagens förlovade land (dock utan att för den delen förkovra mig i dansband anno 77 och annat trams, där finns det bättre bloggar att tillgå…) och landar denna gång i England där The Wounded Kings valt att låta en treåring gå lös med kladdkritorna för att få fram en, gissar jag, ockult och mystisk tolkning av en förmodad atlantisinvånare, shaman eller pantertämjare? Vad vet jag?
Fult som stryk är det i.a.f. vilket är lite synd eftersom man, om man vänder på bladet, finner en betydligt snyggare, mer ockult och betydligt mer mystisk bild i samma stil. Synd att de inte körde på denna istället.

Så här skall det se ut!

The Wounded Kings är ett av banden som tillsammans med/i kölvattnet av Totem/Jex Thoth gjorde den ockulta och rockiga doomen populär i slutet av 2000-talet. Medan Jex Thoth väl satsar mer på det småmysig psykadelisk 60/70-talsondska känns The Wounded Kings vara av ett mer modernt snitt. Deras andra fullängdare, ”Shadows over Atlantis” är tämligen tillbakadragen och det som bjuds är ett lågmält skräcklandskap målat av långsamt riffande, lågmäld sång och en ocean av reverb. Ovanpå de tämligen simpla riffen vävs en matta av spöklika slingor, ibland mer ljudeffektliknande än egentliga melodier av lead-gitarr. Bitvis bjuds man även på tillägg av piano och dylikt men aldrig på ett sätt så att det blir töntigt goth-romantiskt vilket känns skönt. Sången ligger långt bak i mixen och skapar en närmast mässande effekt med George Birch bräkande röst.

Plattan är som sagt mycket tillbakadragen och försiktig, eller försiktig är att ta i, det blir ju en rätt rejäl ljudkavalkad då och då, men det saknas attack om man säger så, vilket är något av dess svaghet. Även om skivan är bra, när den kom tyckte jag att den var riktigt bra, hettar det aldrig riktigt till. Det känns mer som en skiva att pimpla vin framför brasan till medan man känner sig svår, och även om det kan vara trevligt ibland blir det ju lätt fel när man precis snört på sig spikarmbanden.

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: