Nemesis – The Day of Retribution 1984

Inget förhöjer naturligtvis ett omslag mer än en snygg och informativ sticker lite lagom placerad i blickfånget! man slipper iofs. orginalets rosavita bakgrund med tillhörande skitfula häst och ryttare…

Som synes spelar Christian Weberyd gitarr även i det tidiga Candlemass och skall också ha lagt gitarr på legendariska Epicus… Huruvida denna gitarr sedemra togs bort helt eller ligger kvar i mixen verkar det dock råda delade meningar om…

Nemesis: Leif Edling – Bas, Sång / Anders Wallin – Gitarr (lead) / Christian Weberyd – Gitarr / Anders Waltersson – Trummor
Låtlista: Black Messiah / In God We Trust / Theme of the Guardians / The King is Dead / Goodninght / Blackstone Wielder* / Demons Gate*
*Bonusspår från Candlemass “Second 1984 demo”

I min ungdom åkte jag regelbundet till Stockholm, främst för att hälsa på min pappa, men med den trevliga sidoeffekten att man kunde ta del av huvudstadens, till skillnad mot hemortens, något mer omfattande affärsutbud. I början var det väl mest det för mig gigantiska ”Stor & Liten” som lockades för att sedermera bytas ut mot deras hobbyavdelning och Wenzells Hobby. Allt efter att musiken blev mer och mer viktig styrdes dock kosan om, och de nya favoritmålen blev istället Mega-skivakademin och inte minst House of Kick’s affär i gamla stan (samt naturligtvis varenda serieantikavariat jag hittade, seriebutiken Metropolis och SF-bokhandeln…).

De tydligaste minnena från House of Kicks är väl de blodiga fejkkroppsdelarna som agerade inredning någonstans i skarven sent 80-tal, tidigt 90-tal samt dagen då jag hittade CD-utgåvan av Nemesis – The Day of Retribution där i skivbacken… Jag var redan ett inbitet Candlemass-fan och hade väl på något vis fått nys om att Edlings tidigare band hette Nemesis (det här var ju innan Internet kom och gjorde kunskap till var mans egendom…) och där stod den alltså… Plattan! Dessutom med extraspår i form av tidiga Candlemass-demos! Det var ju kanon, om inte nu glädjebägaren grumlats av det faktum att jag var tämligen medellös… Ingen affär den gången m.a.o. och efter det dröjde det ett antal år innan jag lyckades hitta ”The day of Retribution” igen (den var såklart borta vid nästa House of Kick’s-besök). Nåja, jag lyckades i.a.f. springa på den under min studietid i Norrköping och passade då på att köpa den. Var den värd väntan då? Nja…

Historiemässigt är den naturligtvis oumbärlig och i ärlighetens namn var Leif allt en hejare på att skriva låtar redan innan Candlemass. Stilmässigt rör det sig om en blandning av doom och traditionell Heavy Metal.

Först ut är originalversionen av det som senare (mot Leifs vilja men tydligen tilltjatad av Messiah) skulle bli ”Incarnation of Evil” på Candlemass finfina Ancient Dreams, ”Black Messiah”. Här i en något råare form, både sång och riffmässigt, även om låten i sig är i stort sett densamma. Naturligtvis en riktigt bra låt.
Efter denna dommedagsöppning bjuds det lite snabbare tongångar i form av, närapå Speed Metal-dängan, ”In God We trust”. Sedan blir det återhämtning i form av midtempodoom i halvdana “Theme of the Guardians” och skönt riffiga ”The King is Dead”. I sista låten dras tempot ned ännu en smula och “Godnight” bjuder även på en del akustiska partier, för att i halvtidsmellanspelet gå upp i tempo och aggressivitet, en något mer progressiv sak som även ståtar med en hel del solopartier.

På det stora hela är det inget fel alls på låtarna vilka torde tilltala alla som gillar den lite riffigare mörka sidan av Heavy Metal. Det som drar ned intrycket är naturligtvis sången. I Nemesis skötte Leif den biten själv med, skall vi säga, snudd på katastrofalt resultat. Quorthon är knappast känd för att leverera rensång med bravur, men i jämförelse med Leif framstår hans insatser närapå skolade… Sången funkar visserligen ok så länge Leif göra sitt bästa för att låta som Cronos i Venom (vilket också såklart är jävligt tufft att han gör) men när det skall låta finstämt och rent låter det bara illa och framför allt jävligt klent. Sångrösten är dock något man till viss mån vänjer sig vid.
Något man inte vänjer sig vid utan som irriterar likt en vagel, eller snarare en näve grus, i ögat är det katastrofala engelska uttalet som stundom förekommer. Ibland är det så jävla illa att man undrar om allt bara är på skoj, men vilken ungdom skulle i början av det glada 80-talet slarva bort ett skivkontrakt på att larva sig? Satan my master, vad dålig Svenska skolan måste vara…

 Som bonusspår på CD-utgåvan medföljer även två tidiga Candlemass-demos. Dessa låter ganska likt de senare versionerna som återfinns på Epicus Doomicus Metallicus men lider även dessa av sångfenomenet Leif Edlings äventyr bakom mikrofonen…

 The Day of Retribution är en skiva med ett helt gäng bra låtar, men som på grund av sina tillkortakommanden gällande sånginsatsen snarare är en historiskt intressant platta än en skiva man lyssnar på för att den är bra. Detta hade säkert varit annorlunda om Leif hade haft chansen att locka över Johan Länquist redan till sin skivdebut!

Annonser
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: